Utläst: Imago av Eva-Marie Liffner

Trots att jag inte var helt begeistrad av Eva-Marie Liffners Lacrimosa lade jag in två av hennes tidigare romaner på min att-läsa-lista för 2012. Som avslutning på min semesterresa läste jag Imago; och läste ut den precis på gränsen mellan juli och augusti, någonstans mitt ute på Östersjön.

I början av 1860-talet pågår det dansk-tyska kriget och det blir en svår, nästan outhärdlig vinter för soldaterna. 1938 finner man ett mosslik precis i gränstrakten mellan Danmark och Tyskland, ett samhälle vars nationella tillhörighet skiftat under åren. En av de tre personer beger sig ut på mossen för att undersöka detta är en tysk doktor, som sedan rapporteras försvunnen. 2000 får Esmé genom sitt arbete som lokalvårdare vid historiska institutionen i Köpenhamn tillgång till tidigare hemligstämplade handlingar rörande fallet och bestämmer sig för att forska vidare. Dessutom upptas fleras tankar av en tidigare forskningsexpedition, där två skepp blev fast i Arktis packis. Berättelserna slingrar sig om varandra, finner beröringspunkter, skiljs åt och förenas igen.

Det är alltså tre eller fyra tidsplan som skildras, och 1800-talet dessutom med extra betraktelser skrivna av en av de män som kom till mossen, men det är egentligen inte rörigt utan bara en aning överlastat. Det blir lite för mycket krusiduller och en för tung överbyggnad till något som är ganska magert, även om det finns ett par riktigt obehagliga scener som tyvärr fastnat i mitt minne. Jag har svårt att känna något särskilt för personerna, de är lite för tvådimensionella och när det eventuellt börjar brännas någonstans backar det hela eller byter tidsplan. Det är också något som känns märkligt med språket år 2000. En fyrtioåring som beskriver sitt hem som "ett rum och kammare" - hur ofta talar vi om "kammare" nuförtiden? Samtidigt som en herrelös hund hon tar hand om omväxlande benämns "doggen" och "rackan".

Men något speciellt har den ändå; det finns tankar och stämningar, något med växlingarna mellan tidsplanen men ibland nästan ännu mer i de avsnitt som så att säga berör periferin som blir väldigt levande, också när det som beskrivs är något närmast overkligt, så Drömmaren och sorgen ska bli läst innan året är slut.