tisdag 30 oktober 2012

Tematrio - Halloween


Med Halloween en dag bort önskar Lyran naturligtvis tre exempel på skrämmande läsning. Skräck är ju inte precis min genre men jag borde kanske läsa Susan Hills The Woman in Black i morgon? Här är tre som jag i alla fall har läst:

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist är ett givet val om man som jag är uppvuxen alldeles i närheten av Blackeberg där den utspelar sig. Jag har gått i simskola i simhallen där något ganska hemskt händer, t.ex. Men egentligen är den mer sorglig än läskig, det är så mycket trasigt och förstört men då och då också väldigt vackert.

The Turn of the Screw (svensk titel ibland Skruvens vridning, ibland En sällsam historia) av Henry James är en spökhistoria som utspelar sig på ett engelskt gods. Dit kommer en guvernant för att ta hand om de två barnen Miles och Flora, all kontakt med deras förmyndare har skett genom brev och utöver en hushållerska är de i princip ensamma i det stora huset, eller är de? Man kan naturligtvis göra en mängd tolkningar av berättelsen, som också blivit en lysande opera av Benjamin Britten.

The Historian av Elizabeth Kostova är en modern Draculahistoria, en blandning av historiska fakta och ren fiktion där en ung kvinna forskar vidare utifrån de bevis på att Dracula verkligen existerar hennes far funnit. Det som börjar med entusiasm och förtjusning blir dock något mycket farligt fortare än hon anat. En tjock bok som ändå inbjuder till sträckläsning.

måndag 29 oktober 2012

Utläst: Själamakerskan av Michela Murgia

Själamakerskan av Michela Murgia är jag ganska säker på att jag inte läst om jag inte läst flera positiva bloggrecensioner. Detsamma gäller för Marlene van Niekerks Agaat men där den senare var svårgenomtränglig men mångfalt värd besväret var den förra lättläst men tyvärr stannade den lite för ofta innan det blev riktigt, riktigt bra.

Upplägget är ju fantastiskt: på Sardinien har man ett "system" där barnlösa familjer halvt adopterar fattiga barn. Dessa barn kallas själabarn och får på så sätt två familjer (det står mest om mödrar och systrar men det borde vara för att förhållandena är så i just det här fallet). Det är så den sexåriga Maria, yngsta barnet i en fattig familj, kommer till en välsituerad ensamstående äldre kvinna, Tzia Bonaria Urrai. Denna visar sig vara samhällets själamakerska, en kvinna som utför en sorts dödshjälp i olika situationer, vilket förklarar en del märkliga händelser i Marias barndom.

Början är också väldigt bra, med underbara formuleringar kring själabarnen men också själamakerskan, men sedan tycker jag inte att man kommer någon vart. Det är dramatiska händelser som kastar omkull tillvaron för Maria men för mig stannar de på ytan. Jag hade önskat något mer, men vet inte exakt vad. Det faktum att den som tar liv inte kunnat ge liv skulle kunna få ett stort utrymme men så är inte fallet här. Det är som om man bjuds in till frågeställningar kring liv och död och makten över dem, lojalitet, kärlek, svek, blodsband och band som tvinnats av något annat men så snart något nästan formulerats tar texten ett steg tillbaka, väjer. Det kanske inte behöver vara mer än så men samtidigt känns anspråken höga och jag blir besviken.

lördag 27 oktober 2012

Språkpolis

Idag hade jag en minitwitterdiskussion där jag språkpolisade mig. Jag har så svårt för att låta bli att göra det när det kommer till några av mina nyspråkliga favorithatobjekt; den här gången handlade det om "tävla ut". Visst det är ett väldigt ordbesparande sätt att skriva att man utlyst en tävling där vinsten är det eller det men jag tycker ändå att det är en språklig styggelse. Särskilt som det ofta är frågan om utlottningar i alla fall, då den motprestation som efterfrågas ändå inte har någon inverkan på tävlingens utgång utan mer ett sätt att få deltagarna att anstränga sig, eller för att man faktiskt vill ha det som efterfrågas - i bokbloggosfären är det ofta boktips av ett eller annat slag. I den större tävlingsvärlden finns det också skatteregler kring utlottningar och tävlingar, om jag inte missminner mig är en vinst i en tävling skattepliktig, då man presterat något som kan jämföras med ett arbete men hur det är med utlottningar med prestationskrav vet jag inte.

