Död och dikt

I natt var det 75 år sedan Karin Boye dog i en skogsbacke i Alingsås, den där döden som hemskt nog varit nästan lika viktig som hennes liv, för mig och för många andra. Den självvalda döden som ekar bakåt i texterna, texterna som pekar framåt mot den. Och just detta liv och dikt, död och dikt, som går i varandra, som går igen, för mig (liksom för så många) när det gäller även Sylvia Plath. Döda poetissors sällskap.

Det började på sätt och vis med samlingsvolymen Dikter som jag köpte i Läseklubben – den lite mer seriösa bokklubben för barn på 1980-talet. En gul pocket med ganska dålig limning där jag markerade de bästa dikterna med färgade gem, som sitter kvar än idag.

Men det var bara en början, än så länge bara dikter, bra dikter men nästan som vilka som helst. Det var senare, när jag läste Hjalmar Gullbergs dikt ”Död amazon” i min fars Lyrik från vår egen tid som det blev något annat och än mer så när jag i gymnasiet fick en väninna som var lätt besatt av Karin Boye och t.o.m. såg ut en aning som hon. Vi läste Margit Abenius biografi Drabbad av renhet och jag drabbades av Karin Boyes liv lika mycket som av hennes dikt. De ingick en förening, blev oskiljaktiga och talade till mig som till ingen annan – som till så många andra men det kunde jag inte se då. 

Jag föll för och fann mig själv i den renhetslängtande och den dödslängtande Karin Boye, det var hon som var min, andra kunde spegla sig i andra aspekter. Tänkte jag så då? Jag tror inte det men jag kan se det nu. Projiceringar och speglingar, identifikation och… drömmen om perfektion. 

Nu kan jag fascineras av tanken på denna gemenskap byggd på ensamhet, hur vi satt där var och en för sig och läste oss in i livet och in i döden, fann oss själva och andra, fann en gemenskap genom orden, en gemenskap som kan delas åratal senare när vi möts på andra sätt, tar form och blir verkliga. När vi kan släppa in andras bilder, andras tankar, se att "min" Karin Boye är just min men att hon lyser lika starkt för mig även när jag sett andras.

Min första pojkvän skrev magisteruppsats om Karin Boyes För lite och läste Gunilla Domellöfs doktorsavhandling I oss är en mångfald levande så det gjorde jag också – och de andra romanerna. Vi gick till Alfa antikvariat och suktade efter originalutgåvan av Moln, som kostade svindlande tusen kronor men i Lund hittade jag de två sista diktsamlingarna för mer överkomliga summor och köpte dem. De första egentliga objekten i min ganska blygsamma men för mig väldigt värdefulla boksamling.

Det där samlandet kom av sig så jag saknar det mesta av prosan samt Moln, som är en sorts helig graal för mig. Flera gånger har jag varit på vippen att köpa den men ändå inte gjort det. Jag tror att tanken på att äga den nästan är bättre än ägandet i sig själv men kanske, kanske ska jag köpa den till mig själv i fyrtioårspresent. Ett frikort i köpstoppet. Eller så väntar jag, bidar min tid ett tag till.

Men om tjugofem år ska den vara min och jag ser framför mig hur vi kommer att vallfärda dit, till den där backen, för att hedra henne, för att tacka henne. Jag ser Alingsås skogar fyllas av oss som projicerade våra känslor och liv på henne och hennes på våra egna.

Död amazon

Svärd som fäktar mot övermakten,

du skall brytas och sönderslås !

Starka trupper ha enligt T.T.

nått Thermopyle, Greklands lås

Fyrtioåriga Karin Boye

efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;

klädd i resdräkt, när hon försvann.

Kanske söker hon bortom sekler,

dit en spårhund ej vägen fann,

frihetspasset där Spartas hjältar

valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen

krönt vid flöjtspel och harposlag

perserkonungen, jordens gissel.

Glömd förvittrar hans sarkofag.

Hyllningkören skall evigt handla

om Leonidas' nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta

måste några ge livet än.

Denna dag stiger ned till Hades,

följd av stolta hellenska män,

mycket mörk och med stora ögon

deras syster och döda vän.

Här skriver jag om Kallocain, här om novellen Snäckorna och här om Jessica Kolterjahns litterära fantasi Den bästa dagen är en dag av törst, en recension som mest handlar om oss besatta Boyeläsare.

Shakespeare + opera = många

Idag är det fyrahundra år sedan William Shakespeare avled och jag har knåpat ihop en liten lista över operor baserade på hans verk (dessa är de jag vet spelas nuförtiden).

