onsdag 18 mars 2015

Utläst: Diktafon av Vendela Fredricson

För ett par år sedan läste jag vendela Fredricsons Sapfos tvillingar och älskade hur den framstod som klar och liksom genomlyst, samtidigt som det var så mycket som var oklart. När jag var ute och handlade julklappar hittade jag den tidigare Diktafon i en reahylla och beslutet att köpa den blev inte precis svårare av att den innanför pärmarna har ett fantastiskt vackert grönt rispapper med guldinslag och jag är oerhört svag för sådant.

Två kvinnor, en man och ett barn. Tid och plats obestämda. Scenen är ändå satt. Något har hänt. Någon är försvunnen men har lämnat efter sig inläsningar, uppläsningar. Ett akut men diffust nu där ett barn ska matas, ska sova, ska inte kvävas av en knapp, blandas med ett ännu mer diffust då, där våld och hämnd löper genom tiden, något år starkt komprimerat.

Är det som berättas verkligt eller bara fantasier? Är det förträngning och självbevarelsedrift eller är det på riktigt? Jag vet inte om det spelar någon roll men den här gången dras jag inte in i det på samma sätt utan behåller distansen. Jag tränger inte igenom den blanka ytan utan blir en lätt förvirrad betraktare - samtidigt blir jag ju jämbördig med de tre lyssnarna, känner deras osäkerhet och tvivel.

Jag är nyfiken på debutboken Landar - av förlaget beskrivs de tre böckerna som en trilogi - och hoppas, trots att jag inte är alltigenom positiv till den här boken, på mer från Vendela Fredricson, för det hon gör i Sapfos tvillingar är något som jag uppfattar som mycket sällsynt.

Inga kommentarer: