torsdag 3 augusti 2017

Fädernas synder...

Idag skriver jag om Anna Schulzes roman Kidnappningendagensbok.com.

Kidnappningen är en skildring av hur Annas far som elvaåring kidnappades av sin mor och tillbringade flera år kringflackande i Europa. Det var kulmen på en förlorad vårdnadstvist men också något som skedde i en familj som befann sig i närmast fritt fall. Från en ekonomisk och social topposition till något helt annat.

Till en början håller jag på att bli nipprig av allt prat - Anna Schulze berättar om allt material hon har och hur hon sorterar upp det, hon talar om sina våndor, hon börjar och börjar inte. Ska det inte bli lite mer... skönlitterärt, undrar jag, det är ju ändå en roman? Det fortsätter i väldigt hög grad att vara en redogörelse, ganska odramatiserad, men med tanke på hur dramatiskt händelseförloppet ändå är och vilka känslor det rör sig om är det gripande, rörande och väldigt spännande ändå.

Och så gör det ont. Så mycket fysisk och psykisk misshandel, så mycket som går fel, som om ödesgudinnorna svurit sig samman mot familjen Schulze.

Här finns recensionen.

Och för ett par veckor sedan skrev jag om Maryse Condés Célanire här.

onsdag 2 augusti 2017

Utläst: Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen

Berättelse om ett äktenskap handlar egentligen om det slutliga sönderfallet. I ett efteråt försöker mannen bena ut vad som hände då kvinnan blev förälskad i en annan och det eviga tog slut.

Han lånar hennes röst, försöker se det hela ur hennes perspektiv men det är hela tiden uppenbart att det är han som för ordet, sina egna tankar och reaktioner han tillskriver henne. Ändå är det försåtligt och förledande.

Det är han som är hemma mest, som lagar middagar och väntar medan hon jobbar. Han vill inte vara som andra män, vill vara jämställd, jämlik, vill allt. Funderar över makt och relationer, tycks vämjas över maktpositionerna i sängkammaren men uppehåller sig ändå där. Vad har de haft, förutom lusten? Den översvämmar allt annat. Eller hans fantasier om den, kring den.

Hon springer (alla vi fyrtioåriga kvinnor som springer, en kroppens besvärjelse), har tvingat sig till det men blivit beroende av att känna sin kropps kraft och överlägsenhet. En dag då hon håller en föreläsning möter hon en man som också springer - och åker skidor, klättrar, rider... En träningspartner, någon att dela intressen med, att umgås mer och mer med. Hela tiden berättar hon för maken, som älskar att höra om hur andra män intresserar sig för henne.

Det är så märkligt. Allt är så märkligt. Det dubbla fantiserandet och vändorna fram och tillbaka i tiden "detta har ännu inte hänt" som skulle kunna bli ödesmättade men mer känns överlastade. Barnen som knappt finns där, mer än i korta ögonblick, som störande moment en morgon i sängen, som ett gnagande av dåligt samvete när allt har rasat samman. Och kvinnan som bara är en projicering.

tisdag 1 augusti 2017

Månadsbokslut juli 2017

Det här året är för bedrövligt bloggmässigt sett och jag vet inte varför jag framhärdar i de här små månadsboksluten - jo, för att kunna låtsas att jag fortfarande bloggar om böcker. Jag vet inte vart tiden tar vägen men försvinner fort, det gör den, och lusten och energin att blogga finns bara inte (faktum är, att det finns inte lust och energi till särskilt mycket överhuvudtaget i mitt liv). Läsandet går det bättre med, även om det här året väl inte kommer att se direkt lysande ut vad gäller antalet utlästa böcker. I juli läste jag i alla fall ut sex böcker och av dem var

en skriven av en - nej två män
två på engelska
en översatt till svenska från annat språk än engelska
en fackbiografi
en memoar/biografi
en biografisk roman
en barn/ungdomsbok
en omläsning
två lånade på biblioteket
en e-bok
tre recensionsexemplar från förlag

onsdag 5 juli 2017

Ensam i konsten, ensam med konsten

Idag skriver jag om Olivia Laings essä Den ensamma staden - Om konst, ensamhet och överlevnad på dagensbok.com.

Olivia Laing flyttar till New York för kärlekens skull men förhållandet tar slut och plötsligt finner hon sig ensam bland alla människor i den stora staden. Vilsen och i behov av tröst söker hon sig till konsten och till konstnärerna som levt och verkat i New York.

Hon speglar sig i Edward Hopper, Andy Warhol, David Wojnorovicz och Henry Draper och deras verk och biografier blandas med reflektioner kring ensamhet, psykologi, sexualitet och samhällsplanering.

Det finns så många sätt att vara ensam, så många plan att vara ensam på. Men en sak är säker - man är aldrig ensam om att vara ensam.

Här finns recensionen.

tisdag 4 juli 2017

Månadsbokslut juni 2017

Det är halvårsbokslut i den så kallade verkligheten. Jag fyller mina dagar med siffror i Excelark, siffror i ekonomisystem, siffror i rapporteringssystem. Egentligen gör jag det mellan boksluten också men det blir som tydligast då.

Juni var en märklig månad. Den var lång men är redan svår att minnas - så glömde jag också mängder av saker redan medan den pågick. Jag har en känsla av att jag läste fler böcker än jag antecknat men kan inte för mitt liv komma på vilka. Helt säker är jag dock på att jag i princip inte bloggade alls.

Jag lyckades i alla fall ta mig iväg på en utställning med kostymer från filmatiseringar av Jane Austens romaner, vilket får sägas vara en bedrift (mitt i majbokslutet, dessutom!).

Och så tyckte Modernista att det var lämpligt att citera ur min ganska negativa recension av Anna Roos debutroman Spel. Det de citerat är onekligen positivt men det känns ganska komiskt, med tanke på att min recension avskräckt åtminstone en läsare.

Enligt mina anteckningar läste jag ut futtiga fyra ganska tunna böcker och av dem var

en skriven av en man
en översatt till svenska från engelska
en översatt till svenska från ett annat språk
två fackböcker
en barn/ungdomsbok
en lånad på biblioteket
en omläsning
ett recensionexemplar från förlag

söndag 18 juni 2017

Lite för lite

Idag skriver jag om Sista skriketdagensbok.com.

En mailväxling med undertiteln "en bok om mode, död och erotik" måste ju vara perfekt för mig, som alltid älskat brevromaner och prublicerade brev och som samlade på brevvänner som barn - och som dessutom är intresserad av såväl mode som död.

Så tänkte jag när jag av en slump fick syn på Sista skriket av Emma Verovica Johansson och Philip Warkander men tyvärr stämde det inte riktigt. Det är lite för tunt för att verkligen fylla en bok och lite för ytligt för att väcka något bestående hos mig. Samtidigt finns det intressanta inslag som främst handlar om kroppens åldrande och vad det kan innebära att känna sig påklädd eller inte.

Den befinner sig extremt mycket i nuet, vilket är både en aning irriterande (avskedsfraserna!) och tilltalande (det sista skriket hinner tystna och ersättas av ett nytt på nolltid).

Här finns recensionen.

fredag 2 juni 2017

Jane Austens värld

Taket i trappan som leder upp till gästrummen där utställningen finns.
Igår smet jag från kontoret, trots att det var bokslut, och åkte på vernissage av Jane Austens värld i stället. Det är kostymer från filmatiseringar av Jane Austens böcker som ställs ut på Skokloster och en av mina litteraturvetarvänner, tillika expert på Jane Austen, har blivit intervjuad för utställningen samt skulle inviga den. Tack vare henne fick jag gå på en lugn pressvisning innan de andra släpptes in efter afternoon tea, tal och sång.

Mingelbild från Skoklosters Instagram, bara för att jag är med på den, iförd grön kappa och med syrener på huvudet...
Jag är mer förtjust i äkta historiska plagg, och stod därför länge och betraktade det betjäntlivré som faktiskt hade åldern inne, även om det egentligen var ganska närkligt, men tyckte om hur plaggen presenterades i olika miljöer efter olika teman med möbler och tavlor ur samlingarna (att möblera var som att leka med ett dockskåp i jätteformat, intygade den synnerligen entusiastiska utställningsproducenten som höll i visningen). Till skillnad från den andra våningen var det ljust och luftigt och blandningen av möbler, tavlor och föremål från 1600-tal till tidigt 1800-tal framstod som både trovärdig och ganska hemtrevlig.

Tema visiter och fostran med plagg från Emma, Förnuft och känsla och Stolthet och fördom.
Eftersom Jane Austen aldrig har varit någon stor favorit - jag har visserligen läst tre av hennes romanser men bara sett en, ja, en, filmatisering, Förnuft och känsla från 1995 - var jag väl kanske inte den ideala besökaren men nog fick jag lust att ge Austen ytterligare åtminstone en chans. Väl hemma på kvällen skickade jag ett meddelande till en kollega "Har du en Mansfield Park på engelska som du kan tänka dig att låna ut?" och visst hade hon det och nog tog hon med sig den till mig idag. (Jag gör verkligen allt för att skjuta upp Ulysses.)

Jag gillar alltså vackra tak. Under detta kan man beskåda tre brudpar och en bröllopsfrukost.

Om man trodde att det här med aforismer på väggarna var något som kom på 2000-talet har man fel. På Skoklosters slott finns det hur många som helst på en mängd språk.

Orent spel

Idag skriver jag på dagensbok.com om Spel av Anna Roos.

Sol och hennes tvillingbror har vuxit upp i skilda världar - han har dragit vinstlotten och serverats det mesta på silverfat, hon lämnade den labila och alkoholiserade modern som sextonåring och stack utomlands. När Gustav hittas död i Årstaviken återvänder hon dock till Sverige och med ett rejält uppiffat CV lyckas hon få jobb på Handelshögskolan i Stockholm, där Gustav studerade. Där tänker hon sig att hon ska få svar på vad som egentligen hände.

Jag dras till allt som har med Handelshögskolan att göra, liksom till allt med opera. Tyvärr räcker det inte riktigt. Spel är sympatiskt kort, till skillnad från de flesta av dagens deckare och spänningsromaner, men det leder till att det mesta blir lite för enkelt och schablonartat. Personerna blir ganska platta och det är väldigt mycket som ska in och klaras av - mysteriet med brodern, en vännina som far illa, relationen med föräldrarna och så ett triangeldrama med två sinsemellan mycket olika men ändå intressanta handelsstudenter.

Recensionen finns att läsa här.

torsdag 1 juni 2017

Månadsbokslut maj 2017

Jaha, så var ännu en månad förbi och försvunnen. Jag hinner inte med. Jag hinner verkligen inte med. Jag har inte läst särskilt mycket, Ulysses får mig att somna så jag läser annat i stället. Jag vet att jag borde ge upp, låta mig nöja med den där gången då jag läste den på svenska men jag vill inte, inte än.

Och inte bloggar jag heller. Jag skriver någon enstaka recension och knappt det. Jag hoppas att jag ska få lust att skriva någonting, energi att skriva någonting. Kanske.

I maj läste jag ut fem böcker och av dem var

enochenhalv skrivna av män
en översatt till svenska från engelska
en översatt till svenska från något annat språk
en biografi
en nästanbiografi
en barn/ungdomsbok
en spänningsroman
en lånad på biblioteket
en omläsning
ett manus
ett recensionsexemplar från förlag

torsdag 18 maj 2017

Skavande om klass

Idag skriver jag om Elise Karlssons Klassdagensbok.com.

Det är hösten 2001 och Hélène studerar litteraturvetenskap (det gjorde jag också fast på våren). Hon är på väg framåt, bortåt från det Rinkeby där hon växt upp, precis som hon fått höra så länge - där finns ingen framtid. Men än så länge bor hon kvar i ett område som ter sig alltmer främmande och plötsligt bryter sig alltmer av det som hände där och då in i hennes liv, människor och händelser.

Hon är vilsen och vacklande och naturligtvis ligger orsaken i hennes klassmässiga underläge - eller? Jag har väldigt svårt att läsa henne som något annat än alla mina medelklassbekanta då och nu. Hon är för välformulerad, för hemmastadd i begreppen hon inte ska kunna hantera, koderna hon inte ska kunna tolka. Det som skaver är snarare den där osäkerheten man kan känna när man borde vara vuxen och veta vad man ska bli och göra av sitt liv och inte alls gör det.

Samtidigt tycker jag om skildringen av hur de välbekanta platserna kan bli främmande medan man tillägnar sig, erövrar andra. Samspelet mellan en sorts inre och yttre geografi.