The Tempest - Thomas Adès

Antony and Cleopatra - Samuel Barber

I Capuleti e i Montecchi - Vincenzo Bellini (Romeo och Julia)

Béatrice et Bénédict - Hector Berlioz (Mycket väsen för ingenting)

A Midsummer Night's Dream - Benjamin Britten

The Rape of Lucretia - Benjamin Britten

Roméo et Juliette - Charles Gounod

Die Lustigen Weiber von Windsor - Otto Nicolai (Muntra fruarna från Windsor)

Otello - Gioachino Rossini

Hamlet - Ambroise Thomas

Falstaff - Giuseppi Verdi (Muntra fruarna från Windsor)

Macbeth - Giuseppi Verdi

Otello - Giuseppi Verdi

Das Liebesverbot - Richard Wagner (Lika för lika)

Tvåhundra år

Idag är det tvåhundra år sedan Charlotte Brontë föddes och det är henne, eller egentligen hennes romaner, jag tänker på medan mitt Facebookflöde fylls av sorg över Prince bortgång. Den där sortens intensiva idoldyrkan har aldrig riktigt legat för mig - även om jag haft levande idoler har jag inte gått upp i dem så och känslan har avtagit med åren. Nu kan jag på något sätt sakna att vara del av den gemenskap en kollektiv sorg innebär men tröstar mig med att gemenskapen i litteraturen är av en annan dignitet för mig.

Tyvärr är min Villette del i en tegelstensutgåva men annars kanske jag hade påbörjat en omläsning i kväll. Eller så läser jag bara något lite om den. Eller så går jag och lägger mig, för det borde jag verkligen.

Barnsligt förtjust...

I höstas konstaterade jag ju att Denise Rudberg har ett system för sina elegant crime-titlar. När jag i Svensk Bokhandels höstkatalog hittade nästa bok blev jag barnsligt förtjust över att hon fortsätter på samma sätt. Ibland räcker det uppenbarligen med väldigt lite för att glädja mig.

Men omslagen till Norstedtsutgåvorna var bra mycket snyggare, tycker jag.

Intervju med Marika King

Marika King har skrivit två självbiografiska romaner om managementkonsulten Lisa: Supernova, där hon börjar på det stora konsultföretaget och jobbar sig in i utbrändhet, och fortsättningen Projekt längtan, där hon börjar fundera på vad hon egentligen vill göra och så småningom beger sig till Afrika. Marika King har en hemsida där hon bloggar och lägger upp länkar m.m. till intervjuer så vill man läsa mer om henne är det bra att börja där.

Fotograf: Lars Trangius.

Natten till måndagen drömmer jag om intervjun. Jag lyckas inte ställa en enda av de frågor jag planerat, jag antecknar inte, spelar inte in, och efteråt tumlar jag ut på gatan och undrar vad det var som hände – och bestämmer mig för att dra lärdom av detta.

På torsdagen står jag med hjärtat hårt, hårt bultande av nervositet utanför dörren och ringer på, knackar på men ingen är hemma. Till sist tar jag upp telefonen och läser mitt mail. Jag är på plats en vecka för tidigt.

Och slutligen. I vaket tillstånd, rätt tid, rätt dag, samma dörr och den här gången blir jag insläppt av Marika King. Ett tredje gången gillt för denna min galenskap, en idé jag fick för ett bra tag sedan och som jag nu gör verklighet av. Hade jag insett hur svårt det skulle vara hade jag nog låtit bli men för en gångs skull vann dumdristigheten.

Jag har, utifrån intervjuer jag läst och hennes egna blogginlägg fått intrycket att Marika King är väldigt trevlig men inte heller rädd för att uttrycka sina åsikter och det bekräftas av min dryga timme med henne. Vi dricker te och jag pratar alldeles för mycket, som den orutinerade intervjuare jag är.

Du och flera andra författare bloggar ju och blir nästan som kompisar för läsarna och samtidigt känns det som om det är oerhört viktigt att vara en genredrottning – hur går det ihop?

Med bloggandet kan det vara svårt att skilja på det som är av en professionell anledning, ”att bygga sitt varumärke”,  och det mer privata. För mig var det mycket ett sätt att behålla en sorts kontakt när jag bodde i Tanzania. Jag läste författarbloggar, kommenterade, fick kommentarer och plötsligt var jag en del av ett nätverk där vi stöttade varandra. Det här med genrer och att kalla sig för drottning (skratt)… Man måste liksom gå in i en vinnarroll. Inte så att man inte kan vara svag och blogga om att det man skrivit under dagen är skit. Men det känns som om man behöver muta in sitt område lite för att nå igenom allt brus på den här marknaden. Sedan kan man ju lyckas mer eller mindre bra.

Underhållning med djup eller chicklit med svärta är din inmutade nisch, kan du förklara lite?

