Utläst: Salome av Mara Lee

Fjortonåriga Elsa Mo har det inte så lätt. Relationen med föräldrarna är inte den bästa; fadern träffar hon knappt, modern och styvfadern har fått den lysande idén att ta sig an ett fosterbarn. Hennes bästa vän Veronica är döende och på baletten är hon ständig tvåa efter den tidigare bästisen Miriam - som eventuellt träffar hennes far oftare än hon gör själv.

Så gör fosterbrodern Johannes entré och allt blir väldigt annorlunda. Elsa vill helst inte kännas vid honom men vart efter måste hon ju göra det. Till sist måste hon också presentera honom för sin bästis och där börjar något som Elsa inte längre kan kontrollera. Så i stället för den tidigare nästansymbiosen där blir det mer dans, mer och ännu mer, då hon får en ny dansläsare, återknytande av vänskapen med Miriam och så en pojkvän - som hon kysser och slåss med. Och ett glödande hat mot fosterbrodern.

Det är mycket dans och det känns som om det är en insatt person som skrivit det, utan att särskilt tänka på att förklara för någon, bara som något självklart och det tycker jag mycket om. Jag kan inte dansa, inte alls, men har alltid fascinerats av klassisk balett såväl som andra former av dans; den där kroppskontrollen.

Det är mycket fysiskt för övrigt också - de där slagsmålen med erotiska undertoner, och Elsas sexuellt snirklande fantasier. Det är en ganska märklig blandning av det vågade och det oskuldsfulla, egentligen fullt rimlig med tanke på Elsas ålder.

Så har vi då Salomedelen, Elsa Mos anagram. Ja, det finns en Johannes, ett avhugget huvud och flera sju slöjornas danser men det hela iscensätts mer inifrån Elsa själv än utifrån; det fattas en Herodes att förföra och blidka. Eller missar jag något här? Är jag för fast i Strauss operaversion av myten att jag inte läser det jag borde läsa?

Att det är 1980-tal märks på mintgröna tröjor och LP-skivor, möjligen på brist på mobiltelefoner, och jag funderar på varför handlingen förlagts dit. För att Mara Lee själv var i tonåren då? För att dagens fjortonåringar förväntas vara mer... avancerade än så här? På något sätt tycker jag inte att tiden känns det minsta viktig och funderar på om jag missar något även här.

Alla dessa funderingar - det låter som om jag har massor av invändningar mendet har jag egentligen inte. Det här är en väldigt bra bok. Väldigt.