Här finns recensionen.

tisdag 2 maj 2017

Ett mer nutida Drömspel

Idag skriver jag om Magnus Florins Förföljarnadagensbok.com.

Det är en bok helt utan baksidestext och fliktexter och det känns som ett svek att skriva om den, att avslöja något den inte vill avslöja (ni ser, jag förmänskligar boken). Samtidigt är det något koketterande med detta brott mot hur det brukar vara, att väcka uppmärksamhet genom att vara annorlunda. Kanske är det så, kanske är det helt enkelt ett sätt att närma sig äldre tiders böcker, de som bar titel och författarnamn på ryggen, kanske också förlagsnamn, men inte mer.

För det är äldre tider som anas, äldre texter, i denna berättelse om berättande, om lyssnandets och läsandets villkor. Det är inte en pjäs men det skulle kunna vara det, och medan jag läser kan jag också se för mig hur den skulle se ut på någon av Dramatens mindre scener om den vore det.

Det finns en långsamhet och seghet, ibland något ganska lojt och nästan slarvigt över formuleringarna men samtidigt ter de sig precisa. Läsaren måste gå med på en hel del, antrykningen av magisk realism övergår ibland i något helt absurt, men gör man det vill man, liksom berättelsens lyssnande jagberättare bara stanna kvar i mästarens sällskap.

Här finns recensionen.

måndag 1 maj 2017

Månadsbokslut april 2017

I april påbörjade jag min omläsning av Ulysses men den får mig att somna så jag läser en hel del annat emellan. Faktiskt så mycket som fem böcker under april. Bloggade gjorde jag däremot nästan inte alls. Jag skulle kunna skylla på en konsert med Bachkantater men även om konserten ägde rum, även om jag lade en hel del tid på att öva inför den, är den inte någon faktisk orsak. Jag vet inte varför det blir så här, varför det ter sig så omöjligt att skriva något vettigt alls om böcker, eller om någonting. Jag bidar min tid men det blir svårare ju längre det dröjer. Jag måste skriva för att inte glömma bort hur man gör när man skriver. Och ändå är det så hopplöst svårt att ta itu med ens en liten futtig blogg.

Av de fem böcker jag läste ut var

två skrivna av män
en på engelska
en översatt från engelska till svenska
en fackbok
fyra lånade på biblioteket
en e-bok
en YA/Crossover

söndag 30 april 2017

Missräkning

Jag får ett mail om att jag har två böcker med första maj som sista återlämningsdatum, maximalt antal omlån har gjorts. När vi åker till min svärmors landställe för valborgsmässofirande kan jag ju passa på att lämna tillbaka dem, tänker jag, men möts av en låst dörr framför den inre återlämningslådan - den yttre försvann för ett bra tag sen. Jaha. Det är alltså omöjligt att lämna tillbaka de två sista dagarna av lånetiden, varför har de inte någon algoritm som styr bort från helgdagar som sista återlämningsdatum?

Jag lägger böckerna framför mig på hyllan under vindrutan på bilen och det känns som två ytterligheter: Åsa Hellbergs Gloria och Michel Houellebecqs Underkastelse, feelgood och feelbad, män som framstår som svin och män som är det, medhårs och mothårs.

Och jag tänker, som så ofta nuförtiden, att jag borde skriva något om dem.

måndag 17 april 2017

Att vilja att någon annan ska välja (och välja bort)

Idag skriver jag om Nicholas Ringskog Ferrada-Nolis bok Den andra musiken - en introduktion till att lyssna på klassisk musikdagensbok.com.

Liksom jag uppskattar alla försök att få människor att förstå ekonomi lite bättre uppskattar jag motsvarande vad gäller klassisk musik. Jag älskar klassisk musik - eller västerländsk konstmusik som den mer korrekta termen lyder, då "klassisk musik" inte alls behöver vara gammal, och tycker att det är tråkigt att så många har en idé om att de inte tycker om den - när den innehåller så många disparat olika stilar. Alltså är jag i grunden positivt inställd till en peronligt hållen introduktion till denna genre.

Tyvärr tycker jag att han misslyckas en aning i sitt uppsåt då en nybörjare framför allt behöver någon som verkligen väljer - och väljer bort. Här presenteras drygt 200 verk och det blir på tok för mycket. På 250 sidor kan det inte bli annat än mycket kortfattat och ytligt och det är dessutom sällan man får förklarat vad det är i musiken som gör att den platsar på denna favoritlista, för det är ju en sådan det är frågan om.

Klassisk musik (ja, jag fortsätter kalla den det) blir bättre ju mer man lyssnar till den, ju mer man sätter sig in i det enskilda stycket, varför det många gånger kan vara bättre att lyssna fem gånger på en symfoni än en gång vardera på fem olika. Till boken hör en spellista på Spotify med en speltid på närmare 30 timmar och om man lyssnar igenom den blir man närmast vimmelkantig. Klassisk musik overload.

Om man undrar var man ska börja då svarar jag Mozart. Alltid Mozart.

Här finns recensionen.

söndag 16 april 2017

Överraskad

I bokbytarhyllan vid pendeltåget hittade jag en bok med titeln A Vintage Wedding och kunde inte låta den stanna kvar där. Författarnamnet Katie Fforde var för mig helt obekant och min enda association var till Jasper Fforde, som jag ändå inte vet om hon är släkt med. Baksidestexten var en aning fånig men blurben "Top-drawer romatic escapism" slog an en sträng hos mig och jag började läsa.

När jag inte arbetar får jag sällan läst särskilt mycket men nu har jag suttit vid köksbordet och läst, i soffan och läst, på golvet och läst. Ja, det är förutsägbart, ja, det är lite för gulligt men åh vad bra eskapismläsning det är ändå. Jag vet att jag bör ransonera chicklit och feelgood, eftersom jag blir övermätt så snabbt men just nu vill jag bara ha mer och mer.

söndag 2 april 2017

Månadsbokslut mars 2017

I mars läste jag ut hela tio böcker (när gjorde jag det senast? hmmm, det  var nog inte så länge sedan ändå) men det beror på att jag uteslutande läste på svenska och därtill relativt korta böcker. Bloggade gjorde jag däremot knappt alls.

