Utläst: Norwegian Wood av Haruki Murakami

Den Proustska madeleinekakan är Beatles "Norwegian Wood"; när sången klingar ut förflyttas vi tjugo år tillbaka i tiden och stannar där, i sällskap med snart tjugoårige Toru som halvhjärtat läser teatervetenskap och först halvhjärtat men snart på fullt allvar navigerar mellan de kvinnliga skären Naoko och Midori. Naoko är flickvännen till Torus bäste vän som tog sitt liv vid sjutton års ålder. Hon är skör och undanglidande, bär på sorger och minnen och omges av och omger sig med ett mörker som det är svårt att tränga igenom. Kurskamraten Midori bär också på sorger och minnen och har haft döden i sin omedelbara närhet mycket länge men hennes sätt att bemästra sin tillvaro är mycket långt ifrån Naokos. Där den förra drar sig in i sig själv är Midori utåtriktad, där Naoko avvaktar tar Midori risker.

Det är kvinnorna man får lära känna, och det man får veta om Toru är mestadels genom hans förhållningssätt till dem. Ibland blir jag tokig på hans tillbakalutade coolhet som kombineras med pliktmedvetenhet. Han flyter omkring i sin ungdom, lealös efter bäste vännens död, lätt att leda - till en viss gräns. Det är så många samtal som aldrig når till kärnan, så många outtalade om bara inte. Det är som en egen liten värld som man måste lämna förr eller senare, en värld begränsad i tiden mer än i rummet. Det som förvånar mig är mängden explicit sex; den krockar för mig med andra delar av skildringen. Är det en kvarleva av den (eventuellt inkorrekt beskrivna) japanska öppenheten kring dessa ämnen historiskt sett?

Japan är ett land som fascinerat mig sedan jag var sex år gammal men utan att jag kommit dit. Jag har ändå inte läst så mycket japansk litteratur, även om jag tycker om att göra det. För mig är Norwegian Wood både väldigt och inte särskilt japansk. Vissa saker skulle kunna utspela sig var som helst men det är något med det rofyllt lågmälda som signalerar Japan för mig.