tisdag 28 februari 2012

Utläst: The Lover's Dictionary av David Levithan

Ibland säger en bild mer än tusen ord, ibland säger ett enda ord allt. Och ibland säger ganska få ord betydligt mer än mångdubbelt fler.

David Levithans The Lover's Dictionary är en sådan bok. En ordbok för älskande, varje ord försett med en kort berättelse, en betraktelse, ett minne. En kärlekshistoria som berättas i ögonblicksbilder, nej, ögonblicksord, ickekronologiskt. Ett jag och ett du, inga namn, inte ens helt säkert om det rör sig om en man och en kvinna, även om jag tycker att det finns tillräckligt många små markörer för att jag ska läsa den så, som om det egentligen skulle spela någon roll.

Jag tycker så mycket om dem, och blir så arg på dem. Varför måste de säga/göra/tänka så där? Och så känner jag igen mig och andra. Ett litet ord här, ett annat där. Och alla de där orden som inte står där, hur mycket de faktiskt säger. Hur snabbt man som läsare fyller tomrummen.

Berättargreppet påminner också om en skrivövning jag läste om för många år sedan - skriv en massa ord på små lappar, dra en lapp om dagen och skriv något, minst en mening, max en sida på högst en halvtimme om det som faller dig in när du läser ordet. Här har det säkerligen tagit längre tid i många fall, och allt hör ihop i en historia, men det finns ändå där.

Det enda dåliga (men nyttiga) med den här boken är att jag tvingas inse att min engelska inte riktigt räcker till. "Uppslagsorden" är betydligt oftare än jag trodde sådana som jag vet på ett ungefär vad de betyder men inte exakt, vilket gör att jag förlorar en hel del. Här är det ju associationer som inte alltid är helt självklara och då måste man verkligen förstå. Jag borde nog läsa med lexikon lite oftare.

söndag 26 februari 2012

Utläst: Erebos av Ursula Poznanski

Det här inlägget av Johanna Lindbäck fick mig att skriva upp Ursula Poznanskis Erebos på min att-låna-lista och sedan gick tiden utan att jag hörde talas om den igen. Inte förrän den plötsligt stod på en rekommendationshylla på biblioteket. Jag lånade den men innan jag hann börja läsa kom det här inlägget hos Bokbabbel - som också läst Johannas recension. Förväntningarna blev med andra ord ganska höga.

På Nicks skola börjar eleverna bete sig märkligt. Det är gester och viskningar och det är fyrkantiga paket som det smusslas med. De som är invigda är trötta och frånvarande, de andra vill veta men får inga svar. Efter vad som känts som en lång tid är det så Nicks tur att ta del av dataspelet Erebos, ett spel som inte liknar något annat, eftersom det ter sig så levande. Och det är en fiktiv värld som tar sig in i verkligheten på ett mycket oroande sätt, särskilt som det kräver tystnadslöften av sina spelare.

Jag har aldrig spelat dataspel, så det är en värld som är helt främmande för mig. Jag har en WoW-beroende svåger men det är det närmaste jag kommer. Alltså skulle en bok om ett dataspel kunna vara helt fel men är det verkligen inte. Som läsare blir jag lika indragen i spelet som Nick och hans kompisar, hans och de andras spelkaraktärer nästan lika verkliga som deras skol- och fritidsjag. Efter några inledande "förklarande" manövrer, som letande efter kortkommandon och hur man får fram namnen är det samma fiktionsnivå hela tiden och jag börjar förstå vad som är så lockande med vissa spel, även om det här är exceptionellt.

Det är väldigt spännande och boken har vissa beroendeframkallande drag gemensamma med spelet. Och med Hungerspelstriologin som jag slukade vid den här tiden förra året. Man vill hela tiden läsa vidare och få veta hur det ska gå och vad det där Erebos egentligen är. Ännu en sådan där ungdomsbokskategoriserad bok som fungerar mycket bra även för synnerligen läsvana vuxna.

lördag 25 februari 2012

Utläst: Middlesex av Jeffrey Eugenides

Februari blir inte någon bra läsmånad för mig om man ser till antal böcker men det behöver man ju inte göra. Middlesex av Jeffrey Eugenides har tagit sin lilla tid att läsa men så är den också årets näst tjockaste bok hittills. Dessutom relativt finstilt och på engelska och jag läser tre gånger, eller åtminstone dubbelt, så fort på svenska. Men den var värd tiden och särskilt mödosamt var det inte.

