Lee Fiora lämnar som fjortonåring sin familj för att börja på high school - i en annan delstat. Man får följa hennes fyra år på den fina internatskolan Ault, fyra år av vilsenhet, längtan, vänskap, kärlek, besvikelse och en hel del annat av det som livet är fyllt av men förstärkt av frånvaron från familjen och kontrasten mellan att vara bäst i klassen där hemma och att vara en medelmåtta i den nya skolan och kryddat med insikter om egna och andras ekonomiska förutsättningar.
De första tre åren är kapitelindelade efter läsårets tre terminer men det sista året utgör ett enda långt kapitel. Det är också en särskild händelse, företeelse, relation eller något annat som är i centrum i varje kapitel men samtidigt får man lära känna så många andra och veta så mycket annat att man nästan glömmer bort det, samtidigt som det hela tiden avrundas väldigt snyggt.
Jag är väldigt förtjust i internatskoleskildringar och här finns rumskamrater, samlingar, brytande av utegångsförbud och dukning till middagen. Lee är en huvudperson jag tycker om och känner med. Jag förstår henne också när hon gör och säger dumma saker (bortsett från en sak, där tappar hon mitt förtroende), förstår viljan att få vara med, skammen över de hopplösa föräldrarna, valen hon gör o.s.v. Jag tycker om att hon inte är så perfekt hela tiden, utan att för den sakens skull vara hopplös: hon är på sätt och vis ganska genomsnittlig men med god iakttagelseförmåga och ganska god självinsikt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
åh ja, internatskoleskildringar är det bästa! :)
Skicka en kommentar