Av de tio utlästa var

fyra och en halv skrivna av män
tre översatta till svenska från andra språk än engelska
tre fackböcker
en deckare
en omläsning
tre lånade på biblioteket
en e-bok
tre recensionsexemplar från förlag

torsdag 30 mars 2017

Grågrått om kvinnoroller

Idag skriver jag om Agnes Lidbecks Finna sigdagensbok.com. Den handlar om Anna, som navigerar mellan blindskären i de klassiska kvinnorollerna mamma, älskarinna och vårdarinna. För mig framstår Anna mer som en idé än som en fullödig person, vilket blir lite knepigt, eftersom jag sällan förstår hennes bevekelsegrunder (aldrig har väl en otrohetsaffär framstått som så genomtråkig). Samtidigt finns det många små detaljer att fastna för och kanske även känna igen sig i, ibland motvilligt.

Här är recensionen.

(Frauenliebe und -leben är en sångcykel av Robert Schumann till texter av Adelbert von Chamisso, som tecknar ett kvinnoliv från den första spirande förälskelsen över förlovning, bröllop och moderslycka till makens död.)

måndag 27 mars 2017

Tematrio - Tid i titeln

Den här veckan söker Lyran romaner vars tttlar anspelar på tid och det behövde jag inte fundera många sekunder för att hitta fler än jag behövde.

Den återfunna tiden är sista delen i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Här slutar historien, eller om den kanske börjar, för äntligen kan berättaren inleda sitt skrivande, efter att ha ägnat ett par tusen sidor åt att fundera, skjuta upp och minnas. (Och om någon undrar: ja, På spaning... är verkligen värd tiden den tar att läsa.)

När klockan slår fem av Denise Rudberg är en helt annan typ av bok; en lättläst deckare med ett sedan tidigare välbekant persongalleri, eftersom den är den femte delen i en serie. Tyvärr är inte själva intrigerna kring brotten Denise Rudbergs styrka men jag tycker om att läsa om den lilla skaran som utreder brotten, med åklagarsekreteraren Marianne Jidhoff i spetsen.

Timmen före midnatt av Ida Simons blev en liten besvikelse när jag läste den men kvar stannade ändå bilden av en överklassfamilj på väg nedåt men ändå kvar i gamla vanor, som inte riktigt har någon plats i den nya tillvaron och ett litet obehag inför min egen fascination, eftersom det är en självbiografisk roman om något ganska hemskt.

onsdag 22 mars 2017

Utläst: Spark Joy av Marie Kondo

För ett par år sedan lånade jag Konsten att städa av Marie Kondo på biblioteket och blev inspirerad och irriterad. Inspirerad för att jag tyckte om en del av hennes metod, att bara behålla sådant som man blir glad av och för att det är något radikalt som ska till om jag ska lyckas göra mig av med saker, irriterad för att hennes syn på saker var så... fyrkantig, trots allt det esoteriska. Böcker var bara behållare av information, skivor likaså, minnessaker var det bara att göra sig av med. o.s.v.

Nu, när jag, som är en hopplös samlare av allt, måste göra mig av med en stor mängd saker för att vi ska kunna disponera om i vårt hus kände jag att jag behövde lite pepp och hastigt och lustigt köpte jag hennes andra bok, Spark Joy, som skulle vara lite mer hands-on vad gäller själva rensandet.

Det stämde verkligen. Här är det tydligare hur man ska gå tillväga med olika saker såväl vad gäller att göra sig av med dem som hur de "ska" förvaras. En del av det flummiga med att tacka sina ägodelar finns kvar, liksom en viss fyrkantighet vad gäller förvaring (och böcker) men samtidigt är hon mjukare och mer tillåtande - i stället för att skämmas över att man inte kan göra sig av med vissa saker ska man glädjas åt dessa ting och så skriver hon om de där föremålen som man behöver även om de inte gör en det minsta glad - även då ska man visa dem tacksamhet och så småningom kunna känna den där glädjen.

Det kan bli lite för mycket av att om man rensar bort onödiga saker kommer allt möjligt annat i livet att gå en väl men samtidigt finns det ju en logik i att ju mer tid och energi man lägger på att hantera sina ägodelar, desto mindre finns det kvar för annat. Jag tror dock att om man verkligen vill följa KomMarimetoden är det bra att läsa den första boken också, eftersom den ger en sorts grund att stå på; om man så vill är den en teoribok, den här en praktisk handledning. (Det finns också en KonMari-app, tutorials på Youtube och tusentals inlägg på Instagram och Pinterest - KonMari är en industri och en folkrörelse.)

Tyvärr var min häftade utgåva hiskeligt ful - illande ljusgrön är inte precis färgen som signalerar harmoni - men meningen är ju inte att jag ska behålla den, utan lära mig av den.

Hur det kommer att gå? Tja, jag skrapar än så länge på ytan för att kunna komma till stadiet där KonMarimetoden fungerar men jag är på väg.

En såld brudklänning som packas i kartong för att kunna skickas till sin nya ägare.

torsdag 16 mars 2017

Mode på tvären

Idag skriver jag om antologin À la mode - Mode mellan konst, kultur och kommersdagensbok.com. Det är en tvärvetenskaplig samling artiklar där ett ganska vitt modebegrepp är den gemensamma nämnaren. Det är ganska spretigt men mestadels intressant, även om jag kanske inte tycker att författarnas analyser når så långt.

Men med artiklar om garderobsrensning, köpstop och shopping på Facebook är den högaktuell i mitt eget liv och en titel som "Modets melankoli" är ju helt fantastisk.

Här finns recensionen.

onsdag 1 mars 2017

Månadsbokslut februari 2017

Märkligt nog fortsatte årsbokslutet en bra bit in i februari i min ekonomiska verklighet, vilket gjort mig mer än lovligt förvirrad tidsmässigt. Och lika förvånad som för en månad sedan är jag över att tiden gått så fort. Läst har jag i alla fall, och lyckats recensera några böcker, om än långt ifrån alla.

Och så har jag till sist sorterat ut ännu mer av min gamla kurslitteratur ur bokhylorna för att få plats med böcker som jag nog hellre ser tar upp utrymmet än Options, Futures and Other Derivatives, eller Valuation, eller Marketing Management... Jag har inte öppnat dem på över femton år så vad ska jag ha dem till?

