Utläst: Ivy av Julie Hearn

Nästa bok i min viktorianska (mini)orgie blev ungdomsboken Ivy.

Ivy är ett samhällets olycksbarn: föräldralös tonårsflicka boende hos sina kusiner småtjuvarna, laudanumberoende sedan mycket unga år och med ett stort rött hår som främsta tillgång. När en konstnär får syn på henne och ber henne bli hans modell och musa jublar hennes släktingar över inkomsterna medan hans mor gör sitt bästa för att röja henne ur vägen och själv vill hon helst göra något helt annat, vad inser hon under berättelsens gång.

Jag tycker om de prerafelitiska målningarna och här finns några av dem beskrivna, med verklig eller fiktiv bakgrund och längtar efter att se dem på riktigt. De faktiska målningarna ger mig också ganska speciella bilder när jag läser och även det som skulle kunna vara ganska grått ter sig färgglatt. Min invändning vad gäller detta är nog att det sista kapitlet, eller om det är en efterskrift, bör man hoppa över att läsa. Det må vara en ingång till berättelsen men nej tack. Dessutom hör den till det som för mig förbarnsligar den här historien; annat är ett visst tillrättaläggande av miljön och några "happy coincidences" samt det faktum att historien inte riktigt får utvecklas till fullo. När jag vill veta mer är det ett klipp till något annat men det jag får efter min väntan är inte riktigt så spännande som jag önskat. Det är något av förkortad och lätt urvattnad Sarah Waters över det hela; det skulle kunna vara så mycket bättre.

Det är ganska roligt att läsa den här boken så snart efter Myrrha - här tycker jag att atmosfären finns på plats redan från början och sedan är det kopplingarna: Dante Gabriel Rossetti är Arturs vän i Myrrha och en del beskrivningar av hans hustru Lizzie finns med där. I Ivy utspelar sig en del av berättelsen i dennes hus efter Lizzies död.