måndag 31 mars 2008

Jag smet...

Jodå, jag gick till Stadsbiblioteket men jag ville inte ha någon tårta och kvinnan som stod på scenen och talade gav mig krypningar så jag smet ned till barnavdelningen en stund i stället.

Eftermiddagsplan

Jag ska försöka hinna förbi Stadsbiblioteket idag för att gratulera på födelsedagen. Jag tycker så mycket om Asplunds byggnad och är lite orolig för nybyggnationer och annat (ja, jag är en konservativ människa). Den må vara opraktisk i dagsläget men i vår sekulariserade värld kan vi behöva ett litteraturtempel.

Ocensurerade bilder av bokhyllor

Jag vet inte om jag har berättat att mitt sovrum i dagsläget också är mitt bibliotek. Visserligen finns det ett bokskåp i vardagsrummet och en bokhylla i hallen men större delen av böckerna finns runt mig när jag sover. Jag tycker om att ha det så, även om det blir hopplöst dammigt; det är en trygghet att alltid ha nära till böckerna, att kunna se efter precis när man kommer på något (vanligen nattetid). Detta kommer det dock att bli ändring på nu när vi flyttar: böckerna ska få ett eget rum och sovrummet ska bli lite mer avskalat (må dä).

Innan jag börjar packa har jag dock tagit några bilder så här är det helt ocensurerade dagsläget i Sagas bibliotek. Ja, det är rörigt men jag skrev ju ocensurerat och i och med flyttplanerna har jag inte tagit itu med visst fixande, eftersom allt ändå ska packas ned.


Litteraturvetenskap och författarbiografier överst, lyrik och dramatik till vänster, resten prosa, förutom en hylla med ekonomilitteratur. Och så CD-samlingen.


Här syns mer av travarna ovanpå böckerna. Nyförvärv och inbyten.

Barn- och ungdomssidan, samt pärmar, tidskrifter och blandhyllor.

fredag 28 mars 2008

Utläst: Innan jag dör av Jenny Downham

Tessa är sexton år och döende i leukemi. Hon har haft sjukdomen i fyra år men nu är hon såpass illa däran att hon inte längre går i skolan. Men sexton år är ingen bra ålder att dö - då har man börjat inse vad det ärman kommer att gå miste om och Tessa har påbörjat en lista över vad hon måste hinna med innan det är slut; överst på den står att bli av med oskulden men hon vill också köra bil, bryta mot lagen, testa droger och en hel del annat.

Detta må vara en tillrättalagd skildring av en resa mot döden men det finns en hel del som skaver ändå. Trots att Tessa lyckas genomföra många av punkterna hjälper de bara en bit på vägen. Det är ett helt liv hon vill hinna leva på några månader och hopplösheten ligger hela tiden på lur. Det är bara ett par saker jag tycker blir för mycket av det rosaskimrande slaget och de vägs delvis upp av att skildringen av familjerelationerna bitvis är så ickeromantiserade. Tessa kan göra lite som hon vill för att hon är döende och vet om det och utnyttjar det men hon får också skäll och förbud. Jag tycker om hennes pappa som älskar henne över allt och försöker hjälpa och skydda men som hon blir så trött på. För mig blir han mycket verklig, medan mamman är lika undanglidande för mig som hon varit för Tessa de senaste åren.

Och, ja, jag gråter. Det går inte att komma undan men jag känner mig inte på något sätt lurad - snarare hade jag känt så om jag inte gråtit. Skildringen av de sista minuterna skulle jag dock klara mig utan.

Utläst: Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop

Barnahandlerskan är en kort brevroman bestående av brev från en barnbordellägarinna i Paris till hennes nyblivna kollega i Bordeaux. Mestadels rör det sig om skildringar av hur hon får tag på barn till verksamheten, vad hon och kunderna gör med dem och hur man gör sig av med barnens lik. Därtill finns det i förbifarten små referenser till samtiden - giljotinen och avrättningarna, de politiska omvälvningarna, fattigdomen som är en förutsättning för hennes framgång samt även mordet på Gustav III.

Det blir en märklig kontrast mellan grymheterna som skildras och sättet de skildras på. Övergrepp som regelmässigt leder så långt som till döden besrivs närmast frejdigt och det är förmodligen detta som gör att även en känslig själ som jag kan läsa boken - allt ter sig så orealistiskt att det inte riktigt går in. Det utstuderade är just utstuderat och barnen som är objekten blir knappt ens objekt för mig som läsare.

Vad jag förstår, är det språket som gjort att denna bok givits ut; att språket skulle förläna det tabubelagda ämnet en status av litteratur. Själv undrar jag om inte ämnet är det enda skälet till utgivningen: nog finner många det tabubelagda kittlande just för att det är tabubelagt, även om det pornografiska värdet för dem är ringa; nog är det lite speciellt att vara konnässör inom dessa så nyligen föraktade områden. Men visst är språket bra (såvitt jag kan bedöma det utifrån en översättning från ett språk jag inte alls förstår), även om jag inte finner det så fantastiskt som andra och inte tror att det hade räckt som argument om boken behandlat något mer vardagligt ämne.

torsdag 27 mars 2008

Frågan man (kanske) inte vill ha

"Vad tycker du om min systers böcker?" frågade min chef och jag svarade alldeles ärligt - tack och lov heter min chefs syster Maria Ernestam.

