Död och dikt

I natt var det 75 år sedan Karin Boye dog i en skogsbacke i Alingsås, den där döden som hemskt nog varit nästan lika viktig som hennes liv, för mig och för många andra. Den självvalda döden som ekar bakåt i texterna, texterna som pekar framåt mot den. Och just detta liv och dikt, död och dikt, som går i varandra, som går igen, för mig (liksom för så många) när det gäller även Sylvia Plath. Döda poetissors sällskap.

Det började på sätt och vis med samlingsvolymen Dikter som jag köpte i Läseklubben – den lite mer seriösa bokklubben för barn på 1980-talet. En gul pocket med ganska dålig limning där jag markerade de bästa dikterna med färgade gem, som sitter kvar än idag.

Men det var bara en början, än så länge bara dikter, bra dikter men nästan som vilka som helst. Det var senare, när jag läste Hjalmar Gullbergs dikt ”Död amazon” i min fars Lyrik från vår egen tid som det blev något annat och än mer så när jag i gymnasiet fick en väninna som var lätt besatt av Karin Boye och t.o.m. såg ut en aning som hon. Vi läste Margit Abenius biografi Drabbad av renhet och jag drabbades av Karin Boyes liv lika mycket som av hennes dikt. De ingick en förening, blev oskiljaktiga och talade till mig som till ingen annan – som till så många andra men det kunde jag inte se då. 

Jag föll för och fann mig själv i den renhetslängtande och den dödslängtande Karin Boye, det var hon som var min, andra kunde spegla sig i andra aspekter. Tänkte jag så då? Jag tror inte det men jag kan se det nu. Projiceringar och speglingar, identifikation och… drömmen om perfektion. 

Nu kan jag fascineras av tanken på denna gemenskap byggd på ensamhet, hur vi satt där var och en för sig och läste oss in i livet och in i döden, fann oss själva och andra, fann en gemenskap genom orden, en gemenskap som kan delas åratal senare när vi möts på andra sätt, tar form och blir verkliga. När vi kan släppa in andras bilder, andras tankar, se att "min" Karin Boye är just min men att hon lyser lika starkt för mig även när jag sett andras.

Min första pojkvän skrev magisteruppsats om Karin Boyes För lite och läste Gunilla Domellöfs doktorsavhandling I oss är en mångfald levande så det gjorde jag också – och de andra romanerna. Vi gick till Alfa antikvariat och suktade efter originalutgåvan av Moln, som kostade svindlande tusen kronor men i Lund hittade jag de två sista diktsamlingarna för mer överkomliga summor och köpte dem. De första egentliga objekten i min ganska blygsamma men för mig väldigt värdefulla boksamling.

Det där samlandet kom av sig så jag saknar det mesta av prosan samt Moln, som är en sorts helig graal för mig. Flera gånger har jag varit på vippen att köpa den men ändå inte gjort det. Jag tror att tanken på att äga den nästan är bättre än ägandet i sig själv men kanske, kanske ska jag köpa den till mig själv i fyrtioårspresent. Ett frikort i köpstoppet. Eller så väntar jag, bidar min tid ett tag till.

Men om tjugofem år ska den vara min och jag ser framför mig hur vi kommer att vallfärda dit, till den där backen, för att hedra henne, för att tacka henne. Jag ser Alingsås skogar fyllas av oss som projicerade våra känslor och liv på henne och hennes på våra egna.

Död amazon

Svärd som fäktar mot övermakten,

du skall brytas och sönderslås !

Starka trupper ha enligt T.T.

nått Thermopyle, Greklands lås

Fyrtioåriga Karin Boye

efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;

klädd i resdräkt, när hon försvann.

Kanske söker hon bortom sekler,

dit en spårhund ej vägen fann,

frihetspasset där Spartas hjältar

valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen

krönt vid flöjtspel och harposlag

perserkonungen, jordens gissel.

Glömd förvittrar hans sarkofag.

Hyllningkören skall evigt handla

om Leonidas' nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta

måste några ge livet än.

Denna dag stiger ned till Hades,

följd av stolta hellenska män,

mycket mörk och med stora ögon

deras syster och döda vän.

Här skriver jag om Kallocain, här om novellen Snäckorna och här om Jessica Kolterjahns litterära fantasi Den bästa dagen är en dag av törst, en recension som mest handlar om oss besatta Boyeläsare.