Jag läste ut sju böcker och av dem var

tre skrivna av män
fyra på engelska
två fackböcker
två tänkta för ungomar
tre lånade på biblioteket
ett recensionsexemplar från förlag

tisdag 28 februari 2017

Tematrio - Bara brittiskt


Den här veckan efterlyser Lyran brittiska författare och/eller romaner till sin Tematrio och det ska väl inte vara så svårt. Eller snarare, det svåra är väl att välja så den här gången gör jag det lätt för mig .

Sarah Waters skapar med hjälp av små små detaljer en så autentisk och levande tillvaro i sina böcker att jag verkligen lämnar verkligheten för något annat. Så är det oavsett om hon skriver om sent 1800-tal, 1920-tal eller 1940-tal. Samtidigt är det för det mesta en ganska jobbig och obehaglig tillvaro men ändå längtar jag dit när jag pausar läsningen.

J. K. Rowling lyckas i sina böcker om Harry Potter förena ett antal välanvända ingredienser, gammal skåpmat om man så vill, på ett sätt som får dem att kännas både nya och annorlunda. Jag trivs väldigt bra i den värld hon byggt upp och utöver spänningen och det roliga (språkglädjen!) berörs jag av sorgen och tomrummet som allt i Harry Potters liv egentligen kretsar kring.

Jag har aldrig förstått mig på Jane Austen utan tillhör sedan tolvårsåldern Team Brontë (som om man skulle behöva ställa dem mot varandra, egentligen, det är ju faktiskt ganska barnsligt), särskilt Charlotte Brontë. Jane Eyre har jag haft med hur många gånger som helst i tematriosammanhang så nu slår jag i stället ett slag för Villette, om en ung kvinna i ekonomiskt trångmål som får en tjänst som lärare på en internatskola i Villette. Där finns skolans rektor och ägare Madame Beck, som är skrämmande nitisk i sin kontroll över såväl elever som anställda, och ett par ganska besvärliga lärare och eventuellt spökar det också. Det är mycket som irriterar mig men samtidigt är det väldigt bra. Och om man eventuellt fått lust att vrida nacken av Madame Beck kan man sedan läsa Birgitta Berglunds artikel "In Defence of Madame Beck" och få en lång rad nya insikter. (Spoiler alert: själv får jag dock lust att virda nacken av Charlotte Brontë p.g.a. slutet.)

Förenklat och plottrigt

Idag skriver jag om Ekonomi så att du förstår av Marcus Weeks på dagensbok.com.

Eftersom så många betraktar ekonomi som svårt och närmast skrämmande är jag positivt inställd till böcker som förklarar ämnet på ett enklare, lätt avväpnande sätt. Ekonomi så att du förstår riktar sig främst till ungdomar men även vuxna som vill veta mer och den har sina goda sidor - som en skaplig ordlista och ett förhållningssätt där negativa aspekter inom olika ekonomiska system också får sin beskärda del av utrymmet.

Tyvärr är den samtidigt ganska plottrig både innehållsmässigt och visuellt och med tanke på hur mycket som ska förklaras blir det bara ett skrapande på ytan - samtidigt som ett par uppslag vigs åt en kavalkad av kända ekonomer. Företagsekonomi, aktier, inflation, samhällsekonomi, bankväsende, räntor, lönesättning, prissättning, globalisering, allt snurrar förbi och samtidigt som det är lättläst är det ganska lättglömt.

Det går fort på alla sätt, liksom det känns som om själva produktionen gått fort. En internationellt gångbar produkt, ett skal att fylla med innehåll, där det nästan enda räkneexemplet är gravt felräknat och där avsnittet om marknadsmisslyckanden fått rubriken "När marknaden gör sitt jobb".

Här finns recensionen.

torsdag 23 februari 2017

Utläst: Interrupted Aria av Beverle Graves Myers

Jag vet inte riktigt hur jag fick upp ögonen för Beverle Graves Myers böcker med mordhistorier som utspelar sig i den venetianska operavärlden. Länge tittade jag på dem, innan jag slutligen önskade mig och fick den första i julklapp. Operainslag i böcker är ju som kattmynta för mig och jag var en aning orolig för att jag även denna gång skulle ha låtit den lockelsen leda mig till något jag egentligen inte skulle uppskatta att läsa men så var inte fallet. Nej, det är inte stor litteratur på något sätt men det är helt OK underhållning.

Kastraten Tito Amato återvänder till sin hemstad Venedig efter ett antal år på en skola där han drillats tillsammans med andra unga män till en sångteknisk nivå som knappast sett sin like vare sig förr eller senare. Han har fått anställning på ett av stadens operahus och med sig har han sin bästa vän Felice Ravello, vars röst inte höll hela vägen. Hemkomsten blir dock inte alls som han tänkt sig - hans lillasyster får märkliga och skärmmande anfall, hans far beter sig konstigt och på operahuset dallrar atmosfären av konflikter. Under premiären avlider en av sångarna och Felice arresteras men Tito kan inte tro att han är skyldig. Så inleds jakten på den verkliga mördaren, för det måste väl ändå vara någon annan?

Till en början håller jag på att bli nipprig av att de italienska termerna kursiveras konstant - när jag kommit till det tionde - tjugonde - castrato vill jag skrika "ja, vi har hört det nu!" men så småningom vänjer jag mig. Jag njuter av hur integrerade sång- och operainslagen är; de är verkligen en förutsättning på många sätt och även om det inte går särskilt djupt är det tillräckligt för att jag ska få promenera runt i en operabubbla. Konflikterna är säkert liknande inom talteater men jag känner mig ändå hemma med slitningarna här, med den bitchiga sopranen som försöker konkurrera ut primadonnan.

Å andra sidan känns det inte särskilt mycket 1700-tal. Jo, miljöerna och kläderna är det, för att inte tala om kastraterna, men annars känns väldigt mycket lite för nutida. Det blir mer kostymdrama än helgjutet på det planet.

