När jag var liten var det här den bästa boken min likaledes bokslukande kompis hade läst. Själv försökte jag och tog mig till sist igenom den, utan att förstå det fantastiska, samtidigt som den lämnat ett minne av att vara riktigt bra.
Nu var det dags igen och jag kom inte många sidor innan jag var tvungen att pressa tillbaka tårarna. En sårbar, ömhudad dag, men det är en så vacker historia - och jag undrar om den inte är ännu bättre för vuxna som någonstans önskar att de fortfarande var barn än för barnen själva.
Momo är en liten flicka som dyker upp från ingenstans och bosätter sig i en amfiteater. Ingen i byn kan ta hand om henne men i stället tar alla hand om henne litegrann: de kommer med mat, de ger henne möbler. Momo är en fantastisk lyssnare och hjälper människor som får berätta saker för henne och hon är en underbar lekkamrat, i vars sällskap alla lekar blir så oändligt mycket bättre.
Men ondskan lurar bakom hörnet, i form av de små grå männen som stjäl tid. De lurar de vuxna människorna att spara tid och sätta in den på tidssparkassan men de kommer aldrig att få igen den så det handlar om stöld. Tyvärr minns inte de vuxna dessa avtal utan får bara oerhört bråttom, vilket går ut över barnen. Tidstjuvarna inser att Momo är deras värsta motståndare, eftersom hon har ett sådant inflytande över människor, samtidigt som hon är så svårpåverkad och så börjar en kamp: kampen om tiden.
Det är en saga och en allegori, en samhällskritisk roman och en hyllning till fantasin och tron på dess makt. Det är en underbar bok och till sist, efter mer än tjugo år, förstår jag vad min kompis menade.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar