fredag 7 mars 2008

Utläst: Extremely Loud and Incredibly Close av Jonathan Safran Foer

Den här boken har stått på min att-läsa-lista länge och när jag hittade den på Myrorna för en femma var det ett självklart köp. Att den sedan var den gemensamma boken inför Bokkollot fick mig att ta itu med den ännu något snabbare än jag tänkt mig men det gav mig också ett problem: de höga förväntningarna. När så många säger att något är bra måste det ju vara det, eller? Och när jag inte håller med blir jag osäker på vad det är för fel på mig, i stället för det mer rimliga, varför just den boken är fel för mig. Alltså: jag sökte ett mästerverk och fann en okej bok, jag är besviken (usel travesti på Edith Södergran).

Jag vet inte om handlingen egentligen behöver återges men i alla fall: nioåriga Oscar har förlorat sin far då planen flög in i Twin Towers. Den sorg han bär, hans "heavy boots", blir än tyngre av att han hörde faderns sista telefonsamtal men inte kan förmå sig att berätta detta för sin mor. En dag har han sönder en vas som står i faderns garderob och bland skärvorna hittar han en nyckel i ett kuvert som det står "Black" på. Detta leder till en jakt på låset nyckeln kan öppna, för där måste ju också något viktigt finnas, något som kan ge svar på frågorna han inte ens ställt sig om sin pappa. Han ägnar sig också åt att skriva brev till kända personer och att uppfinna saker - ofta sådant som har att göra med olyckor, sådant som hade kunnat förhindra katastrofen 9/11 eller hjälpa skadade personer. Boken består också av brev och annat som redogör för hans farföräldrars liv samt en mängd fotografier.

När jag läser den här boken får jag en känsla av att jag läst den förut, och det har jag - The History of Love. Det är samma förlorade fäder, samma brådmogna barn, samma jakt på personer, samma sorg och saknad, samma invandrade överlevare från andra världskriget, samma hype - och samma besvikelse. För det är bara korta glimtar som berör mig, korta delar av berättelserna. Det är för mycket konstruktion för mig, det är för mycket arrangerade sorgligheter (och märkligheter och sammanträffanden och -), det är för mycket som en film där jag kan följa hur regissören bygger upp det för att jag ska gråta vid rätt tillfälle.

Och så är det Oscar. Jag tycker synd om honom men jag tycker inte att det är charmigt med små barn som använder sina föräldrars kreditkort för att köpa dyra saker, som delar ut kopior av lägenhetsnyckeln för att säkert kunna få pizzan levererad, som kan allt om obskyra ämnen men måste ringa till hotell Ritz för att få veta vad en minibar är. Jag undrar varför jag inte faller för det? Jag undrar också hur mycket författaren sneglat på Oskar i Die Blechtrommel av Günter Grass - tamburinen och trumman är bara den mest uppenbara parallellen (förutom namnet).

1 kommentar:

Magix sa...

Jag älskade Safran Foer medan jag inte förstod mig på Krauss. Fast du har rätt i att det är underligt att man gillar Oscar!

Åååh, du ska ha ett underbart bokkollo, jag är sååå avundsjuk!! Nästa höst kanske?