Ett liknande hatobjekt är användningen av ordet "prisa" i betydelsen "tilldela ett pris" eller "utse till vinnare". Återigen är det ordbesparande men prisa har en egen betydelse och den vill jag ha kvar, även om det är ytterst sällan ordet används så längre.

Sedan kommer vi till de där ännu vanligare, så vanliga att de snarast dominerar: "en till X" när det heter "en X till", försvunna infinitivmärken "vi kommer träffas", folk som inte tycks kunna skilja på var och vart (dialektalt finns det variationer men det är inte dem jag avser) och så de ständigt felstavade enda/ända och bredden/brädden.

Har då jag ett perfekt språk? Stavar jag aldrig fel? Gör jag aldrig språkliga misstag? Naturligtvis är jag inte perfekt; jag har en tendens att inleda alldeles för många meningar med "och" eller "men", jag är överdrivet förtjust i tillkrånglad meningsbyggnad, jag överanvänder semikolon, jag råkar ibland göra ganska pinsamma syftningsfel, såväl i tal som skrift, jag har ett gäng ord jag är osäker på stavningen av men dem undviker jag - tills jag lärt mig dem (eller slår upp vid varje tillfälle). I bloggen förekommer en del slarvfel också, felslag, rester av gamla formuleringar m.m. men när jag ser dem försöker jag rätta till dem. Och jag försöker faktiskt bättra mig (där var ett sådant där inledande "och").

Det som skrämmer mig är att allt färre har ett korrekt språk och att allt färre bryr sig om huruvida de själva eller andra har det. Jag gör så gott jag kan med mina barn men när t.o.m. förskollärarna säger "skärde" - ja, då vet jag inte om jag kommer att ha en chans. Tack och lov att min man är sju resor värre språkbesserwisser än jag och att såväl mina föräldrar som mina svärföräldrar både talar och skriver synnerligen väl.

Jag kommer nog att återkomma till ämnet; språket är ändå centralt i litteraturen.

Tävlingstips

Marcusbiblioteket har återigen en tävling där jag redan äger vinsten och därför inte tänker delta. Den här gången är det ett exemplar av den Augustprisnominerade ABC å allt om D av Nina Ulmaja. Det är en bok med det mesta man kan vilja veta om vårt alfabet och även om skriftspråk som sådana. Därtill hundra typsnitt och all världens färger. Än så länge har jag bara hunnit bläddra i den men jag känner på mig att jag kommer att ha svårt att sluta läsa om jag väl börjar. Mina barn är lite för små fortfarande men för framtiden, åh!

Här är tävlingen.

söndag 21 oktober 2012

Litania

Det känns som om hela den här hösten kommer att försvinna i en förkylningsdimma; vi har varit mer eller mindre sjuka sedan början av september och nu är det en ny förkylning som slagit klorna i barnen så snart är det min tur. Jag blir tokig av det, för det är inte så enkelt som att vara hemma från kontoret och återkomma till en liten backlog - är det så för någon? - utan jag sitter på kvällarna eller korta stunder när barnen tittar på Fantasia och försöker jobba undan några av drivorna. De dagar jag åker till kontoret tar jag den första bussen strax efter klockan fem på morgonen, efter att ha sovit kanske fyra sönderhackade timmar, och det känns som om jag alltid springer när jag ska någonstans,om så bara till kopiatorn.

Jag är för det mesta för sjuk för att sjunga - och om inte för trött för att läsa så inte är det långt ifrån. I alla fall för trött för att skriva de blogginlägg jag skulle vilja och de jag väl skriver är jag inte särskilt nöjd med. Jag gnäller här, på Twitter, Facebook och alla ställen som står till buds, som om det skulle göra något bättre. Men sympati värmer och även om man kan bli galen av att "så är det att vara småbarnsförälder" finns det en liten, liten tröst i det, eller i det implicita "det går över". Men tålamodet att tyst sitta och vänta på det har jag inte, där är jag precis som mina barn - jag vill att vi alla ska vara friska NU, NYSS, IGÅR och aldrig mer bli sjuka.

Och så vill jag hitta en bok som är alldeles lagom för min luddiga hjärna. För just nu har jag hur många böcker som helst men ingenting att läsa (nej, jag har ingenting att sätta på mig heller, trots fulla garderober och glaset är inte halvtomt, det är heltomt).

fredag 19 oktober 2012

Utläst: Tove Jansson - Ord, bild, liv av Boel Westin

År 2007 kom Boel Westins stora biografi över Tove Jansson och jag fick den i födelsedagspresent men inte förrän nu har jag tagit mig i kragen och läst den. Den är tjock och tung och gedigen, bygger på en mängd material som ingen annan än Westin fått ta del av; hon blev vän med Tove Jansson medan hon skrev sin avhandling om Muminböckerna (Familjen i dalen) och det är dagböcker, kalendrar och brev som ligger till grund för det hela.

Om man redan läst mycket om Tove Jansson är det kanske inte några stora överraskningar men det är ändå intressant att följa henne från nästan totalt fokus på bildkonsten över en tillvaro helt dominerad av "muminerna" som hon efterhand smått tröttnar på till någon sorts balans av målande och skönlitterärt skrivande för vuxna. Om och om igen slås man av - och får understruket för sig - hur produktiv hon var i sitt skapande och dessutom noggrant sparande en mängd kringmaterial. Jag har inte läst Familjen i dalen så jag vet inte hur mycket av kapitlen om Muminböckerna som härstammar därifrån men jag tycker att det är intressant att få dem placerade i en historisk/biografisk kontext, även om jag värjer mig lite mot vissa avsnitt med mer psykologiska tolkningar. Jag får verkligen lust att läsa om Tove Janssons vuxenböcker men samtidigt vill jag utfärda en liten varning; har man inte läst dem avslöjas en del om dem som man kanske inte skulle vilja veta i förväg.

En del upprepningar blir det, så klart, eftersom en sådan här biografi ibland inte läses i sin helhet utan bara ett par kapitel, men det är inget som stör. Det är också snyggt att det inte är några fotnoter utan en lång lista med hänvisningar sida för sida i slutet av boken (när själva biografin tar slut återstår ett hundratal sidor "fotnoter", källförteckning m.m.), i alla fall om man som jag har svårt att låta bli att läsa alla fotnoter, trots att det oftare stör mig än tillför något till min läsning.

Den senaste författarbiografin jag läste var Rut Hillarp - poet och erotiskt geni av Birgitta Holm, en ganska märklig bok som ger sig in i det mest privata och med lite luddiga gränser vad gäller relationen mellan författaren av biografin och dess objekt, och då blir det svårt för mig att låta bli att jämföra dem, trots att de är så olika. På ett sätt var det skönt med det svala, utanförstående, objektiva, välbalanserade i Tove Jansson-biografin, då och då personligt men sällan privat men samtidigt kunde jag sakna något av intensiteten i Rut Hillarp-biografin.

Boel Westin är professor i litteraturvetenskap med inriktning barnlitteratur på Stockholms universitet. Det var hon redan när jag studerade ämnet där och en av de andra lärarna framhöll alltid hennes texter som exemplariska. Det stämde då och det stämmer i det här fallet. Det som tyvärr inte stämde var att jag aldrig lyckades bli klar med min C-uppsats, trots att Boel Westin var min handledare. Det var absolut inte hennes fel så jag skäms alltid lite när jag läser något av eller om henne.

torsdag 18 oktober 2012

Sveriges Radios Romanpris

Varje år delar Sveriges Radio ut ett pris till årets bästa roman. Sex romaner väljs ut av en krirtikerjury men det slutgiltiga beslutet om vinnaren fattas av en lyssnarjury bestående av sju personer. Just nu, fram till den 15 november, kan man anmäla sig till lyssnarjuryn som ska utse vinnaren av Sveriges Radios Romanpris 2013.

