lördag 29 september 2012

Kontring


Nu har det bloggats och twittrats räkmackor i dagarna tre så jag kontrar med en moccabakelse. Vinner överlägset över alla räkmackor i världen.

fredag 28 september 2012

Utläst: Agaat av Marlene van Niekerk

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jo, läs den! Ta er den lästid som krävs och läs den! Om det så tar ett halvår eller ett år! För jag har gnällt både här och där om hur lång tid Agaat av Marlene van Niekerk tagit mig men samtidigt är den en av de bästa böckerna jag läst i år. Och en av de absolut obehagligaste.

Det är 1996 och på sin gård ligger den 70-åriga vita ägarinnan Milla döende. Långsamt har hon förlorat all sin rörelseförmåga och även sin förmåga att tala - nu är det blinkningar som återstår när hon ska kommunicera med sin svarta hushållerska Agaat, som i sin tur tar hand om sin matmor med en blandning av oändlig omsorg och utstuderad grymhet. Under bortåt sexhundra sidor får man följa deras gemensamma historia, en historia som också handlar om ett land och dess värderingar och hur de förändrats genom åren.

Skildringen rör sig genom fyra tidsplan, varv efter varv, in mot kärnan, hjärtpunkten, smärtpunkten. I samtliga är det dock Milla som står i fokus - i nuet och i dagboksavsnitten som ett jag, i det konventionellt berättade dået som ett du. Oftast har jag inga problem med den här typen av berättarteknik men här finns det kursiverade avsnitt som gäckar mig länge, länge innan de slutligen faller på plats.

Det är en förfärlig historia, så mycket bitterhet och hårda ord, så mycket förtäckt i något annat, så mycket utstuderat återhållet våld. Det är fruktansvärt sorgligt och ändå fäller jag inte en tår - det är som om jag internaliserat den ickegråtande Agaats förhållningssätt.

Det är allt det där som står mellan raderna, och det som ibland står på dem. Eller hur det gör det. Hur man rättfärdigar sina tillkortakommanden inför sig själv. Hur man så till den grad är en produkt av ett system, fast i ett tankemönster. Eller är även det en bortförklaring?

En berättelse om bara förlorare. Med små, små glimtar av det som kunde ha varit om bara, om inte. Men räcker om bara, om inte, är det det större, övergripande som bär skulden eller finns det också inom dem själva? Det är inte lätt, inte någonstans lätt. Och det är aldrig svart eller vitt - eller hela tiden svart och vitt men det skiftar, vem är ond och vem är god? Vem är offer och vem är bödel? Sympatierna växlar när bilden blir tydligare och här kan man verkligen tala om komplexa gestalter. Svar ges, svar som väcker nya frågor och det som tett sig ganska självklart blir med ens något helt annat. Också - inom litteraturvetenskapen talar man om "opålitliga berättare" och Milla är verkligen en sådan, även om hon på sätt och vis avslöjar mer än vad hon själv tror.

Det är en väv av så mycket känslomässig bråte, så många svek och brustna förhoppningar, så många avståndstaganden, så mycket fysisk och psykisk misshandel och ändå - där bakom finns ljuset, hoppet, kärleken. Det är den starkaste kärleken som kan förvändas i det starkaste hatet, men även där kan den finnas kvar, kärleken. Det som en gång var gott var ändå gott då, och då finns kvar, som minne, som känsla, som grund för det som komma skall.

Jag gjorde misstaget att läsa den på engelska, vilket ändå inte är originalspråket, och fick tampas med såväl facktermer inom jordbruk och hushåll samt den ständiga sarkasmen och tvetydigheten. Min engelska brukar räcka till men här kändes det som om jag fick en lite för hög barriär mellan mig och berättelsen. Och ändå - en av de bästa böckerna jag läst i år.

torsdag 27 september 2012

Vad är väl en Bokmässa?

Den kan vara dötrist… och… och… tråkig… och… alldeles, alldeles underbar.

Jag heter Saga och jag ska inte åka till Bokmässan. Jag hade hoppats på en repris av 2010 och 2011 års bokbloggarbuss men inte hittat någon och att själv fixa till en motsvarande resa – nja, jag har inte riktigt orkat. Samtidigt ångrar jag mig för lördagen är faktiskt tom, trots att min man oftast arbetar under helgerna. Nästa år kanske? X2000 tidigt på morgonen och sent på kvällen och Bokmässa däremellan?

Jag är avundsjuk på alla andra som ska åka och samtidigt kan jag känna en viss ambivalens – är det inte väldigt stökigt och högljutt, är det inte väldigt mycket folk, är det inte lite… för mycket överhuvudtaget? För några år sedan tedde det sig inte särskilt lockande, det är först på sistone de sociala och evenemangsaspekterna av den litterära världen börjat te sig lockande, samtidigt som min tid blivit alltmer låst av småbarnsföräldralivet. Eller är det kanske därför? Med känslan av instängdhet följer längtan ut och bort. Tidigare var jag fullt nöjd med att läsa böckerna och ibland artiklar om dem och författarna. När jag var liten pratade jag om böcker med mina kompisar, senare med någon väninna och pojkvän. I dagsläget är deckare den gemensamma läsningen för mig och min man och bokbloggarna ersätter samtal om böcker med vänner.

Och det är väl bokbloggarnas genomslag som har lett till en förändring av Bokmässan. För tio år sedan var rapporteringen därifrån ganska begränsad och för en icke insatt tedde den sig som inriktad helt på branschen. Nu marknadsför den sig mycket mer mot allmänhet och privatpersoner och antagligen har innehållet förändrats en del utifrån det. Författarframträdanden har jag bara bevistat ett fåtal av, trots att det finns gott om dem här i Stockholm; det har inte heller varit så lockande. Då har jag hellre lagt tiden på att läsa böckerna.

Och egentligen är jag ju inte någon särskilt stor bokkonsument när det kommer till egna inköp av nya böcker, även om de flerdubblats de senaste åren. I själ och hjärta är jag en biblioteksbesökare och antikvariatskund, så är det bara.

Det är nog längtan ut och bort som gör det. Men nästa år är jag kanske en av de där förstagångsbesökarna som läst alla tips i flera år. Bekväma skor, bekväma skor, bekväma skor. Men jag som gått milslånga promenader med barnvagn och gått och stått mig genom dagar i obekväma skor, kan jag ta mina vanliga då?

Men ett år är lång tid, kanske alldeles för lång.

måndag 24 september 2012

Tematrio - Norden på Bokmässan


Den här gången var det riktigt svårt. Eftersom Norden är temat för årets Bokmässa vill Lyran att vi delar med oss av våra nordiska favoriter men jag läser så lite från våra grannländer (jag utgår från att svenska författare inte ska ingå i den här tematrion) att det känns fånigt att tala om favoriter. De givna är lite för gamla för att den där Bokmässeassociationen ska fungera - jag vill ju helst skriva Ibsen och Tove Jansson... Det finns dock ganska många jag läst en bok av men lite mer vill jag ändå ha på fötterna.

Lyran nämner Sofi Oksanen och det måste jag också göra. Jag har läst det som översatts till svenska - Stalins kossor, Baby Jane och Utrensning och de är olika men alla väldigt, väldigt bra böcker om svåra ämnen, svåra överallt men kanske ännu svårare eller mer tabubelagda i Finland.

Hanne Ørstavik är en norsk författare jag läste några böcker av för kanske tio år sedan. Lika sant som jag är verklig och Tiden det tar var två av dem. Jag minns dem som väldigt bra men sedan tappade jag bort henne. Det kanske är dags att plocka fram henne igen?

Steinunn Sigurdardóttir är en annan författare jag läste för ganska länge sedan. Hennes bok Sista ordet består av omfattande dödsrunor och jag minns den som väldigt annorlunda och väldigt rolig; den kan jag rekommendera. Tidstjuven var bra men mer konventionell och sedan minns jag faktiskt inte vad det blev mer.

Uppdaterat: Nu har jag tittat på vad andra svarat och - hur kunde jag glömma Linn Ullmann???

