fredag 18 juli 2008

Önskas: läsutmaning

Bokhora skriver om läsutmaningar och Mattias vill bli utmanad av sina bloggläsare för att gå utanför sina vanliga upptrampade stigar på bokfronten.

Fräck som jag är stjäl jag hans utmaning: ge mig tips på böcker ni inte tror att jag skulle hitta till annars och som skulle vara en utmaning för mig på valfritt plan.

(Som om jag inte hade tillräckligt långa att-läsa-listor redan.)

(Och snart beger jag mig till internetlöst land, d.v.s. hem, eftersom vårt flyttande gått åt skogen vad gäller telefoni och internet, och kan inte läsa eventuella tips på ett tag.)

torsdag 17 juli 2008

Kannibalvarning (totalt orelaterat)

Det är väl bara jag som tycker att detta ter sig lite obehagligt men...

Hägrande semester

Imorgon är min sista dag inför semestern - fyra veckor! Så lång semester minns jag inte när jag hade senast, faktiskt. Jag läser ofta ungefär samma typ av böcker när jag är ledig men tyngdpunkten förskjuts något mot tjockare och tyngre (såväl bokstavligt som bildligt) böcker. Semester innebär (förhoppningsvis) längre lässessioner än min vardag och vissa böcker är inte lämpade för pendeltåg/buss/tunnelbana. En del av tiden kommer jag visserligen att vara hemma med krav på fixande i huset och en del av tiden är jag på sångkurs och då blir det inte så mycket läst men annars har jag en liten lista på sådant jag tänker läsa i år. Och På spaning efter den tid som flytt ingår inte i de planerna.

Tove Jansson - Ord, bild, liv av Boel Westin
Die unendliche Geschichte av Michael Ende
Jenny Lind-biografi
Market a la Mode av Erin Mackie
No Longer Human av Osamu Dazai
Singing - The First Art av Dan Marek
Agnes Cecilia - en sällsam historia av Maria Gripe

Och så någon/några deckare för ibland är det precis det jag orkar läsa.

onsdag 16 juli 2008

Utläst: Förbindelse av Åsa Ericsdotter

När jag läste Åsa Ericsdotters debut Oskyld blev jag både imponerad och djupt berörd - den var så BRA! Även hennes andra bok Kräklek gav mig samma känsla men de senare har mest fått mig att tycka att hon skriver samma sak om och om igen: kvinna, olycklig kärlek, försök att fly känslorna genom att rent fysiskt ta sig någon annanstans. Samtidigt har hon en språk- och stilkänsla som få så vad ska jag gnälla för? Det är alltså omisskännligt Åsa Ericsdotter i såväl tematik som språk, även om hon denna gång använder sig av "normal" interpunktion.

Jaget är den andra kvinnan som lider, längtar och våndas medan den förstas graviditet framskrider. Men som sagt, det är inte vad som skildras utan hur som är poängen.

Och så är jag väldigt svag för hur språket får ta plats också i skildringen, som i Kristina Lugns Nattorienterarna.

Utläst: Manon Lescaut av Abbé Prévost

Manon Lescaut är för mig en opera, eller faktiskt två: Manon Lescaut av Puccini och Manon av Massenet. Jag har sett båda och de är orskaken till att jag läste boken. Det är sällan jag ser dramatiseringen först och läser sedan, eftersom jag undviker filmatiseringar av böcker om jag inte läst boken men operorna ser jag ofta först. De skiljer sig en del från varandra och en hel del från romanen.

Romanen utger sig för att vara ett exakt återgivande av vad des Grieux berättar för den som nedtecknat det hela och denne ger sig bara in i berättelsen vid ett par tillfällen. des Grieux är en ung man av fin familj som på god väg att bli präst förälskar sig i den likaledes unga men sämre bemedlade Manon. Sämre bemedlad ja, men begiven på lyx och nöjen till den grad att hon inte kan leva utan dem. Alltså mer eller mindre säljer hon sig själv för att ha råd med det hon önskar och des Grieux drivs i fördärvet av sin kärlek och i sina försök att tillfredsställa henne. Samtidigt är Manon inte ond eller medvetet svekfull mot sin älskade för ja, hon älskar honom, bara naiv och totalt aningslös, nästan ända till slutet.