"I was born twice: first, as a baby girl, on a remarkably smogless Detroit day in January of 1960; and then again, as a teenage boy, in an emergency room near Petoskey, Michigan in August of 1974."

Så börjar den, historien om Calliope och hens (ja, här är nog hen väldigt adekvat) genetiska defekt, eller snarare om vägen fram till Calliope, far- och morföräldrarna, föräldrarna. Tre generationer grekamerikaner under femtio år, en familj i förändring och ett land likaså. Inveckling åt ena hållet, utveckling åt det andra.

Det är en roman med ett stort anslag men samtidigt så ofta så specifikt inne i familjen att det nästan inte märks. Det är ellips på ellips men ett ständigt flöde att läsa. Från den lilla turkiska byn till Detroit och en av dess förorter, till Berlin i nutiden. Jag tycker väldigt, väldigt mycket om den och för en gångs skull om alla tider, alla delar. Aldrig en längtan till något annat avsnitt utan lika bra hela tiden.

Jag läste The Virgin Suicides för en massa år sedan med högt ställda förväntningar och blev besviken, varför jag nu blev snarare positivt överraskad. Som om jag siktade på böcker jag inte tror är bra - så är det ju inte, jag läser bara sådant som jag tror är bra på ett eller annat sätt; ibland har jag ett behov av den litterära motsvarigheten till skvalmusik.

fredag 24 februari 2012

Nyboksköp i fysisk bokhandel

Jag köper ju väldigt mycket mer begagnade än nya böcker och när jag köper nya böcker till mig själv är det oftast på Internet men idag blev det ett undantag. Jag var inne på The English Bookshop för att rekognocera inför ett bokbyte som jag tänkte kunde ske där men som nu ändrats och då var jag ju tvungen att köpa något i alla fall. Blicken föll direkt på The Lover's Dictionary av David Levithan. Den fanns i två olika utgåvor och den ena var så fin att jag inte kunde låta bli.

Det är tråkigt att jag har så svårt att släppa taget om mina mentala turordningar för bokläsande, egentligen borde jag kasta mig över den direkt.

måndag 20 februari 2012

Tematrio: bokreatips

Hmmmm, jag skrev ju nyss att bokrea inte riktigt är min grej men tipsa om böcker ska väl kunna gå... Och den här gången håller jag tiden lite bättre...

Inlåsta av Emma Donoghue var en av de bästa böckerna jag läste förra året, samtidigt en av de mest obehagliga. De inlåsta är Jack och hans mamma. På tio kvadratmeter har Jack levt sina fem år, de är hela hans värld, och där finns många regler - som att han måste gå och lägga sig i garderoben på kvällarna. Då kommer mannen som handlar mat och kläder åt dem och gör något med Jacks mamma. Allt är skildrat ur Jacks perspektiv, med ett språk som delvis är nytt, och även om han lider brist på det mesta finns det något han får: kärlek. Vackert och hemskt.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery är en charmig historia om en beläst och belevad portvakt som måste undertrycka sitt sanna jag för att passa in i bilden av Portvakten och en blaserad och livstrött brådmogen tolvårig invånare i det vaktade huset. Jag har en invändning men annars tycker jag att det är en mycket sympatisk bok. Här skrev jag om den.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein är en fantastisk bok om psykisk ohälsa. Här är den i ljudboksformat men om man gillar att lyssna på böcker tycker jag absolut att man ska köpa den. Något litet jag skrev om den. Och här om "uppföljaren".

lördag 18 februari 2012

Lånebokshögarna växer

Nu är mitt läsande rejält i otakt med mitt lånande. Jag harvar på i min köpta Middlesex (nej, den är inte dålig, den är bara tjock och finstilt och lästid är en bristvara) medan högarna med bibliotekslån växer. Och växer. Jag vet inte var jag ska börja, eller om jag ska börja parallelläsa någon av dem. Nu får det nog vara lånestopp i stället för köpstopp.

