fredag 31 augusti 2012

Utläst: Dark Places av Gillian Flynn

Mina förväntningar var på ett plan skyhöga när jag tog itu med Dark Places av Gillian Flynn - jag menar, min boktipsarguru nummer ett, Helena, har döpt sin blogg efter den - och de superlativfyllda bloggrecensionerna går knappt att räkna längre. Samtidigt vet jag ju att förväntningar kan sabotera, att det kan krävas ganska lite för att en gnutta besvikelse ska sippra in i läsupplevelsen, så jag försökte hålla dem tillbaka.

En januarinatt 1985 mördades Libby Days mor och två systrar på ett bestialiskt sätt och hennes bror Ben dömdes för brottet, delvis för att den sjuåriga Libby vittnade mot honom. Drygt tjugo år senare är Libby ensam och vilsen och på väg att bli helt pank, eftersom de pengar som samlades in till henne av olika välgörare tagit slut. Libby har inte varit kapabel att skaffa sig vare sig en utbildning eller ett arbete och när hon får ett erbjudande om att mot betalning ställa upp på ett möte med en grupp människor som är besatta av mord ställer hon upp. Det blir dock mer än ett möte; det finns gruppmedlemmar som ägnar all sin tid åt att få Ben frigiven och Libby ser sin chans till mer pengar genom att ta reda på mer om vad som hände den där natten för så länge sedan. Hon söker upp fler och fler och får hela tiden fler frågor än svar och mer än en gång tvingas hon omvärdera sina minnen och sin uppfattning.

Det är så smutsigt och sorgligt, så sjaskigt och eländigt. Både nuet och dået, för vartannat kapitel är Libbys nutid, vartannat är Bens eller deras mor Pattys upplevelser dagen som föregår mordnatten. Det är en familj på ruinens brant på alla plan; fadern är egentligen frånvarande men dyker upp då och då och vill ha pengar men ägnar sig också åt att skrämma och förnedra sina barn, Patty försöker få gården att gå ihop men det är en omöjlig ekvation efter felsatsningar, och att förstå sig på tonårssonen är henne också övermäktigt, Ben jobbar extra och försöker finna en plats i tillvaron, försöker slippa skämmas hela tiden för vem han är och var han kommer ifrån, systern Michelle ägnar sig åt utpressning med hjälp av skvaller...

Och i nuet mår Libby dåligt på olika sätt, hon stjäl saker närmast tvångsmässigt, kryper ihop i trånga utrymmen när hon blir stressad o.s.v. Och är fruktansvärt trovärdig. Hennes bakgrund och familjens öde har skadat henne men katastrofen har kanske också räddat henne, med tanke på hur det gått för andra i hennes omgivning. Hon är osympatisk men hon är en överlevare, och i och med att det osympatiska är så lätt att förstå, att delvis sätta sig in i, går det att känna en hel del sympati för henne.

Det som biter sig fast är små, små detaljer som vrider om kniven ett extra varv, några små ord här och där, något föremål som dyker upp där det inte hör hemma. Hur orden "it takes one to know one" öppnar för så mycket mer. Hur det som hände bara var en sak av så många som kunde ha hänt, hur man knappt vill veta hur det hade gått om inte. Och hur det smutsiga, sjaskiga, eländiga kanske ändå inte vinner över allt i slutänden. Och hur vägen fram till svaren kan vara så mycket viktigare än svaren i sig. Jag är inte begeistrad men fascinerad och imponerad och jag vill läsa mer av Gillian Flynn, även om jag inte känner att jag måste skaffa allt direkt utan kan vänta på biblioteksböckerna.

onsdag 29 augusti 2012

Arbetsrum

I vanliga fall sitter jag i ett kontorslandskap där vi samsas drygt trettio stycken utan mellanväggar. När man sitter med något knepigt kan det vara fruktansvärt störande men annars är det helt OK. Idag sitter jag av olika skäl och arbetar i läsrummet på ett bibliotek och tystnaden är en lisa för själen. Jag hoppas att mina tangenttryckningar inte stör de andra alltför mycket men jag har ett ganska tyst tangentbord. De andra kommer och går medan jag häckar i mitt hörn med mina avskrivningar och prognoser. Det går långsammare att öppna alla program och filer, för att inte tala om att spara dem, men lugnet här gör mig mindre stressad än jag skulle bli om jag satt hemma.

Eventuella brister kompenseras också av att jag på väg in nappade åt mig Agaat av Marlene van Niekerk. Sådant finns inte i bokbytarhyllan på kontoret.

måndag 27 augusti 2012

Tematrio - Damernas


Ännu ett titeltema från Lyran: nu är det dags för titlar som innehåller ett kvinnonamn, och den här gången har jag haft riktigt, riktigt svårt att välja - det känns som om det finns hur många som helst, men jag har fastnat för tre stycken jag läste för sisådär 25 år sedan, som jag älskade då och som jag älskar nu. De förtjänar alla bra mycket mer utrymme än så här och det kan tänkas att de får det:

Agnes Cecilia - en sällsam historia av Maria Gripe hade jag till en början svårt att komma in i men sedan, åh, åh, ÅH! Nora som förlorat sina föräldrar i en bilolycka och som börjar höra och se saker i den fantastiska våningen där hon bor, som hon känner det, på nåder. Ett paket hon får hämta med en docka och ledtrådar som tar henne bakåt i tiden och samtidigt finns den där gäckande flickan i nutiden. Någon vill henne något, men vad? Och vem? Ja, det är alldeles, alldeles underbart.

Juliane och jag av Inger Edelfeldt minns jag så väl hur jag satt och läste i solen utanför vårt sommarställe. Bästa vänner in i allt och där lades grunden till min förkärlek för långa svarta kjolar och snirkliga silversmycken och häxerier. Dessutom utspelar den sig i Västerort, vilket gör att den kändes och känns väldigt hemma för mig.

Och slutligen Evelyn spöke av Maria Hede. En av de första svenska böckerna om anorexi och i mitt tycke fortfarande den bästa. Det är en dagbok där Evelyn skriver av sig ångesten över de få kalorier hon får i sig och vad hon gör för att bli av med dem. Det är eufori när vågens siffror är lägre än någonsin men mest ångest. Skildringen är här och nu, inte utifrån, inte med förmaningar och pekpinnar och exakt hur självbiografisk den är vet jag inte men troligen rejält. Den innehåller en hel del siffror, vilket kan vara farligt för dem som själva är drabbade eller på väg mot sjukdomens närhet - litteratur kan smitta - men utan siffrorna blir det inte lika trovärdigt: är det dem tankarna kretsar kring måste de vara med i en sådan här bok.

Bokbytarhyllan 2

Det är svårt att fotografera i ett rullarkiv. Det finns böcker både till höger och vänster och nedanför också.
Dagen innan min sommarsemester/föräldraledighet började ordnade vi ju en bokbytarhylla på jobbet men jag hann aldrig utnyttja den, eftersom det bara var jag och en till som hade böcker med oss. Idag kom jag tillbaka igen och den hade vuxit till sig rejält. Så jag plockade ihop en hög med bl.a. Anne Holts Frukta inte Kristina Ohlssons Änglavakter och ett gäng böcker i serien Damernas detektivbyrå, dock inte just den första, vilket gör att det kanske blir en snabb retur.

Jag vill också läsa Gardell!

Efter morgonens recensionsmarathon med idel lovord vill jag också läsa Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken av Jonas Gardell.

lördag 25 augusti 2012

Fiktiviteter firar

Fiktiviteter-Helena fyller år och det gör hennes blogg också och det firar hon med en födelsedagsenkät där man kan tävla om en hemlig och delvis skräddarsydd boköverraskning. (Den underbara logiken i att födelsedagsbarnet ger bort presenter!) Något mer hon kan fira är att hon valts ut som en av tre finalister till Forma Books Blog Award. Så tre gånger grattis till Helena och mina svar:

Vilken var din bästa bok i sommar? 
Jellicoe Road av Melina Marchetta och The Night Circus av Erin Morgenstern läste jag i juni och de var fantastiska båda två men på olika sätt.

Vad ser du fram emot att läsa i höst?
Alltings början av Karolina Ramqvist har jag höga förväntningar på, även om bloggrecensenternas meningar är något delade. Marionetternas döttrar av Maria Ernestam ser jag också fram emot, eftersom jag brukar tycka om hennes böcker.

Har du planerat något läsprojekt i höst?
Egentligen inte; jag har ju en att-läsa-lista som jag försöker beta av men annars är det för ostrukturerade planer för att kallas projekt.

Finns det någon av dig ännu oläst författare som du skulle vilja stifta bekantskap med i höst?
Nu har jag till sist beställt en bok av vardera Elizabeth Hand och Susan Hill och jag hoppas att de kommer att leva upp till sitt rykte.

Vilken bok skulle du vilja tipsa alla om att läsa i höstrusket (/höstsolen)?
The Night Circus känns som en perfekt höstbok - när behöver man magi och fin de siecle mer än i höstrusket? Och senare, framåt vintern, Snöängel av Anna-Karin Palm.

fredag 24 augusti 2012

Utläst: Sophie's Choice av William Styron

Flera gånger medan jag läser William Styrons Sophie's Choice undrar jag vad det egentligen är jag läser. Min  nötta pocket från 1980 ståtar med "#1 Bestseller" "A novel for everyone" och en mängd lyriska recensionscitat och bitvis lever den nog upp till en del av dem men samtidigt känns det som om den balanserar farligt nära gränsen över till något helt annat.

Det är 1947 i New York. Stingo är en tjugotvåårig författarwannabe från amerikanska Södern. Han har precis blivit uppsagd från sitt arbete som lektör på ett förlag och flyttar till Brooklyn, där han träffar det ständigt stormande paret Nathan och Sophie, han - farlig judisk medicinforskare med gott om pengar, hon - underskön polsk ickejudinna som överlevt Auschwitz. Det blir en sommar han aldrig kommer att glömma, fylld av både det bästa och det värsta han kunnat föreställa sig.