Intrigen är måttligt avancerad men kanske just därför ganska... behaglig. Det är mer Christie och Lang än nutida thriller och det mest bestialiska som skildras är väl egentligen hanteringen av de unga pojkarna med änglaröster. Samtidigt löser sig vissa saker lite för enkelt, vilket gör att den del av dynamiken går förlorad. Spänningsmomentet fallerar något och upplösningen är en aning otillfredsställande men öppnar också upp för den fortsätting som kommer - det finns sex böcker om Tito Amato och jag har en känsla av att jag kommer att läsa flera av dem.

måndag 20 februari 2017

Utläst: Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Jag läste Egenmäktigt förfarande en aning efter alla andra och blev måttligt förtjust. Jag kunde inte förstå mig på Ester Nilsson och blev mest trött på hennes oförmåga att handla någotsånär vettigt (som om förälskade människor någonsin varit särskilt kapabla att göra det). Jag blev också förvirrad av sakligheten och distansen som var själva textens yttre signum i kontrast mot innehållet. Alltså har jag aldrig känt mig särskilt trakterad av fortsättningen Utan personligt ansvar, förrän nu, när en person med gott omdöme som inte heller höjt Egenmäktigt förfarande till skyarna hävdade att den var betydligt bättre. Och så stod den där på biblioteket när jag skulle titta efter en annan bok.

Det har gått några år efter historien med Hugo Rask men Ester Nilsson har nog egentligen inte lärt sig något. När hon träffar skådespelaren Olof Sten trillar hon dit igen, trots att han är gift och inte tänker lämna sin fru, trots att hon inte vill vara älskarinna igen, trots att han behandlar henne förfärligt, trots allt möjligt.

Det låter kanske som en hopplös upprepning men den här gången kan jag följa med i Esters vändningar. Den allvetande berättaren fångar upp mina invändningar, meddelar att Ester skulle ha kunnat tänka si eller så, se det eller det - men icke. Den förälskade Ester analyserar varje ord Olof säger och inte säger, hur han säger dem och skriver dem - och nästan hur han inte säger dem. Hon tolkar alla tecken till sin egen fördel, eller till relationens fördel - den relation Olof hävdar att de inte har. Han vacklar och tvekar, säger nej men tycks mena ja, ja, ja, bara hon inte kräver mer än vad han för tillfället är beredd att ge, vilket aldrig är särskilt mycket.

Och Ester väntar och längtar, finner sig, och finner sig inte. Drömmer framtid och liv, också när det är helt barockt att göra det. Hon googlar skilsmässostatistik och vägrar lyssna på väninnorna som varnar. Hon ser att hon följer sina gamla mönster men människor är olika, någon gång måste det ju sluta annorlunda. Väl?

Så den distans jag inte fick ihop i den förra boken fungerar utmärkt här. Kanske för att jag förväntar mig den, kanske för att jag serveras både Esters egen analys och en yttre analys av Ester. De dubbla nivåerna som gör det hela till en sorts fallbeskrivning. Och ja, Ester är fortfarande enormt enerverande men det bekymrar mig inte alls lika mycket.

lördag 18 februari 2017

Utläst: Victorian Secrets - What a Corset Taught Me about the Past, the Present, and Myself av Sarah A. Chrisman

Sarah Chrisman älskar viktorianska kläder men skulle aldrig kunna tänka sig att bära en korsett - tills hon på sin tjugonioårsdag får en av sin man. Motvilligt tar hon på sig den och han hjälper henne att snöra åt den - och plötsligt, som genom ett trollslag, materialiserar sig en kropp hon kan trivas i för henne i spegeln. Borta är valkarna och ojämnheterna, borta är de lösa, vaga konturerna. Korsetten blir snabbt oumbärlig för henne och hon inleder sin resa från ful ankunge till mycket midjesmal svan.

Jämte sin egen historia, med stort fokus på ytterligheterna hon möter i form av ifrågasättande och förakt (en del personer är verkligen mer än lovligt ohyfsade) varierat med intresse och fascination, berättar hon mer allmänt om korsettanvändning genom historien men där är hennes slutsatser inte alltid de mest rimliga - även om operasångerskor också bar korsett innebär inte det att de kunde använda särskilt mycket av sin lungkapacitet; de lät absolut inte som dagens operasångerskor.

Det är en ganska märklig bok där författaren går från närmast total naivitet och okunnighet till att bli en korsetternas främsta förespråkare. Eventuellt är det så att hon överdriver också sina bristande kunskaper för att den dramaturgiska effekten ska bli större - inledningsvis har hon samma behov som läsaren av en sorts "Corsets for Dummies" - men snabbt når hon en nivå där hon närmast raljerande beskriver dem som inte nått hennes insikter (då inte de ovan nämnda som kanske förtjänar det).

Det dröjer inte länge innan hon bär sin korsett dygnet runt och vartefter hennes midjemått minskar ändrar hon såväl sitt sätt att klä sig som sitt sätt att röra sig. Vid bokens slut har hon en midja på knappt 55 centimeter, vilket är ganska extremt, men att hon också minskat en hel del i vikt nämner hon inte (det syns dock tydligt på bilderna).

Någon enstaka gång låter hon ana att det faktiskt är obehagligt att vara så hårt snörd men allt hon vinner på det överskuggar det negativa. Dessutom verkar hon vara väldigt smärttålig och kanske även finna en sorts njutning i ett visst mått av självplågeri.

Sarah Chrisman ser korsetten som en sorts svar på mycket av det som fattats henne och det tycks inte falla henne in att mycket av det hon uppnår (bortsett från 55-centimetersmidjan) inte alls kräver sådana drastiska åtärder. Samtidigt tycker jag om att läsa hennes något pratiga skildring och även om jag tittat på korsetter förr har jag då aldrig tillbringat så mycket tid på korsettbutikers hemsidor som medan och efter att jag läst den här boken.

fredag 10 februari 2017

Att höra till

Idag skriver jag om Emma Clines succédebut Flickornadagensbok.com.

Fjortonåriga Evie befinner sig i det där väntrummet mellan barndom och vuxenliv och längtar hem och bort. Längtar efter samhörighet och att bli sedd, vill något annat än tomheten och tristessen. Vad som helst skulle kunna svepa henne med sig och den som gör det är Suzanne, en av flickorna som lever i en "familj" kring sektledaren Russell.

Plötsligt får Evies liv en mening och riktning, även om den ter sig ytterst oklar, och hon får en på alla sätt oförglömlig sommar, på gott och ont. Hotet finns där redan från första sidan, det kommer att sluta illa, riktigt illa. Tack och lov är det inget frosseri i detta, utan det väsentliga är det mer allmängiltiga händelseförloppet fram till katastrofen.