Johanna Nilssons senaste

Nej, jag har inte läst SOS från mänskligheten men jag tänker göra det. Jag har ett synnerligen ambivalent förhållande till Johanna Nilssons böcker men jag läser allt hon skriver ändå. Dagens recensioner ger dock vid handen att det kan vara både en lysande upplevelse och en synnerligen fadd dito det rör sig om - Magnus Eriksson höjer till skyarna i SvD och Martina Lowden sågar i DN.

Kommande läsprojekt

Eftersom man aldrig kan stanna kvar i nuet funderar jag på vad jag ska ha för snå "läsprojekt" framöver. Först ska jag läsa ut mina lånade böcker men sedan? En månad ska jag nog ägna mig åt att läsa om böcker; det blir alldeles för lite sådant för mig. Och så ska jag ta och läsa böckerna jag bytte till mig i januari. På spaning efter den tid som flytt kan det vara dags att göra ett nytt försök med i sommar - jag läste de tre första böckerna för tolv år sedan men jag skulle vilja läsa samtliga och då måste jag nog börja om från början. Eftersom jag mest läser skönlitteratur kanske jag skulle knåpa ihop något kring facklitteratur och eftersatta biografier där hemma.

Men sedan kommer det att dyka upp böcker som jag bara måste läsa just då, just nu omedelbums och så faller de fina planerna.

Utläst: Norwegian Wood av Haruki Murakami

Den Proustska madeleinekakan är Beatles "Norwegian Wood"; när sången klingar ut förflyttas vi tjugo år tillbaka i tiden och stannar där, i sällskap med snart tjugoårige Toru som halvhjärtat läser teatervetenskap och först halvhjärtat men snart på fullt allvar navigerar mellan de kvinnliga skären Naoko och Midori. Naoko är flickvännen till Torus bäste vän som tog sitt liv vid sjutton års ålder. Hon är skör och undanglidande, bär på sorger och minnen och omges av och omger sig med ett mörker som det är svårt att tränga igenom. Kurskamraten Midori bär också på sorger och minnen och har haft döden i sin omedelbara närhet mycket länge men hennes sätt att bemästra sin tillvaro är mycket långt ifrån Naokos. Där den förra drar sig in i sig själv är Midori utåtriktad, där Naoko avvaktar tar Midori risker.

Det är kvinnorna man får lära känna, och det man får veta om Toru är mestadels genom hans förhållningssätt till dem. Ibland blir jag tokig på hans tillbakalutade coolhet som kombineras med pliktmedvetenhet. Han flyter omkring i sin ungdom, lealös efter bäste vännens död, lätt att leda - till en viss gräns. Det är så många samtal som aldrig når till kärnan, så många outtalade om bara inte. Det är som en egen liten värld som man måste lämna förr eller senare, en värld begränsad i tiden mer än i rummet. Det som förvånar mig är mängden explicit sex; den krockar för mig med andra delar av skildringen. Är det en kvarleva av den (eventuellt inkorrekt beskrivna) japanska öppenheten kring dessa ämnen historiskt sett?

Japan är ett land som fascinerat mig sedan jag var sex år gammal men utan att jag kommit dit. Jag har ändå inte läst så mycket japansk litteratur, även om jag tycker om att göra det. För mig är Norwegian Wood både väldigt och inte särskilt japansk. Vissa saker skulle kunna utspela sig var som helst men det är något med det rofyllt lågmälda som signalerar Japan för mig.

onsdag 26 mars 2008

Starstruck (sort of)

Vad som också hände på biblioteket var att jag fick syn på Martina Lowden som satt på en stol och läste. Jag gick förbi henne och så vände jag. Jag är inte en sån som går fram till främmande människor, särskilt inte om de är kända, särskilt inte om - men någon gång ska väl vara den första, någon gång gör man sådant som man inte gör och så stod jag där och stammade fram att jag tycker väldigt, väldigt mycket om hennes bok. Jag kände mig som en mycket liten flicka men jag tror faktiskt att hon blev lite glad ändå.

Bortsprungen bok

Idag var jag på biblioteket för att lämna tillbaka böcker. Bara för att lämna tillbaka. Men bland enveckaslånen stod Jenny Downhams Innan jag dör och ropade på mig och dessutom skulle Mark Haddons The curious incident with the dog in the night-time finnas inne så jag övergav raskt duktigheten. Att hitta boken med den långa titeln visade sig dock lättare sagt än gjort. Först letade jag på alla upptänkliga ställen utan framgång, därefter fick jag med mig en bibliotekarie som också misslyckades. Hoppas att den som hittar boken blir glad!

Ingen morgonläsning

I morse tutade en bilist på mig när jag var på väg till tunnelbanan. Jag förstod inte vem det var, inte förrän efter att han svängt in till trottoaren insåg jag att det var en av mina kollegor som erbjöd mig skjuts till kontoret. Otroligt bekvämt men där rök morgonens lästid så det var inte enbart av godo.

tisdag 25 mars 2008

Utläst: Ivy av Julie Hearn

Nästa bok i min viktorianska (mini)orgie blev ungdomsboken Ivy.

