söndag 31 mars 2013

Ännu mer grått

I tunnelbanan idag såg jag reklamen för Sylvia Days Crossfiretriologi, enligt marknadsföringen en utmanare till Fifty Shadestriologin. Så praktiskt då att de ges ut av samma förlag. Norstedts har lagt beslag på nischen för rumsren(?) erotik, verkar det som.

Och nu börjar vi komma till stadiet där jag, som läser mest av i princip alla i min bekantskapskrets utanför bloggosfären börjar tillhöra minoriteten på kontoret som inte läst Fifty Shades. Plötsligt diskuteras det böcker på luncherna (jippie!) men jag kan inte delta. Mycket märkligt.

Men det jag egentligen villa komma till är att omslagen är snarlika. Väldigt mycket grått och silverblankt där också, får man väl säga.


fredag 29 mars 2013

Utläst: The House at Riverton av Kate Morton

Länge, länge har Kate Mortons The House at Riverton stått i min bokhylla men utan att jag funnit ett bra tillfälle att läsa den. Efter The Distant Hours ville jag dock ha mer av hemligheter från det förflutna så då kom den väl till pass.

Den börjar nästan som Rebecca, tänker jag när jag läser de första meningarna: "Last November I had a nightmare. It was 1924 and I was at Riverton again." att jämföra med: "Last night I dreamt I went to Manderley again." Nåja, sämre associationer kan man ju definitivt få.

En nästan hundraårig kvinna tänker tillbaka på sitt liv, framförallt åren kring 1920, vilka spelat en på alla sätt avgörande roll för henne. Att minnas och återuppleva blir alltmer akut, sedan en kvinna tagit kontakt med henne, en kvinna som gör en film om det som hände där på Riverton för nästan åttio år sedan - och sedan hennes sonson författaren försvunnit. Alltså minns hon och berättar för honom i hans frånvaro, spelar in kassettband med en diktafon.

Som mycket ung kommer Grace till Riverton som piga, Riverton där hennes mor haft samma sysslor före henne, Riverton där hemligheter ruvar redan då men fler kommer det att bli, många fler. På avstånd följer hon de tre barnen, en pojke och två flickor, som tillbringar loven där, deras lekar och spel och vad som händer när den perfekta triangeln rubbas av att pojkens vän kommer dit - en vän som kommer att bli föremål för båda systrarnas kärlek och som också kommer att dö på Riverton under oklara omständigheter, sent under en sommarfest 1924.

Här, liksom i The Distant Hours, handlar det mycket om skuld och dåligt samvete, om att fatta fel beslut eller om att inte säga det man kanske borde ha sagt. Så många tillfällen där något hade kunnat ändra ett sorgligt slut. Naturligtvis hade det inte blivit mycket till historia om inte just de sakerna inträffat men det gnager ändå i mig, och det är väl det som är meningen, att det ska gnaga lite.

När jag läser befinner jag mig verkligen där och då, såväl på 1910-20-talets Riverton som 1990-talets ålderdomshem, men en månad senare har det mesta bleknat. Samtidigt finns det scener som är väldigt levande och som jag ser framför mig - en del av ramhistorien är ju att det görs en film och själva berättandet är mycket filmiskt med gott om visuella beskrivningar. Det är interiörer på Riverron och annorstädes, virvlande fester såväl inom- som utomhus, det är första världskriget till en början i bakgrunden, sedan faller dess skugga alltmer direkt över Graces tillvaro.

Något Kate Morton också lyckats med är att levandegöra sina bifigurer. Visst, i ett fall är det ganska dramatiskt och kanske inte så konstigt att man känner så stor sympati men samtidigt skulle det kunna bli för mycket. Själv gråter jag nästan av lättnad å Jemimas vägnar, så på mig fungerar det verkligen.

