lördag 31 december 2011

Bokbloggosfären 2011

Jag har egentligen bara en punkt som känns betydelsefull när det gäller att summera bokbloggosfärens år 2011 och det var något som inträffade redan i januari: Helena Dahlgren avbröt sin bloggpaus och startade en ny bokblogg efter att ha hoppat av Bokhora. Det var en hemsk månad utan Helena (jag förstår mig inte riktigt på Twitter), min främsta boktipsare samt en av dem jag tycker skriver allra bäst blogginlägg, oavsett om det är långa recensioner, översvallande förhandspepp eller något annat.

Så, lite lovebombing från mig, Helena. Jag önskar dig ett riktigt gott nytt läs-, skriv- och bloggår!

fredag 30 december 2011

Bokslut 2011 (siffror)

Så. Då var det dags att avlägga räkenskaperna.* I år har jag läst ut 72** böcker, vilket är lite mindre än föregående år. Det som förvånat mig när jag sammanställt dessa siffror är hur få böcker jag läst på engelska - 7 stycken. Det känns mycket mindre än vanligt, och dessutom har jag läst ett antal böcker som är på engelska i original på svenska. Slående är övervikten av kvinnliga författare.

Antal böcker skrivna av kvinnor: 62 (samt en skriven av en man och en kvinna), det innebär 86%!
Antal böcker skrivna av svenska författare: 44
Antal böcker översatta från engelska: 10
Antal böcker översatta från andra språk: 11
Antal fackböcker: 3
Antal ungdomsböcker: 10
Antal novellsamlingar: 4
Antal deckare: 2 (men 5 med vissa deckarinslag)
Antal omläsningar: 0
Antal lånade böcker: 52, samtliga bibliotekslån
Månaden då jag läste flest böcker: november - 12 stycken
Och motsatsen: augusti - bara 2 (men det är ju den månaden som är mest osäker)

Sedan har jag ju läst ett antal bilderböcker otaliga gånger för Maxi.

* Jag kan göra det redan nu då jag vet att jag inte hinner läsa ut den bok jag håller på med just nu och inte heller hinner påbörja och avsluta någon annan. Det är bara de utlästa böckerna detta inlägg avser.
**Med reservation för bristande bokföring i juli/augusti, p.g.a.datorkrasch.

Omslag



tisdag 27 december 2011

Vinnare

Hoppsan, jag hade missat att jag faktiskt vunnit i en av enligt O:s kalendertävlingar: Amanda Hellbergs Döden på en blek häst. Tack så mycket! Jag har ju läst den men tänkte att det kunde vara trevligt att äga den också, alternativt ge bort den till en icke bokbloggsläsande väninna.

Faktum är, att jag haft tävlingstur i år; förutom den här boken har jag vunnit en pyjamas till Storisen och två biljetter till operan Flickan från Västern. Inte så pjåkigt.

måndag 26 december 2011

Strömavbrott och läsavbrott

Andra läser mer under sådana här helger, jag läser mindre. Det är så mycket mer social samvaro än annars och mindre runtkuskande ensam med barnen (jag läser oftast några sidor per bussresa).

Och idag har vi haft strömavbrott. "Ah" tänker läsromantikern "läsa böcker i stearinljusens sken framför kakelugnen". Jodå, men inte jag. Min man läste dock bilderböcker för sonen med just dessa förutsättningar. Själv tog jag ut alla färskvaror ur kylen och lade dem i ett par väskor på uteplatsen.

söndag 25 december 2011

Barnens julklappsböcker

Rekord här också - massor av böcker!

Borgmästar Munte av Elsa Beskow och Alice Tegnér
Sagan om den nyfikna abborren av Elsa Beskow
Bu och Bä i blåsväder, Bu och Bä i städtagen av Olof och Lena Landström
Vilda Bebin får en hund av Barbro Lindgren och Eva Eriksson
En värld för alla av Gill Lobel och Daniel Howarth
Gissa hur mycket jag tycker om dig av Sam McBratney och Anita Jeram
Emmy och havet av Inger Rydén
Mamma Mu bygger koja av Jujja och Tomas Wieslander och Sven Nordqvist
Jag är Morbror Calle av min bror (med helt fantastisk pastisch av Jag är Zlatan-omslaget)

Mina julklappsböcker

I år blev det nog nästan rekord i antalet böcker jag fick i julklapp. Finast var de fyra banden med en hel del av August Blanche med illustrationer av Einar Nerman. Och tjockast var Tornet - 961 sidor. Det kallar jag tegelsten.

Flickan i Stadsgården, Första älskarinnan, En prästmans anteckningar, Klockaren i Danderyd, Sonen av söder och nord, Strödda anteckningar, Teater, av August Blanche
Samlade skaldeförsök av Anna Maria Lenngren
Iris av Victoria Myrén
Snöängel av Anna-Karin Palm
Niceville av Kathryn Stockett
Tornet av Uwe Tellkamp

torsdag 22 december 2011

måndag 19 december 2011

Kära hemliga bokvän (6)


Tack så mycket för paketet som kom idag och gick ned i postlådan så att jag slapp forcera snömassorna (ja, det börjar nästan bli det) på väg till utlämningsstället. Jag hämtade posten med barn i famnen så jag var tvungen att vänta tills jag kom in med att slita upp det gröna kuvertet.

Där i låg:
Brev till en bokhandel av Helene Hanff
Drottningen vänder blad av Alan Bennett
juligt te
ett bokmärke med författarnamn
ett pocketfodral
två sorters hemgjort godis
och ett kort

Och jag blev jätteglad och samtidigt lite besviken. Vi hade otur, du och jag. För jag har inte bara läst utan äger båda böckerna, dock på engelska. Du gissade rätt vad gäller min smak - ja, lite för rätt. Brev till en bokhandel tyckte jag var så bra att jag letade rätt på hennes andra böcker Apple of my Eye (en kärleksförklaring till New York) och Q's Legacy (Q - Sir Arthur Quiller-Couch var en mycket framstående litteraturkritiker i början av förra seklet). Drottningen vänder blad var jag övertygad om att jag skulle älska men blev inte fullt så begeistrad när jag väl läste den.

Men bokmärket är jättefint, teet passar jättebra nu på vintern och hemlagat godis hinner jag knappt göra själv och, som sagt, du tänkte ju rätt. Och Brev till en bokhandel är det nog dags att läsa om.

Jag trodde att jag visste vem du var men jag får inte riktigt ihop ledtrådarna på kortet så jag måste nog titta runt ett varv till.

Uppdaterat: nu vet jag vem du är...

söndag 18 december 2011

Utläst: A Room Swept White av Sophie Hannah

Förra året läste jag Sophie Hannahs Little Face och jag minns att jag inte kunde sluta; jag läste långt in på natten, trots småbarnsföräldersömnbristen. Det var något sådant jag hoppades på när jag satte tänderna i hennes A Room Swept White men den läsningen har i stället varit seg och tagit mer än en vecka (visst, det har varit dåligt med lästid men i alla fall).

En TV-producent får ett anomymt brev med ett kort med sexton siffror på. Samma dag får hon ett nytt uppdrag: hon ska ta över sin chefs skötebarnsprojekt: en dokumentär om tre kvinnor som felaktigt dömts för mord på barn som avlidit i plötslig spädbarnsdöd, ett ämne hon helst skulle vilja slippa ta i ens med tång. Och så mördas en av kvinnorna och på hennes kropp finns ett kort med sexton siffror på.

Händelseförloppet tar fem dagar och berättas dels i första person av TV-producenten Fliss, dels i tredje person men utifrån ett antal andra personers perspektiv, företrädesvis poliserna som utreder mordfallet. Detta möjliggör ju ett brett spektrum av såväl insikter som åsikter men i stället för att uppskatta det finner jag det rörigt. Jag känner inte heller någon särskild sympati för någon. Det är inte så att de är osympatiska, bara lite vaga på fel sätt. På samma sätt är det med intrigen. Är de friade kvinnorna verkligen oskyldiga? Expertisen har inte varit enig och vittnen saknas och det borde vara spännande men är det inte. Det är som om något fattas, något jag tyvärr inte riktigt kan sätta fingret på.

Men läs Little Face (heter Lilla hjärtat på svenska)!

torsdag 15 december 2011

Bildbrist

Jag borde kanske börja med lite bilder; nog ser det lite trist ut här, lite matt och färglöst. Och alla andra har det så piffigt och färgglatt. Jag ska försöka ta itu med det men min erfarenhet från en annan blogg är att det är så svårt att få det snyggt med text och bilder; det blir så märkliga avstånd. I alla fall för denna programmeringsanalfabet.