Ivy är ett samhällets olycksbarn: föräldralös tonårsflicka boende hos sina kusiner småtjuvarna, laudanumberoende sedan mycket unga år och med ett stort rött hår som främsta tillgång. När en konstnär får syn på henne och ber henne bli hans modell och musa jublar hennes släktingar över inkomsterna medan hans mor gör sitt bästa för att röja henne ur vägen och själv vill hon helst göra något helt annat, vad inser hon under berättelsens gång.

Jag tycker om de prerafelitiska målningarna och här finns några av dem beskrivna, med verklig eller fiktiv bakgrund och längtar efter att se dem på riktigt. De faktiska målningarna ger mig också ganska speciella bilder när jag läser och även det som skulle kunna vara ganska grått ter sig färgglatt. Min invändning vad gäller detta är nog att det sista kapitlet, eller om det är en efterskrift, bör man hoppa över att läsa. Det må vara en ingång till berättelsen men nej tack. Dessutom hör den till det som för mig förbarnsligar den här historien; annat är ett visst tillrättaläggande av miljön och några "happy coincidences" samt det faktum att historien inte riktigt får utvecklas till fullo. När jag vill veta mer är det ett klipp till något annat men det jag får efter min väntan är inte riktigt så spännande som jag önskat. Det är något av förkortad och lätt urvattnad Sarah Waters över det hela; det skulle kunna vara så mycket bättre.

Det är ganska roligt att läsa den här boken så snart efter Myrrha - här tycker jag att atmosfären finns på plats redan från början och sedan är det kopplingarna: Dante Gabriel Rossetti är Arturs vän i Myrrha och en del beskrivningar av hans hustru Lizzie finns med där. I Ivy utspelar sig en del av berättelsen i dennes hus efter Lizzies död.

Om någon undrar

varför det tar så hiskeligt lång tid för mig att läsa Martina Lowdéns Allt, trots att jag hävdar att jag är förälskad i den så är det just det som är orsaken; jag vill inte slösa bort halvdana lässtunder på den här boken. Jag vill läsa ostört, låta orden rinna runt i mig och bli totalt uppslukad. That's why.

måndag 24 mars 2008

Utläst: Prep av Curtis Sittenfeld

Lee Fiora lämnar som fjortonåring sin familj för att börja på high school - i en annan delstat. Man får följa hennes fyra år på den fina internatskolan Ault, fyra år av vilsenhet, längtan, vänskap, kärlek, besvikelse och en hel del annat av det som livet är fyllt av men förstärkt av frånvaron från familjen och kontrasten mellan att vara bäst i klassen där hemma och att vara en medelmåtta i den nya skolan och kryddat med insikter om egna och andras ekonomiska förutsättningar.

De första tre åren är kapitelindelade efter läsårets tre terminer men det sista året utgör ett enda långt kapitel. Det är också en särskild händelse, företeelse, relation eller något annat som är i centrum i varje kapitel men samtidigt får man lära känna så många andra och veta så mycket annat att man nästan glömmer bort det, samtidigt som det hela tiden avrundas väldigt snyggt.

Jag är väldigt förtjust i internatskoleskildringar och här finns rumskamrater, samlingar, brytande av utegångsförbud och dukning till middagen. Lee är en huvudperson jag tycker om och känner med. Jag förstår henne också när hon gör och säger dumma saker (bortsett från en sak, där tappar hon mitt förtroende), förstår viljan att få vara med, skammen över de hopplösa föräldrarna, valen hon gör o.s.v. Jag tycker om att hon inte är så perfekt hela tiden, utan att för den sakens skull vara hopplös: hon är på sätt och vis ganska genomsnittlig men med god iakttagelseförmåga och ganska god självinsikt.

lördag 22 mars 2008

Tekniskt fel

Vår dator har kollapsat och det är så oinspirerande att skriva inlägg från mobilen, även om det går bättre än jag trott. Just nu läser jag inredningsmagasin i stället för böcker men det torde vara en övergående fas. Och om det är någon som tittar in så får jag lov att önska glad påsk!

torsdag 20 mars 2008

Utläst: Spader Dame av Claes Livijn

Spader Dame är en bok jag borde tycka om. 1800-tal, check, poetiskt språk, check, olycklig kärlek, check, galenskap, check. Dessutom borde den tilltala litteraturvetaren i mig. Och ändå. En brevroman på poetisk prosa, där brevskrivaren är på väg in i galenskapen kan tydligen vara synnerligen knepig för mig; jag lyckas inte ta mig in i texten, lyckas inte fånga in och hålla kvar orden. Vi kanske möttes vid fel tillfälle, det kanske finns en tid för oss men inte nu. Julklappsboken får bida sin tid i bokhyllan.