Den här sortens historier fungerar nog bättre för mig när de gestaltas i operans form, även om dessa två inte hör till mina favoriter; de stora känslorna gör sig bättre i sång och ackompanjerade av en stor orkester. I text kan jag inte låta bli att tänka "men sluta nu, du vet ju att det går åt skogen" för trots allt lyckas jag inte känna hur trollbunden han faktiskt är.

Utläst: Juno & Juliet av Julian Gough

Efter The sound and the Fury kände jag för något lättsmält och då passade Juno & Juliet riktigt bra, även om det finns lite substans bland fluffet.

Juno och Juliet är ett underskönt irländskt tvillingpar som flyttar hemifrån för att börja studera på universitetet i Galway. Juliet är den som berättar om deras öden och äventyr under det första året, med sarkasm och sentimentalitet. Kring dem rör sig en scenograf som båda är förtjusta i men som faller för Juno, en lärare i litteratur som Juliet förtvivlat försöker få intresserad, en småkriminell barndomsvän och diverse andra, däribland någon som skriver anonyma brev till Juno. Personerna är både ovanliga och vanliga på ett mycket realistiskt sätt och jag trivs bra i deras sällskap, även om delar av slutet inte alls är på samma nivå som resten av boken.

Jag tror inte att den här boken är klassificerad som ungdomsbok men för mig känns den väldigt mycket som just det; personernas ålder, mognad och författarens ganska lagoma hantering av saker och ting.*

* Här tänker jag inte ta den diskussionen men jag ser alltså inte ned på böcker för barn och ungdomar, finner dem ofta lika bra som eller bättre än "vuxenböcker" (se MOMO-inlägget från igår) men det finns vissa typer av förenklingar som är vanliga i dessa böcker och det är en del av dem jag känner igen här.

Omläst: The Sound and the Fury av William Faulkner

När jag läste grundkursen i litteraturvetenskap för en halv evighet sedan var det två läsupplevelser jag tog med mig: Ibsens Vildanden och William Faulkners The Sound and the Fury. Den förra har jag läst om och därtill sett på scen men den senare har bara guppat omkring i minnet och i tankarna som ett omläsningsobjekt. Så första morgonen i villan när allt var kaos visste jag inte vad jag skulle läsa på tåget, vad som kunde passa min euforiskt uttröttade själ dök den bara upp.

Det är en ganska krävande bok där historien berättas i fyra delar, vardera utspelar sig under en dag men med en mängd återblickar. Första delen berättas av Benji, en utvecklingsstörd man, i en stream-of-consciousness med glimtar från nu och då och däremellan. Man får små klipp och ledtrådar, man får föraningar men ingen visshet. Andra delen utspelar sig tio år tidigare, den sista dagen i livet för en av Benjis bröder. Tredje delen utspelar sig dagen före den första och nu klarnar det allt mer, liksom i fjärde delen, som utspelar sig dagen efter den första. I Benjis värld finns barndomen ständigt närvarande som något berikande, trots all osäkerhet och alla faror, i de mer objektivt skildrade senare delarna framstår såväl barndomen som nuet som något mycket hårdare, kallare, torftigare. Det finns så många osympatiska personer i denna familj, så lite kärlek och tid för varandra. Så många ord som inte uttalas eller uttalas till fel person. Och över historien svävar Caddie, systern som allt kretsar kring, i hennes närvaro och frånvaro.

Jag tyckte bättre om den förra gången, den här gången blir jag så trött på folk, på den gamla modern, på det svarta tjänstefolket (som behandlas ganska illa, det är 1920-tal, men som också beter sig illa), på den bror som styr och ställer. Fortfarande tycker jag dock bäst om den första delen - det är något med det sättet att berätta som går in i mig, även om de andra delarna behövs för förståelsens skull och för att de ger en väldigt bra bild av tiden.

tisdag 15 juli 2008

Omläst: MOMO - eller kampen om tiden av Michael Ende

När jag var liten var det här den bästa boken min likaledes bokslukande kompis hade läst. Själv försökte jag och tog mig till sist igenom den, utan att förstå det fantastiska, samtidigt som den lämnat ett minne av att vara riktigt bra.