Julbokbeställning

Jag ger bort förvånansvärt få böcker med tanke på mitt stora intresse för läsning men när det nu finns egna barn och kusiner till dem brukar det i alla fall bli en del. I år har dock julklappsbeställningen begränsats till en (1) titel i två exemplar: Lennart Hellsings Drillar och draköron. En bilderbok om symfoniorkesterns instrument - samt tillhörande CD - måste bibringas kusinerna. De egna barnen får ju höra ett av dessa instrument nästan dagligen.

I och för sig - jag har ju köpt ett par böcker som kanske ska ges bort till mina svärföräldrar men det är fortfarande på kanskestadiet.

onsdag 14 december 2011

Utläst: Salome av Mara Lee

Fjortonåriga Elsa Mo har det inte så lätt. Relationen med föräldrarna är inte den bästa; fadern träffar hon knappt, modern och styvfadern har fått den lysande idén att ta sig an ett fosterbarn. Hennes bästa vän Veronica är döende och på baletten är hon ständig tvåa efter den tidigare bästisen Miriam - som eventuellt träffar hennes far oftare än hon gör själv.

Så gör fosterbrodern Johannes entré och allt blir väldigt annorlunda. Elsa vill helst inte kännas vid honom men vart efter måste hon ju göra det. Till sist måste hon också presentera honom för sin bästis och där börjar något som Elsa inte längre kan kontrollera. Så i stället för den tidigare nästansymbiosen där blir det mer dans, mer och ännu mer, då hon får en ny dansläsare, återknytande av vänskapen med Miriam och så en pojkvän - som hon kysser och slåss med. Och ett glödande hat mot fosterbrodern.

Det är mycket dans och det känns som om det är en insatt person som skrivit det, utan att särskilt tänka på att förklara för någon, bara som något självklart och det tycker jag mycket om. Jag kan inte dansa, inte alls, men har alltid fascinerats av klassisk balett såväl som andra former av dans; den där kroppskontrollen.

Det är mycket fysiskt för övrigt också - de där slagsmålen med erotiska undertoner, och Elsas sexuellt snirklande fantasier. Det är en ganska märklig blandning av det vågade och det oskuldsfulla, egentligen fullt rimlig med tanke på Elsas ålder.

Så har vi då Salomedelen, Elsa Mos anagram. Ja, det finns en Johannes, ett avhugget huvud och flera sju slöjornas danser men det hela iscensätts mer inifrån Elsa själv än utifrån; det fattas en Herodes att förföra och blidka. Eller missar jag något här? Är jag för fast i Strauss operaversion av myten att jag inte läser det jag borde läsa?

Att det är 1980-tal märks på mintgröna tröjor och LP-skivor, möjligen på brist på mobiltelefoner, och jag funderar på varför handlingen förlagts dit. För att Mara Lee själv var i tonåren då? För att dagens fjortonåringar förväntas vara mer... avancerade än så här? På något sätt tycker jag inte att tiden känns det minsta viktig och funderar på om jag missar något även här.

Alla dessa funderingar - det låter som om jag har massor av invändningar mendet har jag egentligen inte. Det här är en väldigt bra bok. Väldigt.

tisdag 13 december 2011

Ego

Jag betar av En bok om dagens lista över medbytare i någon sorts slumpmässig ordning och idag fick jag syn på min blogg som länk i "bloggar jag läser"-listan hos en av dem. Är det min hemliga bokvän, månne? Eller har jag någon annan mer regelbunden läsare? Jag blev i alla fall glad. Ego.

Lucia

Lucia är inte läsning för mig, Lucia är sång, sång och åter sång. I skolkör, musikgymnasium, kyrkokör, högskolekör, sångutbildning. Antalet luciatåg jag gått är inte oändligt men enormt. Och nu, som vuxen, körlös - vad jag saknar det. Att stiga upp i ottan och rassla igång rösten med ett antal likasinnade. Och resten av december - advents- och julgudstjänster och -konserter. Nu spelar jag julskivor på repeat i stället. Inte alls lika tillfredsställande men väldigt vackert.

För övrigt är det extremt icke Luciaaktigt väder i kväll: här ösregnar det.

måndag 12 december 2011

Sjuklingar

Att man kan känna nostalgi när det gäller sjukdom... Men faktiskt, det går. En gång i tiden kunde man bädda ned sig med en bok och stänga av resten av världen när man var lagom sjuk. Nu, med två små barn, måste jag ta itu med allt det vanliga fast med en tiondel av orken och styrkan.

Och med två barn som hostar ikapp och väcker varandra blir det inte många minuter lästid på kvällen heller. Men den går över, förkylningen (och lämnar plats åt en ny).

torsdag 8 december 2011

Opsis Kalopsis söker nytt hem

Jag har läst litteraturvetenskap med inriktning barnlitteratur och jag samlar på barnböcker men jag samlar på lite för mycket av det mesta och nu har jag en rejäl tidskriftshög som skulle behöva ett nytt hem: nästan samtliga nummer 1988-98 av barnkulturtidskriften Opsis Kalopsis. Fantastiska barnboksrecensioner och en nostalgitripp av Guds nåde för boknördiga 70-talister.

Om du eller någon du känner skulle vilja ta över dem, hör av dig. Bäst vore det med någon i Stockholm; portokostnaden lär bli ganska hög.

Utläst: Handlingen av Sara Mannheimer

Sara Mannheimers Handlingen har legat ett tag och väntat. Den har följt med i väskan men med ett mer lättläst alternativ för säkerhets skull. Ett litet motstånd och så lätt att då ta den enkla vägen. Men till sist tog jag itu med den och blev förvånad över hur lättläst den tedde sig.

En kvinna försöker bryta sig igenom sitt motstånd mot Litteraturen, den hon växt upp med men aldrig vågat närma sig. Ryggarna har vänt henne ryggen, eller om det är hon som har gjort det. Men nu ska detta ändras. Hon ska bilda sig, hon ska läsa, ta sig an, och det är många besvärjelser som ska till. Orden är heliga i övermått och ångesten finns där hela tiden. Biblioteket är ett tempel dit hon bara vågar sig efter vissa ritualer; men hela hemmet är fyllt av ritualer, hela livet. En älskad man finns också, och så två vid namn nämnda men annars vad all beskrivning gäller vaga invånare i huset. Vid något tillfälle tror jag att de är tonåriga barn, vid ett annat bara grannar. Till sist öppnar hon ändå en bok, och det blir Roland Barthes Litteraturens Nollpunkt, en nog så krävande början.

Det tar många månader att läsa denna första bok och under tiden hinner annat hända. Ett anslag om en läsecirkel öppnar för något nytt, liksom samtal med en av de utslagna på torget. Samtidigt vet jag inte om det är så mycket som förändras.

Ibland blir jag väldigt trött på den här kvinnan som byggt så många hinder kring litteraturen, som på något sätt inbillar sig vara nybörjare men ändå har det hela i sig sedan barnsben, som kan få ut något av den torra litteraurteoretiska texten, som kan recitera "The Waste Land" ur minnet. Ibland blir jag så väldigt trött på alla specifika benämningar i hemmet, alla dessa ord vägda på guldvåg. Det var lite samma sak jag kände när jag läste Reglerna och nu är jag ganska mätt. Samtidigt är det fascinerande med detta strikta och konsekventa sätt att skriva.

onsdag 7 december 2011

Utläst: Igelkottens elegans av Muriel Barbery

Min svärmor har pratat en del om Igelkottens elegans och nu har jag till sist tagit mig för att läsa den. Och jag fastnar omedelbart.

I ett hus i Paris finare kvarter bor den brådmogna och livströtta tolvåringen Paloma i en gigantisk våning med sin familj. Paloma har bestämt sig för att begå självmord på sin kommande födelsedag, om hon inte lyckas finna något riktigt, riktigt bra bevis för att livet trots allt är värt något och i jakten på detta bevis för hon anteckningar om Djupa tankar och rörelse.

Längst ned i huset, i ett krypin till lägenhet, återfinns portvakten Renée, en mycket beläst och belevad kvinna som gör sitt bästa för att dölja dessa egenskaper. Hon har en enda väninna, en kvinna som städar i några av våningarna, men inte ens med denna kan hon vara helt sig själv. Hon läser filosofi och ser på japanska filmer men gömmer böckerna under maten i shoppingkassen och låter TV:n stå på med något... hjärndött. Hon spelar rollen av Portvakt med bravur - ända tills en av husets invånare hastigt går bort och lägenheten övertas av en japansk affärsman vid namn Ozu. Redan vid deras första möte råkar hon avslöja sig, en aldrig så liten reaktion på ett språkligt fel och plötsligt börjar fasaden spricka.

Med hjälp av Paloma, som också börjar se det andra inte ser hos henne och som också har blivit vän med herr Ozu, och av väninnan som ordnar kläder och bakverk, tar en vänskap sin början, kanske ett själsfrändeskap, kanske mer än så?

