lördag 31 maj 2014

Gästrecension om (icke)konsumtion

Idag är jag gästrecensent på dagensbok.com och skriver om Gunilla Brodrejs nyligen utgivna bok Shopstop - rapport från ett celibat.

Här kan man läsa recensionen.

fredag 30 maj 2014

En annan pingvin

Med annalkande sommar följer besök på landet och den här gången när jag botaniserade i hyllorna fick jag för mig att titta lite närmare på de två nummer av Äventyrsmagasinet som stod där. Och förlaget visade sig vara Pingvinförlaget, både med och utan bindestreck, med en logotyp väldigt lik Penguin books. Lite googlande fick bara fram att detta förlag förutom Äventyrsmagasinet gav ut s.k. kioskromaner och att det fanns ett annat (eller möjligen samma) svenskt Pingvinförlag som gav ut serietidningar på 1970- och 80-talet.




torsdag 22 maj 2014

Utläst: Vi kom över havet av Julie Otsuka

Jag har länge velat läsa Vi kom över havet av Julie Otsuka - jag har läst så många positiva recensioner och sedan mer än trettio år är jag väldigt fascinerad av Japan och det japanska, trots (eller kanske just därför) att jag aldrig varit där.

I början av 1920-talet färdas en grupp japanska kvinnor över havet till U.S.A. där deras blivande män väntar. Män de aldrig träffat, utan bara sett på fotografier, och om båtresan är full av prövningar är den ett intet mot vad dessa kvinnor kommer att få utstå i sitt nya hemland, från chocken över vilka som möter dem, över tillvaron som gifta och som invandrare till dagen i december 1941 då de också är Fienden som måste förflyttas.

Det är en märklig roman, på 170 sidor skildras tjugo år för en mängd kvinnor. Det är korta utsnitt ur tiden men ändå tydligt att åren passerar, främst genom det som handlar om barnen. Det är en kollektivroman där det återkommande greppet är långa uppräkningar av enskilda erfarenheter men hela tiden i första person pluralis; allt "vi" gör och råkar ut för. Det närmar sig lyrik och det liknar en religiös litania, eftersom det ytterst sällan är något positivt som beskrivs.

På något sätt hade just det gått förbi mig, jag hade trott att de skulle ha det svårt men inte fullt så svårt och inte med så överväldigande många röster som i denna kör av lurade kvinnor. Männen är tjugo år äldre än på fotografierna - eller också visar bilden någon helt annan - och har ljugit om det mesta vad gäller sitt yrke och status i samhället så det liv som väntar är ännu hårdare än det kvinnorna lämnat. Därtill kontrasten mellan de omsorgsfullt packade sidenkimonor för bröllopsnatten och hur dessa bröllopsnätter i själva verket ter sig och upprepas. Hemska förlossningar, barn som måste göras av med, män som måste flys ifrån - och slutligen då, att tvingas göra sig av med allt, att bränna brev, bilder och arvegods för att kanske, kanske betraktas som ett mindre hot men ändå stå där och vänta på tåget som ska föra en någon annanstans.

Ja, det är tungt men upprepandet och mängden som skapar tyngd skapar också en sorts barmhärtigt avstånd. Det är identifikation med ett kvinnokollektiv, ännu ett av många tysta, nedtystade, gömda, glömda, som får liv och gestalt. Som träder fram och visar något vi inte sett just där, just här.

tisdag 20 maj 2014

Tematrio - Norge


Lyrans Tematrio den här veckan handlar om Norge - som svensk deltagare ska man berätta om norska favoriter, som norsk dito ska man berätta om svenska favoriter.

Som barn läste jag ett par böcker av Tormod Haugen och tyckte särskilt mycket om Slottet det vita och Romanen om Merkel Hanssen och Donna Winter och den stora flykten (vilken titel!). Min man visade sig vara en stor Haugenfantast och har en lång rad av hans böcker i hyllan. Vi får se om barnen kommer att gilla dem när de blir tillräckligt stora.

På gymnasiet läste jag Sofies värld av Jostein Gaarder och dök handlöst ned i blandningen av spännande historia, filosofilektioner och metalitteratur. Den var världens mest sålda bok 1995 men nu vet jag inte hur läst den är - om den blivit bortglömd tycker jag att det är synd.