För tredje gången sitter jag och filar på mitt ansökningsbrev. Gör du det du också?

Här kan man läsa mer om hur man anmäler sig.

Dyrgriparna 4: Allrakäraste syster av Astrid Lindgren

Somliga dyrgripar kan få ett eget inlägg. Somliga böcker befinner sig i en alldeles egen kategori. Dit hör för mig Allrakäraste syster av Astrid Lindgren i bilderboksversionen illustrerad av Hans Arnold.

Min Allrakäraste Syster (tydligen versal i Syster) samt sagosamlingen Nils Karlsson - Pyssling där  berättelsen först publicerades (andra upplagan, i riktigt dåligt skick)
Som barn älskade jag den. Vi hade den inte hemma utan det var på dagis eller fritids jag läste den och sögs in i bilderna. Det vackra och det groteska, det vänliga och det skrämmande. Rejält mättade färger men aldrig skarpa. Som vuxen fick jag ett behov av att äga den och började leta efter den på antikvariat men aldrig att jag såg till den. Inga nyutgåvor heller så den kvarstod som en dröm. Länge, länge.

Hans Arnolds illustration över ett helt uppslag som saknar text.
Eva Billows illustration av ridturen tar fasta på glädjen, inte det skrämmande.
Tills en dag på Läseleket. Där stod den. Originalutgåvan från 1973, lite nött och sliten, små hack men med ett vad som kändes som ett synnerligen lågt pris. Och ändå hade jag inte några kontanter och bara ett bankomatkort, inte ett jag kunde betala med, om jag inte minns fel... var det så att de bara tog kontanter där? Jag lade undan den och sprang, sprang för att hinna ta ut pengar innan någon skulle slita den ifrån mig på något sätt. Men jag hann, för rädslan fanns bara hos mig, De Elaka var inte alls i närheten den dagen och hade de varit det var det nog inte just en bok de var ute efter.

Så jag gick hem med min bok och läste och sögs in i bilderna igen.

De Elaka och De Snälla på samma bild.
Nu har jag lånat den på biblioteket för att testa den på mina barn och Maxi tyckte mycket om den så det blir nog ett inköp av en nyutgåva - för den andra står undanställd bland de andra dyrgriparna.

Maxi visar Mini hur Ylva Li och Allrakäraste syster rider ifrån De Elaka.
Ursprungligen ingick den som en novell i samlingen Nils Karlsson Pyssling men det är kombinationen av text och bild som gör det hela för mig i det här fallet. Eva Billows illustrationer är fina på sitt sätt men de är för snälla. Hans Arnold tar fram det skrämmande och farliga och ger hela tiden en föraning om något som ska komma.

Träd som spelar och blommor som sjunger - den förmänskligade naturen går igen i samtliga bilder.
Lite plattare så här.
Och om man känner för lite intertextualitet kan man läsa Alltid den där Anette av Peter Pohl, där Allrakäraste syster spelar en viktig roll.

måndag 15 oktober 2012

Tematrio - Tjocka släkten


Veckans tematrio hos Lyran är återigen titelbaserad: titlar som innehåller släktingar, via blodsband eller ingiftingar. Den här gången har jag i ärlighetens namn inte funderat särskilt länge, vilket innebär att jag till kvällen eller så kommer att slå mig för pannan och utbrista i ett "men VARFÖR tog jag inte med den?" Nåväl, här är mina tre:

Allrakäraste syster av Astrid Lindgren och Hans Arnold älskade jag som barn – och älskar som vuxen. Och jag blev väldigt glad när min storis verkade ta den till sitt hjärta. Men det är lite knepigt det där med döden. Underbar är den hur som helst, sagan om Barbro (Allrakäraste syster) och hennes syster Ylva Li och deras upplevelser långt under Salikons rosor.

Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter är ännu en i en lång rad ätstörningsskildringar jag drabbats av. Den är inte en av mina absoluta favoriter men innehåller en del som inte är så vanligt i dessa skildringar; på vissa sätt är både huvudpersonen och skildringen atypisk, skulle man kunna säga. Och boken är bättre än såväl omslag som titel.

Farmor och Vår Herre av Hjalmar Bergman är en del av min och min mans litterära referensramar. Den kan citeras, anspelas på och användas vid lämpliga tillfällen. På sätt och vis en förfärlig historia, men ändå tycker jag väldigt mycket om den. Om man vill att kniven ska vridas om ännu ett varv kan man fortsätta med Clownen Jac.

söndag 14 oktober 2012

Dyrgriparna 3: Karin Boye

Just det, jag kanske skulle skriva några lite mer detaljerade inlägg i den här serien. Visa upp de där dyrgriparna, liksom, skriva lite om dem. Men var ska jag börja? Det fick bli med den författare vars antikvariska bok jag betalat mest för, såvitt jag minns.

Mina Karin Boye-originalutgåvor samt boken som var mitt första möte med hennes författarskap.
Egentligen började det på mellanstadiet. En klasskamrat var med i Läseklubben och ville värva mig som medlem och även om jag var en hängiven biblioteksbesökare kunde det kanske vara något. Man skulle köpa minst tre böcker det första året och nu minns jag inte om Karin Boyes samlade dikter var den allra första eller bara en av dem, för jag köpte inte så mycket mer än tre böcker i slutänden. Men den köpte jag och läste och markerade favoriter med gem. Till dem hörde "Från en stygg flicka" bland de mer storslagna alt. sorgliga. Då läste jag också Kallocain, vill jag minnas.

Det fortsatte när jag började på gymnasiet och fick en bästis som älskade Karin Boye och t.o.m. såg ut lite grann som hon. Vi läste Boyebiografin Drabbad av renhet av Margit Abenius och var småsvåra men höll oss i övrigt till lyriken.

Det djupnade under slutet av gymnasiet, då min pojkvän var något av en Boyeexpert och faktiskt skrev en magisteruppsats om henne. Då läste jag även de övriga romanerna, samt allt jag kunde hitta.

Och så började jag köpa originalutgåvor av diktsamlingarna - först För trädets skull och De sju dödssynderna sommaren efter gymnasiet, sedan även Härdarna och Gömda land. Och det är där vi har min dyraste - 300 kr då. Moln saknar jag fortfarande men jag brukar titta på den på antikvariat.net och bokborsen.nu. Ska jag eller ska jag inte? Det vore ju tjusigt att ha alla diktsamlingarna i original men jag tvekar; det handlar om väldigt mycket pengar för en... bok.

Prosan då? Jag har Astarte i original och Kallocain och För lite i senare utgåvor. Och så en Drabbad av renhet, så klart.

Min Kallocain i skolupplaga med instuderingsfrågor. Inte riktigt på begäran men nästan.

lördag 13 oktober 2012

Utläst: Det dyrbara av Linn Ullmann

Det är något visst med Linn Ullmanns böcker. Jag älskar dem inte, har bara läst dem en gång vardera och aldrig blivit riktigt lika entusiastisk som alla andra, och ändå håller jag dem mycket högt och betraktar henne som en mycket skicklig författare. Baksidestexten var dock inte helt lockande och under läsningen blev jag alltmer missnöjd med den. Hallå, det som beskrivs som ett nu inträder först efter kanske halva boken och fokus ligger någon helt annanstans än det som antyds.

Det börjar med att man återfinner Mille, barnflickan som försvann en sommarnatt för ett par år sedan. Det värsta vet man redan, så är det avklarat. Och sedan börjar det med den där dagen, den förfärliga dagen då allt kulminerade i försvinnandet och vad har med vad att göra egentligen och spelar det någon roll?

