måndag 30 september 2013

Oxfordresan, dag 3

Resans tredje dag innebar också den sista konserten och efter den var det egentligen fritid. Några av oss gick till Christ Church College och beskådade den trappa och matsal som stått modell för motsvarande på Hogwarts i Harry Potter-filmerna och där några scener i dessa också spelats in.

Det ser snarare ut som ett slott än som ett universitet.
Byggnaderna är både vackra och imponerande, men så är Christ Church College också det största och rikaste i Oxford (dessutom det dyraste att besöka). Där finns också katedralen som är domkyrka i stiftet. När vi vandrade där mötte vi en gosskör som skulle sjunga på kvällens evensong men vi skulle till vår förtret tillbaka till Abingdon för en inbokad middag - ingen änglasång för oss, alltså.

Taket i den stora trappan.
Det är taket som är det vackraste i trapphallen men man blir nästan yr i huvudet av att stirra upp i det.

Den imponerande matsalen (men porträtten håller sig tysta och stilla, i alla fall på dagtid).
Det är också lite roligt att se hur sådana här miljöer ändå "drabbas" av sin vardag - under porträtten står helt vanliga plastbackar för glas och porslin; det är ju ganska många som ska äta här varje dag och storköket bakom ser inte ett dugg stiligt ut, bara praktiskt.

fredag 27 september 2013

Oxfordresan, dag 2

Resans andra dag tillbringade jag tolv timmar i själva Oxford. Klockan nio började vi repetera inför högmässan i University Church of Saint Mary och efter kyrkkaffet - och kyrksherryn, en ny företeelse för oss svenskar - flydde jag gruppen för egna äventyr. Försedd med karta, adresser och tipslista stegade jag först mot The Bodleian Library och tittade på de pampiga byggnaderna och velade en bra stund i deras affär - de har så mycket fint men jag nöjde mig till sist med några kort.

Något tjusigare än även Kungliga Biblioteket i Stockholm.
Sedan blev det Blackwell's fyravåningsbokhandel, där jag stannade någon timme. Längst tid blev det på antikvariatsavdelningen; förutom de vanliga begagnade böckerna har de tjusiga vitrinskåp med rariteter man kan sukta efter - eller konstatera att man redan äger. Det enda jag köpte var en bok till Marcusbiblioteket, eftersom jag tycker att det är fy skam att hans fantastiska Penguinskåp inte har någon Penguinbok med karakteristiskt omslag som jämförelseobjekt.

Snart någon helt annanstans.
Efter en snabbtur runt Ashmolean Museum var det dags att återvända till Saint Mary's för evensong och dessförinnan ombyte i världens äldsta universitetsbibliotek, eller snarare lokal som byggts för detta ändamål. Hade vi inte fått veta det hade det dock varit omöjligt att räkna ut det, eftersom allt vad böcker, hyllor och pulpeter lyste med sin frånvaro (det har nog aldrig funnits några hyllor där, med tanke på att det var från en tid då de få böckerna oftast förvarades liggande på pulpeterna där de lästes, eftersom de var så otympliga och få).

Inte en bok så långt ögat når, ändock ett mycket gammalt bibliotek.
Och slutligen blev det middag på Quod, restaurangen jag fått dubbla tips om. Så redan på söndagen hade jag halvt om halvt bockat av det som stod högst upp på min Oxfordlista.

Oxfordresan, dag 1

Min resa till Oxford var ju egentligen inte alls bokrelaterad utan en körresa med gudstjänster och konserter men det går ju inte att åka till en sådan stad utan att få in en del litteratur och bibliotek. Kanske är det lite fel att rubricera det hela "Oxfordresan", med tanke på att vi faktiskt tillbringade större delen av tiden i grannstaden Abingdon, där vårt hotell låg och där vi hade den första konserten, men det låter bättre så. Det blev inget bloggande under resan, eftersom jag bara hade tillgång till ett mycket skakigt internet korta stunder på hotellet och på lokalbussarna, så nu får det bli några inlägg i efterhand.

I lördags morse vaknade jag klockan tre och kunde inte somna om innan det var dags att stiga upp och åka till Arlanda kvart över fem på morgonen. Jag hade tänkt läsa Dorothy Sayers Gaudy Night på planet men försökte sova istället - tyvärr lyckades jag inte, utan det blev bara någon sorts halvdåsande. Väl framme i Abingdon lyckades jag och en likasinnad hitta två välgörenhetsbutiker och snart hade jag köpt fem pocketböcker för mellan £1 och £2:

Sharp Objects och Gone Girl av Gillian Flynn, The Devil Within av Stephanie Merritt, Kind of Cruel av Sophie Hannah samt A Gentleman of Fortune av Anna Dean.


Därefter var det dags för repetition och konsert och sedan stupade jag och min rumskamrat i säng utan att orka läsa mer än ett par sidor i våra medhavda böcker.

torsdag 19 september 2013

Förberedelser

På pendeltåget läser jag Brideshead Revisited, men nu är universitetstiden över och förbi, och på kvällarna googlar jag Oxford. Jag har bett Amanda Hellberg och en vän som tillbringar en del av sin tid i ett av de vackraste biblioteken i världen om tips för den fritid jag har och deras listor överensstämmer på tre punkter: restaurangen Quod, Ashmolean Museum och boklådan Blackwell's, så dem måste jag hinna med.

Men annars? Ytterligare något museum? Afternoon tea? En rundtur på Christ Church College som både stod modell för (delar av) Hogwarts och var inspelningsplats för vissa scener?

lördag 14 september 2013

Min egen nedräkning

Medan alla andra räknar ned dagarna till Bokmässan har jag en alldeles egen nedräkning att ägna mig åt: om en vecka åker jag till Oxford. Jag har skaffat nytt pass och en reseadapter, växlat pengar, plockat fram resväskan och skrivit packlistor, tagit reda på busspriser och tittat i tidtabeller och på kartor.

Och så har jag insett att jag absolut inte kommer att hinna läsa ens två böcker medan jag är där, så den ena av mina utvalda Oxfordböcker har jag redan påbörjat: omläsningen av Brideshead Revisited. Naturligtvis älskar jag den även den här gången och jag kommer förmodligen att bli väldigt besviken över att verklighetens Oxford inte riktigt är som en idealbild av hur det var för 90 år sedan.

fredag 13 september 2013

Utläst: Modershjärtat av Katerina Janouch

Jag har läst de första fyra av Katerina Janouchs böcker om barnmorskan Cecilia Lund och efter den fjärde konstaterade jag att jag nog skulle sluta upp med det. Ändå föll valet till sist på den femte boken, Modershjärtat, när jag i somras inte kunde uppamma någon som helst ork eller lust för de böcker jag hade kvar olästa på min ödsliga semesterö och satt och letade e-böcker på bibliotekets hemsida.

I Modershjärtat fortsätter det som vanligt med knöligt familjeliv för Cecilia och delvis ännu knöligare för hennes mor och systrar men den här gången inträffar också en katastrof - mormor Sonja, som är Cecilias fasta punkt och trygghet, blir överkörd av en smitare och svävar mellan liv och död. När Cecilia åker till Sonjas lägenhet för att vattna blommorna överraskas hon av systematiska inbrottstjuvar och snart får hon ett paket med kopior av gamla journaler från kliniken där Sonja arbetade som barnmorska för ett halvt sekel sedan. Vad var det egentligen som pågick där och varför kommer det upp till ytan just nu?

Det är bitvis spännande men samtidigt har jag ju blivit såpass trött på Cecilia och hennes familj att jag flera gånger under läsningen frågar mig varför jag inte läser något annat i stället, utan att egentligen ha något bra svar. Det trygga och välbekanta som drar, trots att det irriterar mig? Lagomkänslan, lite relationer, lite spänning, lite dramatik?

Men nu tror jag faktiskt att det får vara nog - so many books, so little time.

torsdag 12 september 2013

Utläst: Kärleken passerade här en gång av Peo Bengtsson

För ett bra tag sedan gick jag med i Booked men trots att jag tillbringar en så stor del av min tid vid datorn har jag alltid varit för sen med att läsa mailutskicken om nya böcker att läsa. Räddningen var när de tog hjälp av en slumpgenerator och hade tekniska problem så att de delade ut fler böcker och alltså landade Peo Bengtssons Kärleken passerade här en gång i min brevlåda här om dagen. Jag hade inte läst något alls om den och hade således inga förväntningar åt något håll.

Samuels fru Johanna kommer hem och berättar att hon vill skiljas, hon har träffat en annan och hon måste följa sitt hjärta. Samuel kan inte, vill inte tro det, samtidigt som han ju sett tecknen, anat något men skjutit undan det. Låtit det vara en nödfas i äktenskapet, väntat och bidat sin tid - eller låtit det fallera precis som hon. Vardagen och tröttheten, självklarheten i den andras närhet, tristessen, ointresset. Men aldrig blir något så värdefullt som när man håller på att förlora det och förgäves klamrar han sig fast ett litet tag. Men Johanna flyttar och döttrarna blir hans varannan vecka och lägenheten måste säljas och jobbet, ja dit måste han också. En tröst i ensamheten är vännen Teodor, som finns där när han behövs som mest.

Kärleken passerade här en gång har underrubriken "En modern kärleksroman" och det är väl det som är det moderna - kärleken har en början och ett slut och det är vid slutet man ser tillbaka. Inte som gamla tiders kärleksromaner som slutade ungefär när de älskande fått varandra. I helgen läste jag en krönika om Karl Ove Knausgård där den förändrade mansrollen står i fokus - hur såväl Knausgård som Lars Norén tar in familjen på ett annat sätt i sina texter än vad som tidigare varit fallet i självbiografiska texter av män, självklarheten i att inte bara kvinnor hämtar på förskolan och vyssar spädbarn. Samuel har tagit det steget längre, eftersom det är han som umgåtts mest med barnen i vardagen, medan Johanna i högre grad gått upp i sitt arbete, och det är också han som åtminstone på ytan bryr sig mest om dem när separationen är ett faktum. Samtidigt är det ett krampaktigt grepp han håller i det, i dem.

Det är svårt att äska mest, hårt att älska mest - eller att tro sig göra det. För det är inte bara kärleken till Johanna som får Samuel att vilja ha det som det varit. Det är tryggheten, det är barnen, det är bilden av hur det är och ska vara i evighet, amen. Och kanske också som en motvikt till Teodors sorg och förlust.

Jag tycker om skildringen av vardagen, meningslösheten på jobbet, eftermiddagarna med barnen, som både sårar och fyller tillvaron med kärlek, så som barn gör innan de förlorar sin rättframhet. Jag tycker även om dået med relationens framväxt men jag värjer mig mot en del av vänskapen med Teodor. Det är något som blir för mycket där, som att det måste in lite action i berättelsen, det kan inte vara bara småtrist, småtrevligt, småeländigt, småputtrigt om det är en man som står i centrum i en relationshistoria. Det är kanske helt fel tolkning av mig men det är så jag känner när jag läser den här romanen där rollerna för övrigt är omvända mot de vanliga skilsmässoskildringarna, både att utgångspunkten är mannens och att det är han som är övergiven och omvårdande.

tisdag 10 september 2013

Utläst: Francesca av Melina Marchetta

Jag vet ju att Francesca inte är någon Jellicoe Road, jag vet det från början och hela tiden men ändå finns det en svag besvikelse som ligger kvar ganska långt in i boken. Det är för vanligt, för ordinärt. Men efter att tag släpper den känslan, inte så att den ter sig så väsensskild från många andra tonårsskildringar men för att Melina Marchettas personer är så levande, även om de ibland är lite för mycket för att vara helt trovärdiga. Jag tycker om dem och vill veta hur det ska gå för dem.