Karin Fossums deckare har jag läst de flesta av - det har blivit färre på slutet då jag tröttnat lite på dem - men hennes bästa bok är och förblir ickedeckaren De galnas hus, en skildring av livet på ett mentalsjukhus. Den är kanske lite spretig och inte så handlingsorienterad men det är något med de "galna" och med dem som ska hjälpa dem tillrätta i tillvaron som berör mig.

söndag 18 maj 2014

Dagens dikt

Idag var det vårkonsert med kören och en av sångerna var "Kung Liljekonvalje av dungen". Tyvärr var vårt framförande inte riktigt så bra som jag skulle önska, för dikten av Gustaf Fröding är underbar och tonsättningen av David Wikander passar väldigt bra. Dessutom känns det som liljekonvaljetid nu, även om jag förgäves tittade i vår slänt, där några få exemplar brukar dyka upp. Än så länge finns det bara vitsippor...

Egentligen heter dikten Strövtåg i hembygden IV och ingår i samlingen Stänk och flikar.

Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö. 

Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,
och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt. 

Kring bårens spindelvävar
från rökelsekaren med blomsterstoft
en virak sakta svävar,
all skogen är full av doft. 

Från björkens gungande krona,
från vindens vaggande gröna hus
små sorgevisor tona,
all skogen är uppfylld av sus. 

Det susar ett bud genom dälden
om kungssorg bland viskande blad,
i skogens vida välden
från liljekonvaljernas huvudstad.

lördag 17 maj 2014

Ändå för tung

Och ungefär hur länge orkade jag släpa runt Nyckeln i tegelstensform? Svar: en dag. Sedan lånade jag den som e-bok i stället. Nu frågar jag mig själv varför jag inte gjorde det redan från början.

torsdag 15 maj 2014

Nu över till något lättläst

Från en tjock grå bok till en annan... Doris Lessings The Golden Notebook har ju tagit mig drygt en månad att läsa men i morse tog den slut och i stället slog jag upp en annan grå och tung volym - Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Dock är tyngden bara den fysiska bokens, läsandet går lätt, även om jag glömt mer än jag trodde av såväl Cirkeln som Eld. Gång på gång måste jag dra mig till minnes händelser och namnen på de andra än De Utvalda är inte omedelbart bekanta. Men drygt hundra sidor in är jag rejält fast igen och funderar på hur jag ska hinna läsa lite till och lite till och...

onsdag 14 maj 2014

Intervju med Marika King

Marika King har skrivit två självbiografiska romaner om managementkonsulten Lisa: Supernova, där hon börjar på det stora konsultföretaget och jobbar sig in i utbrändhet, och fortsättningen Projekt längtan, där hon börjar fundera på vad hon egentligen vill göra och så småningom beger sig till Afrika. Marika King har en hemsida där hon bloggar och lägger upp länkar m.m. till intervjuer så vill man läsa mer om henne är det bra att börja där.
Fotograf: Lars Trangius.
Natten till måndagen drömmer jag om intervjun. Jag lyckas inte ställa en enda av de frågor jag planerat, jag antecknar inte, spelar inte in, och efteråt tumlar jag ut på gatan och undrar vad det var som hände – och bestämmer mig för att dra lärdom av detta.

På torsdagen står jag med hjärtat hårt, hårt bultande av nervositet utanför dörren och ringer på, knackar på men ingen är hemma. Till sist tar jag upp telefonen och läser mitt mail. Jag är på plats en vecka för tidigt.

Och slutligen. I vaket tillstånd, rätt tid, rätt dag, samma dörr och den här gången blir jag insläppt av Marika King. Ett tredje gången gillt för denna min galenskap, en idé jag fick för ett bra tag sedan och som jag nu gör verklighet av. Hade jag insett hur svårt det skulle vara hade jag nog låtit bli men för en gångs skull vann dumdristigheten.

Jag har, utifrån intervjuer jag läst och hennes egna blogginlägg fått intrycket att Marika King är väldigt trevlig men inte heller rädd för att uttrycka sina åsikter och det bekräftas av min dryga timme med henne. Vi dricker te och jag pratar alldeles för mycket, som den orutinerade intervjuare jag är.

Du och flera andra författare bloggar ju och blir nästan som kompisar för läsarna och samtidigt känns det som om det är oerhört viktigt att vara en genredrottning – hur går det ihop?

Med bloggandet kan det vara svårt att skilja på det som är av en professionell anledning, ”att bygga sitt varumärke”,  och det mer privata. För mig var det mycket ett sätt att behålla en sorts kontakt när jag bodde i Tanzania. Jag läste författarbloggar, kommenterade, fick kommentarer och plötsligt var jag en del av ett nätverk där vi stöttade varandra. Det här med genrer och att kalla sig för drottning (skratt)… Man måste liksom gå in i en vinnarroll. Inte så att man inte kan vara svag och blogga om att det man skrivit under dagen är skit. Men det känns som om man behöver muta in sitt område lite för att nå igenom allt brus på den här marknaden. Sedan kan man ju lyckas mer eller mindre bra.

Underhållning med djup eller chicklit med svärta är din inmutade nisch, kan du förklara lite?

De där benämningarna har jag tagit från läsare eller journalister men jag gillar dem. Jag tycker om att skriva lättsamt men om viktiga saker, att använda underhållningsdramaturgi och fylla den med något mer. Det är på samma sätt när jag själv läser, ren ytlig underhållning räcker inte, då blir jag uttråkad och slutar läsa, det måste finnas ett uns av något mer, även om det där ”något mer” inte behöver vara så speciellt – bra karaktärer, bra relationsskildringar eller som Liza Marklund som alltid har en feministisk vinkling, t.ex.

Jag gillar att Lisa är tuff och inte ber om ursäkt, samtidigt som hon får vara vilsen och utbränd.

Hon är en människa, komplex som människor är. På sätt och vis vet hon sitt värde, på sätt och vis är hon jagsvag. Hon är inte så vanlig i litteraturen – hon tar för sig på ett kaxigt sätt, samtidigt som hon kan vara svag.

Du skriver ju självbiografiskt – känns det som om folk läser in för mycket av Lisa i dig?

Det spelar faktiskt ingen roll, har jag märkt. Jag trodde att det skulle spela större roll. Jag skriver ju självbiografiskt och om någon frågar vad som är sant svarar jag på det, det är inget särskilt för mig. Men innan jag började skriva Supernova var jag ju tvungen att välja om jag skulle berätta om McKinseymiljön, den är ju rätt tabubelagd. 

Vad tyckte dina gamla kollegor på McKinsey om att du skrev Supernova?

De mer juniora tyckte att det var jättebra att jag skrev om det som inte är så smickrande, men det var inte riktigt OK att tycka det. Jag fick ett brev från en som arbetar där som gav idel beröm men som inte vågade skriva ut sitt namn. De äldre tyckte nog inte om det, man ska vara lojal med företaget, inte svika. De yngre ser det inte så, allt är ju mer öppet nuförtiden, med bloggar, sociala medier o.s.v.

Hur medveten var du om strukturerna när du själv jobbade där?

Inte så medveten som jag är nu, så klart, men man blir medveten av att vara en del av en så tydlig minoritet – när jag började var vi två eller tre kvinnliga konsulter. Det finns både för- och nackdelar, å ena sidan får man mycket uppmärksamhet. Å andra sidan är det höga krav, eftersom man ska vara det lyckade exemplet. När vi började jobba aktivt för att få in fler tjejer så var det så klart någon kille som sade ”men vi har inget male initiative”. Det är så jämt, överallt, de privilegierade kan inte se sin egen position. 

Det tog tid även för mig att se att jag kunde vara i den privilegierade positionen, som vit västerlänning. Generellt är det ju lättare att se sådant om man har befunnit sig i olika positioner, men det kan vara svårt att föreställa sig hur det känns att vara t.ex. riktigt, riktigt fattig om man inte har varit det.

Men man kan ju läsa…

Ja, det är ju en av litteraturens funktioner, att sätta sig in i andras situationer, att undersöka mänskligheten.

Det brukar ju sägas att den andra boken på sätt och vis är svårare än den första och för dig tog det ganska lång tid, också för att det hände en hel del annat i ditt liv – utlandsflytt, fler barn o.s.v. men stämmer det?

