tisdag 29 mars 2016

Vill och vill inte läsa

På Facebook dyker det upp en länk till en recension av 179 år av ensamhet, en bok där tio kvinnor beskriver hur det är att sträva mot toppen på den extremt mansdominerade Handelshögskolan i Stockholm - för även om könsfödelningen bland studenterna inte är enormt uppseendeväckande, är den det när man går uppåt, bland doktoranderna, docenterna och professorerna.

Handelshögskolan, det öppna såret som jag alltid petar i, aldrig riktigt kan lämna. Och trots att jag gjort mig av med större delen av mina anteckningar och min kurslitteratur vet jag att jag har kvar saker i mitt arkiv.


Så jag letar en kort stund och hittar forskningsrapporten om vilka som söker till Handelshögskolan, den undersökning jag själv, som den dåliga feminist jag är, lusläste och kritiserade för att det kändes som om den utgick från att de kvinnliga gymnasisterna valde bort Handels, medan det för mig tedde sig som om de också aktivt valde något annat, något Handels inte erbjöd - eller faktiskt erbjöd men inte marknadsförde.


Och av en ren slump är det första numret av kårtidningen jag plockar upp det som domineras av det faktum att högskolan fått sin första kvinnliga professor. År 2000.

Jo, jag kommer att läsa. Jag kommer att fortsätta peta i det där såret.

fredag 18 mars 2016

Omläst: I skuggan av unga flickor i blom (På spaning efter den tid som flytt 2) av Marcel Proust

Efter en paus med annan bok fortsatte jag med andra delen av På spaning efter den tid som flytt: I skuggan av unga flickor i blom.

Några år har gått och äntligen får berättaren umgås med Swanns dotter Gilberte, som han bara såg på avstånd som yngre. De leker i en park och han blir bjuden på tesammankomster men även om det är Gilberte han är smått förälskad i, är det ändå Madame Swann som utövar den starkaste lockelsen och när vänskapen med Gilberte tar slut fortsätter han ändå träffa hennes mor, delvis som ett sätt att bevisa sin självständighet.

En sommar tillbringar han också på badorten Balbec tillsammans med sin mormor och där umgås han med en målare och träffar en grupp flickor att fascineras av, en flock där individerna framträder så småningom en efter en och det allmänna intresset övergår i specifik förälskelse.

Det är så mycket som försiggår i det inre, så mycket man skulle vilja visa eller säga men som man inte kan eller vågar annat än dölja. Här är det ett intrikat nät av sociala spärrar i vägen men också berättarens egen osäkerhet och vaga sjuklighet. Alla avvägningar och funderingar, alla uträknade sätt att så smått hämnas att han blivit försmådd, men sannolikt utan att den det ska drabba egentligen märker något - den olyckliga kärlekens eviga dilemma.

Författardrömmarna består men vacklar, då hans skrivande inte alls når den nivå han strävar efter och då han får ganska nedgörande kritik från ett håll och från ett annat ser sin författaridol sjunka, genom att i verkligheten inte alls motsvara den bild han gjort sig av honom.

När jag läser I skuggan av unga flickor i blom blir jag inte klok på hur gammal berättaren egentligen är - han är svag och sjuklig och behandlas som ett barn av sin familj men drömmer om att gifta sig med Gilberte och en brottningsmatch med henne (åtminstone tycks hon uppfatta det så) blir till något helt annat för hans del.

Beskrivningarna av miljöer och kläder slår på något sätt det mesta. Jag inte bara ser, utan kan känna tygerna och dofterna och jag vill stanna kvar där, i denna andra bättre värld, där det egentligen nästan inte händer något men livet fortgår, vecklar in sig, vecklar ut sig. En värld som på många plan egentligen är så bekymmerslös att man verkligen måste skaffa sig saker att oroa sig över.