Här i har-lust-att-läsa-ordning:

Erebos av Ursula Poznanski
Baby Jane av Sofi Oksanen
Välkommen hem av Johanna Lindbäck
Jorden de ärvde av Björn af Kleen
Ja till Liv! av Liv Strömqvist
Blue Nights av Joan Didion
Elsas hemlighet av Sofi Fahrman

fredag 17 februari 2012

Tematrio: oväntat ogillat


Bättre sent än aldrig, får man väl tänka. Den här veckans Tematrio hos Lyran handlar om böcker och författare man tyckt sämre om än man förväntat sig eller trots att man borde gillat dem inte gjort det. Jag är ganska kritisk och ogillar detaljer allt som oftast så jag har lite svårt att hålla mig till bara tre. Det får dock bli enskilda böcker - har inte gjort så många försök att jag ogillat ett helt författarskap.

Special Topics in Calamity Physics (Fördjupade studier i katastroffysik) av Marisha Pessl. Minns ni den? För fem år sedan var den en stor succé bland såväl kritiker som bokbloggare. Ett underbart omslag, mängder av bildning och litterära referenser och drag av DHH (första gången jag använder förkortningen, är jag en riktig bokbloggare nu?) lät underbart men icke. Det blev mest överlastat och tröttsamt. Så här skrev jag om den när det begav sig.

One Day av David Nicholls. Ännu en sådan där älskling för väldigt många som aldrig slog an rätt strängar hos mig. Jag hittade inte det rätta engagemanget för huvudpersonerna men avskydde ändå slutet. Som är det enda som verkligen fastnat hos mig. Nu börjar jag undra om jag verkligen gav den en ärlig chans, trots att jag verkligen trodde att jag skulle tycka om den efter en kärleksbomb skriven av Helena Dahlgren.

Kleopatras kam av Maria Ernestam. Jag hade läst hennes två första, den väldigt skruvade men för mig nästan perfekta Caipirinha med döden och den lite skruvade men väldigt, väldigt bra Busters öron och väntade med spänning på trean. Företaget med den udda affäridén lät lovande och nog var det skruvat - men på fel sätt, som om hon kom tillbaka till något mer konventionellt genom att vrida allt ett extra varv. Hennes senare böcker är väl mognare men jag saknar det där lite extra galna. Så här skrev jag om Kleopatras kam.

torsdag 16 februari 2012

Mitt nionde, tror jag

Idag har jag skaffat ett nytt lånekort, jag tror att det är mitt nionde. Huddinge, eftersom jag bor så nära kommungränsen. Ett lånekort att använda och inte ett av dem som mest ligger i en låda och påminner om min historia som biblioteksfanatiker. Finns det ett ord för dem som samlar på lånekort? Kanske. Men det är ju en ganska liten samling och samtliga välanvända - i alla fall en kort period.

Nåväl, premiärlånen blev Blue Nights av Joan Didion, trots att jag inte var så förtjust i The Year of Magical Thinking, och Baby Jane av Sofi Oksanen, en bok som jag undrar varför det tagit mig sålång tid att komma till skott med att låna. Nu är det bara lästiden som fattas.

måndag 13 februari 2012

Utläst: Bag of Bones av Stephen King

Jag har ju skrivit lite om Stephen King på sistone men det är trots allt halva mitt liv sedan jag läste något av honom så det var med lite blandade förväntningar jag tog itu med Bag of Bones. Den har fått ett högt betyg av Helena, som ju inte bara är min boktipsare assoluta utan även Kingexpert, vilket bådade gott.

Mike Noonan är författare, precis nedanför den högsta bestsellertoppen, men när hans fru plötsligt avlider drabbas han av en skrivkramp av astronomiska mått; snarare panikångest vid minsta ansats att skriva. Egentligen kan han leva skapligt på sina sparade pengar och nya royalties men vem och vad är han utan såväl sin familj som sitt yrke? Så börjar han drömma mardrömmar om sommarhuset i närheten av den lilla ickestaden TR och bestämmer sig, mot allt förnuft, för att återvända dit efter fyra års frånvaro. Han möts av en förändrad stad - och ett förändrat hus. Sara Laughs heter det men det är inte skratt han hör om nätterna. Så träffar han den hälften så gamla Mattie och hennes dotter Kyra och dras in i den vårdnadstvist hennes stormrike svärfar driver - han vill ha sin avlidne sons dotter, till varje pris. Skrivkrampen lättar; ja plötsligt är nästan det enda som går riktigt lätt att skriva, när resten av tillvaron blir på sitt sätt allt krångligare och tyngre.