Några saker får stå klara för läsaren långt innan berättaren själv drar samma slutsatser men jag tycker att "huvudmysteriet" är gäckande i stort sett hela tiden och även om det är väntat finns det en ganska snygg vridning av kniven i läsarens hjärta när alla kort slutligen lagts på bordet, när Grace tvingat sig att återberätta det som skedde den där ödesdigra natten. Det som sker efter festen blir dock en aning för mycket för min smak men större delen av tiden har jag väldigt trevligt i den här bokens sällskap.

torsdag 28 mars 2013

Utläst: Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson var en av de två av de nominerade till Sveriges Radios Romanpris 2013 som jag hade lust att läsa innan jag lyssnat på programmen och intresset minskade inte av den ganska livliga diskussionen jag fick höra, även om jag plötsligt tyckte att betydligt fler av de nominerade var lockande, så jag lånade den på biblioteket.

Hela läsningen hade jag romanprisdiskussionen i bakhuvudet, vilket störde någon gång ibland - just därför att jag även om jag inte håller med den som var tvärtemot de andra där ändå inte kan dela den entusiasm de flesta av dem kände. Det jag också har i bakhuvudet är Hon är inte jag av Golnaz Hashemzadeh, där huvudpersonen möter mycket av det Mira möter men tar det på ett delvis annorlunda sätt, mycket så klart beroende på föräldrarnas syn på utbildning.

Nio år av ett liv, större delen av 1980-talet i en förort till Göteborg där segregationen är total och barnen med finska föräldrar går i speciella klasser där i stort sett all undervisning bedrivs på finska - för att de ska hänga med är förklaringen men konsekvensen är ett ännu större utanförskap. Nio år av kamp mot skola, klasskamrater, samhälle - då och då också mot föräldrarna men ganska sällan. Nio år av ilska, frustration och försök att stå ut, slagsmålen som avtar men utan att aggressionen egentligen gör det.

Visst, det är en ilska som inte är helt vanlig, liksom en utagerande kvinna/flicka inte är det, och språket är lite annorlunda med nya sammansättningar och ett visst vridande och vändande men det känns inte som om det är tillräckligt speciellt för att det ska kunna ta mig förbi det faktum att jag inte bryr mig särskilt mycket om Mira och inte någon annan heller. Om man tänker sig att det är hennes hårdhet som gör att jag inte kommer henne in på livet kan man nog säga att författaren lyckats men för mig gör det läsningen ganska ointressant.

Jag saknar också känslan av att det är så nytt och annorlunda - det har varit stor uppståndelse kring några halvmisär- (helmisär-) uppväxtskildringar de senaste åren och jag har läst dem men mest väsentligt är nog alla ungdomsböcker jag läste i slutet av 1980-talet. Där fanns de, Mirorna, i parti och minut, också de arga, också de utagerande. Men med ett något mer vårdat språk, även när deras historier berättades i jagform. Där väjde författarna för viss råhet men inte vad gäller tillvarons torftighet.

Tematrio - Påskdeckare


Eftersom norrmännens faiblesse för "påskekrim" via bokbloggarna(?) spridit sig till Sverige vill Lyran ha tre deckartips. Eftersom sjukdomarna avlöser varandra därhemma och fantasin är en motsatt funktion av tröttheten blir det inte några nyheter utan tre gamla favoriter.

Tio små negerpojkar var den första av Agatha Christies böcker jag läste och definitivt inte den sista, även om jag fortfarande har några av hennes deckare olästa - dock vet jag inte längre vilka. Ingen Miss Marple, ingen Hercule Poirot utan en ö mitt ute i ingenstans och tio personer som samtliga har något på sitt samvete. Och så börjar de dö, en efter en...

Även för Stieg Trenter väljer jag den första jag läste av hans böcker: Sturemordet. Min far rekommenderade den men jag tyckte att den var mer än lovligt seg så det gick nog en månad från det att jag påbörjade till dess att jag slutförde läsningen. På Sturebadet faller en manskropp ned genom ljusgårdens glastak, mitt framför Harry Friberg, fotografen som lyckas snubbla över mord och mysterier var han går, och ännu en mördarjakt tar sin början.