Francesca hade ett stort problem i sitt liv: att hon tvingats byta skola till en f.d. pojkskola som nu släpper in flickor. Hon känner sig utanför och vantrivs rejält med allting där. Nu har det tillstött ett mycket större problem: Mia, Francescas mamma, har drabbats av en djup depression och familjens tillvaro skakas i sina grundvalar. Som tur är, visar det sig att några av de hopplösa skolkamraterna inte är fullt så hopplösa när allt kommer omkring, t.o.m. bland pojkarna på skolan finns det stöd och vänskap och mer ändå att få.

På sätt och vis enkelt, på sätt och vis svårt. Det är inte en självklar väg för vare sig Francesca eller de andra, det är mycket motstånd men i hopplösheten finns hela tiden ett hopp, det nattsvarta är aldrig långvarigt. Det finns förstående lärare bland de oförstående, det finns om inte ett JA så i alla fall ett kanske i väldigt många situationer. Därtill en väldigt varm syskonrelation, där Francesca visserligen tröstar och stöttar den yngre brodern mer än vad hon får tillbaka men det är inte alls ensidigt. Jag tycker om det men värjer mig också lite mot det, van som jag är vid att ska det vara elände så ska det verkligen vara illa.

Jag tycker om hur Francesca kan ha sina bra dagar, också, men att hon får dåligt samvete över dem. Hur hon vänjer sig vid det hon inte vill vänja sig vid men också hur hon tvingas revidera sin uppfattning om sin omgivning. Det fascinerar mig att Melina Marchetta lyckas få de bitvis väldigt stereotypa personerna att bli så sympatiska och just levande, även om den deprimerade mamman är ganska gäckande. Ändå är det henne jag har lättast att identifiera mig med, kanske för att vi är ungefär lika gamla, kanske för att jag varit där, i känslan av att det inte går att gå upp, att det faktiskt är en veritabel omöjlighet.

Men det är inte en Jellicoe Road och snart kommer såväl Francesca som hennes bror och hennes vänner att blekna bort för mig.

måndag 9 september 2013

Tematrio - Tunnisar


Eftersom det var de tjocka böckernas vecka blir det de tunna som får stå i centrum för Lyrans Tematrio den här veckan. Lyran nämner ett sidspann på 50-150 sidor men jag håller mig under 100. Tyvärr insåg jag vid närmare eftertanke att två av titlarna redan figurerat i Tematrion, en av dem t.o.m. två gånger! Jag upprepar mig, uppenbarligen.


Oskyld av Åsa Ericsdotter är knappt 70 sidor prosalyrik som är både imponerande och berörande. På ett helt eget språk berättade den då 17-18-åriga författaren en gammal men ständigt ny historia om olycklig kärlek. Intensivt, dramatiskt, fult och vackert om vartannat.

84 Charing Cross Road av Helene Hanff är en sann brevväxling mellan en amerikansk bokälskare och en bokhandel i London. Det är roligt och rörande och ett tidsdokument i ett alldeles speciellt format, där bokbeställningarna betalas med pengar men också med små presenter som är dyrgripar i det krigshärjade England.

Svart dam av Maria Fagerberg handlar om en ung småbarnsmamma som ligger för döden. Det intensiva livet går mot ett alldeles för tidigt slut och tre liv vänds upp och ned. Det är oändligt sorgligt och efter den timslånga läsningen är man på något sätt en annan.

lördag 7 september 2013

Utläst: Kattbarnen av Emma Nordlander


Det var omslaget som fångade mig. Det röda och det svarta, silhuettklippskänslan, det suggestiva. Lotta Kühlhorn har skapat något smått magiskt för Emma Nordlanders debutroman Kattbarnen och nu är jag besviken över att innehållet inte lever upp till ytan.