Omläst: En skugga blott av Maria Lang

Maria Langs böcker hör till vistelserna hos min farmor. Det var där jag först gjorde bekantskapen med Puck och Einar Bure, Christer Wijk och Skoga. Så i helgen var minst en omläsning given och det blev En skugga blott för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Jag älskar bibliotek och antikvariat som miljöer där böcker utspelar sig och 1950-talets Stockholm är också det en litterär omgivning jag trivs i så den här boken har goda förutsättningar. Det börjar dock inte med ett lik i ett bibliotek, utan i ett badkar, närmare bestämt Pucks badkar, och fortsätter med en försvunnen äkta man, studenter, doktorander, litterära diskussioner (Stagnelius!) och citat (Shakespeare!) på Hum B och en upplösning med de misstänkta ordentligt samlade - i ett rum på biblioteket. Det är pusseldeckare och små grå celler; även om dessa inte omnämns finns det naturligtvis likheter med Agatha Christies Hercule Poirot. Personerna är ganska schablonartade men på ett sympatiskt sätt.

Man vet vad man får och det är kanhända tråkigt men jag tycker om det och återvänder gärna då och då, även om jag inte längre känner lusten att läsa femton Maria lang på en vecka; en överdos av beskrivningar av hur stilig Christer Wijk är, för att inte tala om alla superlativer kring Camilla Martin (den kattögda Wagnersopranen med mannekängkropp) ter sig numera lätt avskräckande. Däremot är jag väldigt förtjust i de ständigt återkommande listorna över medverkande personer med en kort beskrivning, oftast formulerad med torr humor; här finns en studentska som beskrivs med orden "som inte läser".

onsdag 19 mars 2008

Inte så mycket boknörd ändå?

Jag hittade Boknördstestet via Bokhora och undrar vad jag föll på... Jag fick nämligen 77% men lyckas dessvärre inte få in bild med länk här.

Uppdaterat: jo, en del procent rök väl i och med att jag inte sett vare sig Notting Hill eller den andra filmen och absolut inte har lagt på minnet var Lisbeth Salander brukar fika.

Utläst: Silverfisken av Sofia Rapp Johansson

Katapultpriset för bästa skönlitterära debut 2007 tilldelas Silverfisken och alltså är det en Bra Bok, något jag inte känner mig kompetent att avgöra.

Silverfisken är en barndomsskildring på vers, oändliga upprepningar och variationer av det vidrigaste vidriga: en far som förgriper sig på sin dotter och lånar ut henne till andra män och en mor som inte finns där, inte gör något, också hon långt in, långt bort i ett missbruk. Det finns inget lyckligt slut, mer än att Sofia Rapp Johansson överlevde och slutligen skrev den här boken.

Jag måste läsa i små portioner för att stå ut, för att orka, för den här boken tär på mig, tär på mig utan att ge mig belöning i form av tårar eller ilska, ger mig förlamning och mörker i stället. Och tvekan. Det självbiografiska är så svårt - vem är jag att döma? Var går gränsen mellan skrivande som terapi och skrivande som något mera? Jag kan inte döma, jag kan inte bedöma.

Formen är lallande rimmade verser, innehållet är det vi önskar inte fanns. Kontraster, motsättningar men för mycket av det och för många upprepningar. Jag blir bedövad, avtrubbad, resignerad. De laddade orden förlorar sin laddning för mig, även om en del formuleringar bränner till. En vag tanke om att mer redigering hade varit på sin plats men då hade kanske hela bygget fallit; hur lägga tillrätta det som i grunden motsätter sig allt tillrättaläggande?

Utläst: Myrrha av Ulrika Kärnborg

En man som intresserar sig för hårt arbetande kvinnor. En hårt arbetande kvinna som blir det primära objektet för hans intresse. Ett samhälle där deras relation är en omöjlighet och en förolämpning.

Slutomdömet är som halvvägsditot: jag hade svårt att komma in i boken, svårt att känna något för personerna och, nu efteråt, svårt att minnas vad jag läst. Som om jag och boken bara skuddat på ytan av varandra men utan att jag känner någon reell sorg och saknad. Jag hade visserligen önskat mig något mer, något annat, men mina förväntningar hade sänkts av andras rapporter så den vanliga besvikelsen uteblev. Förvåningen över bristen på tidsmarkörer kvarstår; för mig var det en väldigt ickeviktoriansk bok om den viktorianska tiden, väldigt ickeengelskt om det engelska.

Bokkollo light

Min helg hos farmor innebar inte fullt så mycket läsande som jag väntat mig; jag halvsov i bilen, väl framme hamnade jag på en operautsändning från metropolitan o.s.v. men en del hann jag ändå med: jag läste ut Myrrha, Silverfisken och Spader Dame (äntligen!!!), läste om En skugga blott, läste 3/4 av Prep och ett antal sidor Allt. På Myrorna köpte jag Siri Hustvedts What I Loved, Bo Carpelans Axel (jag är inte så förtjust i den men jag läste sönder min Fästmans exemplar och har haft dåligt samvete länge) och Hej, Stjärnöga av Deborah Hautzig.

What´s new?

Jag är tillbaka. Jag ligger efter. Jag har läst en hel del. Och så har jag köpt ett hus.

lördag 15 mars 2008

Väskan väger bly

av alla böcker. Och alldeles strax står bilen här utanför. Vi ses på onsdag!

fredag 14 mars 2008

Packlista

I morgon åker jag och sedan dröjer det med uppdateringar. Farmor bor inte ute i obygden men nästan. Inget Internet och halvdan mobiltäckning men troligen gott om tid att läsa. Som det ser ut just nu kommer min väska att innehålla Allt (kvartsläst), Silverfisken (halvläst), Myrrha (om jag inte hunnit läsa ut den), Spader Dame (så att den äntligen ska bli utläst) och Prep (som omväxling). Men det kan hända att jag läser Mörkögda augustinatt, En skugga blott, Mördaren ljuger inte ensam eller Se döden på dig väntar i stället.

