söndag 22 mars 2015

Den här veckan - ett liv

Så, nu är den nästan slut, den mest spännande veckan jag haft på år och dag, kanske någonsin. Några av de spännande sakerna är inte helt officiella och det mesta är egentligen inte det minsta bokrelaterat men någon gång ibland kan jag ju bre ut mig om mig själv på ett annat sätt (det är min blogg och jag pladdrar om jag har lust - vem förstår vad jag travesterar nu? Ledtråd: ickeklassisk sångtext.)


I måndags ägnade jag en kallsvettig nagelbitarhalvtimme åt att vänta på att få köpa biljetter till Madonnas konsert i Stockholm den 14 november. Till sist lyckades jag, om än inte helt säker på vad det var jag köpte, men nu kommer det jag drömde om 1990 till sist att gå i uppfyllelse och med mig får jag ett par fellow bokbloggare. Det kommer att bli fantastiskt!

På onsdagsmorgonen fick jag veta att mitt drömjobb var utannonserat och på eftermiddagen damp det ned en bok jag ska recensera annorstädes i brevlådan. På kvällen hittade jag ett annat jobb på superhett företag att söka och översatte allt material till engelska.


På torsdagen skrev jag inte ansökan till drömjobbet utan ringde till rekryteraren och på eftermiddagen blev jag grillad på intervju.

På fredagen hade jag möte för ett än så länge hemligt projekt och träffade en för mig helt ny person. Tre timmar flög iväg i en alldeles, alldeles underbar röra av opera, vintageklänningar och litteratur.

I förmiddags fick jag mail från det superheta företaget där de ville att jag skulle besvara en drös frågor (på engelska), vilket jag gjort nu under kvällen.

Och sedan i torsdags morse har min man varit bortrest, för att öka på spänningen en aning. Om jag är trött? Trött är inte det rätta ordet och imorgon ska jag gå upp halvfem men samtidigt får man ju en rasande energi av att saker HÄNDER.

fredag 20 mars 2015

Sörja för de sina (nej, inte boken)

Ett par gånger om året brukar jag gå in på Cityterminalen och då är det alltid för att vänta på en väninna som kommer med flygbussen. Idag går jag in där ändå, utan annat ärende än att passera rakt igenom då gårdagens vårväder förbytts i råkyla och jag ska ta mig från pendeltåget till Kungsgatan. 

PocketShops butik har stora reaskyltar, 50% på allt. Hyllorna gapar tomma, nedläggningen är bara dagar bort. Jag tittar förstrött men börjar sedan leta mer febrilt. Allt som ser intressant ut har jag redan läst. Lotta Lundgrens Tio lektioner i matlagning fångar till sist min blick, den har jag ändå funderat på tidigare.

Ett varv till, lite tjuvlyssnande på kvinnan som arbetar där när hon försöker tala med en äldre dam som säger sig vilja ha tips men inte riktigt tar emot dem, och så bestämmer jag mig. Lundgren it is.

När jag betalar frågar jag om de anställda fått jobb i andra butiker och det har de, hon själv ska till Götgatan, de andra till andra ställen. Det lugnar mig, som känner fler som arbetar i PocketShops butiker. Att företaget sörjer för de sina.

onsdag 18 mars 2015

Utläst: Diktafon av Vendela Fredricson

För ett par år sedan läste jag vendela Fredricsons Sapfos tvillingar och älskade hur den framstod som klar och liksom genomlyst, samtidigt som det var så mycket som var oklart. När jag var ute och handlade julklappar hittade jag den tidigare Diktafon i en reahylla och beslutet att köpa den blev inte precis svårare av att den innanför pärmarna har ett fantastiskt vackert grönt rispapper med guldinslag och jag är oerhört svag för sådant.