Här finns recensionen.

torsdag 2 februari 2017

Månadsbokslut januari 2017

Hjälp - hur blev det februari? Jag är fortfarande inte klar med årsbokslutet och nu är det dags att stänga januari. Årets första månad var en bokslutsdimma med sjuka barn där jag stängde ned Facebook och bet ihop. Länge harvade jag på med Gérard Genettes Narrative Discourse, som visserligen är intressant men inte helt kompatibel med en enorm trötthet, men jag läste också om korsetter (jag är väldigt svag för korsetter i teorin, något mindre i praktiken) och så manuskriptet till en bok som kommer till hösten. Bloggandet var, som så ofta, satt på undantag.

Jag läste ut fyra böcker och av dem var

en skriven av en man
två på engelska
en översatt till svenska (från tyska - det grämer mig att jag inte kan läsa tysk littertur oöversatt längre)
en fackbok
två lånade på bibliotek
en ungdomsbok/YA

onsdag 1 februari 2017

Tematrio - Barn- och ungdomsböcker

Den här veckan frågar Lyran efter barn- och ungdomsböcker till sin Tematrio och det ska väl inte vara så svårt.

En av barnens julklappsböcker var Åsa Linds Sandvargen och den var så uppskattad att vi snabbt lånade de övriga delarna i trilogin. Zackarina bor med sina föräldrar i ett litet hus vid havet - en barnboksidyll - men det är ganska mycket de inte är helt överens om. Då är det tur att det finns en sandvarg på stranden, en sandvarg som kan svara på frågor och följa alla fladdriga tankegångar - och på sitt speciella sätt hjälpa Zackarina och föräldrarna att förstå varandra lite bättre. Underfundigt och väldigt fint, passande för barn i åldern 6-9 år.

En annan favorit sedan tidigare är Viktiga kartor för upptäckare och dagdrömmare av Sarah Sheppard. På ett antal uppslag med varsitt tema samlas en mängd fakta om såväl djur och ädelstenar som sjörövare och vulkaner. Allt knyts till världskartor och det finns mycket att upptäcka på varje sida. Lärorikt och underhållande för såväl barn som vuxna men målgruppen är nog ändå 5-8-åringar.

Tala är guld av Cammie McGovern är en amerikansk YA som inte väjer för komplikationer, utan snarare vadar i dem. Sista året i high school, en flicka med cerebral pares, en pojke med allvarlig OCD, en vänskap och kanske mer än så. Ibland blir det lite för mycket men annars tycker jag att den här typen av böcker ofta blir alltför tillrättalagda - "problemen" bottnar inte utan kunde vara utbytbara men här är de ständigt närvarande, samtidigt är personerna så mycket mer än sina diagnoser.

söndag 22 januari 2017

Utläst: Future perfect av Mara Lee

En liten ort i Skåne, två pojkar och en labil mor. Och så en flicka som de faller för, blint, dövt och med enorma konsekvenser för dem alla.

Dora, den galna, som det berättas historier om - vilka är egentligen fäderna till sönerna, och vad hände egentligen där ute på ön - som syr kläder som inte liknar några andra plagg. Hennes söner, den äldre Lex, den yngre Trip. Lex med mörker i sitt inre, som håller sig undan och hör de andra skratta, som tecknar med livet som insats och Trip med ljuset och glädjen.

Och hon, flickan Chandra, en katalysator som närapå går åt på kuppen.

Chandra, som hela tiden vetat att det är något farligt hos henne, och något farligt i språket. Orden betyder något annat i hennes närhet, får en annan laddning. Undertoner hon bara anar, undertexter hon inte förstår mer av än att de klistrar sig fast vid henne. Tvetydigheterna där hon blir till måltavlan gör hennes redan återhållsamma användning av sråket nästan obefintlig. De oförstående föräldrarna och lärarna och räddningen hos en släkting som låter henne vara - och låter henne möta Dora och Trip. En hemkomst men alldeles för kort.

Som en röd tråd genom berättelsen ett plagg, en särskild klänning, och en bok om densamma. En klänning för ritualer och brottslighet, för fetishism och smugglande, behandlad med giftiga ämnen och med dödsoffer som följd. Ett plagg som är för mycket, liksom utlevelsen är för mycket, och som är nyckeln till än mer.

Något sker och någon måste sota för det. Dora hamnar på mentalsjukhus, Trip får sin brors biljett till Paris och ett nytt liv tar vid. Han är för ung för det men det är ungdomen som får honom att klara sig - eller klara livhanken, för klara sig är något annat. Han är död men söker liv med sin kropp. Överallt och ingenstans har vi hört den förut men det brukar vara kvinnor som tar den vägen annars. Klockorna som klämtar över Nordsjön i Breaking the Waves klämtar här över Paris gator.

Lex famlar sig fram i vilsenheten, i spillrorna efter det som var och Chandra hamnar på en skola för vanartiga flickor, eller vad de nu är. De som också är lite för mycket, lite för utlevande. Bakom lås och bom men med vägar ut, i alla fall för somliga av dem. Ett mellanrum där Chandra får svar på frågor hon inte ställt, där undertonerna hon anat blir till hela ackord.

Om igen hoppas man, hoppas jag, att det ska vända, att det ska lösa sig, att trådarna ska bindas samman igen men det är som en uråldig tragedi som obönhörligt måste nå sitt slut.

Klockorna klämtar. Någon har gått under.

fredag 20 januari 2017

Självklart om skuggsidor

I en av förra årets kataloger från Svensk Bokhandel fastnade jag för titeln Handbok för städerskor, en samling noveller av en författare jag aldrig hade hört talas om men som tydligen var den senaste "upptäckten" bland avlidna författare och idag skriver jag om den på dagensbok.com.

Drygt 500 sidor med 44 noveller men det känns aldrig långt och de korta berättelserna växer mer och mer samman till en splittrad roman om ett långt ifrån enkelt liv, ett liv som följer författarens eget tätt, tätt. En vilsen uppväxt, en dysfunktionell familj, olika arbeten bland och nära de svaga och utsatta, egen alkoholism, en syster döende i cancer - nej, det är inga enkla saker men oftast är mörkret hanterligt; antingen är det sakligt och konkret skildrat, eller serverat med en mörk och drastisk humor som distanserande effekt.

Det självbiografiska, eller förment självbiografiska, eller kanske bara anat självbiografiska kan ibland bli till ett hinder men här skapar det i vart fall illusionen av autenticitet, av att det som skildras måste vara verkligt (för verkligheten överträffar dikten) och hela tiden är det med ett bevarande av såväl författarens som berättarjagets integritet.

