tisdag 31 december 2013

Årets sista bokinköp

Årets sista bokinköp blev för övrigt Francys evangelium av Amanda Lind (=Johanna Nilsson). Den låg där i flera pocketexemplar i en trådkorg i min mataffär så bland morötter och vegofärs fick den åka kassaband. Jag är inte helt övertygad men för en tia tar även jagvidda risker.

Gott nytt år!

Så, nu är läsåret 2013 snart till ända och ett nytt stundar. Jag tänker inte avlägga några litteraturrelaterade nyårslöften i år heller, även om jag ska försöka läsa mina julklappsböcker under våren. Tanken på att göra ytterligare ett försök med Prousts På spaning efter den tid som flytt har också dykt upp och jag funderar på om jag 1.) ska göra verklighet av det 2.) ska ge mig själv försprånget att inte behöva läsa om det jag redan läst två gånger. Annars är nog egentligen min föresats att läsa så bra böcker som möjligt.

Gott nytt läsår!

måndag 30 december 2013

Utläst: Sharp Objects av Gillian Flynn

Jag brukar vara ganska ordentlig och läsa böcker " i ordning" men när det gäller Gillian Flynn har jag läst hipp som happ. Först Dark Places, eftersom det var den jag fick tag på, sedan den senaste, Gone Girl, eftersom den var mest aktuell, även om "alla andra" läst den för ett bra tag sedan, och nu senast debutromanen Sharp Objects. Eftersom de är helt fristående från varandra spelar det egentligen inte någon roll.

I Sharp Objects övertalas journalisten Camille Preaker att tillbringa en tid i staden där hon växte upp för att rapportera om ett mord på en tioåring - nu har ytterligare en flicka i samma ålder försvunnit och. chefredaktören ser möjligheten att göra ett scoop. Camille ser mest ett lidande men hem reser hon, rakt in i småstadens skvaller och den egna minst sagt dysfunktionella familjens inferno, där en avliden dotters ande svävar över hemmet. Hennes hemmahörighet är både till fördel och nackdel i arbetet men personligen far hon inte väl av att befinna sig där.

Det är en obehaglig bild av en familj och av en stad men den griper ändå inte tag i mig. Det är något som blir lite för mycket, som ställer sig i vägen. Jag har en faiblesse för olyckliga flickor, flickor som svälter sig, skär sig, är deprimerade och har självmordstankar, men här har självskadebeteendet tagits till en annan nivå, på sätt och vis logisk och rimlig, på sätt och vis... just för mycket. På samma sätt är det med en aspekt av de mord som begås, en detalj och motivet till den - just för mycket.

Camille är en sorts "antihjältinna" jag känt mig lite lätt trött på sedan jag först stiftade bekantskap med henne och hennes gelikar - de sargade, härjade kvinnorna i deckare och thrillers som löser gåtorna medan de dricker whisky som om det vore vatten (ungefär) och inte är främmande för även starkare saker och som bitvis upprepar ett annars stereotypt manligt beteende, som det skildras i just deckare och thrillers och som jag är ännu mer trött på.

söndag 29 december 2013

Utläst: Viviane Élisabeth Fauville av Julia Deck

Sekwa har ju nästan blivit synonymt med utgivning av läsvärda böcker så efter att ha läst en positiv recension av Julia Decks debutroman Viviane Élisabeth Fauville var det självklart att låna den när jag fick syn på den.

Det börjar med ett brott: Viviane Elisabeth Fauville tar livet av sin psykiater. Hon är drygt fyrtio år gammal och har nyligen separerat från sin man. Hon lever med sin några månader gamla dotter och går i terapi sedan många år. Hennes värld är ett gungfly som hon får allt svårare att hantera, särskilt när hon blir uppsökt av polisen - och själv börjar söka upp andra inblandade i fallet.