Slutligen tar jag en Maria Lang, men då inte den första jag läste av henne (det var Tragedi på en lantkyrkogård), utan Se döden på dig väntar. Eftersom opera är en ännu större passion än litteratur för mig är det underbart när jag kan få båda två på samma gång. Maria Lang är generös och droppar operacitat mest överallt och låter en operasångerska ha en skapligt framträdande roll - som inblandad i själva fallet ibland och som Christer Wijks hustru i ett stort antal böcker. Dessutom har hon skrivit ett par stycken som utspelar sig helt i operamiljö och Se döden på dig väntar är en av dem. Operan ska sätta upp Mozarts Così fan tutte på Drottningholmsteatern och naturligtvis är det invecklade och halvt avvecklade relationer bland de medverkande, något som kulminerar i ett mord.

I helgen skrev Carina Burman i DN om att man bör vara medveten om att Maria Langs böcker skrevs i en annan tid där såväl kvinnosyn som synen på "utlänningar" var en annan och att det vi nu ser som ett sätt att karakterisera osympatiska personer då mest var lustigt. Detta får nog sägas gälla för samtliga mina exempel här men man behöver inte sympatisera med personernas/författarnas/tidens åsikter i alla frågor för att kunna ha ganska trevligt.

Uppdatering: Förresten, vid närmare eftertanke undrar jag om jag inte läste Maria Langs ungdomsbok Hjälp mig, Katja! innan jag läste Tragedi på en lantkyrkogård.

lördag 23 mars 2013

Sveriges Radios Romanpris 2013

Jag kom ju inte med i lyssnarjuryn till Sveriges Radios Romanpris 2013 men det gjorde Marcus, så om man vill veta mer om hur det är att vara med får man läsa här.

Jag hann inte lyssna i realtid förra veckan, utan det blev efterhandslyssning på allt. Jag hade tänkt höra finalen i direktsändning men min telefon kom inte överens med SR så även den fick vänta lite. När jag väl lyssnade visste jag dock vem som var vinnaren, och det var inte heller någon överraskning efter att ha hört den sista av juryöverläggningarna, tycker jag.

Tidigare år har jag bara lyssnat på något enstaka avsnitt och då när det handlat om en bok jag läst men så var det inte den här gången.

När jag lyssnade hade jag inte läst en enda av de sex nominerade böckerna och hade egentligen bara lust att läsa två: Ön av Lotta Lundqvist och Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson (som jag läst efter att ha lyssnat på programmen). Det är en ganska dålig förutsättning för att lyssna på boksamtal; dels för att man inte riktigt vet vad de talar om, dels för att man får veta lite mer om böckerna än vad i alla fall jag vill veta innan jag läser dem, men jag tycker ändå att det var förvånansvärt givande. Och plötsligt ville jag läsa alla böckerna utom en - Ola Larsmos Förrädare ter sig fortfarande lika ointressant och som jag förstår det var det den boken juryn som helhet tyckte sämst om. Den som seglat upp som mest läsvärd är också den som blev vinnaren - Skuggland av Jonas Brun.

Jag tycker att det var intressant att följa diskussionerna och höra de olika resonemangen och jag tycker inte att det märktes så väl hur nedkortade samtalen är. Däremot hade jag ändå gärna haft mer av boksamtalen och mindre av kringpratet. Det blir kanske mer levande men kunde skäras ned lite grann "är alla på plats? jag behöver mer vatten nu går vi till kaffeautomaten" är inte så spännande, i alla fall inte flera gånger.

Det var förvånansvärt lätt att skilja jurymedlemmarnas röster åt, även om jag blandade ihop dem då och då, och roligt att höra hur diskussionerna gör somliga än säkrare på sin sak medan andra tar till sig av andras åsikter och ändrar sitt omdöme något. Och hur vissa böcker är betydligt mer engagerande än andra.

