lördag 27 februari 2016

Omläst: Swanns värld (På spaning efter den tid som flytt 1) av Marcel Proust

Det är alldeles i början av Swanns värld berättaren doppar sin madeleinekaka i lindblomste och förlorar sig i minnen. Det är något roande - eller kanske oroande - att denna kaka mycket väl hade kunnat vara något så prosaiskt som rostat bröd, vilket är vad författaren förtär i en tidig skiss. Den mytiska madeleinekakan, denna port till det förflutna, det fördolda, hade i så fall aldrig funnits på det sätt den gör nu. Sådant kan få mig att hisna lite, att denna korta mening som på något sätt skänker en extra autenticitet åt det hela faktiskt skrivits om, att en så etablerad bild var så nära att inte bli till.

Men nu finns den där och den tar oss till Combray, till barndomens somrar med promenader i omgivningen och med eftermiddgens väntan på att kvällen ska komma och med den ångesten. Ångesten över ensamheten och längtan efter moderns godnattkyssar, vars uteblivande kan utlösa något katastrofalt. Den totala lojaliteten med barnet i en tid då barns behov inte alls blev tillgodosedda på samma sätt som nu, särskilt inte "sköra" barn som berättaren.

De bekanta är många, de bekantas bekanta än fler och än nämns de vid namn, än med sina titlar och jag har lite svårt att följa med ibland. En nära bekant till familjen är Swann och det är något besynnerligt med honom och hans familj, något med hans hustru. Och sedan leds vi över till förhistorien om Swanns kärlek till Odette, den lyckliga och plågsamma som i så hög grad spelas upp inför gästerna på en liten salong i Paris. Världsmannen Swann, som känner alla och umgås med kungligheter överger den högsta sociteten för denna lilla krets och för Odette, som egentligen inte alls är "hans typ". Men kärleken är outgrundlig och svartsjukan är olidlig.

Det går långsamt hos Proust, det vet alla, och det är i denna långsamhet skönheten vecklar ut sig, stilla, nästan omärkligt, som när en blomma slår ut. Det är också något disigt över texten, det förflutnas suddiga konturer, också när det egentligen är något exakt som beskrivs. Är det mängden adjektiv eller är det bara valet av ord som omedelbart placerar mig som läsare i en annan tid med ett annat tempo?

"Där låg ett skimmer över Gustafs dagar,/ fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill," diktade Esaias Tegnér men det är nästan samma skimmer jag tänker på här. Det är inte några pudrade peruker men det är fantastiskt, utländskt och flärdfullt.

På något sätt får allt ungefär samma tyngd, oavsett om det är det lilla, vardagliga som skildras eller det som för berättaren är omvälvande upplevelser. Allt sveps in i samma slöjor, samma minnens försonande flor. På samma sätt blir människorna till endast delvis, endast de facetter som blir belysta syns och de ter sig ofta avlägsna och smått outgrundliga även i sin ytlighet. 

Av dem som läst Swanns värld lär hälften fortsätta med andra delen, I skuggan av unga flickor i blom, och sedan är det hälften av dessa som fortsätter med tredje delen. Någonstans borde tappet sluta - har man lagt ned såpass mycket lästid och -energi vill man nog slutföra sin läsning. Den här gången har jag tänkt göra det.

fredag 26 februari 2016

Sockerbitarna där barn jag lekt


Idag skriver jag om en relativt nyutkommen bok om Södra Ängby på dagensbok.com. Den heter Södra Ängby: Modernism, Arkitektur, Landskap och är i ganska hög grad en utbyggd version av Södra Ängby - den vita staden.

Jag slukar dessa böcker om sockerbitarna där barn jag lekt, en nostalgitripp extra allt i detta folkhem deluxe men jag ler en aning åt de högstämda orden om bevarande när så många av husen redan under sent 1980-tal var om inte sönderrenoverade interiört så bra långt ifrån det ursprungliga.

Här är recensionen.

Bilder från mina föräldrars hus i Södra Ängby, ett av få hus som hade kvar jungfrukammare och serveringsgång.

onsdag 24 februari 2016

Bokrea igen

Jag har för mycket böcker, eller snarare, jag har inte bra hyllor för alla böcker jag äger, och innan jag får någon ordning på det måste jag sluta köpa böcker.

Nu är inte bokrean något jag ägnat särskilt mycket energi på många år men det är ett bra tillfälle att fylla på presentlagret så i år har jag beställt några LasseMajaböcker och så tre exemplar av en tjusig bok om djur, Katie Scotts och Jenny Brooms Animalium.

måndag 22 februari 2016

Tematrio - Äntligen lästa (eller åtminstone köpta) böcker

Den här veckan tycker Lyran att vi ska ägna Tematrion åt att berätta om böcker vi äntligen läst - eller verkligen borde se till att läsa snart.

Jag måste naturligtvis inleda med Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, eftersom jag äntligen tagit itu med läsningen av detta mastodontverk. Än så länge befinner jag mig på omläsningsstadiet men snart kommer jag till för mig okända tider. Jag läser och njuter och låter det ta den tid det tar, även om jag ångrar att jag ägnade lördagkvällen åt en Beckfilm i stället för att läsa ut I skuggan av unga flickor i blom.

