Utläst: A Room Swept White av Sophie Hannah

Förra året läste jag Sophie Hannahs Little Face och jag minns att jag inte kunde sluta; jag läste långt in på natten, trots småbarnsföräldersömnbristen. Det var något sådant jag hoppades på när jag satte tänderna i hennes A Room Swept White men den läsningen har i stället varit seg och tagit mer än en vecka (visst, det har varit dåligt med lästid men i alla fall).

En TV-producent får ett anomymt brev med ett kort med sexton siffror på. Samma dag får hon ett nytt uppdrag: hon ska ta över sin chefs skötebarnsprojekt: en dokumentär om tre kvinnor som felaktigt dömts för mord på barn som avlidit i plötslig spädbarnsdöd, ett ämne hon helst skulle vilja slippa ta i ens med tång. Och så mördas en av kvinnorna och på hennes kropp finns ett kort med sexton siffror på.

Händelseförloppet tar fem dagar och berättas dels i första person av TV-producenten Fliss, dels i tredje person men utifrån ett antal andra personers perspektiv, företrädesvis poliserna som utreder mordfallet. Detta möjliggör ju ett brett spektrum av såväl insikter som åsikter men i stället för att uppskatta det finner jag det rörigt. Jag känner inte heller någon särskild sympati för någon. Det är inte så att de är osympatiska, bara lite vaga på fel sätt. På samma sätt är det med intrigen. Är de friade kvinnorna verkligen oskyldiga? Expertisen har inte varit enig och vittnen saknas och det borde vara spännande men är det inte. Det är som om något fattas, något jag tyvärr inte riktigt kan sätta fingret på.

Men läs Little Face (heter Lilla hjärtat på svenska)!