Det är en drygt 600 sidor lång bok, som jag aldrig hört talas om någon som läst, bara att de sett filmen, och för mig tog det ett tag att komma in i den. Det var först när jag bestämde mig för att läsa ett kapitel om dagen som jag fick något flyt i läsningen. Det är inte så att den är särskilt svår, utan mer att den är så detaljerad att det för mig blev ett litet motstånd när detaljerna rörde redogöresler för facklitteratur. Och det är där det skär sig; det finns redogörelser för vad olika författare och filosofer skrivit om förintelsen och det finns långa avsnitt om Stingos för det mesta obefintliga sexliv, vad han fantiserar om, när det närmar sig o.s.v. På sätt och vis är det logiskt, det hela berättas långt efteråt och den tjugotvåårige Stingo är besatt av sin brist på sexuell erfarenhet och hoppet om att kunna råda bot på den. Samtidigt är det han får av den han helst av allt skulle vilja göra det något helt annat: han får veta mer än någon annan av vad som egentligen hände henne i Auschwitz.

Nathan drar paralleller mellan nazisterna och de vita i Södern och Stingo tar illa vid sig men hela tiden finns rastankarna i bakgrunden, de är så internaliserade i huvudpersonerna, i tiden. Och det är 15 år före det som skildras i Niceville. Ibland känns det som om fokus lite för ofta hamnar på sex på ett eller annat sätt och det är då boken halkar över mot något lite mer åt skräphållet. Visserligen är Sophie ung och vacker och hennes kropp är hennes stora tillgång men det blir ändå något som skaver. Men det är väldigt mycket som är bra också, detaljerade scener som blir väldigt levande med ljus, färger, lukter, ljud, de motsägelsefulla personerna som man får lära känna, Stingos funderingar - och så en far-sonrelation som är bra, även om de inte riktigt når konsensus i vissa frågor. Och när Auschwitzskildringen bränner till, det är när den lyckas göra det vidriga till självklar vardag, när man som läsare råkar tänka "ja så var det", utan fasa. För så var det, men det var fasansfullt.

Sophies val då? Det märklliga är, att när jag väl kommer dit har jag inte bara förstått vad som väntar, utan fått mig serverat så mycket annat att det mest blir ett konstaterande, inte det som jag tror att författaren tänkt sig. Eller också är det precis så det är tänkt. När alla regler sattes ur spel, då var det så här det gick.

torsdag 23 augusti 2012

8 svar

Jag har sett den här och där, utmaningen som går ut på att man berättar åtta mer eller mindre kända fakta om sig själv eller redogör för olika vanor man har, och nu har jag fått den av BokMamma. Sedan är tanken att man ska skicka utmaningen vidare men som den usla kedjebrevsmottagaren jag är nöjer jag mig med att svara - det verkar de flesta bloggare jag läser nämligen redan ha gjort.

Jag tänker fokusera på fakta som har med den här bloggens tema att göra men tror ändå att det kommer att vara ganska okända saker.

1. Den här bloggen är hemlig, såtillvida att den enda jag känner som känner till den är min man (känner utanför bloggosfären alltså), åtminstone såvitt jag vet. (Annars kan ni väl lämna en kommentar?)

2. Den C-uppsats i litteraturvetenskap jag aldrig lyckades skriva skulle ha behandlat manlighet/maskulinitet som den framställs och de ideal som reproduceras i de Geers Singletonserie. (Min B-uppsats i ämnet handlade om Maria Gripes tre första böcker: I vår lilla stadNär det snöade och Kung Laban kommer.)

3. Jag har gift mig i ett bibliotek.

4. När jag börjar läsa en bok bläddrar jag alltid till slutet och ser efter hur många sidor den har, så att jag alltid kan veta hur långt jag har kvar.

5. Jag har tillbringat en enormt lång taxiresa i sällskap med Göran Greider.

6. Jag ser i princip aldrig filmer som baserats på böcker jag tycker mycket om; jag ser för mycket bilder när jag läser och om filmen då inte stämmer - nej, det går inte. Jag har t.o.m. befriats från en filmvisning i grundskolan av det skälet (jag var bra på att argumentera för min sak; filmen ifråga var Agnes Cecilia).

7. Jag har gått Luciatåg på Stockholms stadsbibliotek.

8. Förutom att jag samlar på böcker av ett antal författare samlar jag på en särskild genre: jungfruspeglar eller böcker av typen "vad en ung dam bör veta". Mina favoriter är Olga Golbaeks Tonårsboken och Kerstin Thorvalls Boken till dig.

Här har jag gått Luciatåg men inte gift mig. (Klicka på bilden för källa.)

tisdag 21 augusti 2012

Treåringen och böckerna sommaren 2012

Barnens bokhörna i städat skick. Sally Ångbåt är en favorit hos knappttvååringen också, liksom den japanska i mitten. Längst till höger min brors Zlatanpastisch.
Vad läser vi med treåringen? Jag skulle kunna svara: allt, eller så känns det när man släpar hem kasse efter kasse med böcker från biblioteket men samtidigt läser om allt det gamla, även om de flesta av böckerna ligger bättre till i perioder. Och "allt" är verkligen en sanning med modifikation. Jag har studerat barnlitteratur men dels var det några år sedan, dels var upplägget även där ganska fokuserat på historia, så jag är fortfarande väldigt partisk och föredrar oftast de böcker jag känner igen från min barndom - framför allt de jag faktiskt älskade.