Något jag faktiskt missuppfattat var hur själva beslutet går till - jag trodde att det skulle diskuteras till konsensus, inte att det skulle vara en omröstning med siffergradering.

Programmets hemsida där man kan lyssna i efterhand finns här.

tisdag 19 mars 2013

Tematrio - Saint Patrick


Med anledning av Irlands nationaldag vill Lyran att vi ska berätta om tre böcker skrivna av irländska författare. Jag fick ihop tre stycken men det var verkligen inte lätt - utan lite fuskande hade det tagit betydligt längre tid, eftersom jag till att börja med inte kunde komma på mer än två irländska författare utöver de Lyran redan bidragit med. Nåväl.

Ulysses av James Joyce har jag faktiskt läst, om än på svenska - det enda jag tar mig igenom på engelska är Molly Blooms monolog och det var också den som var min egentliga behållning när jag läste hela. Då och då tänker jag att jag borde läsa om den men det känns som om den även efter det kommer att vara en bok jag hellre har läst än läser och då får det nog vara.

Room av Emma Donoghue var en av de bästa - och obehagligaste - böckerna jag läste 2011. I rummet finns Jack och hans mamma. På tio kvadratmeter har Jack levt sina fem år, de är hela hans värld, och där finns många regler - som att han måste gå och lägga sig i garderoben på kvällarna. Då kommer mannen som handlar mat och kläder åt dem och gör något med Jacks mamma. Allt är skildrat ur Jacks perspektiv, med ett språk som delvis är nytt, och även om han lider brist på det mesta finns det något han får: kärlek. Vackert och hemskt.

Böckerna om Narnia av C. S. Lewis har jag både läst (alla) och läst om (några) men ändå inte blivit riktigt lika begeistrad som många andra. Trots det finns de med på min lista över Högt Älskade Barnböcker. Det går inte ihop, det kanske inte heller måste göra det. Och kanske börjar jag högläsa dem för mina barn om några år och tar reda på vad jag tycker nuförtiden.

torsdag 14 mars 2013

Utläst: Galina av Galina Visjnevskaja


Jag vet inte hur många gånger jag sett den tjocka ljusblå boken med den småsura kvinnan på omslaget på biblioteket, Myrorna och andra ställen. Och långt tillbaka sträcker sig de minnena också, kan det vara ända till när den faktiskt stod på hyllorna i en vanlig bokhandel? Det känns som om jag alltid vetat om den där boken och ändå inte läst den, vilket är mycket märkligt med tanke på att det är en mycket känd operasångerskas memoarer. "Mycket känd" fnyser kanske någon men det är för att ni är litteraturmänniskor, inte operamänniskor. Under ett antal år var Galina Visjnevskaja den absolut största sångerskan i Sovjetunionen och när hon gästspelade i väst fick hon lysande recensioner. På 1970-talet flyttade hon utomlands med sin familj (maken Rostropovich är en av de främsta cellisterna genom tiderna) och blev av med sitt medborgarskap.

Det är en väldigt politisk självbiografi där sovjetisk samtidshistoria får nästan lika stort utrymme som den konstnärliga verksamheten. Galinas barndom är gräslig; föräldrarna lämnar henne till farmodern och träffar henne sällan; senare i livet beter de sig illa mot henne och hennes dom mot dem är hård. Det är svält och köld och krig och som tonåring sliter hon nästan ihjäl sig i någon sorts organisation som bl.a. lagar frusna rörledningar. Men samtidigt finns där sången. Den lilla Galina imponerar med sin sång och det fortsätter hon med, även om vägen till Bolsjojteatern inte är så där särdeles rak - avbrutna sångstudier, ett antal år med ett kringresande operett/varietésällskap, två års dagliga lektioner med en gammal sångerska och så tävlingen som öppnar dörrarna. Utan ett, vad det verkar, grundmurat självförtroende hade det nog inte gått. Självförtroendet, eller snarare självkänslan och integriteten, är det som leder henne framåt och genom de svårigheter som finns också sedan hon blivit firad stjärna - från kollegornas svartsjuka till politiskt ränkspel. Anekdoter från olika uppsättningar blandas med svidande kritik av politikernas missgärningar.

