Dyrgriparna 4: Allrakäraste syster av Astrid Lindgren

Somliga dyrgripar kan få ett eget inlägg. Somliga böcker befinner sig i en alldeles egen kategori. Dit hör för mig Allrakäraste syster av Astrid Lindgren i bilderboksversionen illustrerad av Hans Arnold.

Min Allrakäraste Syster (tydligen versal i Syster) samt sagosamlingen Nils Karlsson - Pyssling där  berättelsen först publicerades (andra upplagan, i riktigt dåligt skick)

Som barn älskade jag den. Vi hade den inte hemma utan det var på dagis eller fritids jag läste den och sögs in i bilderna. Det vackra och det groteska, det vänliga och det skrämmande. Rejält mättade färger men aldrig skarpa. Som vuxen fick jag ett behov av att äga den och började leta efter den på antikvariat men aldrig att jag såg till den. Inga nyutgåvor heller så den kvarstod som en dröm. Länge, länge.

Hans Arnolds illustration över ett helt uppslag som saknar text.

Eva Billows illustration av ridturen tar fasta på glädjen, inte det skrämmande.

Tills en dag på Läseleket. Där stod den. Originalutgåvan från 1973, lite nött och sliten, små hack men med ett vad som kändes som ett synnerligen lågt pris. Och ändå hade jag inte några kontanter och bara ett bankomatkort, inte ett jag kunde betala med, om jag inte minns fel... var det så att de bara tog kontanter där? Jag lade undan den och sprang, sprang för att hinna ta ut pengar innan någon skulle slita den ifrån mig på något sätt. Men jag hann, för rädslan fanns bara hos mig, De Elaka var inte alls i närheten den dagen och hade de varit det var det nog inte just en bok de var ute efter.

Så jag gick hem med min bok och läste och sögs in i bilderna igen.

De Elaka och De Snälla på samma bild.

Nu har jag lånat den på biblioteket för att testa den på mina barn och Maxi tyckte mycket om den så det blir nog ett inköp av en nyutgåva - för den andra står undanställd bland de andra dyrgriparna.

Maxi visar Mini hur Ylva Li och Allrakäraste syster rider ifrån De Elaka.

Ursprungligen ingick den som en novell i samlingen Nils Karlsson Pyssling men det är kombinationen av text och bild som gör det hela för mig i det här fallet. Eva Billows illustrationer är fina på sitt sätt men de är för snälla. Hans Arnold tar fram det skrämmande och farliga och ger hela tiden en föraning om något som ska komma.

Träd som spelar och blommor som sjunger - den förmänskligade naturen går igen i samtliga bilder.

Lite plattare så här.

Och om man känner för lite intertextualitet kan man läsa Alltid den där Anette av Peter Pohl, där Allrakäraste syster spelar en viktig roll.