Utläst: I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och Min systers dotter har många pappor av Christina Wahldén

I går läste jag både I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och Min systers dotter har många pappor. Drygt 250 sidor med ganska lite text.

Ombeni har kommit till Sverige från Kongo, där hon sett sina föräldrar avrättas och sedan själv, liksom sina två yngre systrar, blivit våldtagen oräkneliga gånger av rebellerna, innan hon lyckats fly från deras läger. Nu är hon i Sverige sedan ett par år, i ett kallt och snöigt Norrland, och som 18-åring och myndig ska hon klara sig själv. Det är inte någon lätt sak med det bagaget och med det dåliga samvetet - hur har det gått för systrarna som blev kvar i lägret? Den frågan besvaras delvis i den andra delen, där den ena av dem lyckats ta sig till Sverige - och kommit till samma stad som Ombeni. Men fler år i lägret har resulterat i en rad konsekvenser och en långt mer förödd syster än Ombeni kunnat föreställa sig.

Det är angelägna böcker om ett angeläget ämne men för mig fungerar de inte riktigt. Just det som man ibland (enligt mig felaktigt) beskyller undomsböcker för att vara stämmer här väldigt väl. Det är visserligen mycket svåra upplevelser som behandlas men det finns en förenkling, ytlighet, distans - jag vet inte riktigt men något fattas. Ombeni har kapslat in det som hände djupt inom sig för att stå ut men när det bryter igenom känns det som om avståndet kvarstår och det tror jag inte riktigt på. Det känns också som en lång tid i mycket kort sammandrag och jag hade gärna läst en minst tre gånger så lång text, om det inneburit att jag fått kliva in mer i Ombeni. (Nej, jag önskar mig för allt i världen inte hennes upplevelser, dem kan man inte önska någon, det som sker är förfärligt på alla sätt och vis, men för mig skulle faktiskt en sådan här bok kunna få vara värre, så där så att jag vill krypa ur skinnet.)