Ett äktenskap i kris, då och nu, en författare med skrivkramp som inte kan slutföra, knappt ens påbörja, sista delen i sin storslagna millenietriologi. Han har fått flera förskott men hans fru, som driver ett par restauranger, tycker ändå att han borde bidra mer ekonomiskt till hushållet. Och emotionellt, med tanke på att trohet inte är hans starkaste sida. Hans svärmor, som efter tjugo år som nykter alkoholist börjar dricka igen - på sin födelsedag - och påbörjar en färd utför, en färd som kanske hade sett likadan ut utan det där första glaset. Och så barnen som klämdes och kläms i nuet och dået och det förflutna, allra mest i det förflutna för det fanns en tid före det där sista glaset och det finns minnen man skulle göra allt för att förtränga och ändå går det inte.

Det är välbekant men ändå annorlunda, det är skärpa där det annars kan var suddigt, och oskarpt där fokus brukar ligga. Det är mycket jag medan jag läser skulle vilja veta mer om men en del av mina tankar går också åt till den där baksidestexten. Visst, det som står där stämmer men det är ändå alldeles fel. Och jag älskar den inte men tycker ändå att det är en mycket bra bok och att Linn Ullmann är en mycket skicklig författare. Men helst skulle jag vilja att det brände till lite mer i mig. Kanske är det det faktum att det är så svårt att känna verklig sympati för någon av bokens huvudpersoner som gör det?

torsdag 11 oktober 2012

2012-10-11 13.03

Nej, jag har inte läst något av Mo Yan.
Ja, jag kommer troligen att läsa något av Mo Yan i höst.

onsdag 10 oktober 2012

Världens bästa bok

Inför Bokmässan hade Metro en litteraturspecial. Jag plockade till mig tidningen men hann inte riktigt läsa. Här om dagen tittade jag i alla fall lite och läste väl framför allt de små notiserna där de frågat författare om vilken som är världens bästa bok. Jag gillar verkligen Maria Ernestams svar. Och boken ifråga stämmer nog in också på mig, även om jag fick den läst högt för mig.

tisdag 9 oktober 2012

Tredje kvartalet 2012

Mina kvartalsbokslut är alltid ackade, så är det bara. Isolerade månader, ja, isolerade kvartal, nej. Årets första nio månader har bjudit på såväl fantastiska läsupplevelser som mindre fantastiska. Jag har läst böcker som tagit alldeles för mycket tid och inte riktigt varit värda det och andra som tagit ännu mer tid och varit värda det flera gånger om. 59 böcker har jag i alla fall läst ut och av dem var

18 på engelska
16,5 skrivna av män
34 lånade på biblioteket
49 romaner
8 biografier/självbiografier
7 ungdomsböcker
13 från min lista över böcker att läsa 2012

Bäst har jag tyckt om Snöängel av Anna-Karin Palm, Drottningens juvelsmycke av C. J. L. Almqvist, Erebos av Ursula Poznanski, The Lover's Dictionary av David Levithan, The Night Circus av Erin Morgenstern, Jellicoe Road av Melina Marchetta, Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken av Jonas Gardell, Agaat av Marlene van Niekerk och Alltings början av Karolina Ramqvist.

Sämst har jag tyckt om I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och Min systers dotter har många pappor av Christina Wahldén, Dagarna med Kerstin av Åsa Mattsson och Caroline Roosmark, Ja till Liv! av Liv Strömqvist samt Flickan i Stadsgården av August Blanche.

måndag 8 oktober 2012

Tematrio - Titelyrken


Den här veckan är det dags att leta efter titlar som innehåller yrken, tycker Lyran, och spontant tänkte jag att det skulle vara enkelt men när jag fått ihop två av samma författare och inte kunde finna en tredje, och inte ville gå till deckarhyllan den här gången- ja,då blev det istället hopplöst svårt. Tre disparata exempel blir det, en där yrket egentligen är en eufemism i undertiteln.

