Utläst: Glasbruket av Arnaldur Indriðason

Jag köpte hem en av Arnaldur Indriðasons deckare för en femma till min man och eftersom han tyckte att den var bra fortsatte jag. Nu har han läst fyra stycken och till sist tog jag itu med den första av dem, Glasbruket, som belönades med Glasnyckeln för bästa nordiska kriminalroman 2002. Min man är ganska kräsen och att den dessutom fått pris gjorde nog mina förväntningar lite för höga, eller så är jag inte i deckarmode just nu, för jag tyckte inte att den var så mycket mer än OK.

En äldre man hittas död i sitt vardagsrum, ihjälslagen med ett glasaskfat. Snart visar det sig att han var en rejält osympatisk person som kanske förtjänat sitt öde. Samtidigt försvinner en ung kvinna från sitt eget bröllop. Och så har vi ju huvudpersonen Erlendur, då:

Medelålders manlig utredare - check
Denne är frånskild - check
Har hälsoproblem som grundas i stress mm - check
Har en dålig relation till sina barn - check (men visst, att de är knarkare respektive alkoholist är väl något utöver det vanliga)

Sammantaget känns det som en väldigt vanlig deckare, bortsett från att de jag läser inte brukar utspela sig på Island. Polisens privatliv får stort utrymme och i kriminalfallet har sexuellt våld stor betydelse; här är det dock inte skildrat i någon som helst detalj, tack och lov, för det börjar jag bli väldigt trött på. Det är dock ett par saker som förvånar mig när jag läser. Den ena är att något som man som läsare omedelbart börjar fundera på alldeles i början inte får något utrymme förrän efter bortåt 150 sidor. Den andra är hur säker Erlendur är på vad som är grunden i det hela efter bara en liten indicieskärva.