Nu vill jag läsa de 32 noveller som utgör resten av Lucia Berlins författarskap.

Här finns recensionen.

onsdag 18 januari 2017

Tematrio - Saker som är mjuka


Den här veckan frågar Lyran efter titlar som innehåller saker som är mjuka och jag tycker att det är fruktansvärt svårt att komma på några - ordet snö återkommer men är snö egentligen så mjuk när allt kommer omkring? Äsch, det får bli mossa, moln och skum

Jag väntar under mossan av Amanda Hellberg handlar om Tilda som när hon tillbringar sommarlovet hos sin morfar möter såväl mörker och fara som kärlek i ett lantligt ingenstans där folktrons väsen inte bara hör hemma i sagorna.

Ett moln på min himmel är den titel Françoise Sagans Bonjour tristesse ursprungligen fick när den översattes till svenska. 17-åriga Cécile tillbringar sommaren på franska rivieran tillsammans med sin far och hans älskarinna. När faderns kärleksliv kompliceras ytterligare och Cécile ser sin tillvaro hotas börjar hon planera något som hon inte riktigt klarar av.

Boris Vians surrealistiska roman Dagarnas skum är såväl en drömsk och förvirrande kärlekshistoria som en samhällskritisk satir. Den rike och vackre Colin lever ett bekymmerslöst liv i Paris men när det visar sig att hans älskade Chloë har en näckros i lungan vänder allt och drömmen blir till en mardröm.

fredag 13 januari 2017

Årsbokslut 2016

Årsbokslutet på jobbet har dragit ut på tiden med sena ändringar och oklarheter men nu närmar det sig. Här är det betydligt enklare - det gäller bara att få tid att sätta ihop något, och bristen på tid är skriande just under årsbokslutet, särskilt om detta kombineras med sjuka barn, men här har vi det.

Vad gäller antalet utlästa böcker var 2016 ett riktigt dåligt år men orsaken var egentligen positiv: till sist läste jag hela Prousts På spaning efter den tid som flytt, vilket innebär långsam, omständlig läsning. Jag är väldigt glad över det men, som sagt, det försämrar lässtatistiken. Och förbättrar om man ska se till den något minskade dominansen av kvinnliga författare.

Bloggandet vacklade betänkligt av en mängd bra och dåliga skäl men jag skrev i alla fall recensioner på dagensbok.com.

Jag läste ut sextio böcker och av dem var
15 skrivna av män, d.v.s. hela 25%
4 skrivna av både kvinnor och män
11 på engelska
8 översatta till svenska från engelska
12 översatta till svenska från andra språk
18 lånade på biblioteket
6 e-böcker
20 recensionsexemplar från förlag
7 omläsningar

För bekvämlighetens skull återanvände och kompletterade jag de diagram jag använde förra året. Som synes var det verkligen ett dåligt år vad gäller antalet utlästa böcker.


Det blev färre bibliotekslån (30% mot 44%) och fler recensionsexemplar (33% mot 21%) än förra året. Hmmm, jag borde alltså få in jämförelsetal i diagrammen.


Slutligen har vi diagrammet över hur böckernas språk fördelar sig och tyvärr har jag läst ungefär lika många böcker som översatts till svenska från engelska. I princip alla är recensionsexemplar, om jag nu ska hitta någon ursäkt.

måndag 2 januari 2017

Spretigt om bildning

Igår skrev jag om Bildning - då, nu, sendagensbok.com. Det är en ganska spretig samling texter om bildning, detta begrepp som inte riktigt går att defniera - det finns alltid något mer som ska med men om detta nu hör dit, då måste ju... Svår att fånga, svår att inringa och i dagsläget svårligen ansatt av konkurrensen från annat som är lättare att definiera, kvantifiera.

Tänk om några av alla nyårslöften om att träna mer utbyttes mot dito om att läsa mer, se fler konstutställningar och operaföreställningar, lyssna på Filosofiska rummet...

Här är recensionen.

söndag 1 januari 2017

Lästa böcker 2017

Januari
1. Victorian Secrets - What a Corset Taught Me about the Past, the Present, and Myself av Sarah A. Chrisman
2. Mina 500 bästa vänner av Johanna Adorján
3. Narrative Discourse av Gérard Genette
4. Ännu outgiven bok
Februari
5. I Love Dick av Chris Kraus
6. Ekonomi så att du förstår av Marcus Weeks
7. Interrupted Aria av Beverle Graves Myers
8. Spark Joy av Marie Kondo
9. Utan personligt ansvar av Lena Andersson
10. Library of Souls av Ransom Riggs
11. Glöm mig av Alex Schulman
Mars
12. À la mode av bl.a. Ida de Wit Sandström och Cecilia Fredriksson (red.)
13. Underkastelse av Michel Houellebecq
14. Gloria av Åsa Hellberg
15. Finna sig av Agnes Lidbeck
16. Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona av Anneli Jordahl
17. Odysséen av Homeros (omläsning)
18. Sista skriket av Philip Warkander och Emma Veronica Johansson
19. På sex meters djup av Denise Rudberg
20. Den andra musiken av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
21. Morels uppfinning av Adolfo Bioy Casares
April
22. Tidens tecken av Tonie och Claes Lewenhaupt (omläsning)
23. A Vintage Wedding av Katie Fforde
24. Förföljarna av Magnus Florin
25. Klass av Elise Karlsson
26. Jag, En av David Levithan
Maj.
27. Baba Jaga la ett ägg av Dubravka Ugresic
28. Spel av Anna Roos
29. Jag har inte råd av Marcus Stenberg (råmanus)
30. Skuggan över stenbänken av Maria Gripe (omläsning)
31. Gå genom väggar av Marina Abramović och James Kaplan
Juni
32. ...Och de vita skuggorna i skogen av Maria Gripe (omläsning)
33. Tillsammans är det nya själv av Cajsa Tengblad
34. Den ensamma staden av Olivia Laing
35. Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen
Juli
36. Anne of Green Gables av L. M. Montgomery (omläsning)
37. När du leder av Josefine Arenius
38. Mansfield Park av Jane Austen
39. Célanire av Maryse Condé
40. Kidnappningen av Anna Schulze
41. Att vara Loa Falkman av Carl Johan Falkman och Andreas Lindahl
Augusti
42. Dagen som försvann av Tormod Haugen