Mer än så vill jag nästan inte skriva, jag vill inte förstöra för någon annan genom att avslöja för mycket. Samtidigt känns det som om man skulle kunna avslöja en hel del, för det är inte så mycket vad som händer som faktiskt hur det skildras. Det är en tjock bok, på gränsen till tegelsten (var nu gränsen egentligen går), men samtidigt känns det inte som om det är så mycket som är överflödigt. Jag tycker att dramaturgin är väldigt bra, det smygande, krypande, och jag, som är lättskrämd och mörkrädd, tycker att det är väldigt skönt att ha en jagberättare som uppenbarligen har klarat sig till andra sidan det hela, för visst är det i ett efteråtperspektiv han skriver. Ångesten inför skrivandet, ensamheten, drömmarna som gick i kras och så spåren efter något annat; vad är det han har missat medan han skrev, skrev, skrev? Skrivandet som rus och verklighetsflykt, skrivandet som närmast transcendens - och den totala oförmågan att nå dit.

Den ickemänskliga huvudpersonen Sara Laughs, det hemsökta huset där det en gång fanns så mycket lycka, nej, inte bara en gång, fler gånger, men däremellan... Kampen mellan det onda och det goda återigen, i den här världen och kanske i en annan. Men det är stämningen mellan de stora spökerierna som är bäst, vardagen med hotfulla kanter, gränsupplösningen.

Det är nog dags att läsa/läsa om lite fler Stephen King.

Tävlar om dubbletter

En tävling helt i min smak har Bokmärkt/Hundöra: det lottas ut olästa dubbletter ur den egna bokhyllan. Något liknande borde jag kanske anordna, dock med lästa exemplar, eftersom det är sådana jag samlar på mig.

Nåväl. Här tävlar jag för att jag vill vinna Daniel Åbergs Vi har redan sagt hej då och Peppe Öhmans Livet och barnet.

lördag 11 februari 2012

Utläst: Du hasar av trygghet av Elin Grelsson

Jag har läst Elin Grelssons blogg lite mer sällan än regelbundet och lite oftare än sporadiskt de senaste åren så när hon gav ut en roman var det självklart att jag skulle läsa den. De recensioner jag läst har både lockat och avskräckt mig men det som avskräckt mig mest är omslaget, som är ett av de fulaste jag sett. Jag kan läsa en bok nästan för omslagets skull, och de med oansenliga eller icke tilltalande omslag behöver något annat för att fånga mig. Här var det tur att jag hade min "läsarrelation" sedan tidigare, för såväl omslaget som titeln Du hasar av trygghet skriker "nej - pretto".

Sara är knappt trettio, vantrivs på sitt arbete som vikarie på en administrativ avdelning, vantrivs i sitt förhållande med en man som inte riktigt ser henne, vantrivs i sin kropp som, trots att alla ser henne som smal ändå har lite fett på fel ställen, vantrivs egentligen med allt men saknar förmågan att förändra sin tillvaro. Hon sover inte och har nästan ständig huvudvärk.

Egentligen känns hon väldigt, väldigt vanlig; jag känner så många som hon, verkliga och litterära. De som önskade sig någon annanstans men hamnade i en ständig vantrivsel, i ett det näst bästa. Skillnaden är att Sara inte tycks ha några drömmar, något som hon hellre vill till. Att hon vill bort är mer än tydligt men vart? När jag tänker mer på det är det väldigt intressant att den delen saknas. Samtidigt känns det som om det finns något överlägset hos författaren och därmed läsaren, vi ser ned på Sara för att hon inte gjort något bättre av sitt liv, för att hon så länge nöjt sig med detta. Och då är det också som om hennes vantrivsel är något vi kräver, vi som implicit gör något bättre av våra liv, för att ha ett liv som Saras (bortsett från sömnproblem och huvudvärk då, symtomen på att något är fel) och vara nöjd med det, det är väl en omöjlighet?