Alltså blir det Gunilla Woldes böcker om Emma och Gunilla Bergströms böcker om Alfons, mycket Elsa Beskow, Ivar Arosenius Kattresan, Astrid Lindgrens/Hans Arnolds/Eva Erikssons Allrakäraste syster och Barbro Lindgrens Den vilda bebin med fortsättningar. Det blir paret Reys böcker om Nicke Nyfiken och Pricken, Barbapapa, paret Sandströms böcker om Lilla spöket Laban och Lena Anderssons Majas ABC och böckerna om Stormstina. Det blir också de ursprungliga Babarböckerna (Jean de Brunhoff) i jätteformat, oförkortade och ocensurerade, blandade med de små, förkortade utgåvorna.

De nyare böckerna är dels de som dykt upp som presenter och dels de han hittar själv på biblioteket, ibland sådana jag hört talas om på andra sätt. Dit hör Lars Klintings böcker om Castor och Frippe, paret Landströms böcker om Bu och Bä, Mamma Mu av Wieslander/Sven Nordqvist, Sven Nordqvists Pettson och Findus (men dem gillar inte vi föräldrar så värst), Julia Donaldsons/Axel Schefflers Gruffalon och Herr Pinnemans äventyr, Eva Erikssons böcker om Malla och en hel massa andra titlar.

Det är fascinerande med spännvidden; allt från Barbro Lindgrens böcker om Max med sina ofullständiga meningar till de långa Babarböckerna och den nya favoriten På äventyr med Kapten Valross av Michel Duplaix (om någon skulle ha ett exemplar över skulle vi bli väldigt tacksamma för det, eftersom min makes barndomsbok är pärmlös och sliten numera).

Slut-på-semestern-present

ABC å allt om D (9789163869631)
Alltings början (9789113041292)
Dagar utan hunger (9789186480318)
How to be a Woman (9780091940744)
Generation Loss (9780156031349)
The Woman in Black (9780099288473)
Underbara Clara : vintagepimp och hemmafix (9789174242188)

*Beställ*

måndag 20 augusti 2012

Tematrio - Titeldjur


Då var det dags för Lyrans tematrio igen. Den här veckan är det titlar som innehåller djur som efterfrågas. Tyvärr hade jag med Stalins kossor av Sofi Oksanen förra veckan och lite längre än så får det väl gå innan man återanvänder en titel. Lyran själv hade dessutom valt Margaret Atwoods Kattöga så den gick bort direkt, trots att den annars hade varit säkrad på listan, och så råkade jag gå in och läsa Bokmammas svar (jag brukar undvika att titta på andras svar innan jag själv är klar med mina) och där fanns Igelkottens elegans av Muriel Barbery som också hade varit en tänkbar kandidat. Nåväl, det fick bli tre andra böcker:

Ja, den är sned men jag hann inte åstadkomma något bättre, tyvärr.
To Kill a Mockingbird av Harper Lee läste jag för många herrans år sedan och minns dessvärre inte så mycket av, mer än att jag inte riktigt tyckte att den levde upp till sitt rykte. Då och då har jag tänkt att jag ska läsa om den, något som återigen blev aktuellt efter att ha läst Melina Marchettas Jellicoe Road, där en scen ur den här romanen (den svenska titeln är Dödssynden) är ett viktigt inslag.

I fiskens mage av Inger Edelfeldt är en ganska tidig bok av henne. Det är en novellsamling om främst unga flickor som är på väg mot vuxenheten och jag minns den som ganska obehaglig. Det är nog dags för en omläsning av Edelfeldts böcker rent generellt.

Maus av Art Spiegelman (det finns två delar) är en serieroman om förintelsen där judarna är tecknade som möss och nazisterna som katter. Det är i princip den enda serieroman jag läst och den är väldigt bra. Faktiskt något man borde sätta i händerna på nästan alla som föredrar serier framför böcker. Kuriosa: Art Spiegelman föddes faktiskt i Sverige.

Höstläsning - gammalt

söndag 19 augusti 2012

Höstläsning - nytt

För ett antal (ganska stort, måste jag erkänna) år sedan läste jag SvB:s kataloger från pärm till pärm, det hände t.o.m. att jag kopierade debutantintervjuer... Nuförtiden hinner jag inte ens läsa dagstidningarnas recensioner regelbundet, utan letar upp dem jag är intresserad av i efterhand. I stort sett är det genom andra bokbloggar jag får reda på vad som kommer att komma inom en snar framtid - eller redan har gjort det.Alltså ligger jag ofta lite efter. Men om man får räkna som nya även de böcker som givits ut i sommar är jag inför hösten mest intresserad av:

Karolina Ramqvists Alltings början - det räcker nästan med att huvudpersonen och jag delar förnamn men synnerligen positiva recensioner gör ju sitt till, samt att jag gillade Flickvännen.

Maria Ernestams Marionetternas döttrar - jag brukar tycka om Maria Ernestams böcker, även om jag tycker att hennes två första är allra bäst.

Delphine de Vigans Dagar utan hunger - jag är (lite för) svag för ätstörningsskildringar.

Nina Ulmajas ABC å allt om D - någonstans är jag ett bokstavsbarn.

Ellen Mattsons Vinterträdet - jag är inte någon Garbonörd men den låter väldigt fascinerande.

Clara Lidströms Underbara Clara - vintagepimp och hemmafix - titeln är hemsk men jag gillar hennes blogg.