Det känns som om jag äntligen hittade rätt sätt för mig att läsa Proust och det är jag innerligt glad över.

onsdag 16 mars 2016

Nej, det är ingen Ulysses

Idag skriver jag om Gabriela Adameşteanus Förlorad morgondagensbok.com. Den har liknats vid James Joyces Ulysses men det tycker jag inte är någon särskilt bra jämförelse. Däremot är den fattiga och av livet hårt åtgångna Vica Delcă en ganska intressant bekantskap, liksom den betydligt mer välsituerade men också rådbråkade Ivona och hennes sedan länge döda mor, som dock får ett mycket stort utrymme i denna roman som skildrar väsentliga delar av Rumäniens 1900-talshistoria speglad genom ett antal människor 1984 och 1916 och ett några nedslag däremellan.

Här är recensionen. 

måndag 14 mars 2016

Tematrio - Asiatisk kultur


Den här veckans Tematrio handlar om asiatisk kultur utan några särskilda begränsningar och med tanke på att jag förälskade mig i Japan som sexåring men ännu inte har besökt landet borde jag väl kunna åstadkomma något (och jag sitter och skriver detta iförd en av mina yukata från Yasuragi Hasseludden...)

Osamu Dazai var en japansk författare som är mycket känd i sitt hemland men inte här. Jag tror inte att något av hans verk finns översatt till svenska men flera finns i alla fall översatta till engelska och det är så jag läst dem. Det är vemodigt och mycket japanskt, som man föreställer sig det, lågmält, symboltyngt och med kontraster mellan tradition och nutid. Själv är jag mest förtjust i The Setting Sun.

På 1990-talet såg jag Zhang Yimous filmer så snart de visades i Sverige och min stora favorit var Den röda lyktan, en (naturligtvis) sorglig historia om en rungiga kvinna som på 1920-talet blir den fjärde hustrun till en välbärgad man. Hon försöker navigera mellan de övriga hustrurna med närmast katastrofala följder.

En annan japansk författare är Yasunari Kawabata, som tilldelades nobelpriset i litteratur 1968, och som, liksom Osamu Dazai begick självmord. Jag har bara läst två av hans böcker, Snöns rike och Tusen tranor, men jag tycker mycket om dem.

torsdag 3 mars 2016

Månadsbokslut februari 2016

Det är bokslut också i det verkliga livet. Undantagstillstånd råder och jag skriver det här i en kort paus för att rensa hjärnan mellan avstämningarna. Plötsligt ska jag ratta ett moderbolag och lämna över det jag kan göra i sömnen - men att visa och förklara tar en evinnerlig tid.

Februari var en trött månad. Mycket lite av vabruari men just väldigt trött. Jag lyckades i alla fall fortsätta hålla min Prousttidtabell men mycket mer än så var det inte.

Jag läste ut fyra böcker och av dem var

en på engelska
en översatt till svenska från engelska
en översatt till svenska från annat språk
en skriven av en man och en av mestadels män
en omläsning
en fackbok
två recensionsexemplar från förlag

tisdag 1 mars 2016

Tematrio - Uppväxtskildringar

Den här veckan är det uppväxtskildringar som är ämnet för Lyrans Tematrio och jag slås av två saker: de jag först kommer att tänka på är hela serier av böcker och jag har redan haft med dem under andra teman. Nåväl, här är några som inte var bland de allra första, även om samtliga inte är helt nya för sammanhanget ändå. Starkt självbiografiska är de i vart fall alla tre.

Min fantastiska väninna är första delen i en serie av Elena Ferrante. Ett ganska fattigt liv i en by eller om det är en liten stad i närheten av Neapel, skolan och läsningen som en möjlig väg därifrån, en flickvänskap som inte är det allra enklaste men just därför en väldigt träffande skildring av närhet och avundsjuka.

Barbro Lindgrens självbiografiska böcker om Sparvel utspelar sig i övre medelklassens 1940- och 50-tal men kändes märkligt nutida ännu trettio-fyrtio år senare. Kanske beror det på att hon växte upp i samma område som jag, kanske bara på att allt i tillvaron inte förändras så mycket som man lätt förleds att tro.

Hon är inte jag av Golnaz Hashemzadeh handlar om den duktigaste av de duktiga flickorna, hon som bär familjens väl och ve i det nya landet på sina späda axlar, hon som plötsligt har alla chanser i världen - och måste ta dem. Hon når långt, mycket långt, men hela tiden har hon så nära till underläget som invandrare - kontrasterna i tillvaron blir enorma och det tär, allt tär.