Anne Swärds Till sista andetaget fick jag syn på i en pockethylla i en välgörenhetsaffär och undrade varför jag missat den när den kom ut. Kanske för att jag även missat hennes andra roman Kvicksand? Nåväl, jag köpte den i alla fall.
Lo växer upp i en liten by, eller knappt by, något ännu mindre, på 1970-talet. Hennes familj är av det mer udda slaget; två familjer har flyttat från nordligaste Norrland till landets andra ände och där har hon blivit till utan att någon mer än hennes föräldrar förstår hur och när. Hon är tredje generationen i huset och allas och ingens ansvar, vilket innebär att hon är både omhuldad och hårt hållen och löper ganska fritt. Sommaren då Lo är sex år gammal utbryter en fältbrand och hon träffar den dubbelt så gamle Lukas och en annorlunda vänskap tar sin början. Trots åldersskillnaden blir de oskiljaktiga och så går åren och det blir alltmer de två mot världen i form av hans misshandlande far och hennes jättefamilj som ständigt undrar vad han vill med en så mycket yngre flicka.
I nutiden reser Lo runt i världen och har one-night-stands på löpande band, i jakt på någon sorts ro efter det där som hände...
Det är barndomen och vänskapen med dess hinder som för mig är den stora behållningen. De där oändliga somrarna, det som varit värt att minnas och återge, de där luckorna i allas berättelser, frågorna man inte kan ställa, svaren man inte kan få. Just det är så väldigt levande att ett kort avsnitt blir som en lång film. Nuets alla möten med olika män - nja, jag vet inte, där får jag inte alls den känslan, utan det blir snarast för mycket. Barnets naivitet fungerar inte där, inte för mig i alla fall, och jag tycker inte riktigt att jag får ihop dem på slutet, barnet Lo och kvinnan Lo.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar