tisdag 29 december 2015

Tematrio - Inför kommande år...

Den här veckan ser Lyran framåt i Tematrion och undrar vilka böcker vi vill läsa 2016 eller om vi har några specifika föresatser på det litterära området. Jag aktar mig oftast för nyårslöften av alla de slag, eftersom de har en tendens att bli bördor mer än sporrar men i år har jag verkligen tre läsmässiga föresatser.

För tjugo år sedan började jag läsa Prousts På spaning efter den tid som flytt men avbröt det hela efter ett par delar. För sju år sedan gjorde jag ett nytt försök men kom lika långt. Nu är det tredje gången gillt och min plan är att bli klar när det är så gott som exakt tjugo år sedan jag började. Vi får väl se hur det går med detta Prousprojekt.

Elena Ferrantes Neapelserie är enligt många något man bara måste läsa. Till våren kommer första delen på svenska men den har jag redan läst i engelsk översättning. Jag var inte trollbunden men tyckte tillräckligt mycket om den för att planera att läsa de återstående tre delarna 2016 och del två fick jag i julklapp.

Jag tycker att Proust och Ferrante fyller min kvot av ambitiös och seriös läsning och därför är den tredje föresatsen att hänge mig åt litterär eskapism av det ena eller andra slaget. Böcker som läser sig själva, eftersom det är ett sådant driv i dem. Böcker som sveper in mig och bort mig från verklighet och vardag.

måndag 28 december 2015

En julklappsbok

Ja, i år fick jag en (1) bok i julklapp, i alla fall så här långt. Det var The Story of a New Name, andra delen i Elena Ferrantes neapolitanska serie - jag hade önskat mig del 2-4 - annars var det mest hudvårdsprodukter och godis i mina paket. Det är kanske så det är den sista julen som trettionånting?


Vi fick operabiljetter också, med barnvakt inkluderad, och ett icke öronmärkt bidrag som går till inköp av något så ofancy som en ny torktumlare (dock en fancy sådan, hör bara: värmepumpsmodell, självrengörande kondensor, kapacitet 9 kg...) på mellandagsrean.

onsdag 16 december 2015

Utläst. Uppror i skärt och svart av Beata Arnborg

Jag tycker att jag har ganska många böcker av Kerstin Thorvall i mina hyllor och när jag räknar får jag dem till 18 stycken i fyra olika kategorier (skönlitteratur för vuxna, bilderböcker, barn- och ungdomsböcker samt jungrfuspeglar). Ändå är det bara en liten del av alla böcker hon givit ut - enligt förteckningen i Beata Arnborgs biografi Uppror i skärt och svart rör det sig om över sextio titlar - vissa år gav hon ut fyra stycken.

Om man har läst trilogin som inleds med När man skjuter arbetare vet man redan en hel del om Kerstin Thorvall. Har man dessutom läst Nödvändigheten i att dansa och Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig vet man ännu mer. Har man gjort misstaget att läsa Dagarna med Kerstin har den bild man gjort sig fått sig en rejäl törn men man är kanske bättre rustad för att läsa en komplett biografi om denna ytterst besvärliga och obekväma men också ytterst produktiva och begåvade kvinna.

Nej, hon hade det inte lätt och hon gjorde det inte lätt för sig. Med en far som behövde upprepad psykiatrisk vård och en mor som var livrädd för vad dottern skulle ha ärvt från honom blev barndomen en sorts gungfly och ungdomen ett annat. Först som vuxen sparkade hon bakut och gjorde uppror - på gott och ont, mot allt och alla, mer eller mindre medvetet. Så mycket dåligtmående som inte hade någonstans att ta vägen, som ledde till flykt och svek om och om igen - och till krönikor, artikelserier och böcker där så många kunde känna igen sig. Hon skrev om allt det förbjudna långt innan någon annan vågade och banade väg för så många.

Beata Arnborg skriver med sympati för Kerstin Thorvall men också för hennes mor, hennes män, hennes barn. Det känns som om det är mycket nära en objektiv skildring, även om det aldrig kan bli det, och biografen håller sig själv utanför, utom vid något enstaka tillfälle. En kronologisk resa genom detta liv, där så mycket redan blivit litteratur för egen hand och det som förvånar är just produktiviteten och mångsidigheten. Det som borde ha varit så svårt att åstadkomma men som väl var räddningen.

Ständigt jagad, av egna demoner eller kravet på att försörja sig och familjen. Ord, ord, ord och bilder. Omstarter, nystarter, letandet, sökandet efter platser och sammanhang att känna sig hemma i, längtan efter att bli mött, sedd, förstådd. Ständigt för mycket, ständigt lite på tvärs mot hur man borde vara, borde göra. Aldrig på sin plats i ramen. Och erkänd för det hon uträttat först när det nästan var för sent.

Så ytterst ickelagom. Och just därför så läsvärd och minnesvärd.

tisdag 15 december 2015

Tematrio - Litterära fantasier

Den här veckan undrar Lyran över våra litterära fantasier; vilka vi skulle vilja träffa, vart vi skulle vilja åka eller vad vi skulle vilja göra.

Jag har alltid älskat att läsa om internatskolor, dessa slutna världar där så mycket spännande tycktes hända (och eventuell pennalism antingen sopades under mattan eller beskrevs med förmildrande ordalag). Allra bäst är det ju på J. K. Rowlings Hogwarts, naturligtvis, så där skulle jag vilja gå, åtminstone ett tag (för att jag bra många år för gammal kan jag ju också ordna till med fantasins hjälp.

En annan sorts magi är det som omger Erin Morgensterns Nattens cirkus men en natt i mitt liv skulle jag vilja tillbringa där, i den svartvita mystiken. (Då får jag naturligtvis inte hela den trollbindande historien men jag tror att stämningen på denna cirkus räcker långt.)

Och så älskar jag ju 1700-talet och teatermiljöer så naturligtvis skulle jag vilja smyga genom Gustaf III:s operahus i hälarna på C. J. L. Almqvists Tintomara. En historisk miljö men skildrad med senare ögon och idéer.

torsdag 10 december 2015

Utläst: Det allra viktigaste av Suzanne Osten

Det allra viktigaste var en pjäs som gavs på Unga Klara 2003. Den var lång och spretig och spelplats och publik förflyttades upprepade gånger, med promenad genom verkstad och smink(?) som en naturlig del. Det var mycket av allt men jag blev ändå inte lika berörd och uppslukad som av Besvärliga människor, en annan lång och spretig pjäs som spelades 1999. Jag minns det som att jag såg den tre-fyra gånger men efter att ha konsulterat mina anteckningar ser jag att det bara var två (samt filmen). Det var en pjäs jag älskade och hade kunnat bosätta mig i. De besvärliga människorna som förstörde för sig själva och för andra, som var svåra och jobbiga och hysteriskt roliga. jag svävade därifrån, i total motsats mot hur jag egentligen mådde.

Nåväl, det där är för att befästa att för mig är Unga Klara något viktigt och Suzanne Osten något exceptionellt. Tyvärr tappade jag helt kontakten med teatern för ett antal år sedan - när jag knappt hann se något alls blev all sådan tid lagd på opera och även teaterdebatten har gått mig förbi. Jag såg inte en enda pjäs på Dramaten under Marie-Louise Ekmans chefsskap och turerna kring Unga Klaras nedläggning och återuppståndelse har jag bara vaga aningar om.

Det är delar av dessa turer och hur livet gestaltade sig för Suzanne Osten under åren då det var som mest turbulent man får läsa om i boken Det allra viktigaste, enligt vad det står hennes dagbok under perioden. Det handlar om kampen för teaterns överlevnad men också om livet vid sidan av teatern, även om detta liv ändå hela tiden försiggår i teaterns närhet. Om mängder av sedda föreställningar och filmer, möten med människor och problemen med kattvakter. Det är högt och lågt och får mig att vilja googla saker precis hela tiden. Det är en hel del åldersrelaterade krämpor och än mer ilska, en matsked skvaller och väldigt mycket moment 22.

Och trots ilskan, trots svek och det förnedrande att bli utmanövrerad från sin teater, samtidigt som man hyllas för det unika i sin gärning mest överallt, blir jag lite glad av att läsa den här boken. Den där meningen som finns där, i teatern, i kulturen. Det allra viktigaste.

söndag 6 december 2015

#dagens(fack)bokomslag dag 29-30

Just det, det var ju två dagar kvar av Instagramutmaningen #dagensbokomslag.


Vinterns goda ting av Anna Bergenström och Fanny Bergenström, foto av Nisse Peterson. Bonnier Alba 1995. 


På första advent tyckte jag att denna kok- och inspirationsbok, som jag fick i julklapp för tjugo år sedan, skulle passa bra.




The Brontës in Context av bl.a. Marianne Thormählen (red.). Cambridge University Press 2012. Omslagsbild: Literary Landscape av Martin Heron, fotograferad av Paula Moss, omslagsdesign av Hart McLeod Ltd


En samling Brontëforskare ger en mängd perspektiv på systrarnas böcker och förklarar en hel del om den tid de skrivs i. 


Sedan fortsatte jag med #bokhorajulutmaning...

torsdag 3 december 2015

IKEA och Sverige, Sverige och IKEA...

Idag skriver jag om Sara Kristofferssons bok Ikea. En kulturhistoriadagensbok.com. Där visas hur Ikea använt sig av bilden av Sverige för att bygga sitt varumärke men också hur nationen Sverige använt sig av varumärket/företaget IKEA. Ett ömsesidigt beroende.

Här är recensionen.

tisdag 1 december 2015

Månadsbokslut november 2015

Min november var en lång och mycket mörk månad. Jag läste en del men orkade inte blogga särskilt mycket, även om jag höll liv i min Instagramutmaning #dagensbokomslag och visade ett fackbokomslag om dagen. Jag knåpade väl ihop tre recensioner medan jag läste ut sju böcker, där skönlitteraturen hamnade i skuggan av facklitteraturen, något mycket ovanligt för mig. Nu vill jag egentligen bara läsa eskapistisk skönlitteratur men jag har lånat De sista vittnena som snabblån och har ett par fackböcker att recensera i december, så det verkar som om det dröjer.

Månaden avslutades också med den märkliga upplysningen att min blogg citerats i en litteraturvetenskaplig bok. Sagas bibliotek - föremål för forskning!

Nåväl, av de sju utlästa böckerna (en Novellixfyra räknas som en bok) var

samtliga skrivna av kvinnor
fem skrivna på svenska
två översatta till svenska
tre biografier
två övriga fackböcker
en deckare
en bestod av noveller
tre lånade på biblioteket
två recensionsexemplar