Utläst: Ett gott liv av Ann Heberlein

Jag (och tio, hundratusentals andra) läste Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och blev så där oerhört drabbad som man på sätt och vis önskar att man ska bli när man läser men samtidigt inte vill bli om den man läser om är en verklig person som mår så förfärligt dåligt. Nu har det som benämns uppföljaren kommit och det är en väldigt annorlunda bok. Egentligen är det en essä om en mängd spridda saker men den röda tråden är fortfarande självbiografisk; nu är det tiden kring utgivningen av Jag vill inte dö... och åren därefter som står i centrum och frågorna vars svar söks är vad ett gott liv är, vem som kan få det och vad som krävs för att uppnå det.

Det är inte någon enkel bok det här heller. Flera gånger återkommer Heberlein till situationer där läsare velat berätta saker och hon helst vill slippa lyssna; hon vill inte vara terapeut eller frälsare, hon sitter inte inne med alla svaren och - framför allt - hon vill hålla sig borta från mörkret, nu när hon är frisk. Det kan vara lite jobbigt att som läsare konfronteras med en författares förakt för en men visst kan även jag fundera över hur jag ställt mig till en helt skönlitterär Jag vill inte dö... Hur mycket har kändisskapet och marknadsföringen styrt mitt intresse? Samtidigt läser jag väldigt mycket skönlitteratur om psykiskt sjuka/sköra människor så jag hade nog läst på samma sätt då. Tyvärr tycker jag att hon i stället för att skriva sig fri från den förra (nåja, förrförra) boken snarare skriver sig ännu mer fast i den och händelserna kring den, eftersom allt speglas i just de omständigheterna.

Det vrids och vänds på många små och stora stenar och det blir ofta lite ytligt, lite för kort innan det är dags att gå vidare till nästa punkt. Referenserna är många, fack- såväl som skönlitteratur, bildningsnivån hög. Varje avsnitt har en liten definition ur Nationalencyklopedin som "ingress" och dessa kan bryta av ganska tvärt med sina torra konstateranden så gott som mitt i en känslomässig utläggning - som då gör ett uppehåll.

Där Jag vill inte dö... var ett akut rop på hjälp å egna och andras vägnar är det här en bra mycket mer genomtänkt och välavvägd text, på gott och ont. Där den ena sade sig säga allt blir man här väldigt medveten om vad som inte sägs. Många saker diskuteras i termer av normal/onormal etc. och frisk/sjuk finns med genom ett kort avsnitt om DSM-kriterierna (kriterier som används för psykiatriska diagnoser). Däremot saknar jag en sådan diskussion kring friskhetsbegreppet när det är tung medicinering som krävs för att hålla sjukdomen stången. Är man verkligen frisk då, eller har man bara sjukdomen under kontroll? Och spelar denna skillnad någon roll? Samtidigt som Heberlein upprepar att hon är frisk skriver hon om vilka spelregler som gäller om hon blir sjuk igen och även om ordet om finns där ter sig friskheten som temporär.

Jag tycker att Jag vill inte dö... är bättre, oavsett om den är sann eller ej, förhastad eller inte men jag hoppas att många läser även den här boken, just för en del av de där diskussionerna.