Bilden av tillvaron i Sovjetunionen, också för en relativt privilegierad person, är ganska skrämmande och samtidigt kan jag inte låta bli att undra över hur objektivt sann den här biografin är. Det är inte helt ovanligt att sångarbiografier innehåller långa avsnitt om hur enastående just denne/denna sångare är, hur lätt och självkart allt tett sig från början, hur det som för andra tar år av hårt arbete att uppnå egentligen funnits där från början och bara behövt poleras en aning. Här återfinns precis sådana passusar men det tecknas dessutom ett porträtt av en kvinna som vågar gå emot politikerna på en mängd olika sätt. Var hon verkligen så modig - eller var hotet verkligen så stort? Med facit, att hon och Rostropovich faktiskt blev av med sina medborgarskap, handlar det ju inte om tomma påståenden men samtidigt känns en del händelser smått otroliga.

Det är fascinerande läsning, både för den som är intresserad av nutidshistoria i allmänhet och för den som är mer fokuserad på musiken. För den som vet lite, men inte allt, om hur det går till i operavärlden nuförtiden är det också ganska roligt att läsa om repetitionsperioder på ett par år, eller att Galina låter sy upp egna klänningar som hon bär i alla uppsättningar där hon spelar en viss roll, oavsett var detta sker - och att det accepteras. Så långt ifrån dagens konceptregi, -kostym och -scenografi som man kan komma.

Det är inte han som är för liten


Det finns bilderböcker jag ännu inte tar fram åt fyraåringen, böcker som ligger på vänt så länge, och dit hör Andrejs längtan av Barbro Lindgren. Av någon anledning har jag hunnit samla på mig flera exemplar så när svärfar funderar på den som fyraårspresent får han veta att vi redan har tre stycken. Jag har inte läst den men ändå dragit slutsatsen att den inte passar riktigt än men då gör jag det och det är nästan outhärdligt. Det är två små gatubarn i S:t Petersburg, den något äldre Andrej och den yngre Vova, på jakt efter Andrejs mamma, mamman han drömmer om och längtar efter, mamman som är allt man kan önska sig. De går och går i gråhet och kyla och till sist finner de henne. Äntligen är de framme, i glädjen, kärleken, sommaren och värmen.

Det låter väl inte så hemskt men det outhärdliga är den vuxna läsningen - nej, de kommer inte fram till mamman, i alla fall inte med livet i behåll. Det är som i Bröderna Lejonhjärta. Och mina ögon tåras när jag kommer till slutet. Faktiskt är det så, att när jag tänker på boken tåras mina ögon. En enda tanke räcker.

Det är inte han som är för liten.

tisdag 12 mars 2013

Tematrio - Skolan

Ibland är det det som från början ter sig enkelt som visar sig vara riktigt svårt. Som nu, när Lyran med anledning av ett nytt jobb som skolpsykolog önskar tips på bra böcker som utspelar sig i skolmiljö. Titel efter titel dyker upp ur minnet och titel efter titel ratas, av en eller annan anledning. Harry Potter har Lyran själv nämnt och Singletonserien hade jag med för ett par veckor sedan. Och är det tillräckligt mycket skola i den eller den boken? Peter Pohl skulle man ju kunna ta det mesta av, känns det som, men kanske ändå inte och högskola och universitet känns som att bege sig lite utanför området ändå. Och varför kommer jag nästan bara på eländesskildringar? Nåväl, mina tre får bli

Hon är inte jag av Golnaz Hashemzadeh handlar om en liten flicka som ska uppfylla främst sin fars drömmar genom att överprestera om och om igen i skolan, skolan där hon aldrig tas på allvar, eftersom hon är invandrare och alltså inte bör kunna vara duktig. Med språk, ambition och intelligens som överglänser klasskamraternas hamnar hon ändå i stödundervisningsfällan. Men trots alla fördomar tar hon sig till det fadern uppfattar som det svenska skolsystemets mål - Handelshögskolan i Stockholm, om än med annat namn. Priset har dock varit mycket högt och det är en hel familj som fått betala.

Alltid den där Anette av Peter Pohl är en av hans i mitt tycke bästa böcker. Den är kanske lite mer splittrad, kanske inte fullt så över gränsen till det fruktansvärda i vad människor kan göra mot varandra men den har en alldeles särskild plats i mitt hjärta sedan jag läste den när jag gick i femte klass. Anette är helt hopplös, tycker alla, säger alla, och det är alltid Anettes fel när något händer. Så klart. Eller kanske inte, kanske inte alls.

De självbiografiska böckerna om Sparvel/Barbro av Barbro Lindgren (Lilla sparvel, Stora Sparvel, Jättehemligt, Världshemligt, Bladen brinner) innehåller mycket skolvardag från 1940- och 50-talet. Ibland är det tråkigt och ibland är det roligt, ibland är klasskamrater och lärare snälla, ibland är de det inte, så där som det ändå är för de flesta större delen av tiden. Kanske uppskattar jag dem lite extra för att jag själv växte upp i samma område fyrtio år senare.

Fint skyltat

Igår, inne på det av mina förortsbibliotek, som jag besöker oftast, upptäckte jag en nyordning i deras sätt att skylta upp böckerna. Mina bilder är sneda, vinda och suddiga men själva uppställningen är väldigt fin, liksom de små korten. Jag borde väl ha frågat men nu fortsätter jag vara nyfiken på hur det kommer sig att Thorén & Lindskog, som jag faktiskt inte alls kände till, har fått rubriken "Fint förlag".*

Småtryck på olika ledder - Novellix och Excess.
Thorén & Lindskog som ger ut tyskspråkig litteratur översatt till svenska.
Blandade klassiker.
*Jag har alltså inte någon invändning utan är mest nyfiken på vem som bedömt/hur bedömningen skett.

måndag 11 mars 2013

Sjukdomstöcknet

Sjukdomstöcknet stal början av mars för mig, på alla sätt och vis. En kapplöpning mellan bokslut och VAB och slutligen den egna sjukdomen ledde till att jag hann läsa ut en bok de första nio dagarna - och det lär gå någon vecka till innan jag läst ut ytterligare en så det är väldigt knapert på den fronten. Bloggande ska vi bara inte tala om. Det är frustrerande och irriterande men samtidigt är det ganska tydligt vad och hur jag prioriterar nuförtiden.

Bilderböcker har jag dock läst och läst om, läst igen och lånat och lämnat tillbaka så att det stått härliga till.

onsdag 6 mars 2013

Utläst: Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen av Jonas Gardell

Efter att ha läst andra delen av Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar känner jag att jag nog hade föredragit en enda rejält tjock bok. Det är inte så att det är svårt att komma in i berättelsen igen, tvärtom, och lika mycket motsatsen till svårläst är det, men jag hade ändå velat slippa väntetiden mellan delarna. kanhända hade det inte blivit en fullt så omfattande textmassa då - vissa av omtagningarna hade nog varit tvungna att försvinna, men för mig hade det varit en vinst.

Å andra sidan. Syftet är ju inte bara det litterära utan ett än viktigare och då finns det ju en poäng i att hålla intresset uppe, samtalet igång, påminna om och om igen. På sätt och vis ett lysande marknadsföringsknep men jag tror inte att det bara är det. Böckerna har ju också kunnat nå sina läsare snabbare då det hela inte varit färdigskrivet från början.

Jag har inte sett TV-serien så jag har inga sådana bilder att brottas med när jag läser, vilket är ganska skönt, även om det inte är något ovanligt då jag för det mesta undviker filmatiseringen innan jag läst boken (kommer jag någonsin att se Pianisten - jag har inte kommit längre än ett fåtal sidor in i romanen, eftersom jag envisas med att jag ska läsa den på tyska). Jag har inte heller några idéer om vad som fått för stort eller litet utrymme här eller där utifrån den versionen.