Berättarperspektivet växlar - från du till hon till vi till jag och på sätt och vis kan det ju vara tilltalande när det handlar om en person vars verklighetsförankring håller på att släppa men när det blir för många perspektiv, som ändå inte känns som om de tillför särskilt mycket till historien, känns det mer kokett och skrivövningsmässigt.

Så det var med en lätt besvikelse jag lade ifrån mig den tunna volymen men efter ett par dagar började jag undra: har jag missförstått alltihop? Har jag, som ändå tycker att jag är van vid snårigheter, blivit kapitalt grundlurad? Ska jag kanske ta och läsa om den?

fredag 27 december 2013

Årets givna julklappsböcker

Nej, "givna" i rubriken betyder inte självklara utan helt enkelt de jag själv och min familj givit andra. Det är en blandad trave, kan man kanske säga.


Min man och min far fick varsitt exemplar av Mina minnesbilder där Birgit Nilsson presenterar bilder och historier ur sitt liv, utgiven 1971. Själv tycker jag att det är väldigt roligt att följa henne på det sättet.

Min man fick också Liknelseboken av P.O. Enquist, eftersom han uppskattat Enquists tidigare böcker. Själv är jag ganska ambivalent.

Min svärmor fick Ingenting kan hindra natten av Delphine De Vigan samt Vända blad av Julie Jezequel, båda från Sekwa.

Barnen fick som sagt Solägget av Elsa Beskow - vi får se om apelsiner plötsligt seglar upp som favoritfrukt här hemma.

En av barnens kusiner fick Fiskar - en del av Bonniers gamla uppslagsverk om djur. Han önskade sig böcker om fiske och fiskar och när jag hittade den här i en välgörenhetsbutik var den väl inte precis det jag hade tänkt mig men alltid något som kan komplettera andra böcker.


En syssling kommer att få Konstiga djur av Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore.

torsdag 26 december 2013

Årets fådda julklappsböcker (barnens)


I år fick inte barnen lika många böcker som förra året och samtliga lästes under förmiddagen igår.

Solägget av Elsa Beskow var mitt/vårt bidrag till Elsa Beskow-samlingen. Jag blev förvånad över att den är så kort.

Prins Jan är försvunnen av Hans Peterson och Ulf Löfgren uppskattades av snartfemåringen medan treåringen verkade tycka att den var tråkig.

Här är en liten gris av Ulf Nilsson och Fibben Hald är en roman om kärlek för små barn - men med en huvudperson som röker pipa och varje kväll tar sig en whisky känns det som boken är äldre än sina tjugo år.

Oliver av Birgitta Sif rekommenderas av Amnesty och nominerades till Nordiska Rådets pris för barn. och ungdomslitteratur 2013 men även om den är småtrevlig tycker jag inte riktigt att den lever upp till dessa "kvalitetsstämplar": en person känner sig lite annorlunda, lever i böckernas värld, känner sig ibland ensam men träffar av en slump en likasinnad och det är inte historiens slut utan en ny början. Sympatiskt, visst, men årets bästa - nja. Treåringen ville dock läsa den igen direkt.

Festen i Hulabo av Britt G. Hallquist och Helga Henschen är en lagom knäpp versberättelse om en fest där några högljudda och tjatiga höns tar stor plats.

Krakel Spektakels julafton av Lennart Hellsing och Poul Ströyer är en avskrift av en gammal ljudinspelning kompletterad med illustrationer från andra böcker om Krakel Spektakel. Verserna är egentligen sångtexter och jag är säker på att det hela fungerar bättre med sång och verklig dialog.

onsdag 25 december 2013

Årets fådda julklappsböcker (mina)

Med julgransbelysningen som enda ljuskälla.
Jag är riktigt nöjd med vad jag fann i gårdagens paket - det enda jag hade på önskelistan var böcker men att det skulle bli sju stycken var mer än jag vågat hoppas.

