Utläst: Sfinx av Christine Falkenland

Det är nog förväntningarna igen. Det är nog de som gör så att jag har så svårt för att dras in i Christine Falkenlands Sfinx. Blogg- och recensionshypen och att jag tycker så mycket om det andra hon skrivit fyller mig med fel sorts vördnad. Detta fantastiska. Nu ska jag verkligen insupa vartenda ord. Eller är det så att jag håller ifrån mig texten för att den faktiskt är just så obehaglig som ämnat? Jag vill hoppas på det senare men tror ändå på det förra.

Breven till Claire, breven från den första hustrun till den andra. Claire som fick Felix, och sonen och den ljusnande framtid och allt som avsändaren på sätt och vis anser sig ha rätt till. Och på sätt och vis inte. Det är hybris och avgrunder av självförakt sida vid sida. I breven redogör hon för sitt liv, för sin väg fram mot det oundvikliga Mötet. Hon tränar hårt och svälter sig, gör sig av med ballast från förr och följer och förföljer familjen allt närmare. Hon bor redan alldeles i närheten med sin dotter men nu går promenaderna allt oftare mot deras kvarter och tankarna - ja de kretsar ständigt kring Familjen.

Baksidestexten talar om avundsjukan men när jag läser får jag ändå mest en känsla av en kuslig sammanblandning mellan hat och kärlek och oförmåga att släppa taget. Och något jag tycker att det stått väldigt lite om: hur skadad hon också blivit av Felix. Det är som om hon har betalat och betalat och nu är det dags att få något för det hela.

Nej, den är inte dålig, den är riktigt bra, men ändå blir jag inte fullt så drabbad som andra. Jag kanske delar för många av de där dåliga egenskaperna för att de ska skrämma mig till fullo? Och någon gång blir jag förvirrad av hur barnen, den egna dottern och de andras son, beskrivs; än är det som mycket små barn, än som tonåringar. Med tanke på hur medvetet allt ändå är formulerat måste det vara ett uttryck för en tilltagande förvirring.

"Hell hath no fury like a woman scorned" skrev William Congreve på 1600-talet och det stämmer nog fortfarande.