Och så en vinterläsning:

Johanna Nilssons Jag är den som skall komma - Johanna Nilsson läser jag allt av. Så är det bara. Och den har jag ännu inte sett omnämnd i någon blogg.

lördag 18 augusti 2012

Ikapp

Halleluja! Nu är jag ikapp med recensionsskrivandet. Visst finns det ett antal böcker jag läst i år men inte skrivit något om men de kommer nog att få förbli recensionslösa här. Det är en lättnad att inte ligga efter men samtidigt känns det lite... tomt. Men snart har jag läst ut Sophie's Choice och så en bok till och så kommer Livet emellan och så är det som vanligt igen.

fredag 17 augusti 2012

Utläst: Barnflickan av Hanna von Corswant

Skräck är ju inte riktigt min genre, även om jag hade en rejäl Stephen King-period i de tidiga tonåren, men samtidigt känner jag en dragning ditåt så på sistone har jag i alla fall läst en liten del av det som skrivits i Sverige. Senast blev det Barnflickan av Hanna von Corswant.

Efter ett tragiskt dödsfall i familjen lämnar Karin Sverige för att arbeta som au pair på den franska landsbygden. Ett miljöombyte, lite tid att fundera på vad hon ska göra av sitt liv, lite andrum. Men så gott som omedelbart anar Karin att något inte är som det ska vara. Pojken hon skulle ta hand om sägs vara död och hennes uppgifter är helt andra än barnpassning. Om nätterna hör hon hasande steg från våningen ovanför, en våning det inte tycks finnas någon trappa till, och en mathiss gnisslar på sin väg upp genom huset. Därtill kommer att hon inte får någon kontakt med sin familj och när tillvaron blir alltmer hotfull har hon ingen att vända sig till. Finns det någon hon kan lita på? Och kan hon ens lita på sig själv?

Jag tycker mycket om hur Hanna von Corswant bygger upp denna sin debutroman, hur det hotfulla finns där från början men hur Karin blir varse mer och mer, liksom den diffusa gränsen mellan det man verkligen får ta del av och det som lämnas därhän vad gäller Karins tankar och minnen. Den obestämda dåtiden, sent 1960- eller tidigt 1970-tal som ger en mer förklarlig avskiljdhet än nutiden med internet och mobiltelefoner. Det hela känns gediget och klassiskt och intresset för Karins menstruationer, som hon själv finner synnerligen obehagligt, ger mig Rosemary's Baby-associationer (men jag läste den för över tjugo år sedan och har inte sett filmen så det kan vara fel). Ett tag är jag orolig för att det läggs ut spår och ledtrådar som aldrig kommer att få någon förklaring utan bara gå upp i någon diffus övernaturlighet men en hel del svar får man, även om det bara till en del är de jag trodde.

Det blir aldrig hårresande läskigt men ganska obehagligt på flera sätt. Exakt hur tänker jag dock inte avslöja.

tisdag 14 augusti 2012

Ett kapitel om dagen

För att få lite struktur på läsningen av Sophie's Choice har jag bestämt att jag ska läsa ett kapitel om dagen, vilket innebär att jag skulle ha läst ut den om en vecka, men de blir längre och längre - morgondagens kapitel är på 71 sidor! Vilken tur att jag redan är klar med dagens pensum och har lästid kvar!

måndag 13 augusti 2012

Tematrio - Titelefternamn

Den här veckan fortsätter det med namn i Lyrans tematrio men nu är det titlar med efternamn i man ska presentera. För en gångs skull kom jag direkt på ett överflöd av titlar men de här tre fastnade jag för:

Lady Chatterley's Lover av D. H. Lawrence handlar om hur en gift överklasskvinna inleder en affär med en skogvaktare. När romanen kom ut, 1928, chockerade den med erotiskt innehåll och explicit språk och den förbjöds i flera länder samt gavs ut i censurerat skick. Jag läste den för flera år sedan men funderar på att läsa om den.

Stalins kossor av Sofi Oksanen skildrar tre generationer kvinnor i efterkrigstidens Estland och Finland, om ett då som inte alls är så avlägset men samtidigt oerhört annorlunda jämfört med Sverige. Ett förnekande av land, ursprung och kropp och en skildring av ätstörningar som inte liknar något annat jag läst; det är liknelser och en stilistisk precision utöver det vanliga.

Kärleken i Julia Anderssons liv av Åsa Moberg skrevs på 1970-talet men gavs ut först förra året och förläggaren liknade manuset vid att "öppna en konservburk med 1970-talet" har jag för mig. Det är en ganska självbiografisk skildring av den unga textilkonstnären Julias inre dragkamp mellan två män, den ene i verkligheten Harry Schein. Det är en både bra och dålig bok men just som tidsskildring är den mycket intressant.

Till höger Åsa Mobergs bok från 1969 där en av bilderna i samma serie använts till omslaget. Nörderi på hög nivå.

söndag 12 augusti 2012

Utläst: Niceville av Kathryn Stockett

1962 var min mor 20 år gammal. Hon är alltså jämnårig med Skeeter, en av de tre huvudpersonerna i Kathryn Stocketts Niceville*. För mig låter 1962 både avlägset och nära, i den här romanen är det väldigt avlägset. I alla fall vill jag tro det, utifrån hur de svarta behandlas. Nog vet jag att rasismen frodas men i huvudsak har det väl ändå blivit bättre, i alla fall i västvärlden.

Nåväl, Skeeter kommer hem till staden Jackson efter sina universitetsstudier. Hon vill bli författare och journalist men hennes mor är besviken över att hon inte är gift. Hon umgås med sina gifta vänner och får faktiskt ett litet jobb på den lokala tidningen - en husmorsspalt. Kruxet är att hon inte han något alls om hushållsarbete men hon börjar ställa frågor till en väninnas svarta hembiträde Aibileen och frågorna börjar gälla annat än fläckborttagning. Från hembiträdets avlidne son får Skeeter idén att skriva om hur det är att vara hemhjälp i Jackson och så påbörjas ett riskabelt projekt som kommer att förändra mångas liv, i det lilla och det stora.

Det hela berättas ur tre perspektiv; Skeeters, Aibileens och Minnies - Minnie är det svarta fåret (ingen ordvits) bland Jacksons hembiträden och hon har det rejält tufft även på hemmafronten. Man får följa dem hemma, på arbetet i bokprojektet och i reflekterandet kring det som pågår i rasfrågan och de känns alla genuina och sammansatta, även om jag ibland kan sucka över Skeeters naivitet. Ytterligare en person får man lära känna ganska väl, även om det är helt ur Minnies perspektiv, och hon är mycket intressant som fond och kontrast; en kvinna som inte hör hemma någonstans och som inte följer reglerna i staden - eftersom hon inte känner till dem, och vad det leder till.

Jag tycker väldigt mycket om den här boken, tycker om huvudpersonerna, känner för och med dem och förundras över hur omänskligt de svarta behandlas i denna inte så avlägsna tid. Och jag tycker om att Kathryn Stockett lyckas ta sig ur några fällor där jag trott att hon skulle fastna, och att hon gör det på ett snyggt sätt. Det är feel-good-litteratur men inte på något enkelt sätt, inte med entydiga svar och självklara lösningar; frågorna i sig är för komplexa för det.

Nu när jag läser Sophie's Chioce är jag glad att jag just läst Niceville - den förra utspelar sig visserligen femton år tidigare i New York men Södern och dess behandling av de svarta finns där med.

* Niceville är den svenska titeln, originaltiteln är The Help, men för en gångs skull har jag läst en engelsk/amerikansk bok översatt till svenska. I början var det jobbigt, eftersom jag inte tyckte att den klassmarkerande delen fungerade men efter ett tag vande jag mig och slutade översätta tillbaka till det jag trodde att det egentligen stod.

fredag 10 augusti 2012

Omslagsbloggande

Igår kväll läste jag Bokmanias inlägg om Bonniers nya klassikeromslag och konstaterade att visst, det är ju på sitt sätt snyggt med det enhetliga i att samtliga omslag visar en person i profil men samtidigt tyckte jag att de var fula och så undrade jag lite över kombinationen av just dessa fyra klassiker. Vad var den gemensamma nämnaren mellan George Eliots Bror och syster, Francoise Sagans Bonjour tristesse (den enda av de fyra jag har läst), Vladimir Nabokovs Tala, minne (har någon läst något annat av honom än Lolita? Kanske en ytterst befogad utgåva, det här) och Truman Capotes Frukost på Tiffany's? Tidigare har det ju varit t.ex. fyra böcker om ångest eller fyra om kärlek.


Så gick jag och lade mig utan att ha skrivit någon kommentar. Idag hade Marcusbiblioteket också hyllat omslagen och jag tittade lite närmare på dem men utan att känna någon entusiasm för något annat än enhetligheten. Det är något med det 1960/70-talsaktiga som inte riktigt passar mig. Och så tänkte jag elakt "kan inte illustratören teckna människor framifrån?" Men min kompetens vad gäller bild/illustration/grafisk formgivning är ytterst begränsad; min utbildning sträcker sig till grundskolans bildundervisning så det är rent obildat tycke och smak jag sysslar med.

Min 1970-talsutgåva av Émile Zolas Thérèse Raquin som jag aldrig riktigt gillat.
Till sist var det dags för Bokhora att uppmärksamma dem och vid tredje titten började jag se att de nog ändå har något visst, särskilt omslaget till Tala, minne, men det är inga omslag som skulle få mig att vare sig köpa eller läsa böckerna så även om de ter sig finare nu är det inte tillräckligt för mig.
Påminner de inte en aning om Penguins utgåvor av Evelyn Waughs romaner?  Den här versionen av Brideshead Revisited har jag bytt bort på ett bokbyte där någon annan blev helt salig över att få den.
Jag ber om ursäkt för bildlayouten i detta inlägg (liksom i alla; jag är helt enkelt kass på att få Blogger att göra som jag vill och måste välja det absolut enklaste, annars blir det gräsligt, men det blev det visst nu också).

Att stryka från Bokusbeställningen:


(Tacka vet jag Stadsmissionen Second Hand)

Och vem fick idén...


att ge ut Beatrix Potters Berättelsen om Pelle Kanin med en annan ILLUSTRATÖR? Helt vansinnigt!

torsdag 9 augusti 2012

Trögläst

Sophie's Choice av William Styron är en sådan där bok jag tänkt att jag ska läsa hur länge som helst. Titeln känns som en sådan jag alltid känt till men faktiskt aldrig talat med någon som läst. Min pocket från 1980 är välläst och nött, med bruten rygg och pärmhörn, försedd med superlativfyllda recensionscitat.