Två kvinnor, en man och ett barn. Tid och plats obestämda. Scenen är ändå satt. Något har hänt. Någon är försvunnen men har lämnat efter sig inläsningar, uppläsningar. Ett akut men diffust nu där ett barn ska matas, ska sova, ska inte kvävas av en knapp, blandas med ett ännu mer diffust då, där våld och hämnd löper genom tiden, något år starkt komprimerat.

Är det som berättas verkligt eller bara fantasier? Är det förträngning och självbevarelsedrift eller är det på riktigt? Jag vet inte om det spelar någon roll men den här gången dras jag inte in i det på samma sätt utan behåller distansen. Jag tränger inte igenom den blanka ytan utan blir en lätt förvirrad betraktare - samtidigt blir jag ju jämbördig med de tre lyssnarna, känner deras osäkerhet och tvivel.

Jag är nyfiken på debutboken Landar - av förlaget beskrivs de tre böckerna som en trilogi - och hoppas, trots att jag inte är alltigenom positiv till den här boken, på mer från Vendela Fredricson, för det hon gör i Sapfos tvillingar är något som jag uppfattar som mycket sällsynt.

tisdag 17 mars 2015

Tematrio - Vilja-läsa-böcker

Tre böcker som jag skulle vilja läsa är det Lyran frågar efter i veckans Tematrio och trots att det är så lätt är det också så svårt, dels att begränsa sig till tre, dels att det inte blir samma tre som t.ex. Tematrion med sådant jag borde ha läst.

Sara Danius Husmoderns död och andra texter borde vara på väg hem till mig nu och den ser jag verkligen fram emot att läsa. Jag tänkte önska mig den i julklapp men det blev aldrig av (hoppsan, den var ju med i julklappstrion) men snart kan jag gräva ned mig i dessa blandade essäer.

Sista delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp vill jag också läsa och det ska jag göra snart men den känns så väldigt tjock och den där drygt hundrasidiga insprängda texten om Hitler känns inte särskilt lockande. Så kanske ett vill läsa men med viss tvekan?

Slutligen vill jag läsa Den vita staden av Karolina Ramqvist. Flickvännen var intensiv, spännande, och väldigt. väldigt snyggt skriven med alla detaljer som perfekt passar in i den på ytan fläckfria tillvaron och jag hoppas att fortsättningen är lika bra.

onsdag 11 mars 2015

En luggsliten författare strandsatt bland minnena

Visst är det sagolikt vackert? Elisabeth Meyer som Giulietta och Jesper Taube som Hoffman. Fotograf: Mats Bäcker
En gång för väldigt länge sedan, kanske ett decennium, hade jag en operablogg. Den somnade in och jag har egentligen inte haft något direkt behov av att skriva om annat än böcker, då mina opera- och konsertbesök varit så förtvivlat få de senaste åren. För några veckor sedan skrev jag lite om operan Written on Skin och exakt två veckor efter det operabesöket var jag på Folkoperans premiär av Hoffmans äventyr. tog jag fasta på texten och den här gången tar jag den litterära förlagan som ursäkt för att skriva om opera i min bokblogg.

Hoffmans äventyr bygger på några av E.T.A. Hoffmans lätt skräckiga noveller som bundits samman och blivit till en historia, tonsatt av Jacques Offenbach. Han komponerade ända in i döden, varför det inte finns någon definitiv version. Den försupne poeten Hoffman sitter på en krog och minns de tre kvinnor som spelat huvudrollerna i hans liv, frammanade av verkets bad guy: Lindorf. I alla de tre historierna finns den onde med, men i olika skepnad, på samma sätt som kvinnorna är en och samma, även om de ofta sjungs av tre olika sångerskor, då de är av ganska olika vokal karaktär och sammantaget mycket krävande.

Bristen på en definitiv version är något som ofta utnyttjas vid olika iscensättningar och på Folkoperan gör man rejäla strykningar i såväl omfattning som orkestrering och därtill extra inslag av bland annat klezmer och tango i en mycket liten orkester. Samtidigt får orkestern utgöra extra aktörer på scenen, där rollistan annars är nedbantad till fyra sångare och en ungdoms(?)kör.