Den där sortens tvivel som ”kan jag göra det här igen” har väl kanske funnits där men det stora var att jag gjorde det mycket svårare för mig andra gången. Det hade varit lättare att skriva en Supernova till men då hade hon ju inte utvecklats, jag vill skriva en ny historia och berätta något nytt. Och så vill jag ju att Lisa ska ta sig någonstans, även om kanske inte kommer så långt (skratt)… Supernova hade en tydligare dramaturgi och mer uppenbara inneboende konflikter – som att Lisa arbetar på ett företag där det inte är OK med relationer på jobbet och genast blir förälskad i en överordnad. I Projekt längtan är allt mycket öppnare – om man skriver om en person som ger sig ut för att söka meningen med livet kan vad som helst hända. För att göra det lite lättare för mig lade jag in en liten mysteriehistoria, det är inte en deckare men i Afrikadelen finns en gåta där man som läsare undrar ”hur har det blivit så här” och vem är skyldig”.

Men det finns ju bara förlorare?

Nej, det finns en vinnare – Bruce. Jag har min käpphäst om att entreprenörerna är de verkliga hjältarna – Bruce är smårasistisk och sexistisk men samtidigt är det han som gör skillnad. Jag är inte helt emot bistånd men det finns så mycket som t.o.m. gör skada. Ofta är det bästa att skapa business, skapa arbetstillfällen.

I höstas läste jag Helena Thorfinns Innan floden tar oss, den handlar ju också om bistånd, fast på ett annat sätt.

Ja, men hon har ju några riktigt ”evil guys” med, underleverantörer till de stora klädföretagen, som kanske inte är så hemska som ryktet gör gällande, det finns de som försöker göra bra saker.

Och ändå fortsätter många av oss handla där?

Ja men det är något som man bara inte får göra, ena dagen prata om den hemska globaliseringen och ”corporate evil”, den andra gå och handla på någon affär med sjukt låga priser. Det man säger och det man gör hänger inte ihop. Lite på samma sätt är det med solidaritet – det är självklart att hjälpa fattiga någon annanstans men här hemma är det inte alls samma sak. Även här är grunden att ha ett arbete och sättet att se på vissa jobb som sämre blir så fel - som att det skulle vara omoraliskt att betala någon för att städa hemma hos sig, att det skulle vara nedvärderande. I Tanzania var det självklart att anställa så många man hade råd med – min nanny hade en egen nanny, alla anställde alla och på så sätt börjar hjulen snurra.

På omslaget till Supernova stod det att det var första delen av en planerad trilogi, var det enbart en marknadsföringsgrej?

Det var nästan så att förlaget skrev dit det utan att fråga mig, visst fick jag frågan om jag kunde tänka mig att skriva fler böcker om Lisa men det känns som om allt ska vara trilogier nuförtiden. Jag får se om det blir någon mer bok om Lisa, men det kan inte bli någon upprepning, jag vill berätta nya saker.

Du bytte ju förlag medan du skrev Projekt längtan, hur fungerade det?

Jag trivs mycket bättre på det mindre Massolit, där det känns som om vi vill åt samma håll. De är en uppstickare och kan inte leva på gamla meriter som mitt förra förlag Norstedts. Där hade jag otur med byte av förläggare och försvann lite, samtidigt som jag hade behövt lite mer stöd och ville ha en dialog kring boken och hur jag skulle jobba med den. På Norstedts skulle man också hålla sig borta från marknadsföring och liknande, medan jag nu kan tycka till och se hur jag kan bidra. Eftersom jag har ett annat arbete måste allt som har med böckerna att göra vara lustdrivet och kul och då måste det kännas bra med förlaget.

Du skrev ett blogginlägg om "dinosaurier i bokbranschen" – har du själv funderat på att arbeta där utom som författare?

Innan jag kom tillbaka från Afrika var det nog min idé, att jag skulle arbeta med förlag på något sätt, jag tyckte att jag hade en del att bidra med, men när jag kom tillbaka från Tanzania blev jag uppfångad av min gamla arbetsgivare. Jag försökte faktiskt erbjuda Norstedts en del tips utifrån min erfarenhet som konsult men de var inte intresserade; andra skulle ha betalat bra mycket för den sortens konsulttjänster. Förlagen skulle behöva ta till sig kunskap från andra branscher som stått inför en digital omvandling, som musikbranschen.

Bilden har jag lånat från Marika Kings blogg.
Som jag har förstått det är du väldigt strukturerad när du skriver, har du varit det hela tiden?

Jag har en blandstruktur, om du tänker på kurvorna så ritar jag dem snarare efteråt men när jag planerar gör jag det också på stora papper. Man har idéer om olika milstolpar men kan inte detaljplanera bortom nästa milstolpe. Jag försöker sortera in idéerna i olika kapitel på väg till milstolpen. Sedan skriver jag grovhandlingen i scenerna – jag gillar när scenerna har en egen händelsekurva, en knorr i varje scen, att något inte går riktigt som man tänkt sig, samtidigt som det leder fram mot en större knorr i slutet av varje kapitel.

Väldigt mycket knorrar?

Jo, det blir det. Jag tänker också mycket på hur man går från ett läge till ett annat, t.ex. från frisk, glad och olyckligt kär till olycklig, halvsjuk och olyckligt kär, som Lisa. Samtidigt gör jag en del av mina stora A3-ark efter att jag skrivit, lite som en analys för att se hur det hänger ihop, hur det fungerar. Jag har också alla datum, veckodagar, kapitel och viktiga händelser i ett Excelark för att kunna kolla när jag gör ändringar, att ”två veckor senare” fortfarande är två veckor senare. En del av kurvorna visar hur mycket utrymme olika delar får – arbete, familj, kärlek, yogamiljö…

Och så en klassisk fråga – vad tycker du är svårast med att skriva?

Det tar så lång tid att skriva en roman, visserligen fick jag upp farten och tempot i slutet av Projekt längtan så att jag kunde tänka ”jag skulle kanske kunna skriva en bok om året”, vilket man måste om man ska kunna leva på det.. Man måste vara så tålmodig och kämpa på. Egentligen beundrar jag alla som lyckas skriva en hel bok, oavsett vad den handlar om.

tisdag 13 maj 2014

Tematrio - Familjekrönikor


Den här veckan jublar jag inte över Lyrans val av ämne för tematrion - familjekrönikor, berättelser som sträcker sig över flera generationer. När läste jag senast en sådan? Än mindre en av det fängslande slaget. Jag är på väg att ge upp när det i alla fall dyker upp en och har jag fått en liten tråd att hålla fast i ska det nog lösa sig. Men nej, det gör inte riktigt det utan det får bli några romaner som på sätt och vis uppfyller kraven, på sätt och vis inte.

Middlesex av Jeffrey Eugenides är en roman med ett stort anslag - grekiska invandrare i ett Amerika i omvälvning - men samtidigt befinner den sig så långt inne i den specifika familjen med dess invecklade förhållanden där en sorts resultat är Calliope, flickan som visar sig vara mer än en flicka. Tre generationer under femtio år, från byn någonstans på gränsen mellan Grekland och Turkiet via Detroit till Berlin.

Törnfåglarna av Colleen McCollough läste jag som barn. Den omöjliga och förbjudna kärleken mellan en katolsk präst och en fårfarmardotter blev såväl en litterär bestseller som en enormt framgångsrik TV-serie. Själv minns jag dels att den var synnerligen explicit och att jag efter att ha läst första kapitlet bläddrade till sista sidan och inte förstod någonting, inte kände igen ett enda namn - för många år hinner gå och ett par generationer passera.

The Forgotten Garden av Kate Morton är ju inte heller det man skulle tänka på som en familjekrönika men samtidigt får man följa flera generationer kvinnor. Som vanligt hos Kate Morton är det familjehemligheter, sorgliga öden och något jag tänker på som "försoning by proxy" och trots att det kan vara formelartat och förutsägbart är jag synnerligen svag för det. Borde det inte komma en ny roman snart, förresten?

torsdag 8 maj 2014

Utläst: Min kamp 3 av Karl Ove Knausgård

Tredje delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp påbörjade jag nästan direkt efter att ha avslutat den andra - trots att jag har en massa invändningar vill jag läsa vidare.

Den här gången är det åter till barndomen, femhundra sidor som domineras av relationen till fadern, det som första delen pekade mot slår ut i full blom här. Det är rädsla, hat och avsky men samtidigt det snabbt uppflammande hoppet om något annat gång på gång. Och om önskan i nuet att bli en helt annan sorts far, att lyckas lämna arvet därhän.

Det är precis som vanligt - jag vill inte riktigt sälla mig till den något överdrivna hyllningskören men samtidigt kan jag ju inte sluta läsa, kan inte sluta fascineras av hur han lyckas göra det mest alldagliga läsvärt. Är det detaljrikedomen som gör så mycket så levande? Är det spänningen mellan då och nu som finns där hela tiden, strukturen som jag läst om och analyserat hos Proust? För det är något mer än att vilja läsa vad alla har läst; vore det bara det hade jag nöjt mig med första delen.

Det är också som vanligt så att jag har svårt att känna någon direkt sympati för såväl huvud- som bipersoner även den här gången, trots att faderns behandling av Karl Ove borde göra mig öppnare för dennes brister och tillkortakommanden, trots att jag annars när jag läser skildringar där barn far illa så gott som alltid blir rejält drabbad, läser jag på med en egen... kyla, som annars skulle förvåna mig men som jag nu har kommit att förknippa med de här böckerna.

Jag har oerhört svårt att förklara, både för andra och för mig själv, varför jag inte kan låta bli att läsa Knausgård men så är det.

onsdag 7 maj 2014

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka

Jag har tänkt läsa Julie Otsukas Vi kom över havet väldigt, väldigt länge men än så länge har jag inte hittat den på engelska på biblioteket. När så hennes debutroman När kejsaren var gudomlig stod där på en hylla gav jag upp och lånade de båda böckernas svenska utgåvor.

En dag efter andra världskrigets slut fylls staden av anslag: alla av japansk härkomst ska interneras på oklar ort. En familj där fadern sedan länge sitter fängslad börjar packa. Modern, dottern och sonen, var och en med sina känslor inför det hela. Så tågresan och det nya livet, eller ickelivet. De befinner sig i ett mellanrum och försöker skapa sig en tillvaro där. Brev från och till fadern, brev till vänner, som inte svarar.

Att packa ihop sitt liv på obestämd framtid, att bara få med sig det allra nödvändigaste, så välbekant för så många i land som befinner sig i krig, liksom för så många som på ett eller annat sätt inte lever upp till regimens eller de övriga medborgarnas normer. Att plötsligt vara en främling i sitt hemland, att exkluderas från ett kollektivt vi och bli an av De Andra. Vi är inte bättre nu, inte ett dugg bättre, för det upprepar sig igen och igen: vi människor tycks behöva fiender och syndabockar. I den här bokens då var det straffet mot japanerna efter Pearl Harbor, nu - ja, exemplen tycks aldrig ta slut.

Det är en kort roman, knapp i språk och åthävor men ändå genomborrande. Tyvärr är det så, att det som på sätt och vis bränner till mest också faller ur ramen och inte riktigt håller men annars tycker jag mycket om den.

Dessutom tycker jag att formgivningen av Julie Otsukas två böcker är lyckad - det lilla formatet och de suggestiva bilderna sätter rätt stämning direkt.

måndag 5 maj 2014

Tematrio - Krigets fasor


Eftersom jag läste Julie Otsukas När kejsaren var gudomlig i fredags var det nog inte så konstigt att det var den första boken jag kom att tänka på när jag såg Tematriorubriken den här veckan. Den andra var Art Spiegelmans Maus, eftersom jag alltid kommer att tänka på den i sammanhang som har med krig att göra. Alltså var det med en viss frustration jag läste vidare hos Lyran och såg att dessa två även dykt upp i hennes tankar. Å andra sidan finns det mängder av skildringar av krig, så jag fick ihop en egen trio ganska snabbt.

The Nightwatch av Sarah Waters utspelar sig efter och under andra världskriget i London, där Kay arbetar som ambulansförare under de nattliga bombraiderna. Den berättas delvis baklänges och skildrar kriget ur några olika perspektiv.

Bortom minnet, bortom glömskan av Ebba Sörbom handlar om hur man fortsätter leva när man överlevt det allra värsta - koncentrationslägren. 17 år gammal kom Ebba till Sverige som ensam överlevande och kontrasten mellan krigets fasor och den svenska önskan att slippa veta var stor. Egna minnen och skuldkänslor och andras glömska.

Som barn var jag väldigt fascinerad av Gunilla Kihlgrens böcker om 1600-talets Skåne: I snapphaneland och Fiendeland. Just nu minns jag inte så mycket mer än att de handlar om en familj och ett avsnitt om en pestsmittad men jag vill ändå ha med dem. Nu har det kommit fler barn- och ungdomsböcker om den här tiden, då Sverige var krigshärjat, men då fanns det inte inte många.

lördag 3 maj 2014

Utläst: Kind of Cruel av Sophie Hannah

Jag har läst några av Sophie Hannahs deckare och kan aldrig riktigt bestämma mig för vad jag tycker om dem - tillräckligt bra för att läsa fler men aldrig så fantastiska som omslagsblurbar och annat gör gällande.