De där benämningarna har jag tagit från läsare eller journalister men jag gillar dem. Jag tycker om att skriva lättsamt men om viktiga saker, att använda underhållningsdramaturgi och fylla den med något mer. Det är på samma sätt när jag själv läser, ren ytlig underhållning räcker inte, då blir jag uttråkad och slutar läsa, det måste finnas ett uns av något mer, även om det där ”något mer” inte behöver vara så speciellt – bra karaktärer, bra relationsskildringar eller som Liza Marklund som alltid har en feministisk vinkling, t.ex.

Jag gillar att Lisa är tuff och inte ber om ursäkt, samtidigt som hon får vara vilsen och utbränd.

Hon är en människa, komplex som människor är. På sätt och vis vet hon sitt värde, på sätt och vis är hon jagsvag. Hon är inte så vanlig i litteraturen – hon tar för sig på ett kaxigt sätt, samtidigt som hon kan vara svag.

Du skriver ju självbiografiskt – känns det som om folk läser in för mycket av Lisa i dig?

Det spelar faktiskt ingen roll, har jag märkt. Jag trodde att det skulle spela större roll. Jag skriver ju självbiografiskt och om någon frågar vad som är sant svarar jag på det, det är inget särskilt för mig. Men innan jag började skriva Supernova var jag ju tvungen att välja om jag skulle berätta om McKinseymiljön, den är ju rätt tabubelagd. 

Vad tyckte dina gamla kollegor på McKinsey om att du skrev Supernova?

De mer juniora tyckte att det var jättebra att jag skrev om det som inte är så smickrande, men det var inte riktigt OK att tycka det. Jag fick ett brev från en som arbetar där som gav idel beröm men som inte vågade skriva ut sitt namn. De äldre tyckte nog inte om det, man ska vara lojal med företaget, inte svika. De yngre ser det inte så, allt är ju mer öppet nuförtiden, med bloggar, sociala medier o.s.v.

Hur medveten var du om strukturerna när du själv jobbade där?

Inte så medveten som jag är nu, så klart, men man blir medveten av att vara en del av en så tydlig minoritet – när jag började var vi två eller tre kvinnliga konsulter. Det finns både för- och nackdelar, å ena sidan får man mycket uppmärksamhet. Å andra sidan är det höga krav, eftersom man ska vara det lyckade exemplet. När vi började jobba aktivt för att få in fler tjejer så var det så klart någon kille som sade ”men vi har inget male initiative”. Det är så jämt, överallt, de privilegierade kan inte se sin egen position. 

Det tog tid även för mig att se att jag kunde vara i den privilegierade positionen, som vit västerlänning. Generellt är det ju lättare att se sådant om man har befunnit sig i olika positioner, men det kan vara svårt att föreställa sig hur det känns att vara t.ex. riktigt, riktigt fattig om man inte har varit det.

Men man kan ju läsa…

Ja, det är ju en av litteraturens funktioner, att sätta sig in i andras situationer, att undersöka mänskligheten.

Det brukar ju sägas att den andra boken på sätt och vis är svårare än den första och för dig tog det ganska lång tid, också för att det hände en hel del annat i ditt liv – utlandsflytt, fler barn o.s.v. men stämmer det?

Den där sortens tvivel som ”kan jag göra det här igen” har väl kanske funnits där men det stora var att jag gjorde det mycket svårare för mig andra gången. Det hade varit lättare att skriva en Supernova till men då hade hon ju inte utvecklats, jag vill skriva en ny historia och berätta något nytt. Och så vill jag ju att Lisa ska ta sig någonstans, även om kanske inte kommer så långt (skratt)… Supernova hade en tydligare dramaturgi och mer uppenbara inneboende konflikter – som att Lisa arbetar på ett företag där det inte är OK med relationer på jobbet och genast blir förälskad i en överordnad. I Projekt längtan är allt mycket öppnare – om man skriver om en person som ger sig ut för att söka meningen med livet kan vad som helst hända. För att göra det lite lättare för mig lade jag in en liten mysteriehistoria, det är inte en deckare men i Afrikadelen finns en gåta där man som läsare undrar ”hur har det blivit så här” och vem är skyldig”.

Men det finns ju bara förlorare?

Nej, det finns en vinnare – Bruce. Jag har min käpphäst om att entreprenörerna är de verkliga hjältarna – Bruce är smårasistisk och sexistisk men samtidigt är det han som gör skillnad. Jag är inte helt emot bistånd men det finns så mycket som t.o.m. gör skada. Ofta är det bästa att skapa business, skapa arbetstillfällen.

I höstas läste jag Helena Thorfinns Innan floden tar oss, den handlar ju också om bistånd, fast på ett annat sätt.