Del 2-4 av Karl Ove Knausgårds Min kamp fick min svärfar att fälla kommentaren att jag har att läsa till påsk och han har nog dessvärre mer rätt än jag skulle önska, med tanke på att jag inte tror att jag kommer att avsluta The Goldfinch inom särskilt överskådlig framtid.

Minnets spelplats är Gunilla Palmstierna-Weiss memoarer, en bok jag knappt hört talas om men som min man trodde kunde passa mig - en operascenograf som också varit (bland mycket annat) keramiker. Jag ser fram emot att läsa den men tyvärr är den förvånansvärt tråkigt formgiven, med tanke på författaren och huvudpersonen; den ser ut som någon sorts kurslitteratur med sina dubbla spalter. Å andra sidan får flera av kapitelrubrikerna mig att vilja kasta mig över den.


Förra året läste och älskade jag Anna Schulzes Att ringa Clara och jag har ju läst att det skulle komma en ny roman av henne i höst men när jag öppnade paketet med Vårt gemensamma liv blev jag ändå rejält överraskad.

Och slutligen Främlingsleguanen av Martina Montelius, den roman jag inte hade en aning om att den fanns förrän min man På spåret-tittaren upplyste mig om detta. Nu har jag såväl en roman som en novell av Monteliuska att dyka in i.

tisdag 24 december 2013

God jul!

Så, nu är det faktiskt julafton, inledd med parallellt risgrynsgrötkok och Mozartkuletillverkande lätt avbrutet av barn som ramlade ur sängen. Granen är klädd, golven våttorkade och julklapparna inslagna. Åtta böcker ger vi bort, varav två till våra egna barn, och minst en vet jag att jag kommer att få - eller har redan fått men ännu inte öppnat.

Jag är smått förbluffad över att det nog ändå blir jul som det ska, även i år, trots allt som ställer till det och trots att jag knappt fick någon känsla av julstämning ens av gårdagens julkonsert, men jul blir det ju, oavsett. Och nästa år har vi inte hantverkarångest utan ett helt och fint tak.

Men jag önskar er mer än bara jul, nej, riktigt god ska den vara och med gott om tid att läsa böcker - för egen del får jag nog vänta tills det är dags att jobba igen, d.v.s. på fredag.

onsdag 18 december 2013

Gratis är gott


Gratis är gott - kanske särskilt i dessa tider då enorma summor läggs på såväl lyckade som misslyckade julklappar. En julklapp som i alla fall inte behöver samla bokstavligt damm är en e-bok och ikväll kan man skaffa sig en sådan gratis hos Modernista: Kyss mig först av Lottie Moggach.

tisdag 17 december 2013

Tematrio - Julklappstips

Förra veckan undrade Lyran vilka böcker vi önskar oss i julklapp, den här veckan är det dags att lämna tips på julklappar till andra.

Först vill jag slå ett slag för en bok som kan vara en motvikt mot popmusikens dominans i ljudrummet: Drillar och draköron av Lennart Hellsing och Ane Gustavsson. Instrumenten i en symfoniorkester presenteras för de mindre barnen med små verser, som jag tyvärr måste medge inte är Hellsings bästa, och detaljrika bilder med små söta pingviner som orkestermusiker (ja, det är tacksamt men ändå inte så vanligt förekommande som man skulle kunna tro). Med boken följer en CD med musikexempel där man får höra de olika instrumenten. Min man som är det verkliga musikproffset har naturligtvis en del invändningar kring urvalet men jag tycker om  såväl boken som skivan. Den här gav vi bort i julklapp för ett par år sedan.




Nästa bok har jag faktiskt inte läst själv men andra i min familj har högläst den för barnen och det har varit mycket uppskattat. Konstiga djur av Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore handlar om just konstiga djur. Det anordnas en tävling för att kora det konstigaste djuret och djuren får själva anmäla sig och motivera sin konstighet men det visar sig att också de "vanliga" djuren är ganska konstiga. Roligt för både barn och vuxna, lämplig som tidig läsa-själv-bok eller som högläsningsbok för 4-5-åringar. Jag har köpt den för att ge en sexåring i julklapp.


Slutligen något för en vuxen mottagare: Ingenting kan hindra natten av Delphine De Vigan är en av de bästa böckerna jag läst i år. En biografi över en mor som inte var som andra, en glatt bohemisk familj dissekerad i sin dysfunktionalitet, en dotter som våndas i sitt sökande och skrivande. Det är hemskt och vackert på samma gång och språket som är målande och följsamt men samtidigt lätt återhållet. Även denna ligger och väntar på att slås in.

söndag 15 december 2013

Årets julkort

När jag var i Oxford i slutet av september kändes det snarast som slutet av sommaren men som tur var hade de ändå fått fram julkorten i Bodleian Libraries' shop. Jag stod väldigt länge och valde mellan några stycken som alla avbildade bokomslag, eftersom jag är så förtjust i bilderna de har från en samling barn- och ungdomsböcker från åren kring förra sekelskiftet. Eftersom jag inte skickar julkort till så många tyckte jag att det räckte med en förpackning men nu undrar jag varför jag inte skaffade även till nästa år och nästa.

Ja, de såg ut som öppnade böcker.
Hade det inte varit för det fåniga bandet hade det här varit min självklara favorit.
Väldigt många omslag gör det lite plottrigt.
Bara ryggar.
Hmmmm, den här hittade jag på hemsidan men minns faktiskt inte alls.

Vilken tror ni att jag valde till sist?

fredag 13 december 2013

En julklapp till någon som behöver

Jag är inte så mycket för att själv ta sådana initiativ men är tacksam för att andra gör det. Någon bokbloggare, i år Bokofilen Jeanette, har startat en insamlingsbössa för bokbloggare med vänner till förmån för Musikhjälpen. "Alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet" är rubriken och pengarna går till arbete som ska minska dödligheten hos (främst unga?, det är lite oklart i beskrivningen) kvinnor i samband med graviditet och förlossning.

En som också startat en egen insamling är Marcusbiblioteket, som säljer signerade böcker på Tradera. Här skriver han själv om detta, samt om den tävling man kan delta i om man sprider detta vidare och här är auktionerna.

Utläst: Klubb Ibsen av Peter Handberg

Till Blackebergsskolan hör en liten simhall - eller hörde, då på 70-80-talet. Där gick jag på simskola och innan vi fick sätta oss på kanten av bassängen och öva bentag var vi tvungna att skrubba oss ordentligt med löddrande tvättsvampar i ett tvättrum. I mitt minne skrubbade vi varandra på ryggen men jag undrar om det verkligen stämmer. Nåväl, det är i den simhallen en avgörande händelse i John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in utspelar sig och det är också där magister S. iscensätter en av sina fantasier i Peter Handbergs Klubb Ibsen. Eftersom jag har en nästan sjuklig dragning till böcker som utspelar sig i min barndoms trakter kastade jag mig över denna bok så fort jag hörde talas om den, trots att jag samtidigt ställde mig lite skeptisk till den.

Det är inte helt lätt att få grepp om historien till en början, det är brottstycken som serveras, uppbruten kronologi, anteckningar i pärmar. Sådant brukar inte vara särskilt problematiskt men här känns det (medvetet) väldigt stökigt. Det har varit en explosion, någon eller några är skadade. En klubb har ägnat sig åt experiment med sprängämnen. En lärare hyser ett minst sagt osunt intresse för pojkar kring puberteten. En familj befinner sig i ständig upplösning med en mor som hotar att ta livet av sig, en son som börjat ta droger och så den yngste, berättaren, den som är magister S. särskilda favorit och objekt. Och så tillkommer avsnitt som handlar om sovjetiska atomexperiment, som en parallell till andra sprängningar, som ännu en bild av katastrofen och hotet som låg också över Sverige. Den nära tillvaron rämnar nästan men det gör hela världen också.