Och på fyra dagar har jag läst - tada - 50 sidor. Den kommer att räcka augusti ut och längre med den här takten men nu har faktiskt Sophie herself gjort entré.

Dagens deckartillskott


Inbundna böcker för tio kr styck men jag lät i alla fall bli Trenters Dvärgarna i originalutgåva som ändå bara skulle ha hamnat i dubblettlagret.

Black Out av Lisa Unger - det har bloggats lite om Lisa Unger och jag har blivit nyfiken och när den här nu stod där, så.

Eldvittnet av Lars Kepler - jag har läst både ettan och tvåan och hört att den här ska vara bäst hittills. Och än så länge har jag bara sett den som enveckaslån på "mina" bibliotek.

Klappa inte katten av Maria Lang - Maria Lang anno 1985 är inte Maria Lang anno 1949 men ändock Maria Lang och på något sätt måste jag väl passa in i bokbloggarmallen.

tisdag 7 augusti 2012

Utläst: Glasbruket av Arnaldur Indriðason

Jag köpte hem en av Arnaldur Indriðasons deckare för en femma till min man och eftersom han tyckte att den var bra fortsatte jag. Nu har han läst fyra stycken och till sist tog jag itu med den första av dem, Glasbruket, som belönades med Glasnyckeln för bästa nordiska kriminalroman 2002. Min man är ganska kräsen och att den dessutom fått pris gjorde nog mina förväntningar lite för höga, eller så är jag inte i deckarmode just nu, för jag tyckte inte att den var så mycket mer än OK.

En äldre man hittas död i sitt vardagsrum, ihjälslagen med ett glasaskfat. Snart visar det sig att han var en rejält osympatisk person som kanske förtjänat sitt öde. Samtidigt försvinner en ung kvinna från sitt eget bröllop. Och så har vi ju huvudpersonen Erlendur, då:

Medelålders manlig utredare - check
Denne är frånskild - check
Har hälsoproblem som grundas i stress mm - check
Har en dålig relation till sina barn - check (men visst, att de är knarkare respektive alkoholist är väl något utöver det vanliga)

Sammantaget känns det som en väldigt vanlig deckare, bortsett från att de jag läser inte brukar utspela sig på Island. Polisens privatliv får stort utrymme och i kriminalfallet har sexuellt våld stor betydelse; här är det dock inte skildrat i någon som helst detalj, tack och lov, för det börjar jag bli väldigt trött på. Det är dock ett par saker som förvånar mig när jag läser. Den ena är att något som man som läsare omedelbart börjar fundera på alldeles i början inte får något utrymme förrän efter bortåt 150 sidor. Den andra är hur säker Erlendur är på vad som är grunden i det hela efter bara en liten indicieskärva.

måndag 6 augusti 2012

Tematrio - Titelgeografi


Den här veckan frågar Lyran efter titlar som innehåller geografiska begrepp; städer, länder, världsdelar,  floder, sjöar - även utomjordiska. Först tyckte jag att det lät enkelt men när jag började fundera visade det sig vara riktigt svårt så jag fuskar lite och använder gatunamn också men håller mig till böcker jag läst i år.

84 Charing Cross Road av Helene Hanff är en brevväxling mellan en bokälskande amerikanska och bokhandeln som ligger på titelns adress. Bildat, charmigt, passionerat och roligt. En bok alla som älskar böcker bör läsa!

Jellicoe Road av Melina Marchetta är en f-a-n-t-a-s-t-i-s-k ungdomsbok somborde slippa den etiketteringen. På Jellicoe Road inträffade en gång en förfärlig bilolycka och det som följde på den bildar en till en början otydlig fond till det som sker i nuet men så småningom sitter allt ihop och för min del hade jag vid det laget gråtit, gråtit och gråtit. Det är hemskt och det är vackert och det är, som sagt, fantastiskt.

Flickan i Stadsgården av August Blanche, däremot, avråder jag er från att läsa, om ni inte är speciellt förtjusta i 1800-talspekoral, vill säga. Då är det bara att kasta loss och följa med; men i så fall bör ni inte läsa min länkade recension. Manlig vänskap, trofast kärlek, svåra kval och orimliga sammanträffanden i ett svunnet Stockholm.

söndag 5 augusti 2012

Den där att-läsa-listan

Jag har ju en lista över böcker jag tänkt läsa i år och varje månad är det en av mina bokslutsparametrar. Så här, efter sju månader, har jag precis avslutat den tolfte på listan över 20 böcker. Två har jag försökt påbörja men inte kommit mer än ett par sidor i (Ladies och Ariel) och en funderar jag på att hoppa över helt (Shantaram). Det är de mest omfattande verken sidantalsmässigt som är kvar så vi får väl se hur det går men med en bok från listan per månad är det inte helt oöverstigligt i alla fall.