Ja, men hon har ju några riktigt ”evil guys” med, underleverantörer till de stora klädföretagen, som kanske inte är så hemska som ryktet gör gällande, det finns de som försöker göra bra saker.

Och ändå fortsätter många av oss handla där?

Ja men det är något som man bara inte får göra, ena dagen prata om den hemska globaliseringen och ”corporate evil”, den andra gå och handla på någon affär med sjukt låga priser. Det man säger och det man gör hänger inte ihop. Lite på samma sätt är det med solidaritet – det är självklart att hjälpa fattiga någon annanstans men här hemma är det inte alls samma sak. Även här är grunden att ha ett arbete och sättet att se på vissa jobb som sämre blir så fel - som att det skulle vara omoraliskt att betala någon för att städa hemma hos sig, att det skulle vara nedvärderande. I Tanzania var det självklart att anställa så många man hade råd med – min nanny hade en egen nanny, alla anställde alla och på så sätt börjar hjulen snurra.

På omslaget till Supernova stod det att det var första delen av en planerad trilogi, var det enbart en marknadsföringsgrej?

Det var nästan så att förlaget skrev dit det utan att fråga mig, visst fick jag frågan om jag kunde tänka mig att skriva fler böcker om Lisa men det känns som om allt ska vara trilogier nuförtiden. Jag får se om det blir någon mer bok om Lisa, men det kan inte bli någon upprepning, jag vill berätta nya saker.

Du bytte ju förlag medan du skrev Projekt längtan, hur fungerade det?

Jag trivs mycket bättre på det mindre Massolit, där det känns som om vi vill åt samma håll. De är en uppstickare och kan inte leva på gamla meriter som mitt förra förlag Norstedts. Där hade jag otur med byte av förläggare och försvann lite, samtidigt som jag hade behövt lite mer stöd och ville ha en dialog kring boken och hur jag skulle jobba med den. På Norstedts skulle man också hålla sig borta från marknadsföring och liknande, medan jag nu kan tycka till och se hur jag kan bidra. Eftersom jag har ett annat arbete måste allt som har med böckerna att göra vara lustdrivet och kul och då måste det kännas bra med förlaget.

Du skrev ett blogginlägg om "dinosaurier i bokbranschen" – har du själv funderat på att arbeta där utom som författare?

Innan jag kom tillbaka från Afrika var det nog min idé, att jag skulle arbeta med förlag på något sätt, jag tyckte att jag hade en del att bidra med, men när jag kom tillbaka från Tanzania blev jag uppfångad av min gamla arbetsgivare. Jag försökte faktiskt erbjuda Norstedts en del tips utifrån min erfarenhet som konsult men de var inte intresserade; andra skulle ha betalat bra mycket för den sortens konsulttjänster. Förlagen skulle behöva ta till sig kunskap från andra branscher som stått inför en digital omvandling, som musikbranschen.

Bilden har jag lånat från Marika Kings blogg.

Som jag har förstått det är du väldigt strukturerad när du skriver, har du varit det hela tiden?

Jag har en blandstruktur, om du tänker på kurvorna så ritar jag dem snarare efteråt men när jag planerar gör jag det också på stora papper. Man har idéer om olika milstolpar men kan inte detaljplanera bortom nästa milstolpe. Jag försöker sortera in idéerna i olika kapitel på väg till milstolpen. Sedan skriver jag grovhandlingen i scenerna – jag gillar när scenerna har en egen händelsekurva, en knorr i varje scen, att något inte går riktigt som man tänkt sig, samtidigt som det leder fram mot en större knorr i slutet av varje kapitel.

Väldigt mycket knorrar?

Jo, det blir det. Jag tänker också mycket på hur man går från ett läge till ett annat, t.ex. från frisk, glad och olyckligt kär till olycklig, halvsjuk och olyckligt kär, som Lisa. Samtidigt gör jag en del av mina stora A3-ark efter att jag skrivit, lite som en analys för att se hur det hänger ihop, hur det fungerar. Jag har också alla datum, veckodagar, kapitel och viktiga händelser i ett Excelark för att kunna kolla när jag gör ändringar, att ”två veckor senare” fortfarande är två veckor senare. En del av kurvorna visar hur mycket utrymme olika delar får – arbete, familj, kärlek, yogamiljö…

Och så en klassisk fråga – vad tycker du är svårast med att skriva?

Det tar så lång tid att skriva en roman, visserligen fick jag upp farten och tempot i slutet av Projekt längtan så att jag kunde tänka ”jag skulle kanske kunna skriva en bok om året”, vilket man måste om man ska kunna leva på det.. Man måste vara så tålmodig och kämpa på. Egentligen beundrar jag alla som lyckas skriva en hel bok, oavsett vad den handlar om.