De tidigaste händelserna ligger femtio år tillbaka i tiden men berättelsens nu är kring 1970 och eftersom jag är född på 1970-talet är det inte så avlägset för mig, samtidigt som det känns som en väldigt främmande tid. Det är en tid då så mycket tigs ihjäl eller inte ens ifrågasätts - som en lärare som ägnar all sin fritid åt de presumtiva värstingarna; har körövningar, viktträning och fotokurs och låter de främst utvalda tillbringa flera veckor med honom i avlägset belägna hyrda sommarstugor. Som en sportbutiksinnehavare som i stället intresserar sig för mycket unga flickor och passar på att ta för sig, med alla barns och ungdomars vetskap men ändå aldrig stoppad, aldrig hindrad.

Motsättningen mellan en på sätt och vis oskuldsfull tid och en tillvaro som är både sjaskig och snaskig är ett tema som varieras - det är tindrande barnaögon på julaftons morgon mot spritdoftande tomte på kvällen och så förberedelser för en atomsprängning ungefär samtidigt. Det är barn som åker kana på ledstänger och balanserar på smala avsatser medan misshandeln pågår i lägenheterna i huset. Det är invigningsriter med sexuella inslag även för de yngsta. Det är pojkar som simmar ut och liftar med en timmerflotte när det är sådan där sommar som det bara är i minnet av barndomen. Det är en tid och plats där de vuxna har förlorat mycket av sin makt och de få som besitter någon gör det utifrån ytterst tveksamma grunder - och utnyttjar den bitvis skoningslöst. På samma sätt pågår spelet mellan barnen och ungdomarna. Fokus ligger väldigt mycket där, i att bli utnyttjad - eller att utnyttja. Den plötsliga insikten hos den unga pojken om den makt han faktiskt på sätt och vis besitter i sin maktlöshet men hur han ändå är oförmögen att utnyttja den.

Någon munter läsning är det absolut inte, även om det finns situationer som i sig är ganska komiska. Det är också mycket som känns ganska tröttsamt och en del av det splittrade berättandet känns ganska onödigt men så plötsligt kommer det avsnitt som griper tag ordentligt. Och kvar finns ju det, att den som kan minnas och formulera sig har en mycket större chans att överleva. På sätt och vis den bestående makten.

torsdag 12 december 2013

Utläst: Sisterland av Curtis Sittenfeld

Curtis Sittenfeld är en sådan där person som kan och får skriva olika sorters böcker, i alla fall ter de sig så när man läser beskrivningar av dem, men om man skalar bort en del av det yttre är de nog ganska lika ändå, men inte mindre bra för det.

I Sisterland är det ett synskt tvillingpar som står i centrum, eller snarare den ena hälften; den som helst av allt skulle vilja slippa den där förmågan att se saker. Kate har gjort sitt bästa för att uppnå vanligheten, man, två barn, villa, hemmafrutillvaro så länge men sedan ett ordinärt arbete. Hennes syster Violet har däremot gjort deras gemensamma egenhet till sitt levebröd - hon arbetar som medium och nu, plötsligt, förutser hon en jordbävning i den lilla stad där de båda bor.

Det är de små, små detaljerna som är allra bäst, som när Kate förklarar vad som gjort YYY till hennes förebild som förälder, eller barndomens utanförskap och hur Kate får en plats i tillvaron med hjälp av sin förmåga men samtidigt mår ganska dåligt av det. Och hur det får finnas en hel del tvekan i det de förutser, att det är mer vaga aningar än total säkerhet.

Det blir inte alltid som man tänkt sig, eller snarare, det blir nästan aldrig som man tänkt sig, inte ens om man har en viss talang för att se framåt i tiden. På samma sätt är det svårt att förutse vart den här historien ska ta vägen. Det finns så många vägskäl på sätt och vis, så många gånger när jag skulle vilja säga "nej, inte så" men det går ju inte och ändå vilar jag i någon sorts trygghet i förvissningen att Curtis Sittenfeld vet vad hon gör.

