Språkpolis

Idag hade jag en minitwitterdiskussion där jag språkpolisade mig. Jag har så svårt för att låta bli att göra det när det kommer till några av mina nyspråkliga favorithatobjekt; den här gången handlade det om "tävla ut". Visst det är ett väldigt ordbesparande sätt att skriva att man utlyst en tävling där vinsten är det eller det men jag tycker ändå att det är en språklig styggelse. Särskilt som det ofta är frågan om utlottningar i alla fall, då den motprestation som efterfrågas ändå inte har någon inverkan på tävlingens utgång utan mer ett sätt att få deltagarna att anstränga sig, eller för att man faktiskt vill ha det som efterfrågas - i bokbloggosfären är det ofta boktips av ett eller annat slag. I den större tävlingsvärlden finns det också skatteregler kring utlottningar och tävlingar, om jag inte missminner mig är en vinst i en tävling skattepliktig, då man presterat något som kan jämföras med ett arbete men hur det är med utlottningar med prestationskrav vet jag inte.

Ett liknande hatobjekt är användningen av ordet "prisa" i betydelsen "tilldela ett pris" eller "utse till vinnare". Återigen är det ordbesparande men prisa har en egen betydelse och den vill jag ha kvar, även om det är ytterst sällan ordet används så längre.

Sedan kommer vi till de där ännu vanligare, så vanliga att de snarast dominerar: "en till X" när det heter "en X till", försvunna infinitivmärken "vi kommer träffas", folk som inte tycks kunna skilja på var och vart (dialektalt finns det variationer men det är inte dem jag avser) och så de ständigt felstavade enda/ända och bredden/brädden.

Har då jag ett perfekt språk? Stavar jag aldrig fel? Gör jag aldrig språkliga misstag? Naturligtvis är jag inte perfekt; jag har en tendens att inleda alldeles för många meningar med "och" eller "men", jag är överdrivet förtjust i tillkrånglad meningsbyggnad, jag överanvänder semikolon, jag råkar ibland göra ganska pinsamma syftningsfel, såväl i tal som skrift, jag har ett gäng ord jag är osäker på stavningen av men dem undviker jag - tills jag lärt mig dem (eller slår upp vid varje tillfälle). I bloggen förekommer en del slarvfel också, felslag, rester av gamla formuleringar m.m. men när jag ser dem försöker jag rätta till dem. Och jag försöker faktiskt bättra mig (där var ett sådant där inledande "och").

Det som skrämmer mig är att allt färre har ett korrekt språk och att allt färre bryr sig om huruvida de själva eller andra har det. Jag gör så gott jag kan med mina barn men när t.o.m. förskollärarna säger "skärde" - ja, då vet jag inte om jag kommer att ha en chans. Tack och lov att min man är sju resor värre språkbesserwisser än jag och att såväl mina föräldrar som mina svärföräldrar både talar och skriver synnerligen väl.

Jag kommer nog att återkomma till ämnet; språket är ändå centralt i litteraturen.