Omläst: The Sound and the Fury av William Faulkner

När jag läste grundkursen i litteraturvetenskap för en halv evighet sedan var det två läsupplevelser jag tog med mig: Ibsens Vildanden och William Faulkners The Sound and the Fury. Den förra har jag läst om och därtill sett på scen men den senare har bara guppat omkring i minnet och i tankarna som ett omläsningsobjekt. Så första morgonen i villan när allt var kaos visste jag inte vad jag skulle läsa på tåget, vad som kunde passa min euforiskt uttröttade själ dök den bara upp.

Det är en ganska krävande bok där historien berättas i fyra delar, vardera utspelar sig under en dag men med en mängd återblickar. Första delen berättas av Benji, en utvecklingsstörd man, i en stream-of-consciousness med glimtar från nu och då och däremellan. Man får små klipp och ledtrådar, man får föraningar men ingen visshet. Andra delen utspelar sig tio år tidigare, den sista dagen i livet för en av Benjis bröder. Tredje delen utspelar sig dagen före den första och nu klarnar det allt mer, liksom i fjärde delen, som utspelar sig dagen efter den första. I Benjis värld finns barndomen ständigt närvarande som något berikande, trots all osäkerhet och alla faror, i de mer objektivt skildrade senare delarna framstår såväl barndomen som nuet som något mycket hårdare, kallare, torftigare. Det finns så många osympatiska personer i denna familj, så lite kärlek och tid för varandra. Så många ord som inte uttalas eller uttalas till fel person. Och över historien svävar Caddie, systern som allt kretsar kring, i hennes närvaro och frånvaro.

Jag tyckte bättre om den förra gången, den här gången blir jag så trött på folk, på den gamla modern, på det svarta tjänstefolket (som behandlas ganska illa, det är 1920-tal, men som också beter sig illa), på den bror som styr och ställer. Fortfarande tycker jag dock bäst om den första delen - det är något med det sättet att berätta som går in i mig, även om de andra delarna behövs för förståelsens skull och för att de ger en väldigt bra bild av tiden.