Ändå är det som om det inte riktigt räcker till, som om jag hade velat ha mer eller något annat.

tisdag 10 december 2013

Tematrio - Önskeklappar


Med julen två veckor bort vill Lyran veta vad vi önskar oss i julklapp. Jag publicerade ett önskelisteinlägg för ett tag sedan men en av böckerna har jag hunnit få och en annan har jag lånat på biblioteket så det får bli en uppdatering nu. Och jag fuskar lite grann, som ni märker.

Bellman & Black av Diane Setterfield känns som väldigt passande vinterläsning med sin mystik och den stämning jag hoppas på efter hennes The Thirteenth Tale.

Främlingsleguanen av Martina Montelius tror jag att jag inte bara vill läsa utan även äga för att hennes språk, liksom hennes mors, är en värld för sig.

Och så fusket då - jag skulle vilja ha de delar av Karl-Ove Knausgårds Min Kamp som kommit ut i pocket, utom den första, som jag redan äger. Alltså fyra böcker i en punkt på önskelistan.

måndag 9 december 2013

En tidskrift för mig

Bortsett från sång och böcker är nog mitt största intresse gamla kläder och saker. Jag har en ganska skaplig samling klänningar från olika decennier och mitt finporslin, som var min barndoms vardagsdito, har blivit inne och hopplöst dyrt. Jag går sällan på riktiga loppisar, däremot är jag en synnerligen frekvent kund i olika välgörenhetsbutiker.
Ja, Spisa Ribb var min barndoms vardagsporslin. Där fanns även Adamkoppar men de här kommer från Myrorna, liksom den ensamma Evakoppen.
Flera gånger har jag bläddrat i tidskriften Hus&Hem Retro och igår köpte jag till sist ett exemplar. Det som fick mig att ta steget var ett reportage om barnporslin med bilder av servisen Baby från Gustavsberg, formgiven av Stig Lindberg. Jag hade en sådan där fin mugg med en val men min man råkade ha sönder den (mitt ex hade sönder en av mina Spisa Ribb-tekoppar, vad är det med mina män och mitt porslin?).


Jag älskar den här blandningen av samlarinformation och nostalgitripp - det är så mycket som känns igen från barndomen om man som jag är född på 1970-talet. När jag läser modetidskrifter kan jag vilja ha saker jag ser men det är ytterst sällan jag omsätter dessa önskningar i praktiken - i det här fallet är jag mycket närmare att faktiskt göra det, men jag kan också konstatera att jag redan har det som visas upp som åtråvärt. Dessutom är det ju en form av konsumtion som jag verkligen ägnar mig åt, oavsett om jag läser om den,och som kan uppmuntras med gott samvete, eftersom det är sådant som redan finns och har funnits, använts och till och med älskats.

söndag 8 december 2013

Utläst: Kroppspanik av Julia Skott

För ett par år sedan följde jag Julia Skotts blogg Kroppsbilder, där hon publicerade bilder som människor skickat in för att visa att längd, vikt och BMI kanske inte säger så mycket om oss. Jag tyckte om initiativet och alla positiva kommentarer som fanns där - för alla fick sin beskärda del av uppskattning, särskilt mycket fick de som nämnde hur illa de tyckte om sina kroppar. Tillkomsten av boken Kroppspanik har jag också kunnat följa så smått på Internet och jag har även läst ett par fantastiska recensioner av den - Fiktiviteter-Helenas blev t.o.m. en av finalisterna i Forma Books Blog Award, medan Helena Dahlgrens fick nöja sig med bl.a. min nominering.

Det är en bok som det är svårt att inte förhålla sig väldigt personligt till, eftersom den handlar om kroppar, synen på kroppar, våra egna och andras. Den handlar om fördomar och ideal och det är ytterst få som inte påverkas av dessa på ett eller annat sätt, ytterst få som inte mer eller mindre medvetet måste navigera runt dessa kroppsbilder dagligen. Den tycks beröra väldigt men också på sätt och vis kräva att man redovisar något om och av sig själv innan man skärskådar den. Det är så laddat det här med kropp och vikt, så infekterat. Vem har tolkningsföreträdet? Vem har egentligen rätt att uttala sig överhuvudtaget?

Julia Skott redogör för myter och vedertagna sanningar kring vikt och BMI; att övervikt i sig inte behöver innebära ohälsa, att BMI-skalan inte alls används som det är tänkt, hur sjukvårdens fokus på övervikt kan leda till att resurser läggs på helt fel saker, hur bantningsindustrin tjänar pengar på samma förlorade kilon flera gånger om, hur ett i grunden ätstört beteende gradvis har normaliserats. Det är en viktig bok, en angelägen bok, vilket inte bara de ovan nämnda bloggrecensionerna vittnar om och ändå lämnar den mig märkligt kall. Kanhända för att jag på vissa sätt tillhör målgruppen, på andra inte alls.

För även om Julia Skott säger sig vilja ge alla sorters kroppar en sorts upprättelse och likaberättigande är det ändå den överviktiga kroppen som tas i försvar. Det är myterna om de överviktiga som punkteras och undersökningarna som visar att övervikt inte är ohälsosamt, eller t.o.m. kan vara hälsosamt i sig, som poängteras. Det är naturligtvis den positionen hon måste inta, det är där hon själv befinner sig och det är den kroppen som är hårdast kritiserad och drabbad av fördomar. Jag kan skriva under på mycket av den kritik hon framför men jag kommer inte ifrån att jag känner mig som en utomstående.

För ögonblicket är jag den de som det känns som om den här boken riktar sig till borde hata. Jag ligger i undre skiktet av normalspannet vad gäller BMI och jag äter godis som om det inte fanns någon morgondag - eller snarare, jag äter väldigt mycket mer godis och mindre ordentlig mat än jag borde. När jag var överviktig var det för att mitt ätande var åt helvete och dessutom rejält tilltaget, nu är det bara åt helvete. Min ringa kondition och styrka beror enbart på att fem års barnvagnspromenerande och bärande av motvilliga barn till sist sätter någon sorts spår men jag är snedbelastad och antagligen sliten på helt fel sätt men det syns inte. Och ändå tycker jag att jag är för tjock och skulle vilja väga sisådär fem kilo mindre (och där platsade jag ändå i målgruppen). Man skulle också kunna säga att jag är den som är bokens förlorare, den, vars eftertraktansvärda tillstånd mycket väl kan vara en chimär och även på andra grunder värt att putta ned från piedestalen. Det är inte något problem för mig, jag vet mycket väl att mitt sätt att leva är ohälsosamt.

När en del av identifikationsmomentet uteblir och när det dessutom råkar vara så att jag är väldigt välinformerad på det här området blir läsningen tyvärr inte den aha-upplevelse andra fått. För mig innehåller egentligen inte Kroppspanik några nyheter, möjligen att det verkar vara ännu mer hopplöst än jag trodde att banta. Faktum är, att ibland blir jag förvånad över vad det är man förväntas bli förvånad över. Välinformerad och desillusionerad, kanske.

Julia Skott är som bäst när hon är arg, riktigt arg, som på företagen som tjänar enorma summor på vår osäkerhet och våra försök att nå den ideala vikten. Särskilt som vissa av dessa företag kan tjäna pengar på de förlorade kilona många gånger om, då de har en tendens att komma tillbaka, igen och igen och lättare för varje gång. Eller på idén om att det i konceptet att gifta sig för en kvinna ingår att man ska gå ned i vikt inför bröllopet, att man inte kan duga som man är den dagen. Och egentligen det som är värst av allt: hur normaliserat ett i grunden ätstört beteende blivit, hur det som egentligen är helt galet är vad som applåderas både i media och i fikarum och lunchmatsalar.

Jag har redan låtit ganska negativ men det handlar egentligen bara om mina förväntningar på boken och på att jag är såpass påläst - nu kommer det jag faktiskt vill kritisera. Julia Skott säger sig vilja ge alla kroppar ett likaberättigande och kritiserar synen på olika sorters övervikt som mer eller mindre "godkänd" men samtidigt finns det en hel del av det även i boken. Övervikt i sig behöver inte innebära ohälsa, men den kan vara en indikation på det och även i Julia Skotts värld tycks det vara fult att vara ohälsosam, även om det samtidigt sveps in i formuleringar om att ta hand om sin kropp genom att motionera o.s.v. Det är absolut inte enkelt men det känns ändå som om det är många som fortfarande lämnas i sticket här - de som både är överviktiga och lever ett ohälsosamt liv. Det finns villkor som måste vara uppfyllda för att ens kropp ska vara OK även här och det tycker jag är tråkigt.

Det är inte en bok jag skulle sätta i handen på en person med allvarliga ätstörningar - det finns alldeles för många formuleringar som går att använda på alldeles fel sätt och denna kategori läsare är oftast väldigt insatta i dessa saker, även om deras beteende tyder på motsatsen; teori och praktik är milsvitt skilda. Däremot tror jag att den är alldeles utmärkt för kvinnor som är allmänt missnöjda med sig själva för att de tangerar den där överviktsgränsen. Men nu, när det känns som om de flesta av oss befinner oss någonstans inom ätstörningsspektrat är det faktiskt svårt att veta vilka de ideala läsarna är.

lördag 7 december 2013

Gästrecensent

Idag är jag gästrecensent hos dagensbok.com. Jag skriver om 1989 - leva eller överleva av Linda Skugge och Astrid Tollgård.

Här kan man läsa min recension.

torsdag 5 december 2013

Ett par julklappar



Trots bokslut och diverse annat lyckades jag få ihop logistiken och kom iväg till Sekwas julfika. Jag fokuserade dock på böckerna och köpte två exemplar av Delphine De Vigans Ingenting kan hindra natten - ett till svärmor i julklapp, ett till mig själv - och tre pocketböcker (Ät mig av Agnès Desarthe, Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy samt Vända blad av Julie Jezequel). Av dem ska åtminstone en bli en julklapp men jag har inte helt bestämt mig för vilken.

Tack, Sekwa, för en liten titt hos er!

onsdag 4 december 2013

En lite annorlunda tävling

En av mina favoriter bland icke bokbloggare är Sandra Beijers blogg Niotillfem. Till våren kommer hennes debutroman Det handlar om dig ut på Rabén&Sjögren och nu anordnas en tävling som går ut på att namnge huvudpersonens tre bästa vänner. Det är ju inte första gången namngivning sker på det sättet; det har funnits såväl tävlingar som auktioner men känns fortfarande lite annorlunda.

Här kan man läsa mer och tävla.

söndag 1 december 2013

Bokslut november 2013

I november hamnade jag återigen på synnerligen mediokra fem utlästa böcker, någon mer hade det blivit om det inte varit några visiter i vabträsket. Vad gäller bloggandet försökte jag in i det längsta upprepa oktobers inläggsfrekvens men förra helgen gav jag upp - det var sjukdomar, uppsägningar på jobbet, adventskonserter att öva till och en del annat och det blev väldigt dåliga inlägg när varken tid eller inspiration räckte till. Men 28 inlägg och fem utlästa böcker är i alla fall inte årets lägstanotering. Av de fem utlästa böckerna var

en skriven av en man
tre på engelska
en fackbok
en e-bok
två lånade på biblioteket