Jag tycker så mycket om henne, denna kvinna med katt och böcker. Hennes både elitistiska och chosefria inställning till bildning som sådan och som ideal. Och jag tycker om det småputtriga skeendet. Men - spoiler alert -

jag hatar slutet. Hatar, hatar, hatar. Det borde finnas en särskild plats i helvetet för författare som gör så.

Utläst: Sfinx av Christine Falkenland

Det är nog förväntningarna igen. Det är nog de som gör så att jag har så svårt för att dras in i Christine Falkenlands Sfinx. Blogg- och recensionshypen och att jag tycker så mycket om det andra hon skrivit fyller mig med fel sorts vördnad. Detta fantastiska. Nu ska jag verkligen insupa vartenda ord. Eller är det så att jag håller ifrån mig texten för att den faktiskt är just så obehaglig som ämnat? Jag vill hoppas på det senare men tror ändå på det förra.

Breven till Claire, breven från den första hustrun till den andra. Claire som fick Felix, och sonen och den ljusnande framtid och allt som avsändaren på sätt och vis anser sig ha rätt till. Och på sätt och vis inte. Det är hybris och avgrunder av självförakt sida vid sida. I breven redogör hon för sitt liv, för sin väg fram mot det oundvikliga Mötet. Hon tränar hårt och svälter sig, gör sig av med ballast från förr och följer och förföljer familjen allt närmare. Hon bor redan alldeles i närheten med sin dotter men nu går promenaderna allt oftare mot deras kvarter och tankarna - ja de kretsar ständigt kring Familjen.

Baksidestexten talar om avundsjukan men när jag läser får jag ändå mest en känsla av en kuslig sammanblandning mellan hat och kärlek och oförmåga att släppa taget. Och något jag tycker att det stått väldigt lite om: hur skadad hon också blivit av Felix. Det är som om hon har betalat och betalat och nu är det dags att få något för det hela.

Nej, den är inte dålig, den är riktigt bra, men ändå blir jag inte fullt så drabbad som andra. Jag kanske delar för många av de där dåliga egenskaperna för att de ska skrämma mig till fullo? Och någon gång blir jag förvirrad av hur barnen, den egna dottern och de andras son, beskrivs; än är det som mycket små barn, än som tonåringar. Med tanke på hur medvetet allt ändå är formulerat måste det vara ett uttryck för en tilltagande förvirring.

"Hell hath no fury like a woman scorned" skrev William Congreve på 1600-talet och det stämmer nog fortfarande.

Queen of halvskrivna recensioner

Nu har jag hamnat i det där vanliga träsket igen. De lästa böckerna och de halvskrivna recensionerna hopar sig. Det blir skapliga inledningar, sedan tar stunden slut, eller inspirationen, lite fortsättning men avsluta - nej, det lyckas jag inte med. Och så fastnar jag där, eftersom jag egentligen skulle vilja publicera recensionerna i samma ordning som jag läst ut böckerna. "Men hoppa över då, är det så himla viktigt?" Nej, och ja. Jag vill ju skriva om alla. Men om valet står mellan några och ingen så är det ju egentligen ganska enkelt.

tisdag 6 december 2011

Samla på sig

Eva-Marie Liffners Lacrimosa har legat ett bra tag under "läser just nu" utan att jag kommit särskilt långt i den men samtidigt tycker jag så mycket om den att jag införskaffat två av hennes tidigare romaner de senaste dagarna. Imago och Drömmaren och sorgen för hela fem respektive tio kr. Nu saknar jag bara hennes debutroman Camera. Ganska bra gjort att skriva fyra romaner och få två av dem Augustprisnominerade (Imago och Lacrimosa).

lördag 3 december 2011

Lätt frustration

Jag betar av de andra bokbytarnas enkätinlägg och så klart hittar jag självklara böcker till de flesta av dem (har dock inte läst all historik så det kan ju hända att det är något de redan har eller har läst) men vad gäller min egen står det just nu still. Jag vill så gärna att det ska bli bra men just nu känns det som om jag inte riktigt kommer vidare på de gemensamma nämnare vi har.

Jag pausar hjärnan vad gäller bokdelen och satsar lite på resten ett tag, tror jag.

Kära hemliga bokvän (5)

Som lite extra hjälp på traven kommer här en tidig årssummering. Det är ju lätt att se vad jag läst men vad har jag egentligen tyckt om när jag inte skrivit särskilt många recensioner i år?