Förra året avslutade jag till sist läsningen av Karl Ove Knausgårds Min kamp - som jag tycker i mångt och mycket påminner om På spaning... (rörelsen i tiden, detaljrikedomen, hur det lilla lyckas bli det stora) Faktum är, att bortsett från den evighetslånga Hitleressän tyckte jag nog att den sista delen var den bästa.

Slutligen blir det Kate Mortons The Lake House, som jag ska läsa mycket, mycket snart. Hennes sorgliga historier som utspelar sig i ett då och ett nu med familjehemligheter och svek som röda trådar tillhör min bästa eskapismläsning och den här har jag suktat efter långt innan jag köpte den i mitten av december.

fredag 19 februari 2016

Mer Proust (om kläder)


Som tur är, har jag vänner som vet att vidarebefodra Proustrelaterat material till mig, som denna bild av hur man inte spelade tennis men väl poserade med racketar 1892.

Den får mig att tänka på denna mening, också ur I skuggan av unga flickor i blom: "Deras utstyrsel avvek starkt från de övriga flickornas i Balbec, bland vilka ett par visserligen ägnade sig åt sport men utan att fördenskull anlägga någon speciell klädedräkt."

Att beskriva klädesplagg som Proust


När Proust skriver om de morgonrockar madame Swann bär i I skuggan av unga flickor i blom vill jag ingenting annat än ha ett liv där det är rimligt att svassa runt i morgonrock (eller kimono) större delen av dagarna. Men det är inte bara morgonrockarna han beskriver utan allehanda klädesplagg, material och detaljer. Sara Danius har skrivit en del om det och jag har läst något lite men inte allt. Som vanligt - läsning leder till mer önskad läsning.

måndag 15 februari 2016

Tematrio - Kärlek


Jag är en sporadisk firare av alla hjärtans dag, vacklar mellan min inre luggslitna romantiker och tanken att det är ett kommersiellt jippo. I år hade jag faktiskt beställt en present till min man men leveransen blev försenad så det bidde ingenting. Nåväl, den här veckan är det i alla fall kärleken som är ämnet för Lyrans Tematrio.

Mina tre är kärlekshistorier som drabbat mig starkt och ganska likartat, det är kärlek som tvingas tampas om utrymmet med minnen från såriga barndomar, långvarig psykisk sjukdom och skörhet, ätstörningar och en hel del annat. Det är skönheten i det trasiga och den helande kraften som ändå finns i kärleken, även om den inte alltid räcker ändå, eller aldrig räcker för det är alltid något annat som måste till. Men den kan vara ett ljus i mörkret, något att klamra sig fast vid, något som kan göra vägen mot tillfrisknande värt kampen.

Tillit till dig av Barbara Voors handlar om Saga och Zacharias, stukade och vingklippta, sköra och svaga men med den starkaste av kärlekar. Fast hur är det med tilliten? Och hur går det när något som bara inte får hända ändå händer? En av mina mest älskade böcker, faktiskt (kanske har det något att göra med med den där Saga).

I Anna Jörgensdotters debutroman Pappa Pralin är det Andrea och Casper som dansar ömsom i takt, ömsom i otakt. Ätstörningar och missbruk kantar vägen och lyckan är både svår att fånga och lätt förgången. Det är mycket mörker och sorg men samtidigt är det något sällsynt levande över den här skildringen.

Gå din väg men stanna av Johanna Nilsson är fortsättningen på den hyllade debuten Hon går genom tavlan, ut ur bilden, och här lyckas hon med konststycket att gå in i mörkret med full trovärdighet men också låta hoppet leva. Jag läser den som en modig självbiografi där kärleken till sist ger den kraft som behövs att söka, få och ta emot den hjälp som faktiskt finns.

torsdag 11 februari 2016

Tidens väsen, och läsandets

Idag skriver jag om Ruth Ozekis En saga om tidens väsendagensbok.com.

Schablonbilden av det nutida Japan möter sin tidlösa motsvarighet i zenbuddhismen, färdas över Stilla havet och i form av en dagbok skriven i en hackad À la recherche du temps perdu möter de en författare med skrivkramp. På spaning efter en annan tid, flydd eller kanske inte, där det flyktigt lätta visar sig dölja mer mörker än man först anar och den synliga konstruktionen ändå bjuder på överraskningar. För till tidens outgrundliga väsen hör att linjariteten kan bryta samman - på kvantnivå eller i händerna på en skicklig författare.

Här är recensionen.

torsdag 4 februari 2016

Där jag minst anade

Snart är det dags att fortsätta med I skuggan av unga flickor i blom men än så länge befinner jag mig i lättläsningspausen och ägnar mig åt Japanexotism i form av Ruth Ozekis En saga om tidens väsen.

Visst, jag borde kanske ha listat ut att det fanns kopplingar genom titeln men att den ena av huvudpersonerna skriver dagbok i en bok som tillverkats av en gammalt fransk På spaning-volym blev ändå en rejäl överraskning.

Läsa om opera

Igår skrev jag om Göran Gademans Operahistoria på dagensbok.com, Det är en tegelsten på 1,7 kg som gör det titeln anger; går igenom operans historia från det första trevandet över storhetstiden till dagens splittrade och delvis hånade tillvaro.

Då det gått femtio år sedan den förra svenska motsvarigheten är det en efterlängtad bok för operaälskare. Mycket är intressant, något blir lite tjatigt och även om det finns en litteraturlista saknas noter och hänvisningar i texten, vilket får min inre akribiälskare att skrika och tycka att trovärdigheten brister.

Här är recensionen.