Vill och vill inte läsa

På Facebook dyker det upp en länk till en recension av 179 år av ensamhet, en bok där tio kvinnor beskriver hur det är att sträva mot toppen på den extremt mansdominerade Handelshögskolan i Stockholm - för även om könsfödelningen bland studenterna inte är enormt uppseendeväckande, är den det när man går uppåt, bland doktoranderna, docenterna och professorerna.

Handelshögskolan, det öppna såret som jag alltid petar i, aldrig riktigt kan lämna. Och trots att jag gjort mig av med större delen av mina anteckningar och min kurslitteratur vet jag att jag har kvar saker i mitt arkiv.

Så jag letar en kort stund och hittar forskningsrapporten om vilka som söker till Handelshögskolan, den undersökning jag själv, som den dåliga feminist jag är, lusläste och kritiserade för att det kändes som om den utgick från att de kvinnliga gymnasisterna valde bort Handels, medan det för mig tedde sig som om de också aktivt valde något annat, något Handels inte erbjöd - eller faktiskt erbjöd men inte marknadsförde.

Och av en ren slump är det första numret av kårtidningen jag plockar upp det som domineras av det faktum att högskolan fått sin första kvinnliga professor. År 2000.

Jo, jag kommer att läsa. Jag kommer att fortsätta peta i det där såret.