Utläst: Francesca av Melina Marchetta

Jag vet ju att Francesca inte är någon Jellicoe Road, jag vet det från början och hela tiden men ändå finns det en svag besvikelse som ligger kvar ganska långt in i boken. Det är för vanligt, för ordinärt. Men efter att tag släpper den känslan, inte så att den ter sig så väsensskild från många andra tonårsskildringar men för att Melina Marchettas personer är så levande, även om de ibland är lite för mycket för att vara helt trovärdiga. Jag tycker om dem och vill veta hur det ska gå för dem.

Francesca hade ett stort problem i sitt liv: att hon tvingats byta skola till en f.d. pojkskola som nu släpper in flickor. Hon känner sig utanför och vantrivs rejält med allting där. Nu har det tillstött ett mycket större problem: Mia, Francescas mamma, har drabbats av en djup depression och familjens tillvaro skakas i sina grundvalar. Som tur är, visar det sig att några av de hopplösa skolkamraterna inte är fullt så hopplösa när allt kommer omkring, t.o.m. bland pojkarna på skolan finns det stöd och vänskap och mer ändå att få.

På sätt och vis enkelt, på sätt och vis svårt. Det är inte en självklar väg för vare sig Francesca eller de andra, det är mycket motstånd men i hopplösheten finns hela tiden ett hopp, det nattsvarta är aldrig långvarigt. Det finns förstående lärare bland de oförstående, det finns om inte ett JA så i alla fall ett kanske i väldigt många situationer. Därtill en väldigt varm syskonrelation, där Francesca visserligen tröstar och stöttar den yngre brodern mer än vad hon får tillbaka men det är inte alls ensidigt. Jag tycker om det men värjer mig också lite mot det, van som jag är vid att ska det vara elände så ska det verkligen vara illa.

Jag tycker om hur Francesca kan ha sina bra dagar, också, men att hon får dåligt samvete över dem. Hur hon vänjer sig vid det hon inte vill vänja sig vid men också hur hon tvingas revidera sin uppfattning om sin omgivning. Det fascinerar mig att Melina Marchetta lyckas få de bitvis väldigt stereotypa personerna att bli så sympatiska och just levande, även om den deprimerade mamman är ganska gäckande. Ändå är det henne jag har lättast att identifiera mig med, kanske för att vi är ungefär lika gamla, kanske för att jag varit där, i känslan av att det inte går att gå upp, att det faktiskt är en veritabel omöjlighet.

Men det är inte en Jellicoe Road och snart kommer såväl Francesca som hennes bror och hennes vänner att blekna bort för mig.