Så finns det avsnitt från Saras barndom och där finns väl en del av förklaringen till Saras oföretagsamhet och hennes kroppsliga självbild. De grälande föräldrarna som ser till sig själva först, modern som då hon inte är lamslagen av depression konstaterar att Sara gått upp i vikt, vännerna som inte är några riktiga vänner, ensamheten, utanförskapet. De här avsnitten är för mig det bästa i boken. Allt är så levande och jag vill ta den lilla Sara i famnen - och ge hennes mamma en stor fet smäll.

Jag tycker egentligen inte särskilt mycket om den här romanen men den får mig att fundera en hel del och det tycker jag väldigt mycket om.

Andra som läst: Fiktiviteter-Helena, Johanna Lindbäck, Bokomaten

Utläst: Jag kan se i mörkret av Karin Fossum

Jag har läst alla Karin Fossums böcker som utkommit på svenska utom Brott, som av någon anledning slunkit igenom maskorna i mitt nät. Från början tyckte jag att hon var väldigt bra, senare har min entusiasm mattats av något. En känsla av upprepning har infunnit sig och det utan att jag egentligen minns så mycket av de senare. Inbillar jag mig bara att man ständigt har vetat vem som är skyldig - troligen. Fokus har i alla fall gått från "vem gjorde det" till "vad pågår i en mördares hjärna egentligen".

Att läsa Fossum brukar alltså innebära att umgås med ganska osympatiska människor och Riktor i Jag kan se i mörkret är mer än osympatisk; han är nog den värste hittills. En manlig sjuksköterska i yngre medelåldern som har ett nästan obefintligt socialt liv men får ut sin frustration genom att plåga patienterna på den klinik där han arbetar, en sista anhalt inför döden för gamla, svaga och svårt sjuka människor, ofta dementa. Fritiden tillbringar han i en park och där träffar han den äldre alkoholiserade Arnfinn och en ytterst ojämlik vänskap tar sin början. Den får ett abrupt slut då han kommer på Arnfinn med att försöka stjäla från honom.

Allt skildras ur Riktors perspektiv, och det är ju det som är det intressanta, hur hans rättfärdiganden då och då nästan ter sig rimliga men ändå är helt barocka. Kontrasten mellan hans tankar och handlingar och hur han ter sig för omgivningen, kanske en kuf men en anonym och harmlös sådan. Det andra spåret handlar om rättvisa: om två brott begås och den som begått det ena misstänks för det andra, åtalas, kanske t.o.m. straffas, har han då "gjort rätt för sig"?

Fossum är väldigt skicklig men samtidigt är jag inte på riktigt rätt våglängd. Jag sitter och ifrågasätter saker under min läsning, börjar fundera över grader av ondska. Visserligen är det så att de som väljer sina offer bland de svagaste framstår som de allra ondaste, liksom de som graderar människor på det sätt Riktor gör men jag kan komma på så många litterära mördare som jag tycker är värre att han blir just... nästan harmlös och då blir det så fel.

Men jag tror att jag ska sätta upp De galnas hus på min att-läsa-om-lista; den är min verkliga Fossumfavorit.

Andra som läst: Helena, Eli.

fredag 10 februari 2012

Bokrea - nja

Bokrean närmar sig och som vanligt är mitt intresse väldigt lågt. Det rasade för ett antal år sedan då översvämmandet av specialtryckta reautgåvor blivit lite väl stort och har inte riktigt återkommit. Visst, jag har varit på NK som satte ned allt med 40(?)%, liksom jag har botaniserat i Hedengrens lagerrensningshyllor men de där böckerna som finns i reakataloger - nej, jag har faktiskt inte lust. Dessutom köper jag halvgamla böcker begagnade för ännu mindre pengar.

Det känns lite märkligt att vara så intresserad av böcker men samtidigt se bokrean som en ickehändelse och jag verkar vara ganska ensam i bokbloggosfären om detta.

Vissa bibliotek har café, vissa caféer har...