Tyvärr har listan i ganska hög grad känts som en plikt, eftersom den innehållit en del böcker som aldrig hamnar överst i högen annars, men den har ju faktiskt fungerat någotsånär. För nästa år får jag se om det blir någon ny avbockningslista eller om hyllvärmarna får fortsätta som just det.

lördag 4 augusti 2012

Utläst: Imago av Eva-Marie Liffner

Trots att jag inte var helt begeistrad av Eva-Marie Liffners Lacrimosa lade jag in två av hennes tidigare romaner på min att-läsa-lista för 2012. Som avslutning på min semesterresa läste jag Imago; och läste ut den precis på gränsen mellan juli och augusti, någonstans mitt ute på Östersjön.

I början av 1860-talet pågår det dansk-tyska kriget och det blir en svår, nästan outhärdlig vinter för soldaterna. 1938 finner man ett mosslik precis i gränstrakten mellan Danmark och Tyskland, ett samhälle vars nationella tillhörighet skiftat under åren. En av de tre personer beger sig ut på mossen för att undersöka detta är en tysk doktor, som sedan rapporteras försvunnen. 2000 får Esmé genom sitt arbete som lokalvårdare vid historiska institutionen i Köpenhamn tillgång till tidigare hemligstämplade handlingar rörande fallet och bestämmer sig för att forska vidare. Dessutom upptas fleras tankar av en tidigare forskningsexpedition, där två skepp blev fast i Arktis packis. Berättelserna slingrar sig om varandra, finner beröringspunkter, skiljs åt och förenas igen.

Det är alltså tre eller fyra tidsplan som skildras, och 1800-talet dessutom med extra betraktelser skrivna av en av de män som kom till mossen, men det är egentligen inte rörigt utan bara en aning överlastat. Det blir lite för mycket krusiduller och en för tung överbyggnad till något som är ganska magert, även om det finns ett par riktigt obehagliga scener som tyvärr fastnat i mitt minne. Jag har svårt att känna något särskilt för personerna, de är lite för tvådimensionella och när det eventuellt börjar brännas någonstans backar det hela eller byter tidsplan. Det är också något som känns märkligt med språket år 2000. En fyrtioåring som beskriver sitt hem som "ett rum och kammare" - hur ofta talar vi om "kammare" nuförtiden? Samtidigt som en herrelös hund hon tar hand om omväxlande benämns "doggen" och "rackan".

Men något speciellt har den ändå; det finns tankar och stämningar, något med växlingarna mellan tidsplanen men ibland nästan ännu mer i de avsnitt som så att säga berör periferin som blir väldigt levande, också när det som beskrivs är något närmast overkligt, så Drömmaren och sorgen ska bli läst innan året är slut.

torsdag 2 augusti 2012

This one's for you, Helena och Helena

Egentligen hade jag redan planerat in det här lilla inlägget men när jag såg vad Fiktiviteter-Helena och Dark Places-Helena skrivit hos den förra (här och här) var jag tvungen att ändra lite - och tillägna dem det.


För 23 år sedan hade jag sommarlov och var som vanligt hos min farmor. Sommaren innan, eller kanske på jullovet, hade jag betat av hennes Maria-Langsamling (hon hade främst de tidiga) och var nu tvungen att bege mig till biblioteket i Dals-Långed. Detta visade sig vara en riktig guldgruva där hyllorna var fyllda av såväl Maria Lang som Agatha Christie. Det blev ett riktigt Lang-race; tolv av hennes böcker på fyra dagar. De flesta läste jag liggande på sängen, som jag minns det. Vadå frisk luft och solsken?

Those were the days!

onsdag 1 augusti 2012

Bokslut juli 2012

I juli har jag haft semester och varit bortrest men inte hunnit läsa enormt mycket; min bästa lästid är resorna till och från mitt arbete. Det har inte heller varit någon lysande läsmånad, mer en pliktskyldig sådan, då jag betat av en hel del från min lista över böcker jag tänkt läsa i år. Sex utlästa böcker blev det och av dessa var

fem skrivna av kvinnor
en på engelska
fyra från att-läsa-listan
en översatt från engelska till svenska
en från 1800-talet
ingen lånad på biblioteket

Bäst tyckte jag om Niceville av Kathryn Stockett och sämst tyckte jag om Flickan i Stadsgården av August Blanche. Samtidigt hade jag ganska roligt när jag läste den senare så det är kanske lite orättvist ändå.

Tematrio - Titelfärg


Den här veckan efterfrågar Lyran böcker vars titlar innehåller en färg och eftersom jag länge var känd som den ständigt svartklädda "I'll wear black until I find something darker" blir det svarta titlar.

Svart dam av Maria Fagerberg - oerhört intensiv kort roman om en ung kvinna med tusen järn i elden som drabbas av cancer. Ett liv, eller tre, som vänds upp och ned på ett ögonblick och den alldeles för korta vägen mot döden.

Den svarta boken av Orhan Pamuk - en berättelse som slingrar sig hit och dit genom Istanbul där Galip letar efter sin älskade Rüya som försvunnit. Troligen finns hon hos släktingen Celâl, en journalist och krönikör som gått under jorden. Och så slingrar sig det hela in i hans texter och vidare, bort. Ganska snårigt men härligt.

Rött och svart av Stendhal - en roman från 1830 om en ung man av enkel härkomst som tar sig uppåt i världen, som jag läste som kanske femtonåring under en bilsemester i Europa. Jag minns egentligen bara att mina föräldrar hela tiden sade åt mig att titta upp och se mig omkring men jag ville bara läsa vidare. Det är nog dags för en omläsning, faktiskt.