Nattpappan av Maria Gripe handlar om Julia som behöver passas på nätterna, eftersom det är då hennes mamma arbetar. Den som svarar på annonsen och får jobbet är en man - en nattpappa i stället för en dagmamma. Alldeles innan Maria Gripe skrev de böcker hon numera är mest känd för - Skuggserien, Agnes Cecilia och Tordyveln flyger i skymningen - höll hon sig i den närmast socialrealistiska genren med barn som inte hade det alldeles lätt, ensamstående föräldrar och en del samhällskritik. Nattpappan och dess fortsättning  Julias hus och nattpappan som sedan ledde över i böckerna om Elvis hör till dessa.

Bildhuggarens dotter är en självbiografisk roman av Tove Jansson. Även om namnen aldrig nämns är det tydligt att den bygger på hennes barndom och att bildhuggaren är hennes far, som var skulptör. Om man bara har läst Tove Janssons Muminböcker tycker jag att man ska ta sig en titt på hennes vuxenböcker; där finns flera pärlor.

Slutligen har vi då Fanny Hill or Memoirs of a Lady of Pleasure av John Cleland. Nu när det är Fifty Shades of Grey, som jag inte har någon som helst lust att läsa, lite överallt kan jag ju säga att det här är en av de erotiska böcker jag faktiskt läst. Den gavs ut 1748 och censurerades kraftigt under ett par århundraden, samtidigt som olika piratutgåvor dök upp. Den erotiska variationen torde vara mindre men den språkliga större än i Fifty Shades...

söndag 7 oktober 2012

Dyrgriparna 2

Hmmm, jag ska nog inte skriva inlägg som ska innehålla någon sorts summering när jag är trött (och när är jag inte det?). Till att börja med var jag tvungen att lägga till Barnbiblioteket Saga - hur kan man missa en sådan sak? - och det gjorde jag i det ursprungliga inlägget men när det ena efter det andra dyker upp - ja,då är jag nog tvungen att skriva ett kompletterande inlägg.

Karin Boye har jag en del av och det är nog där jag skulle kunna sträcka mig till lite högre belopp, även om jag ryggar för det, så det jag har, har jag haft i femton år, ungefär.

Olika former av jungfruspeglar eller "vad en ung dam bör veta" och liknande är också något jag samlar på och en följd av detta är att jag letar efter Evas kalender - också en av de samlingar som blir lite tydlig p.g.a. enhetligt format och utseende.

Sedan finns det ju det jag inte skaffar så mycket nytt av men har svårt att göra mig av med, som ett mycket stort antal brittiska och amerikanska ELLE och Vogue. De är hopplösa när jag flyttar men jag kan inte göra mig av med dem.

Och den svenska tidskriften Bibel som jag köpte i lösnummer när det begav sig; när jag till sist fyllde i prenumerationslappen lade de ned den och i stället fick jag Damernas värld...

Det kan bli en lång serie inlägg, det här...

lördag 6 oktober 2012

Dyrgriparna

Jag är en samlare men en inte särskilt strukturerad sådan. De flesta av mina äldre böcker har jag köpt på Myrorna, Stadsmissionen, Röda korset och liknande ställen, men också en del på antikvariat. Jag har dock aldrig betalat några särskilt höga belopp för dem och skulle heller inte göra det. Jakten är en del av nöjet, känslan av att göra ett fynd en annan. För några år sedan (läs: före barnen) hade jag mer tid att leta och ännu tidigare hade jag vissa tendenser att betala lite för mycket för sådant jag sökte efter. Nu är det mer så att när jag får tillfälle är det vissa saker jag alltid tittar efter. Jag brukar alltid börja bland barnböckerna, det är där mitt fokus ligger. Barnböckerna var början, den första kärleken, den andra, tredje, hundrade. Barnböckerna är minnen och drömmar mellan pärmar. Och så klart är det originalutgåvorna i första hand.