(Jag ber om ursäkt för den dåliga bilden; den såg OK ut i telefonen.)

torsdag 9 februari 2012

Kärt återseende

Till sist hittade jag någon som ville ha mina gamla Opsis Kalopsis. Tyvärr blev det ett missförstånd och så stod jag i Älvsjö och visste inte riktigt vad jag skulle göra - gå till biblioteket så klart! Jag har bott i Älvsjö men det är mer än ett decennium sedan så nog var det lite förändrat. Jag fastnade på barnavdelningen och hittade en gammal favorit från min egen barndom: Kriktor av Tomi Ungerer. Under eftermiddagen och kvällen har jag fått läsa den minst åtta gånger för Maxi men jag är inte så förvånad.

onsdag 8 februari 2012

Backlog

Hoppsan, tre böcker utlästa och en fjärde påbörjad utan minsta tillstymmelse till recensioner. Just nu finns det mer lästid än bloggtid, så är det bara. Högar av lästa böcker trängs med högarna av olästa. Pågående arbete, inte in i hyllorna än, som om det skulle finnas plats där. Jag har frångått mina biblioteksvanor lite för mycket, köper på mig både nytt och gammalt och ibland med lite halvdant resultat. Det är bättre att göra som Helene Hanff: läsa biblioteksböckerna och sedan införskaffa de oumbärliga titlarna, de som man vill läsa om och ha nära till hands.

Försenad

Det var en gång en flicka som aldrig lämnade tillbaka en lånebok för sent. Det var en gång en flicka som grät första gången hon fick en straffavgift; den sårade stoltheten liksom en sorg över det där som inte längre var en obruten svit, inte längre prickfritt. Det var en gång en flicka som inte längre var en flicka och som inte längre lyckades hålla lånetiderna - oftast inte för att läsningen drog ut på tiden utan för det mesta av ren glömska. Böcker som bara blev kvar, eller återlämningsdatum som förväxlats. Och hon som var är jag än och lever just nu i det där försenade. Sårad stolthet och straffavgifter. Så ville jag inte att det skulle bli.

söndag 5 februari 2012

Utläst: Tigerkvinnan av Katerina Janouch

Tigerkvinnan är den fjärde delen i Katerina Janouchs serie om barmorskan Cecilia Lund. Som vanligt varvas Cecilias vardag med arbete och familjeliv med avsnitt ur hennes närståendes perspektiv och så ett deckar/thrillerinslag.

Jag gillar de här böckerna men samtidigt börjar jag känna mig mätt nu. Det är lite för mycket av samma sak och variationen ter sig lite för... didaktisk för min smak. Det blir för mycket av populariserade handböcker över allehanda samtida problem, diagnoser och liknande. Och så spänningsinslagen - ja, de brukar jag aldrig vara särskilt förtjust i. Från början förvånades jag av att jag tyckte bäst om avsnitten från förlossningsavdelningen; jag som är måttligt intresserad av förlossningsberättelser, men nu har det blivit så mycket av en provkarta även där (soc och övervakningshem, faraoniskt omskuren kvinna m.m. i den här delen).

Jag misstänker att jag kommer att läsa även nästa del; det finns såpass många cliffhangers att serien kommer att fortsätta minst en bok till, men samtidigt kommer jag att fundera på om jag inte borde använda min lästid till något bättre. Å andra sidan - det finns en plats för böcker som nästan läser sig själva, som alternativ till TV, t.ex.

lördag 4 februari 2012

Lördagslån

Smet in på biblioteket för att värma mig under väntan på bussen och fick naturligtvis med mig två böcker hem: Du hasar av trygghet av Elin Grelsson och Jorden de ärvde av Björn af Kleen. Den förra har jag velat läsa ett bra tag, den andra har dykt upp lite här och där. Det blir väl lite parallelläsning till Bag of Bones som tar sin lilla tid för mig.

fredag 3 februari 2012

Fredagsmys

Jag har skottat vår gigantiska garageuppfart och lite gångar kring huset. Nu är det dags för varm choklad och Stephen King. Barnen har vaknat en gång var, redan, så det blir kanske inte fullt så rofyllt som jag skulle önska.