(Och så planerar jag en raid på Myrorna på vägen.)

Halvvägs: Myrrha av Ulrika Kärnborg

Jag har läst ett par recensioner och några blogginlägg och än så länge hamnar väl mitt omdöme om Myrrha kring genomsnittet: jag har svårt att komma in i berättelsen, svårt att lära känna huvudpersonerna och svårt att känna något för dem. Men jag blir förvånad över vad jag ser som bristen på viktorianska markörer; det skulle kunna vara en helt annan tid, ett helt annat land och det gör mig lite besviken.

torsdag 13 mars 2008

Notfynd/kulturhistoria

Veckans första biblioteksbesök: Statens musikbibliotek. Jag lämnade tillbaka noterna jag haft för länge och gick sedan till hyllan med gamla noter till salu. Mest obskyra verk av ännu mer obskyra tonsättare men också Elfrida Andrées gamla exemplar av Bachs H-mollmässa. För tjugo kronor blev det mitt.

Nästan totalt orelaterat

Vi lägger bud på ett hus där det finns tillräckligt många rum för att ett av dem ska kunna bli vårt bibliotek. Visserligen ganska litet men i alla fall.

Inte leva som man lär

...eller snarare som man vill. Plötsligt har jag fyra böcker jag betraktar som pågående läsning, även om Spader Dame nog snart får betraktas som försmådd och övergiven. Allt vill jag inte släpa runt i handväskan utan läsa vördnadsfullt stillasittande en första gång, Silverfisken påbörjade jag igår och den klarar jag inte utan omväxling och så Myrrha då, för den vanliga vardagliga läsningen och för en gångs skull läser jag en bok som bara är någon vecka gammal.

Utläst: Fingersmith av Sarah Waters

Det är säkrast att inte återberätta för mycket av handlingen i Fingersmith; för en gångs skull bjuder en bok mig på en riktig överraskning, något jag absolut inte väntat mig och jag vill inte förstöra för någon annan.

Susan Trinder växer upp i en paradox: en extremt skyddad tillvaro på Londons skuggsida. En familj av ficktjuvar, eller snarare hälare, genom vilken en mängd små och stora dyrbarheter passerar men där en förblir: Susan själv. En dag blir hon dock en viktig kugge i en plan som ska ge riktigt mycket pengar och hon lämnar London för att bli kammarjungfru på ett stort gods, där den unga arvtagerskan ska snärjas. Ett lätt jobb för en dotter till en mörderska men det kalla blodet förbyts i varmt.

Jag älskar att läsa om det viktorianska England, jag älskar korsettporr och alltså tycker jag om den här boken. Visst är historien extremt konstruerad men jag köper det; jag kräver inte realism jämt, och den här konstruktionen gillar jag. Det skulle möjligen vara slutet som jag inte tycker lever upp till resten. Något jag finner intressant är att jag hela tiden förväntar mig att saker ska vara värre än de visar sig vara, utom i några undantagsfall. Det är så mycket mörker och dysterhet och föraningar men en hel del löser sig faktiskt lindrigare än jag trott.

onsdag 12 mars 2008

Pseudobokkollo

I helgen ska jag och mina föräldrar åka och hälsa på min farmor. Detta innebär två långa bilresor och en massa kvällstid (och en del dagtid med, för den delen) som bäst tillbringas med en bok i handen. Jag har hur mycket som helst som drar där hemma och dessutom biblioteksböcker med utrinnande lånetid men till vistelserna hos farmor hör överkonsumtion av Maria Lang-deckare och nu står jag - redan på planeringsstadiet - som en åsna mellan inte bara två utan en lång rad hötappar. Men vi åker bil, som sagt, vilket innebär att jag kan ta med mig mer än vad jag tror att jag kommer att hinna läsa.

Efter med Bokfemmorna

Nu ligger jag långt efter med Bokfemmorna igen. Det började när ämnet var "glädje" - på något sätt är det väldigt typiskt mig att inte kunna hitta något där. Veckan därpå var det favorittema och det var inte svårt men krävde lite putsning och så gick tiden. Nu är det dags för samtidsroman och hjärnan står still. Men jag ska försöka komma ikapp.

Så få sidor kvar men...

Det är irriterande när man hamnar i ett läge där man har väldigt få sidor kvar att läsa i en bok men av olika skäl tvingas vänta. Så är det just nu för mig. Tjugo sidor kvar i Fingersmith och jag kan inte göra som när jag läste Bryta om, eftersom jag kom till kontoret efter lunch och har en del att göra. Det kanske inte händer så mycket men något måste ske och vad och hur vill jag veta. Ack, om jag ändå inte satt på kontor.

tisdag 11 mars 2008

Morgonens svek

I morse läste jag inte Fingersmith under resan till kontoret. Inte någon annan bok heller. Nej, för en gångs skull blev det en tidskrift: Tidskriften Opera, den enda jag prenumererar på. Tydligen kom den i går för jag hittade den på köksbordet i morse och opera är för mig en ännu större passion än litteraturen.

Ännu en hög

Fästmannen suckade när jag visade upp innehållet i min bokkollogoodiebag: ännu fler böcker. Nu har jag parkerat dem på nattduksbordet, ovanpå The Sound and the Fury (som hamnade där när jag insåg att det var dags för omläsning), boken där jag antecknar vad jag läser och min dagbok. Som fundament har traven ett rejält askfat (Stig Lindbergs Dominoserie). På kvällarna lägger jag ifrån mig Fingersmith högst upp och känner bygget vingla till. Jag är en riskavert person, det är mitt sätt att leva farligt.

måndag 10 mars 2008

Utläst: Översättarens anmärkningar av Erik Andersson

Översättarens anmärkningar är dagboksanteckningar av mannen som står för den senaste översättningen av Sagan om Ringen. Mestadels är det omtalade och återgivna mailväxlingar med självutnämnda och lite mer etablerade experter på dessa böcker. Det genereras långa listor med förslag på översättningar av namnen i böckerna, det är diskussioner och frågor. Själv har jag läst böckerna på engelska och har ingen uppfattning om vare sig den gamla eller nya översättningen men det är fascinerande att läsa om ett normalt ganska ensamt arbete som plötsligt blir ifrågasatt av allt och alla, där resultatet debatteras på Internet och känslorna svallar.

En del mer "principiella" frågor kring översättandet slinker också med och där blir det nästan mest intressant - översättarens roll i förhållanden till författarens, stilar, stämningar...

Och så några steg på ömma tår för originalspråkssnobbar som jag. Är boken skriven på ett språk jag behärskar någotsånär anser jag att jag bör läsa den på det språket (det är därför jag läser så lite på tyska och andra skandinaviska språk än svenska). Översättarens anmärkningar får mig att fundera över vad jag vinner och förlorar på detta, och varför jag gör det. Det är den där snobbismen "översättningar blir annorlunda" men det är också en önskan att öka min språkbehärskning. Jag vet inte vilka nyanser jag missar, vilka associationer jag inte hinner få, när en större del av min hjärnkapacitet är upptagen med att dechiffrera själva texten. Jag kommer nog att fortsätta på samma sätt men vara lite mer tillåtande när det är frågan om språkligt avancerad litteratur. Och Ulysses på engelska går bara inte. Än.

Post Bokkollo II

Så, jag utlovade ett lite längre inlägg och här kommer det.

Det började lite lustigt på Centralen: "jag känner igen dig" och hon såg nog lite vagt bekant ut så ja, "kan vi ha gått i samma skola?". Det visade sig att det hade vi. Ett par år på högstadiet för en evighet sedan. Och senare vid middagen konstaterade hon att det var synd att vi inte kände varandra då och jag kan bara hålla med.

På tåget till Strängnäs försökte jag läsa i min tidigare på morgonen påbörjade Fingersmith men drogs hela tiden till samtalet kring bordet brevid så det blev inte många sidor. När vi anlände till Ulvhäll samlades vi i en av salongerna, fick våra goodiebags, gjorde några lära-känna-varandra-övningar och sedan sjönk de flesta ned i soffor och fåtöljer och in i sina böcker. Några samtal fortfarande men alltmer avklingande till dess att prasslet från en papperskasse blev till ett dån. Ensamma tillsammans, förenade av litteraturen.



Efter halvannan timmes läsning var det dags för incheckning och jag och min rumskompis drog lott om våningarna. Jag fick dubbelsängen på övervåningen och klapprade upp och ned för trappan. Sedan återvände jag till salongen, som nu var nästan tom, och fortsatte läsa tills det var dags för afternoon tea med smörgåsar, scones och kakor, följt av författarsamtalet med Christer Hermansson.

Sedan var det en kort piffpaus, några sidor Allt och telefonsamtal med Fästmannen och så dags för middag. Tyvärr satt vi inte i samma rum alla 33 men då hade ljudnivån kanske blivit olidlig? Bordet jag hamnade vid var i alla fall väldigt trevligt med många intressanta samtalsämnen, även om en hel del inte var det minsta bokrelaterade. Sedan satt vi vid öppna spisen och pratade vidare en stund men vid halvelva återvände jag till rummet för att få läsa lite mer. Då blev det mest Allt och jag blev förälskad.

Nästa morgon var det lång frukost, samtal kring Extremt högt och otroligt nära, där det var jag som var den negativa, och så lite läsning till för att få ut det sista.

Totalt hann jag läsa 100 sidor Allt och 200 sidor Fingersmith och det får väl sägas vara acceptabelt men jag hade hellre sett att kollot varit en dag längre så att jag hunnit läsa mer och prata med fler för några av de 33 har jag knappt växlat ett ord med. Men förhoppningsvis blir det fler tillfällen och jag ser fram emot dem. Tack, Bokhoror, för att ni ordnat detta!


Detta är innehållet i min goodiebag och jag var alltså en av de lyckligt lottade/utvalda som fick Ulrika Kärnborgs Myrrha.

söndag 9 mars 2008

Post Bokkollo

Som synes lyckades jag blogga lite från mobiltelefonen i alla fall - jag har ju fått en alldeles för avancerad modell för mitt eget bästa, gubevars.