Numera har jag de flesta av bilderböckerna jag älskade som barn - en del av mina egna lästes sönder men vi lånade väldigt mycket på bibliotek så många av dem har jag inte ägt förrän i vuxen ålder. Men det fylls på hela tiden, plötsligt ser jag något som jag knappt mindes och så tycker jag om halvgamla utgåvor av Elsa Beskows böcker - det är en helt annan sak med bilderna i äldre tryck. Originalen har jag dock aldrig ens sett. Fortfarande är det dock en bokserie om kroppen som jag inte sett senare. Jag veta att jag lånade dem om och om igen men drar mig för att ta reda på mer; det är en rent visuell jakt i det fallet.

Bland böckerna för lite äldre barn är det lite på samma sätt, rätt som det är dyker något oväntat upp, men det jag verkligen söker efter är originalutgåvor av Maria Gripe, även om jag inte behöver fler exemplar av I klockornas tid nu. Astrid Lindgren också, så klart, och Tove Jansson.

Och så Barnbiblioteket Saga, förstås. De små böckerna med röda, gröna eller gula ryggar som gavs ut från förra sekelskiftet och drygt femtio år framåt av Svensk Läraretidnings Förlag. Det är nog den samling som syns hemma.

Bland vuxenböckerna är det Tove Jansson, Inger Edelfeldt, Maria Lang och Stieg Trenter jag letar efter. Och Agatha Christie i pocketutgåvor, där bryr jag mig inte ett skvatt om original. Men är det en Penguin med de klassiska omslagen blir jag lycklig.

Eftersom jag letar där jag letar blir skicket oftast inte det bästa, varför det nog inte är en så särdeles värdefull samling i reda pengar och riktiga konnässörer skulle säkert rynka på näsan, men jag tänkte i alla fall skriva lite om mina "dyrgripar", böckerna som jag snart måste komma på ett annat sätt att förvara, eftersom mina barn inte direkt hanterar böcker med silkesvantar och hur förklarar man att just det exemplaret av en älskad bilderbok är förbjuden frukt?

Födelsedagspresent


Jag fyller år nästa vecka men hade ett rudimentärt firande idag. Min svärfar, som är den mest litteraturintresserade i min IRL-omgivning, hade en idé om vilken bok han skulle ge mig men det visade sig att  min man redan hade den (telefonkoll igår kväll) så i stället fick jag två engelska barnböcker - barnkammarrim och verser om älvor. Båda böckerna från 1930 eller sent 1920-tal. Faktum är, att jag blev gladare för dem än förde flesta vuxenböcker. De är så fina att jag mest vill klappa på dem.

onsdag 3 oktober 2012

Ingen ursäkt, men...

Jag är ju inte precis den flitigaste bloggaren men just nu är det ännu svårare än vanligt att få tiden att räcka till till det här sorgebarnet. På kontoret är det bokslut och i och med att en i gruppen sagt upp sig nya arbetsuppgifter. Hemma är det två barn som hostar sönder nätterna och själsfriden och när jag tror att de är på bättringsvägen får den ena gosen feber. Så är det bara men dygnets 24 timmar känns redan dubbelt intecknade. Idag lyckades jag i alla fall i flykten fotografera en bokbytarhylla - vid cykelställen under "tak" vid Årstabergs buss- och pendeltågsstation. Jag älskar't, som somliga skulle skriva.

tisdag 2 oktober 2012

Bokslut september 2012

September har varit en ganska normal läsmånad kvantitetsmässigt, vilket i sig innebär en besvikelse – jag vill hinna läsa mer! Men så här är det, någonstans på det här antalet stannar jag. Kvalitetsmässigt har det varit en bra månad, även om den får se sig slagen av juni. Nåväl, jag har läst ut fem böcker och av dessa var

en på engelska, originalspråket var dock ett annat
en översatt till svenska
fyra lånade på biblioteket
en över 500 sidor
fyra ur höstens utgivning
en skriven av en man

Bäst tyckte jag om Agaat av Marlene van Niekerk och Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken av Jonas Gardell men Alltings början av Karolina Ramqvist talade till mig på ett helt annat sätt ändå.Sämst tyckte jag om Vinterträdet av Ellen Mattson men den var inte det minsta dålig; det var en väldigt hög lägstanivå.