Januari till november har jag läst 68 böcker (med reservation för missade böcker i juli och augusti).

Bäst tyckte jag om (i utlästordning):
Hungerspelen av Suzanne Collins
My Sister, My Love av Joyce Carol Oates
Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa
Room av Emma Donoghue
Spill av Sigrid Combüchen
Min kamp 1 av Karl-Ove Knausgård
Sapfos tvillingar av Vendela Fredricson
Gå din väg men stanna av Johanna Nilsson
Gå sönder, gå hel av Sofia Nordin
Salome av Mara Lee

Sämst tyckte jag om (också i utlästordning):
Hungerflickan av Hillevi Wahl
Konsten att vara otrogen på Facebook av Gunilla Bergensten
Vad gör alla superokända människor hela dagarna? av Fredrik Lindström
De skamlösa av Sisela Lindblom
Grand mal av Linda Boström Knausgård

De som hade hamnat högre om det inte vore för någon enstaka detalj:
So Much for That av Lionel Shriver
On Beauty av Zadie Smith
Igelkottens elegans av Muriel Barbery

De jag knappt minns:
Hål i huvudet av Jenny Jägerfeld
Tusen gånger starkare av Christina Herrström
Den gamla skolan av Tobias Wolff (hade ändå skyhöga förväntningar på den)

De som känts mest annorlunda i någon bemärkelse:
Underjordiska timmar av Delphine de Vigan
Bluffen av Unni Drougge
My Sister, My Love av Joyce Carol Oates
Room av Emma Donoghue
Sapfos tvillingar av Vendela Fredricson

torsdag 1 december 2011

Återknyta bekantskapen var det

Igår köpte jag femkronorspocketböcker igen. Den tjockaste pocketboken i mannaminne - De välvilliga av Jonathan Littell, ett par deckare och så Bag of Bones av Stephen King. Den fick dessutom ett riktigt bra betyg av Helena såg jag sedan i det här inlägget:

"en författare med skrivkramp, en avlägset belägen sommarstuga vid en sjö i Maine, en död och innerligt saknad hustru, spökande kylskåpsmagneter, Rebeccavibbar. Kingens bästa stund sedan det tidiga 90-talet, om du frågar mig."

Kära hemliga bokvän (4)

Så, en enkät till. Jag tycker alltid att jag hamnar lite mittemellan svarsalternativen när det finns två val men på ett ungefär:

Snabb / Långsam
Läser alla ord / Skummar en del
Gillar långa beskrivningar / Hoppar ibland över det som inte får handlingen framåt (men det beror på författaren, är det riktigt bra beskrivet så läser jag allt)
Kommer ihåg detaljer / Kommer ihåg i stora drag
Undviker tjocka böcker / Läser gärna tegelstenar (men nu är det ett bra tag sedan, måste jag erkänna)
Tycker om tunna böcker / Tycker tunna böcker ofta saknar något
Idealboken är på mindre än 400 sidor / Idealboken är på mer än 400 sidor (mina svar blir väl motsägelsefulla men jag väljer sällan bort en bok p.g.a. dess längd)
Tjuvkikar på slutet / Läser aldrig slutet förrän boken är just slut (men jag måste erkänna att jag i år dels tjuvkikat på ett slut, dels läst avsnitt längre fram, ibåda fallen för att tämja det outhärdliga)
Väljer efter omslag / Skiter fullständigt i ytan
Läser baksidestexter / Undviker baksidestexter
Väljer boken efter rekommendation / Vill helst välja själv
Rekommenderar ofta böcker till andra / Rekommenderar sällan böcker (jag har en bokblogg men rekommenderar sällan böcker. Det är helt klart något fel på mig.)
Hör det jag läser i huvudet / Hör aldrig det jag läser
Gillar ljudböcker / Gillar inte ljudböcker
Läser främst böcker i en genre / Gillar att variera min läsning
Läser alltid på svenska / Läser på flera språk (om två = flera. Läser på svenska och engelska sedan min tyska chanserat)
Är bra på att komma ihåg böcker jag har läst / Glömmer lätt både titlar och författare (jag kommer oftast ihåg att jag läst en bok, däremot kan jag glömma vad den handlade om, ibland med undantag av någon/några enskilda scener)
Skriver upp det jag läser / Skriver inte upp det jag läser
Läser varje dag / Läser mer sällan
Tycker läsning är avslappnande / Tycker läsning är ansträngande