Nu var det dags igen och jag kom inte många sidor innan jag var tvungen att pressa tillbaka tårarna. En sårbar, ömhudad dag, men det är en så vacker historia - och jag undrar om den inte är ännu bättre för vuxna som någonstans önskar att de fortfarande var barn än för barnen själva.

Momo är en liten flicka som dyker upp från ingenstans och bosätter sig i en amfiteater. Ingen i byn kan ta hand om henne men i stället tar alla hand om henne litegrann: de kommer med mat, de ger henne möbler. Momo är en fantastisk lyssnare och hjälper människor som får berätta saker för henne och hon är en underbar lekkamrat, i vars sällskap alla lekar blir så oändligt mycket bättre.

Men ondskan lurar bakom hörnet, i form av de små grå männen som stjäl tid. De lurar de vuxna människorna att spara tid och sätta in den på tidssparkassan men de kommer aldrig att få igen den så det handlar om stöld. Tyvärr minns inte de vuxna dessa avtal utan får bara oerhört bråttom, vilket går ut över barnen. Tidstjuvarna inser att Momo är deras värsta motståndare, eftersom hon har ett sådant inflytande över människor, samtidigt som hon är så svårpåverkad och så börjar en kamp: kampen om tiden.

Det är en saga och en allegori, en samhällskritisk roman och en hyllning till fantasin och tron på dess makt. Det är en underbar bok och till sist, efter mer än tjugo år, förstår jag vad min kompis menade.

Utläst: Orkestergraven av Unni Lindell

Jag var på väg att sluta läsa denna deckare ett antal gånger och i efterhand ångrar jag att jag inte gjorde det. Jag kan inte rekommendera någon att läsa den, inte ens vid total läskris. De som klagar på Camilla Läckberg borde ge sig på denna kvinna i stället. Bedrövligt.

En violinist hittas mördad en vinternatt. Hennes f.d. man har inget tillfredsställande alibi och i orkestern finns eventuellt en älskare. Och annars är det som vanligt. Polis med privat familjekaos inklusive bristande förståelse. Kursiverad (kanske inte kursiverad men motsvarande) mördare. Oengagerande mordoffer och familj. Dåligt språk och dialog (kanhända en effekt av översättning).

Utläst: Världens sista roman av Daniel Sjölin

Det är nog dags för ett litet uppsamlingsheat. Jag har tio (!) utlästa böcker som jag inte skrivit om och min semester börjar i helgen och då beger jag mig till internetfria/lösa platser. Men det blir nog lite kortare texter för mitt engagemang är lite lågt just nu.

Först ut: Världens sista roman av Daniel Sjölin. Huvudpersonen heter som författaren och är programledare för ett kulturprogram. Sedan är han alkoholiserad och har en senildement mor, för att förvirra den som tror att det är en självbiografi. Jag förstår inte riktigt vitsen med detta upplägg; jag läser boken som ren fiktion i alla fall, eller så ren som fiktion nu kan vara för de flesta författare hämtar ju ändå sitt stoff från det vi kallar verklighet.

Det är ordrikt, infallsrikt, utfallsrikt och ganska rörigt. Kanhända är jag för ofokuserad, kanhända söker jag mönster som inte finns där, kanhända letar jag förgäves efter sammanhang där just detta bryter samman men det fungerar inte för mig. När i tiden är bokens "nu"? När är egentligen huvudpersonen född? Och hur gammal är egentligen hans mamma? Tidsmarkörerna är för många och för få och alldeles för motsägelsefulla men det är kanske meningen. Den totalt opålitlige berättaren innebär romanens död. Det litterära gungflyt på väg att kapsejsa när fler tidsplan läggs in, fler "jag", fler generationer. Konstruktionen som är både synlig och osynlig. Lager på lager av upprepade små och stora övergrepp, personer som går in i och ut ut varandra.

