Manon Lescaut är för mig en opera, eller faktiskt två: Manon Lescaut av Puccini och Manon av Massenet. Jag har sett båda och de är orskaken till att jag läste boken. Det är sällan jag ser dramatiseringen först och läser sedan, eftersom jag undviker filmatiseringar av böcker om jag inte läst boken men operorna ser jag ofta först. De skiljer sig en del från varandra och en hel del från romanen.
Romanen utger sig för att vara ett exakt återgivande av vad des Grieux berättar för den som nedtecknat det hela och denne ger sig bara in i berättelsen vid ett par tillfällen. des Grieux är en ung man av fin familj som på god väg att bli präst förälskar sig i den likaledes unga men sämre bemedlade Manon. Sämre bemedlad ja, men begiven på lyx och nöjen till den grad att hon inte kan leva utan dem. Alltså mer eller mindre säljer hon sig själv för att ha råd med det hon önskar och des Grieux drivs i fördärvet av sin kärlek och i sina försök att tillfredsställa henne. Samtidigt är Manon inte ond eller medvetet svekfull mot sin älskade för ja, hon älskar honom, bara naiv och totalt aningslös, nästan ända till slutet.
Den här sortens historier fungerar nog bättre för mig när de gestaltas i operans form, även om dessa två inte hör till mina favoriter; de stora känslorna gör sig bättre i sång och ackompanjerade av en stor orkester. I text kan jag inte låta bli att tänka "men sluta nu, du vet ju att det går åt skogen" för trots allt lyckas jag inte känna hur trollbunden han faktiskt är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar