tisdag 15 juli 2008

Utläst: Världens sista roman av Daniel Sjölin

Det är nog dags för ett litet uppsamlingsheat. Jag har tio (!) utlästa böcker som jag inte skrivit om och min semester börjar i helgen och då beger jag mig till internetfria/lösa platser. Men det blir nog lite kortare texter för mitt engagemang är lite lågt just nu.

Först ut: Världens sista roman av Daniel Sjölin. Huvudpersonen heter som författaren och är programledare för ett kulturprogram. Sedan är han alkoholiserad och har en senildement mor, för att förvirra den som tror att det är en självbiografi. Jag förstår inte riktigt vitsen med detta upplägg; jag läser boken som ren fiktion i alla fall, eller så ren som fiktion nu kan vara för de flesta författare hämtar ju ändå sitt stoff från det vi kallar verklighet.

Det är ordrikt, infallsrikt, utfallsrikt och ganska rörigt. Kanhända är jag för ofokuserad, kanhända söker jag mönster som inte finns där, kanhända letar jag förgäves efter sammanhang där just detta bryter samman men det fungerar inte för mig. När i tiden är bokens "nu"? När är egentligen huvudpersonen född? Och hur gammal är egentligen hans mamma? Tidsmarkörerna är för många och för få och alldeles för motsägelsefulla men det är kanske meningen. Den totalt opålitlige berättaren innebär romanens död. Det litterära gungflyt på väg att kapsejsa när fler tidsplan läggs in, fler "jag", fler generationer. Konstruktionen som är både synlig och osynlig. Lager på lager av upprepade små och stora övergrepp, personer som går in i och ut ut varandra.

Inte heller förmår jag engagera mig i de mestadels osympatiska personerna, utom i några små glimtar mellan sonen (Daniel) och modern, då jag plötsligt känner något. Och så när jag kommer till efterordet:

Till den
som med sitt ynka gurgel
befriat mig från orden
gjort alla romaner
meningslösa

S,
född att härmas och härma

Där satt den. Vad skulle han skriva en lång roman för?

1 kommentar:

determinerad sa...

Håller på och läser den just nu, snart utläst. Jag älskar den, är precis det den utger sig för att vara och omintetgör sig själv under läsandets gång.