Inte heller förmår jag engagera mig i de mestadels osympatiska personerna, utom i några små glimtar mellan sonen (Daniel) och modern, då jag plötsligt känner något. Och så när jag kommer till efterordet:

Till den
som med sitt ynka gurgel
befriat mig från orden
gjort alla romaner
meningslösa

S,
född att härmas och härma

Där satt den. Vad skulle han skriva en lång roman för?

lördag 12 juli 2008

Tvära kast

Jag läste ut Drottning Gåsfot lite för fort och kastade mig in i Disgrace och det är nästan jobbigt: från godmodigt 1700-tal till ett obehagligt sent 1900-tal. Det känns som om jag inte var riktigt beredd och jag hamnar så långt in i den här boken; tittar upp när bussen stannar och förundras över att jag inte befinner mig på landsbygden i Sydafrika.

fredag 11 juli 2008

Mer på plats

Nu står även lyrik och dramatik på rätt ställe. Det tar sig.

torsdag 10 juli 2008

Beställning

Nu har jag klickat iväg en bokbeställning:

WOOLF, VIRGINIA: MOMENTS OF LIBERTY
Häftad
129 kr

RYAN, ROB: THIS IS FOR YOU
Inbunden
144 kr

MAREK, DAN H.: SINGING - THE FIRST ART
Häftad
439 kr

Lite mer ordning

Igår kväll ägnade jag en stund åt mina bokhyllor - jag sorterade romanerna i alla fall. Det blev mycket flyttande fram och tillbaka, eftersom en del böcker stod väldigt konstigt. Till sist hittade jag No Longer Human i alla fall.

onsdag 9 juli 2008

Jag hittar inte

I morse insåg jag att jag behövde ta med mig en bok extra som reslektyr -- en diktsamling räcker liksom inte tor Tullinge-Solna. Briljant idé: Osamu Dazais No Longer Human. Ned i biblioteket och så - stopp. Jag kunde inte hitta den. Den är säkert på något smart ställe rent packningsmässigt men helt fel vad gäller ordningen. Och så fick jag det vanliga hjärnsläppet i det läget: jag kan inte ta någon annan bok, jag kan inte bestämma mig eller ens ta fram alternativen. Kris. Överdriv inte, Saga, så farligt är det inte. Jag kom på böcker jag inte orkar släpa runt eller är rädd om och klockan tickade på. Kris i alla fall. Men så kom jag på att jag ju har fyllt mitt skåp på kontoret med böcker så att jag skulle ha reserver när allt var nedpackat och nog skulle diktsamlingen räcka ena vägen så tack och lov.

Nu ligger Anatole Frances Drottning Gåsfot på skrivbordet, utvald för hemresan.

tisdag 8 juli 2008

Utläst: Kiffe kiffe imorgon av Faïza Guène

Nu har det hunnit gå fyra fem (?) veckor sedan jag läste Kiffe kiffe imorgon och jag inser att jag borde ha skrivit något direkt för nu har i ärlighetens namn det mesta av den lämnat mitt minne. Ung flicka i mångkulturell Parisförort. Pojke som ska hjälpa till med läxorna men i övrigt är tråkig på alla sätt och vis - eller kanske inte. Mamma som går på kurs för att lära sig franska och plötsligt får ett eget liv. Socialtanter som kommer och går, fattigdom som stannar och välgörenhetsinrättningar att rysa åt. Massor av beröm har den här boken fått och många tycks ha blivit charmerade av Doria men själv hade jag ganska tråkigt under läsningen.

Pinsamt

Det börjar se ut som om jag inte läser alls längre men jag fyller i alla fall på i min lästa-böcker-2008-lista. Att jag sedan har en idé om att jag ska skriva om det jag läser är en helt annan sak.

Mer akut än jag trodde

Uppackandet av böcker har nått ett totalstopp - det är fullt. Jag behöver de där extra bokhyllorna nu på direkten. På något sätt har jag lyckats förtränga det faktum att jag förlorade fem och en halv hyllmeter p.g.a. takhöjden och så var det ju böckerna som aldrig fick plats som det var. Därtill har jag blivit av med ett antal meter CD-förvaring, eftersom det passade så bra med sådana hyllor för att utnyttja utrymmet men nu finns det ingen CD-spelare ens på samma våning som biblioteket. Lyxproblem, lyxproblem, lyxproblem men likafullt problem...