Dagens post


Dagens post var en tävlingsvinst: Överenskommelser och Betvingade av Simona Ahrnstedt. Nu ska jag ta itu med romance på svenska och försöka förstå vad som skiljer ut genren som sådan - den lär vara den mest populära, deckare inkluderat, i USA. Jag har läst definitioner både hos Simona och annorstädes men känner mig ändå inte helt säker på var gränserna går - när blir en "konventionell undergenrelös roman" romance? Och chick-lit? Överenskommelser har jag haft på min lista länge så den ser jag fram emot; Betvingade är helt ny och utspelar sig under en tid jag är mindre intresserad av. Jag återkommer när jag läst.

söndag 23 september 2012

Facebookstatus

Man kan nog få ihop ganska märkliga berättelser när det florerar bokmeningsstatusar på Facebook:

Georgia tittade på klockan igen.
But it didn't give her much comfort.
Hennes ansikte är blekt, men blicken är nästan lika mörk som hennes klädsel.
Vad vill du?
Den koncentrerade aromatiska oljan från skalen används för att smaksätta konfektyr, kolsyrade läskedrycker, glass och bakverk.
Eller rättare sagt: vi hittade ingenting.
And yet, Mme Ramotswe herself had been known to tell the occasional lie while trying to get at the truth.

Så här lyder femte meningen på sidan 52 i ett antal böcker mina Facebookvänner har haft i sin närhet den senaste veckan.

fredag 21 september 2012

Långsam läsning

I tre veckor nu har jag läst Agaat av Marlene van Niekerk. Sakta, sakta går det framåt och jag ångrar att jag började läsa den på engelska: engelska är ju ändå inte originalspråket så varför? Det är en långsamläsningsbok redan från början och nu tar det ännu längre tid. Alla dessa facktermer inom jordbruk och hushållsskötsel - och all sarkasm. Så många hårda, bittra ord förtäckta i något annat. Och jag blir otålig av att inte komma någon vart, av inte hinna läsa ens femtio sidor en dag då jag ändå har gott om lästid. Visst, under tiden har jag läst tre svenska romaner ur höstutgivningen, jag har inte lagt all septembers lästid på den men ändå känns det så.

Den är inte dålig, inte alls, tvärtom, men den är jobbigt att läsa, jobbig på flera sätt och jag har svårt för att läsa på det sättet den kräver av mig. Hela tiden tickar det av böcker som jag inte hinner läsa och släpper jag koncentrationen en liten stund är det ännu svårare att komma tillbaka. Agaat är nog en bok för en annan sorts läsare än jag, i alla fall inte just nu, men jag ångrar mig absolut inte. Det är bara det där med "so many books, so little time", ni vet.

torsdag 20 september 2012

Utläst: Vinterträdet av Ellen Mattson

Jag vet egentligen väldigt lite om Greta Garbo, har bara sett en eller högst ett par av hennes filmer i sin helhet, och min bild av henne är just den där gäckande tillbakadragna men samtidigt har det inte gjort mig särskilt fascinerad. Och ändå ville jag verkligen läsa Ellen Mattsons roman Vinterträdet, som ju handlar om Greta Garbo. "En roman på faktagrund" kallas den i efterordet men jag kan inte avgöra var gränsen mellan fakta och dikt går, och jag vet faktiskt inte om det spelar någon egentlig roll heller.

Det är sent 1920-tal. Atlantångaren Kungsholm stävar från Göteborg mot Amerika och ombord finns Greta Garbo - och Vendela Berg. Den senare lyckas fånga den förras intresse och snart installeras hon som "social secretary" åt den gudomliga. Det är en märklig relation, två kvinnor som vill ha något av varandra, men detta något är ganska diffust, från bådas sida. De har vaga likheter, snarare en längtan bort från något än till något annat och utnyttjandet är ganska ömsesidigt. Greta Garbo är trött på sin position, på livet som firad och förföljd stjärna. Hon längtar någon annanstans, till en idé om det Sverige hon övergivit, kanske, efter att få göra andra roller än de publiken vill se henne i. Hon drömmer sig in i drottning Kristina, den likaså gåtfulla, den som abdikerat och fått sin frihet. Vendela söker skönhet, rymd och fara och hoppas på att finna detta i Greta Garbos närhet. Hon sköter om och administrerar men vill ha mer. Och drömmer sig också in i historien om drottning Kristina. Kring dem filmstjärnor och andra verkliga personer i Garbos närhet.