På sätt och vis borde det bli mer akut här, snaran dras åt och det är så försvinnande få som kommer att gå levande ur den här triologin men redan första delen har gjort mig en aning avtrubbad, en aning blasé, hur konstigt det än kan låta. Den där kniven som vred sig ett extra varv under hjärtat kan inte skada lika mycket längre, även om det gör ont när ett ensamt liv också ändas i ensamhet, där lögnen och förtigandet följer med hela vägen till graven men där samtidigt någon liten tröst, så klen, så klen står att finna. Det outhärdliga kan göras uthärdligt på olika sätt - genom att överdoseras eller att kryddas med hopp. Men hoppet kan också göra smärtan än större; det är en fin balansgång det där.

Skildringen av hur rädslan brer ut sig tycker jag om, hur osäkerheten kring vad som kan smitta gör livet svårare och svårare, hur lätt det är att såra bara genom sin självbevarelsedrift. Hur rädslan förgiftar allt och alla i sin närhet och hur felaktig och feltolkad information gör skadan än större.

Och barndomsskildringarna, här såväl som i första delen, där barnen är så ensamma och utsatta, utan att för den sakens skull vara några offer för extrem grymhet, bara fallna mellan stolar, bortglömda, använda som redskap för något annat. Vilsna i världen och i sig själva, sökande en plats och ett berättigande eller raka motsatsen - osynlighet och försvinnande. Och det de når, nästan allihop, är ett försvinnande, men bortglömda är de inte längre, det har Jonas Gardell sett till.

tisdag 5 mars 2013

Ett fynd

Igår vågade jag mig iväg till biblioteket - nu var väl ändå barnen på bättringsvägen och vi behövde frisk luft, sol och miljöombyte men jag hade helt fel för idag var det eländes elände och etter värre än tidigare. Nåväl, vi skulle precis gå ut med vår kasse med bilderböcker och Maxi hade redan tryckt på dörröppningsknappen när jag fick syn på en vagn med utgallrade böcker som skänktes bort. Jag ratade två Harlan Coben efter att inte ha varit så förtjust i Fear the Worst och några andra deckare, eftersom jag har ett onödigt omfattande lager, men Thomas Manns Bergtagen i två band kunde jag inte låta bli. Jag har den visserligen på originalspråket tyska men jag måste nog inse att om jag ska läsa den måste det bli i översättning. Det här var utgåvan i översättning av Karin Boye så då kunde jag sätta upp den på Boyekontot dessutom.

Samtidigt är den där förlorade tyskan en ständigt gnagande sorg och ett dåligt samvete. Jag läste Günter Grass Die Blechtrommel när han fick nobelpriset i litteraur men när det var Elfriede Jelineks tur var jag tvungen att ge upp Die Klavierspielerin efter sisådär femton sidor.

Det verkar var något med mig och tyskspråkiga nobelpristagare i litteratur ändå.

söndag 3 mars 2013

Bokslut februari 2013

Jag trodde att jag skulle klara mig undan den fruktade vabruari men med tre dagar kvar av månaden slog febern till där hemma. Och då resorna till och kontoret är min bästa lästid hann jag inte läsa ut den åttonde boken för månaden, trots att den är väldigt kort. Det blev alltså sju utlästa böcker och av dem var:

tre på engelska
en översatt till svenska
två och en halv skrivna av män
tre lånade på biblioteket
en en ungdomsbok
en en biografi

Det blev en ganska bra blandning av böcker där ingenting var dåligt men ingenting heller kändes jublande fantastiskt. Samtidigt känns det där sista ganska orättvist, med tanke på att jag fortfarande verkligen ser fram emot att läsa sista delen i de två triologierna och trivdes väldigt bra i The House at Riverton.