Hoffman gestaltas av Jesper Taube, som nyligen bytt röstfack från baryton till tenor och han är helt OK för det mesta och riktigt övertygande i sin ensamhet. Det massiva ointresset från körens sida går helt emot det som finns i bortstrukna delar men fungerar väldigt väl, liksom kören står för en hel del snygga sceniska lösningar. Johan Schinklers Lindoro är ganska obehaglig och Miriam Treichls Nicklausse sjunger med stor värme men som den sopran jag är, är det naturligtvis Elisabeth Meyers tre kvinnor som fångar mig mest.

De tre kvinnorna, av vilka jag sjungit två på föreställningar under min operautbildning. Den lungsjuka Antonia och kurtisanen Giulietta föll på min lott men jag drömde alltid om att kunna sjunga den mekaniska Olympias pärlande koloraturer. Alltså känner jag dessa partier väl, i alla fall i den version vi använde, med andra strykningar, andra tillägg.

Elisabeth Meyers Olympia är imponerande i sin docklikhet och förmåga att falla naturligt - i princip samtidigt som koloraturpärlorna träs upp på sina trådar, även om hon alldeles till en början speedar en aning. Och avslutningen! Hennes Antonia är som en mörk prerafaelitisk målning och jag vill nästan gråta med henne för det offer hon står beredd att göra - innan Doktor Mirakel ändrar på saker och ting. Jag saknar altrösten hos Antonias mor men altfiolen är en suggestiv ersättning. Giulietta, slutligen, står för det vackraste rent visuellt i hela operan, och den ena stämman i Barcarollen, ett stycke även icke operafrälsta ofta känner igen.

Överhuvudtaget är det väldigt välgjort rent visuellt med kören i kostymer som är lika men inte identiska och en välkostymerad orkester (men blir det inte väldigt varmt för dirigenten Marit Strindlund?) och en effektfull men ändå ofta sparsmakad scenografi vari huvudrollsinnehavarna rör sig, som sagt frammanade, som ur röken Nicklausse sprider över scenen.

Möjligen bryts stämningen lite för ofta av applåder för såväl sång och agerande som just effektfulla och vackra kostym- och scenografiillusioner, men slutbilden med den uppvaknande Hoffman är ändå gripande.

tisdag 10 mars 2015

Lite för lika

När jag såg omslaget till Assaf Gavrons Uppe på höjden hajade jag till en smula - var den inte lite för lik Silvia Avallones Stål? Det är samma förlag och måste nästan vara samma formgivare men jag är nyfiken på hur de har tänkt. Unga kvinnor och het sommar, unga män och... jag vet inte vilken årstid det är men det måste ju vara het sommar, av omslaget att döma. Färgerna, gestalterna upphöjda och som i silhuett mot himlen, texten som utsnitt ur något svart/grått som skymmer bilden. 

Bör de läsas som komplement eller som kontraster? Jag kommer antagligen att läsa Uppe på höjden bara för att få veta något om de här omslagen, om jag nu får några svar på det sättet.

Uppdatering: Lite googlande visade att det inte är samma formgivare men väl två stycken med samma efternamn: Stål formgavs av Johanna Leino och Uppe på höjden av Nina Leino. Är det något internt mellan ett par systrar? Fortsättning följer eventuellt.

Tematrio - Pengar

Den här veckan ber Lyran oss att berätta om tre romaner där pengar spelar stor roll och jag blir förvånad över hur svårt jag har att komma på en tredje titel, trots att det den här gången inte nämndes något om att böckerna skulle vara bra...

Little Women/Unga kvinnor av Louisa May Alcott var den första boken som dök upp för mig. Visst, det kanske är tydligare med moralens och religionens roll men i stort sett alla beslut som fattas och alla frestelser de unga kvinnorna ställs inför har sin grund i bristen på pengar.

Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt läste jag för drygt ett år sedan och ställde mig väl något kallsinnigare till än "alla andra". En kvinna vinner plötsligt en enorm summa på lotto och livet som inte blev som hon hade tänkt sig blir det ännu mindre - men på helt andra sätt. Frågorna som ställs kring vad man verkligen behöver och vad man skulle vilja ha är i och för sig intressanta men resten . nja, faktiskt.

I The Paying Guests av Sarah Waters är det behovet av pengar som i första hand leder till uthyrningen av en del av det stora huset och därmed allt som komma skall men pengar spelar en genomgående roll på ett annat, mer subtilt sätt också. Kontrasten mellan att ha och inte ha och vad utsikterna om ett inte alls föraktligt belopp skulle kunna leda till. Men hela tiden mest antydningsvis.

tisdag 3 mars 2015

Tematrio - Kvinnor

Eftersom den här veckan avslutas med internationella kvinnodagen (som för mig överskuggas av att det är min äldste sons födelsedag) är det helt enkelt kvinnor som ska fylla Lyrans Tematrio. Jag väljer arga kvinnor, rasande kvinnor, gränslösa kvinnor, kvinnor som är och gör för mycket. Till förfång för sig själva och andra men kanske som en sorts katharsis för läsaren.

I slutet av 1980-talet sändes en liten TV-serie baserad på Fay Weldons roman En hondjävuls liv och lustar. Jag var väl för ung för att se den men blev otroligt fascinerad och lånade naturligtvis boken på biblioteket. Ruths man lämnar henne för en vacker och framgångsrik författare och Ruth bestämmer sig för att hämnas. Det är en hämnd som är såväl grandios som bisarr.

Sommaren 2000 satt jag i en djup fönsternisch i en gammal skola ombyggd till vandrarhem och hetsläste Anja Snellmans Rädslans geografi, där en grupp kvinnor går en mycket speciell universitetskurs, som delvis går ut på att ta makten över sig själva och det offentliga rummet, det de fråntagits i sin egenskap av kvinnor och där det främsta "tecknet" är en ständig rädsla. Här och här skrev jag om min omläsning av boken.

Sfinx av Christine Falkenland handlar också om en kvinna som hämnas men den är inte riktigt som de andra två, i och med att känslan är att det är så mycket mer som pågår inne i huvudpersonen än utanför. Avundsjuka, svartsjuka, kärlek och hat i en nästan livsfarlig blandning.

söndag 1 mars 2015

Månadsbokslut februari 2015

I februari började jag komma ut ur årsbokslutsdimman men det känns ändå som en kaotisk månad. Att jag läste ut sju böcker beror enbart på att jag gjorde det lätt för mig och läste ett par riktigt korta saker. Jag lyckades i alla fall skriva i genomsnitt ett blogginlägg varannan dag och det får jag väl vara skapligt nöjd med. Av de sju utlästa böckerna var

två på engelska
en översatt till svenska
samtliga skrivna av kvinnor
fem lånade på biblioteket
en memoar/biografi

Grattis Marcus!

Vid ett avhopp från Bokhora för drygt två år sedan gjorde Marcus ett desperat försök att få bli del av denna bokbloggarelit men lyckades inte - förrän nu. Sedan i morse är han officiellt en av bokhororna och med sig får han en annan rutinerad nykomling - Peppe Öhman.

Eftersom Marcus är en av mina favoritbokbloggare hoppas jag på att han ska lyfta Bokhora till nya höjder, om än av ett helt annat slag än de som åstadkoms av en annan av mina favoriter - Helena Dahlgren. Nu vill jag bara att Helena äntligen ska vinna, eller åtminstone bli en av finalisterna i Massolit Book Blog Awards (som ju Marcus var en av vinnarna av förra året) så känns det som om det här blir ett riktigt bra år i bokbloggosfären.

Uppdaterat: Och visst blev hon en av finalisterna!