Nu är jag hemma och huvudet snurrar men jag är samtidigt väldigt, väldigt glad. Jag har haft roligt, jag har fått läsa (om än för lite), jag har fått prata böcker (men hade gärna pratat mer), jag har fått ladda mina batterier efter en jobbig vecka och jag har fått nya böcker att läsa, såväl bokstavligen (de i min goodiebag) som bildligen (små tips här och där).

Nu fortsätter min söndag som de brukar - med sång, husletande och allt jag inte hinner med annars men jag är inte klar med det här än, det blir ett längre inlägg i morgon, förhoppningsvis med bilder, om de har blivit någotsånär bra, vill säga.

Jag är förälskad. I Allt.

Rubriken borde räcka men jag är fast och än så länge känns det ohjälpligt och ganska underbart.

lördag 8 mars 2008

Bokkollorapport

Vi läser och äter och pratar och tiden går alldeles för fort. Hittills har det blivit lite Fingersmith och alldeles för få sidor Allt. Och min goodiebag innehöll bl.a. Myrrha.

fredag 7 mars 2008

Bokkollo, here I come!

Nåja, inte precis, men jag kommer inte att ha tid att sitta något mer vid datorn innan vi åker i morgon och eftersom det där med mobilbloggande inte är något jag förstår mig på får uppdateringarna vänta till på söndag - eller måndag, med tanke på att jag har så mycket som måste göras när jag kommer hem. Men halvannat dygn vikt åt läsning är underbart!

Passande


Jag läser Översättarens anmärkningar och då passar kanske den här bilden - en svensk Ent.

Utläst: Extremely Loud and Incredibly Close av Jonathan Safran Foer

Den här boken har stått på min att-läsa-lista länge och när jag hittade den på Myrorna för en femma var det ett självklart köp. Att den sedan var den gemensamma boken inför Bokkollot fick mig att ta itu med den ännu något snabbare än jag tänkt mig men det gav mig också ett problem: de höga förväntningarna. När så många säger att något är bra måste det ju vara det, eller? Och när jag inte håller med blir jag osäker på vad det är för fel på mig, i stället för det mer rimliga, varför just den boken är fel för mig. Alltså: jag sökte ett mästerverk och fann en okej bok, jag är besviken (usel travesti på Edith Södergran).

Jag vet inte om handlingen egentligen behöver återges men i alla fall: nioåriga Oscar har förlorat sin far då planen flög in i Twin Towers. Den sorg han bär, hans "heavy boots", blir än tyngre av att han hörde faderns sista telefonsamtal men inte kan förmå sig att berätta detta för sin mor. En dag har han sönder en vas som står i faderns garderob och bland skärvorna hittar han en nyckel i ett kuvert som det står "Black" på. Detta leder till en jakt på låset nyckeln kan öppna, för där måste ju också något viktigt finnas, något som kan ge svar på frågorna han inte ens ställt sig om sin pappa. Han ägnar sig också åt att skriva brev till kända personer och att uppfinna saker - ofta sådant som har att göra med olyckor, sådant som hade kunnat förhindra katastrofen 9/11 eller hjälpa skadade personer. Boken består också av brev och annat som redogör för hans farföräldrars liv samt en mängd fotografier.

När jag läser den här boken får jag en känsla av att jag läst den förut, och det har jag - The History of Love. Det är samma förlorade fäder, samma brådmogna barn, samma jakt på personer, samma sorg och saknad, samma invandrade överlevare från andra världskriget, samma hype - och samma besvikelse. För det är bara korta glimtar som berör mig, korta delar av berättelserna. Det är för mycket konstruktion för mig, det är för mycket arrangerade sorgligheter (och märkligheter och sammanträffanden och -), det är för mycket som en film där jag kan följa hur regissören bygger upp det för att jag ska gråta vid rätt tillfälle.

Och så är det Oscar. Jag tycker synd om honom men jag tycker inte att det är charmigt med små barn som använder sina föräldrars kreditkort för att köpa dyra saker, som delar ut kopior av lägenhetsnyckeln för att säkert kunna få pizzan levererad, som kan allt om obskyra ämnen men måste ringa till hotell Ritz för att få veta vad en minibar är. Jag undrar varför jag inte faller för det? Jag undrar också hur mycket författaren sneglat på Oskar i Die Blechtrommel av Günter Grass - tamburinen och trumman är bara den mest uppenbara parallellen (förutom namnet).

Kärt besvär

Igår kväll bet jag ihop och tog ned kabinväskan från vinden. Jag hade fina idéer om att anlända till herrgården försedd med en väska som minner om äldre tider men efter upprepade påpekanden om hur många böcker man kommer att få med sig hem kom jag fram till att den tråkiga moderna är ett säkrare alternativ.

Det jag tänker packa i bokväg är Martina Lowdens Allt och Sarah Waters Affinity eller Fingersmith som jag hoppas ger mig den önskade dosen viktoriana (om nu inte Ka har rätt i sin önskan om att Ulrika Järnborgs Myrrha finns med i goodiebagen, en tanke som tidigare slagit även mig). Jag förväntar mig dock inte att hinna läsa ut dem.

torsdag 6 mars 2008

Utläst: Special Topics in Calamity Physics

Jag har gnällt ett tag men nu har jag läst ut den och - faktiskt - den tog sig på slutet.

