Utläst: Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen av Jonas Gardell

Efter att ha läst andra delen av Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar känner jag att jag nog hade föredragit en enda rejält tjock bok. Det är inte så att det är svårt att komma in i berättelsen igen, tvärtom, och lika mycket motsatsen till svårläst är det, men jag hade ändå velat slippa väntetiden mellan delarna. kanhända hade det inte blivit en fullt så omfattande textmassa då - vissa av omtagningarna hade nog varit tvungna att försvinna, men för mig hade det varit en vinst.

Å andra sidan. Syftet är ju inte bara det litterära utan ett än viktigare och då finns det ju en poäng i att hålla intresset uppe, samtalet igång, påminna om och om igen. På sätt och vis ett lysande marknadsföringsknep men jag tror inte att det bara är det. Böckerna har ju också kunnat nå sina läsare snabbare då det hela inte varit färdigskrivet från början.

Jag har inte sett TV-serien så jag har inga sådana bilder att brottas med när jag läser, vilket är ganska skönt, även om det inte är något ovanligt då jag för det mesta undviker filmatiseringen innan jag läst boken (kommer jag någonsin att se Pianisten - jag har inte kommit längre än ett fåtal sidor in i romanen, eftersom jag envisas med att jag ska läsa den på tyska). Jag har inte heller några idéer om vad som fått för stort eller litet utrymme här eller där utifrån den versionen.

På sätt och vis borde det bli mer akut här, snaran dras åt och det är så försvinnande få som kommer att gå levande ur den här triologin men redan första delen har gjort mig en aning avtrubbad, en aning blasé, hur konstigt det än kan låta. Den där kniven som vred sig ett extra varv under hjärtat kan inte skada lika mycket längre, även om det gör ont när ett ensamt liv också ändas i ensamhet, där lögnen och förtigandet följer med hela vägen till graven men där samtidigt någon liten tröst, så klen, så klen står att finna. Det outhärdliga kan göras uthärdligt på olika sätt - genom att överdoseras eller att kryddas med hopp. Men hoppet kan också göra smärtan än större; det är en fin balansgång det där.

Skildringen av hur rädslan brer ut sig tycker jag om, hur osäkerheten kring vad som kan smitta gör livet svårare och svårare, hur lätt det är att såra bara genom sin självbevarelsedrift. Hur rädslan förgiftar allt och alla i sin närhet och hur felaktig och feltolkad information gör skadan än större.

Och barndomsskildringarna, här såväl som i första delen, där barnen är så ensamma och utsatta, utan att för den sakens skull vara några offer för extrem grymhet, bara fallna mellan stolar, bortglömda, använda som redskap för något annat. Vilsna i världen och i sig själva, sökande en plats och ett berättigande eller raka motsatsen - osynlighet och försvinnande. Och det de når, nästan allihop, är ett försvinnande, men bortglömda är de inte längre, det har Jonas Gardell sett till.