Det är skickligt berättat, intressanta porträtt av komplexa personer - och det gåtfulla får förbli gåtfullt, det höljda i dunkel avslöjas inte. Det är vackert men det tar sig inte in i mig utan stannar på ytan. Jag vet att jag kommer att ha glömt det mesta av den här boken om ett par månader och det gör mig en smula sorgsen.

onsdag 19 september 2012

Dagens kontor


Idag sitter jag och jobbar på ett bibliotek igen - Stockholms stadsbibliotek. Sex meter i takhöjd men alldeles för många potentiella vänner i hyllorna för att koncentrationen ska hålla sig där den bör vara.

tisdag 18 september 2012

Utläst: Alltings början av Karolina Ramqvist

Ibland är det fruktansvärt svårt att skriva om en bok. Ibland har man ingenting att skriva och varje litet ord är en ansträngning. Ibland har man så mycket att det bara blir ett enda virrvarr av tankar och ord. Vad gäller Karolina Ramqvists Alltings början är det det senare alternativet för min del. Jag tyckte att Flickvännen var en väldigt bra bok och så har jag en sådan där ”positiv grundinställning” till Karolina Ramqvist. När det sedan handlade om en Saga och 1990-talet, ja, då var jag fast, och de positiva recensionerna överglänste de negativa, där det blaserade och kalla poängterades.

Det börjar med en förlossning i november 1976. Saga föds av en radikalfeministisk mor och själva förloppet filmas. En offentlig entré. Men nu är det 1991 och det är dags för en ny entré i världen för Saga, och dags för andra och annat att göra entré i hennes liv. Gymnasiestarten på Södra Latin innebär ett möte med en väninna som introducerar Saga till spanandet på festfixaren Victor Schantz, hipp, het och omsvärmad. Från början förstår Saga inte ens fascinationen men efter ett tag är också hon besatt – och efter ytterligare ett litet tag befinner hon sig i någon sorts ickerelation med Victor – han kan ringa på henne och hon kommer. Hennes mor har predikat ekonomiskt oberoende vad gäller män men att vara totalt beroende utan några som helst ekonomiska transaktioner? Att vara beredd att bli kallad på som man ringer efter en pizza? Det kan synas vara en avgrund mellan Sagas offentliga feministiska ställningstaganden och hennes privata närmast underdåniga förhållande till denne Victor men då och då får man en ögonblicksglimt av vad det är han ger henne och då blir det svårt att säga att det enbart är han som utnyttjar henne. Så småningom hoppar hon av gymnasiet, tillbringar ett år i Paris,kommer hem och börjar skriva krönikor för en lokaltidning. Hon blir det unga kvinnliga alibit men går också framåt på egna meriter och ändå – Victor Schantz behåller makten, åtminstone över någon del av henne.

I oktober 1976 föddes en helt annan Saga av betydligt mer ordinära föräldrar. Hon var en tråkig plugghäst som inte skolkade utan i stället satt på fredagkvällarna och pluggade kemi och matematik. Något uteliv var det knappast frågan om, några koppar te på café på sin höjd, och vad gäller pojkvänner var listan mycket, mycket kort. Hon var jag och mitt 1990-tal var ett helt annat och ändå –

1990-talet är decenniet i mina drömmar. Det är åren som format mig och i mycket hög grad åren jag saknar. Åren jag också ångrar att jag inte gjorde mer av. 1990-talet gör mig nostalgisk på ett alldeles särskilt sätt och det ter sig så nära: hallå, vart tog tiden vägen, är jag inte drygt 20 fortfarande? Hur gick det till?

Rönnells har satt ihop en Spotifylista med musiken till ”den definitiva skildringen av 90-talet” och jag smakar på orden ”den definitiva”. En generationsroman, vad gör en generationsroman? Inte ett liv som mitt, inte ett liv som de flesta levde, också då, på 1990-talet, utan det liv som flest drömde om att leva, önskade att de var del av. Decenniet i vars slut alla ville jobba med media-nånting. Älskade, hatade 1990-tal. Och blasé? Det var väl det man skulle vara då? Lagom blasé och ironisk. Själv var jag romantisk och dramatisk på insidan. Fel person i fel tid. Och ändå. Den här romanen ekar i mig, det är mitt Stockholm också, mitt 1990-tal också. 