Blue van Meer är 16 år och ska börja sista året på high school - i ännu en ny skola, eftersom hon och hennes far aldrig stannar länge på samma ställe. Modern avled i en bilolycka för ett antal år sedan och allt hon lämnat kvar är några lådor med uppnålade fjärilar, medan faderns övriga bagage är ett rejält bibliotek och en överdos bildning. Vad han lämnar efter sig när de far är en lång rad kvinnor, mer eller mindre rasande över att ha blivit försmådda.

Till sist börjar så skolan och Blue fångas in i den utvalda kretsen kring läraren Hannah Schneider. Hon är en person man dras till och öppnar sig för men som man inte vet så mycket om. Eleverna spionerar på henne och det blir det allt krångligare med små och stora mysterier kring Hannah, innan Blue till sist hittar henne död. Det är då de verkliga mysterierna börjar, liksom Blues sökande efter svar och det är då jag till sist börjar engagera mig i historien, i personerna, även om det känns som om det är för sent.

Som jag skrivit - teoretiskt sett borde jag älska den här boken; bildning, litterära referenser, skolmiljö men i praktiken tyckte jag inte att den var särskilt bra. Jag hoppades på The Secret History men fick - ja, jag vet inte riktigt. Det är för många ord, för mycket källhävisningar - om det är tilltron till bildning, eller lust att utmärka sig, eller brist på tilltro till den egna formuleringsförmågan som är orsaken kan jag inte avgöra men jag finner det synnerligen tröttsamt. Och så börjar jag bli trött på överbegåvade barn och ungdomar som är ganska "korkade" på andra sätt. Men omslaget älskar jag.

onsdag 5 mars 2008

Bokslut IRL

Orsaken till den sjunkande inläggsfrekvensen stavas b-o-k-s-l-u-t. Ack om det vore så väl att det hade med böcker att göra...

Läsa i sängen

Jag läste en artikel eller om det var en recension av Himlens hjärta och hakade upp mig på en sak. (Detta är inte ett ordagrant citat, eftersom jag inte kan hitta källan men jag tror mig ha fångat innebörden.) "Precis som i Bergmans Scener ur ett äktenskap fångas stagnationen i äktenskapet i en scen där paret ligger i sängen och läser varsin bok." Visst, det beror väl på hur det ser ut, men när Fästmannen och jag ligger och läser tycker jag att det är mysigt, liksom beskrivningar av hur andra par ligger och läser tillsammans.

tisdag 4 mars 2008

Det blev bussen

(Om nu någon vill veta hur jag gjorde så åkte jag kommunalt och läste Extremely Loud and Incredibly Close och unnade mig en extra halvtimmes sovmorgon i morse.)

måndag 3 mars 2008

Besatthet

Nu får jag alldeles strax åka hem från kontoret men jag velar vad gäller färdmedlet: ska jag ta taxi och komma hem snabbare eller åka kommunalt och sitta och läsa i lugn och ro (så lugnt det nu blir med huvudvärken på lur)? Det är kanske knäppt att ens fundera över det, med tanke på att jag ska vara här igen om tio timmar...

Listorna som länkar

Jag tänker ta bort listorna till höger och göra om dem till länkade inlägg, eftersom det ser så rörigt ut och jag dessutom inte uppdaterar dem som jag borde. Förhoppningsvis blir det bättre så här.

Hemsk vecka

Den här veckan kommer att vara hemsk, men tack och lov avslutas den med Bokkollo. Vägen dit kommer dock att vara lång. Så mycket som ska hinnas med och jag är trött redan innan. Antingen kommer jag inte att hinna läsa ett dugg eller också kommer jag att tvångsmässigt kasta mig över mina böcker så fort jag har en sekund över. Fly någon annanstans, bort från allt som krävs av mig.

lördag 1 mars 2008

Inte likt mig

Jag har varit på Myrorna idag, i två av deras butiker, till och med, men inte köpt en enda bok. Faktiskt inte ens tittat in på bokavdelningarna. Jag jagade en sorts porslin min bror önskar sig i födelsedagspresent och var tvungen att skynda från den första för att hinna till nästa innan de stängde. Det känns mycket märkligt och i bakhuvudet gnager det att det kanske var idag jag hade kunnat hitta - ja, någon titel jag inte ens visste att jag skulle bli så glad över att finna. Jag tycker alltså om att köpa begagnade böcker medan nya inte alls ter sig lika lockande. Förmodligen har det att göra med alla de år jag inte hade råd att köpa andra nya böcker än kurslitteratur; det går emot min självbild, helt enkelt.

Halvvägs: Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl

Det går så långsamt framåt för mig. Jag har lust att ge upp men så dyker det upp något som driver mig vidare. Teoretiskt sett borde jag älska den här boken men det gör jag inte. Jag gillar den och gillar den inte. Jag tröttnar och jag fortsätter och jag kan inte låta bli att tänka på den när jag inte läser. Det här är en mycket märklig läsupplevelse.