Drygt tjugoårige Amos hämtar hem sin några år yngre syster Dalia från sjukhuset efter ett självmordsförsök. Tillsammans tar de hand om sin drygt ettåriga lillasyster Ella - modern avled i cancer för ett år sedan och fadern är försvunnen. En avfolkad fabriksort i kris, en vag kamp att dölja faderns frånvaro för att inte socialen ska rycka in.

Jag förstår faktiskt inte vitsen med den här boken. Det finns förutsättningar, det ges möjligheter, men allt rinner ut i sanden. Jag känner inget för, inget med människorna i den. Bara ett enda jaså. Och så vill jag inte känna när det finns en avliden mor, ett självmordsförsök, en gymnastiklärare som tar de chanser han får, ett förlorat jobb och flera förlorade fotfästen. Jag väntar på en vändpunkt, på att något ska bränna till men det händer inte. Saker händer, saker som inte borde hända, men de hänger ändå i luften.

Det handlar kanske om det undantagstillstånd som sorg kan leda till, det avtrubbade, distanserade, meningslösa, men jag som läsare vill ha något annat. Jag vill släppas in i det som sker, inte bara stå utanför i skogsbrynet och spana på husets invånare.

Det är antagligen den där distansen som får mig att irritera mig på små, små detaljer - som hur vällingpulvret blandas ut i mjölk, hur butiken som bara har ett märke av varje vara tycks ha betydligt mer att välja mellan när det kommer till blöjor, hur tidsdata inte stämmer och går ihop vare sig inom texten eller med yttre verkliga händelser som har betydelse i den.

Fyra romaner för fyra kronor


Idag var jag på Röda korset för att leta efter något helt annat men en genomgång av lådorna med böcker för en krona styck kunde jag ju inte hoppa över. Jag kände mig ganska duktig när det bara blev dessa fyra:
The Corrections av Jonathan Franzen - jag har inte läst något av honom men en hel del bra recensioner så jag är nyfiken, om än inte så att den här kommer att bli läst inom den närmaste månaden.
A Sight for Sore Eyes av Ruth Rendell - det är länge sedan jag läste något av Ruth Rendell så det är nog på tiden.
The Well of Lost Plots av Jasper Fforde är nog den bästa boken i serien om Thursday Next. Jag får se om jag läser om den - annars kan jag ju låna ut den till kollegan som precis har påbörjat läsningen av The Eyre Affair.
Vid musikens toner av Glen Burne kan vara gräslig men med mitt och min mans musikintresse var den ett nödvändigt köp.

fredag 6 september 2013

Utläst: The Stars in the Bright Sky av Alan Warner

I somras läste jag om The Sopranos av Alan Warner och när jag var inne på The English Bookshop för ett par veckor sedan stod fortsättningen The Stars in the Bright Sky där och titta uppfordrande på mig.

Det har gått några år sedan det där dygnet då The Sopranos utspelar sig och flickornas liv har förändrats radikalt. De har blivit vuxna - ett par stycken arbetar, ett par studerar vid olika universitet. De har glidit ifrån varandra och förenats i nya konstellationer men nu har de samlats på Gatwickflygplatsen för att åka på en sistaminutenresa någonstans och är snabbt tillbaka i det gamla. En person har dock tillkommit: Fionnulas vän Ava, en underskön och stenrik dark horse. Det är långa diskussioner om vart man ska åka och varför och varför inte, det är barbesök efter barbesök och en rejäl fördröjning av resan, det är skitsnack såväl bakom ryggen som rakt fram och jag håller på att bli galen av att befinna mig i gängets närhet, men samtidigt glimtar det till av något helt annat.

För de finns ju där fortfarande, bråddjupen som anas här och där, gömda mellan listor över vem som dricker vad och Mandas härjande med allt och alla (Manda, som alla älskar att hata men samtidigt aldrig kan lämna utanför, Manda, som lyckas vara den mest egocentrerade och samtidigt generösa av dem, Manda, vars hätska utfall gör mig alldeles matt men som också får mig att skratta). Det finns så mycket sorg och frustration och värme och kärlek att det håller på att svämma över men hela tiden med cynisk jargong, slanguttryck och torra understatements som balanserar upp det som annars skulle kunna bli väldigt sentimentalt.

Eftersom det inte är så länge sedan jag läste The Sopranos har jag inte så stora problem att komma in i språket och jargongen, som, trots att det hela tiden är lite för mycket, ändå känns på pricken. Det är sådana de är, lite för mycket, i alla fall vissa av dem, och så den som är väldigt mycket för mycket.

Jag, som blir oerhört stressad av andras stress, har en del problem med en del av handlingen, och det är på vippen att jag bläddrar framåt för att få se hur det går. Det är inte spännande som en deckare eller thriller, men det är tillräckligt med spänning och anspänning för mig, det är nagelbitandelockande i dess värsta form. Så det är en på sätt och vis ganska obehaglig läsupplevelse förklädd i något lätt och ytligt. Och ändå hoppas jag nästan att Alan Warner ska återvända till sitt tjejgäng ännu en gång. För fortfarande vill jag veta hur det ska gå för dem.

tisdag 3 september 2013

Tematrio - Tegelstenar

Det är ju inte så länge sedan det florerade en tegelstensutmaning och när nu Lyran skapat en trio med tegelstenstema funderar jag på i hur hög grad jag kan återanvända mitt inlägg från maj. Jag läser inte så många tegelstenar längre, särskilt som jag nog tycker att 700 sidor är ett absolut minimum för att en bok ska kunna klassificeras som en sådan. Därtill tycker jag att det ska röra sig om ett skönlitterärt verk som givits ut på det sättet och inte vara en samlingsvolym. Så. Där var begränsningarna.

Ulysses av James Joyce (ca 800 sidor) läste jag på svenska men en engelsk utgåva står i min bokhylla som ett dåligt samvete. På sätt och vis tycker jag att det är en bok som är betydligt roliga att ha läst än att läsa, eftersom det enda jag verkligen uppskattar/uppskattade var Molly Blooms monolog. Det minnesvärda blir alltså mest den märkligt högt värderade prestationen att ha tagit sig igenom den.

Blonde av Joyce Carol Oates (939 sidor) läste jag första terminen på en sångutbildning och jag minns så väl de olika bänkar och soffor jag satt vid när jag försjönk i en lidande skådespelerskas öde i stället för de sångarbiografier som kanske hade varit mer väntade.

Tornet av Uwe Tellkamp läste jag jag precis kring årsskiftet och är den jag minns bäst, oavsett om den är mest värd det eller ej. 961 sidor Östtyskland på 1980-talet, nära och avlägset på samma gång. Ytterst detaljerade bilder från en välbekant och främmande tillvaro och en glidning från det torrt konstaterade, sakligt objektiva till något helt annat.

måndag 2 september 2013

Bokslut augusti 2013

Mina bokslutsinlägg blir allt gnälligare, tyvärr. Det är kanske dags för mig att höststäda mitt läsbeteende när det ser ut så här gång på gång, även om augusti ligger i särklass. Bara fyra utlästa böcker och då kan jag inte skylla på att någon av dem var extremt tjock eller komplicerad på något sätt. (Samtidigt blir jag trött på detta kvantitets- och antaltänkande men oftast är det så att läser jag få böcker har jag inte heller fått ut så mycket av min läsning.) Det jag i stället skyller på är semester med social samvaro följt av arbetsstart och en stor fest jag varit general för. Så. Bättring anbefalles. Av de fyra var

tre skrivna av kvinnor
en på engelska
en omläsning
två lånade på biblioteket
två e-böcker

Jag tyckte att När duvorna försvann av Sofi Oksanen var väldigt bra, även om den gäckade mig en smula och Kris har aldrig varit någon Boyefavorit för mig, även om den inte är dålig, så i och med att de var "ytterligheterna" borde jag i alla fall inte klaga på kvaliteten.