Utläst: Silverfisken av Sofia Rapp Johansson

Katapultpriset för bästa skönlitterära debut 2007 tilldelas Silverfisken och alltså är det en Bra Bok, något jag inte känner mig kompetent att avgöra.

Silverfisken är en barndomsskildring på vers, oändliga upprepningar och variationer av det vidrigaste vidriga: en far som förgriper sig på sin dotter och lånar ut henne till andra män och en mor som inte finns där, inte gör något, också hon långt in, långt bort i ett missbruk. Det finns inget lyckligt slut, mer än att Sofia Rapp Johansson överlevde och slutligen skrev den här boken.

Jag måste läsa i små portioner för att stå ut, för att orka, för den här boken tär på mig, tär på mig utan att ge mig belöning i form av tårar eller ilska, ger mig förlamning och mörker i stället. Och tvekan. Det självbiografiska är så svårt - vem är jag att döma? Var går gränsen mellan skrivande som terapi och skrivande som något mera? Jag kan inte döma, jag kan inte bedöma.

Formen är lallande rimmade verser, innehållet är det vi önskar inte fanns. Kontraster, motsättningar men för mycket av det och för många upprepningar. Jag blir bedövad, avtrubbad, resignerad. De laddade orden förlorar sin laddning för mig, även om en del formuleringar bränner till. En vag tanke om att mer redigering hade varit på sin plats men då hade kanske hela bygget fallit; hur lägga tillrätta det som i grunden motsätter sig allt tillrättaläggande?