I Kind of Cruel står de tre titelorden i centrum - Amber går till sist till en hypnosterapeut för att få hjälp med den sömnlöshet hon lider av sedan hennes bästa vän mördades i en anlagd brand. Motvilligt följer hon terapeutens instruktioner och yttrar orden "kind of cruel" - utan att ha en aning om vad de betyder. Några timmar senare kontaktas hon av polisen, misstänkt för mordet på en kvinna hon aldrig hört talas om. Var har hon egentligen sett de där orden och vad finns det för samband med den där märkliga julhelgen för flera år sedan då hennes svägerska försvann med sin familj - för att sedan återkomma och tiga om händelsen?

I de tidigare böckerna har jag varit irriterad på Sophie Hannahs poliser och här slår den irritationen ut i full blom - jag blir nipprig av dem och tycker mest att de stör historien. Naturligtvis måste de vara med men de är så enerverande på alla plan, allihop. Dessutom har jag svårt att hålla isär dem, trots att de ju inte är nya för mig; det är som om jag inte ens har lust att försöka längre.

Däremot tycker jag mycket om Ambers relation med fosterdöttrarna - för det var hon som fick vårdnaden om dem vid väninnans frånfälle, och hon skulle adoptera dem om inte deras biologiska mormor förhalade processen. Det finns en värme och humor där, som väger upp en del av det övriga eländet i Ambers tillvaro.

Lite för ofta känns det som om Sophie Hannah tar till olika knep för att låta läsaren sväva i ovisshet om hur saker och ting förhåller sig men hon lyckas också få till ett av de sjukaste mordmotiven jag stött på, trots att jag läst och sett hundratals deckare. Sjukt i den faktiska betydelsen sjukt och utan att vara groteskt och bestialiskt på andra sätt.

fredag 2 maj 2014

Tematrio - Arbetarlitteratur


Med anledning av första maj vill Lyran den här veckan ha tips på böcker med arbetarfokus. När jag jämför den beskrivningen med termen "arbetarlitteratur" känns det som om den förra är bra mycket mer tillåtande och inkluderande. För mig är definitionen "arbetarlitteratur" snävare och inkluderar krav inte bara på innehåll utan också agenda och eventuellt även författaren och har aldrig varit sådär särskilt lockande för mig, även om jag läst min beskärda del, som av det mesta. Nu behåller jag den snäva rubriken men den vida definitionen för min trio.

Paradisets döttrar av Anna Westberg läste jag ett par gånger på mellanstadiet, antagligen för tidigt men jag tyckte att den var väldigt bra. Den utspelar sig i ett norrländskt samhälle på 1940-50-talet, bland arbetare och utstötta - dem som de sociala reformerna inte riktigt når.

Förlossningen av Måns Wadensjö läste jag för ett par år sedan. Det är en mycket kort roman, som skildrar tillvaron på en förlossningsavdelning i dagens Sverige. Den som betraktar och berättar är den som står lägst i hierarkin, som vikarierande köksa på nattskiftet. Det handlar mycket om detaljer och om hur saker ska göras - av självklara och oklara skäl - och är faktiskt väldigt fascinerande.

Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter blev jag lite besviken på när jag läste den men jag tror att det handlar mer om mig än om den. Det är en kollektivroman där perspektivet växlar mellan många huvudpersoner som utspelar sig i Sandvikentrakten under ett par decennier från slutet av 1930-talet. Det är järnbruk och stålverk, klass- och könsförtryck och sociala koder att följa - eller att vända sig mot.

torsdag 1 maj 2014

Bokslut april 2014

En sorts all time low, detta. I april läste jag ut futtiga två böcker, sedan fastnade jag i Doris Lessings The Golden Notebook och så var det kört. Bloggandet gick också riktigt dåligt med ynka nio inlägg. Allting satt på vänt och egentligen inga bra ursäkter. En riktigt dålig läs- och bloggmånad, detta. Och jag tänker inte lova någonting alls inför maj. Jag läste som sagt ut två böcker och av dem var

en skriven av en man
en översatt till svenska
en deckare

Och så lånade jag fem böcker på biblioteket utan att påbörja en enda.