Det som kan ses som blasé och kallt gjorde sig kanske bättre i Flickvännen, den detaljerade trivialiteten i vardagen i skuggan av något allt annat än vardagligt. Här kan jag förstå att det känns som om någonting fattas men jag saknar det ändå inte, trots att jag brukar vilja "känna" mer av, med, för huvudpersonerna i böckerna jag läser. Men samtidigt är det ju den "kalla" realismen som är Saga, hennes inre slitningar mellan andras bild av hur en kvinna i hennes ålder ska vara och hurdan hon själv känner sig går den intellektuella vägen alltsomoftast. Att gå med och mot förväntningarna - man ska ta för sig men om det man vill ta för sig av är något som inte ses som helt önskvärt?

Jag var tvungen att se efter om Karolina Ramqvist var född i november precis som Saga och förutom födelsedatumet fann jag hennes adress. Hon bor i huset där jag bodde för drygt fyra år sedan. Världen är liten.

Och om man inte bara vill ha musiken utan även litteraturen har Marcusbiblioteket satt ihop en komplett litteraturförteckning över verk som nämns i boken. samt tagit reda på att ett av dem, det som saknade titel, var en påhittad roman.

måndag 17 september 2012

Tematrio - Titelsiffror


Jag är trött, förkyld, håglös, fantasilös - you name it. Så när Lyran den här veckan vill ha titlar innehållande siffror och antal lät jag bara tankarna vandra till en annan än mer produktiv deckarförfattarinna: Agatha Christie. Och där blev problemet att välja. För bara hemma i mina hyllor hade jag inte mindre än åtta tänkbara kandidater:


Men man ska ju välja tre så det får bli:

Tio små negerpojkar var den första av Agatha Christies böcker jag läste och jag tycker fortfarande att den är en av de allra bästa. Tio personer samlas i ett stort hus på en ö. Det första som sker är att de anklagas för mord/dråp/vållande till annans död. Och så dör de, en efter en, medan tio små glasfigurer krossas i samma takt.

I 4.50 från Paddington bevittnar en kvinna ett mord som begås i ett tåg som passerar parallellt med hennes eget. Problemet är, att varken konduktören eller polisen vill tro henne - det finns ju inte något lik. Men har man en väninna som Miss Marple tar historien inte slut där. 

I Fem små grisar får Hercule Poirot en utmaning bestående i ett sexton år gammalt fall, där en person redan dömts för mordet. Det är dottern till den mördade och den för mordet dömda som inte kan tro på att hennes mor begått detta brott. Boken består till absolut största delen av de fem närmast inblandades versioner av vad det var som hände den där dagen och utifrån dem drar Poirot sina slutsatser.

Båtfynd

Jag åkte båt idag, en liten färja med bokbytarhylla. Bland de svenska massupplagorna i kartonnage stod en amerikansk massupplaga från 1940 - Lytton Stracheys Elizabeth and Essex. Måtte jag någon gång ta mig tid att läsa den också och inte bara vara glad åt att jag har den.

söndag 16 september 2012

Äppelår

Just nu känns det som om min läs- och bloggtid mest går åt till att samla ihop och ta hand om äpplen. Och än så länge är det bara fallfrukt det är frågan om.

Och köksbordet är belamrat av äpplen och så står det på diskbänken och...

fredag 14 september 2012

Efterlysning: tips på bilderböcker om döden

Maxi, tre-och-ett-halvt, har en liten hang-up på döden just nu: "mamma, jag vill inte dö", "jag vill inte bli gammal", "mamma, jag vill inte att du ska dö", "mammas farmor kommer att dö" (har vid avvärjanden av hans första uttalande hävdat att man dör när man blir gammal, som min farmor). I en del av de bilderböcker vi har är det någon som dör; en katt, Babars mamma, men det blir inte så mycket mer än så, det hänger i luften.

Jag skulle behöva tips på bilderböcker som behandlar döden på ett bra sätt, ett sätt om en tre-och-ett-halvt-åring kan ta till sig, en tre-och-ett-halvt-åring som inte behöver kunskapen på ett mer personligt plan (inte som hans kusin vars morfar just dött, eller som kompisarna som fötts efter sitt äldre syskons död).

Igår köpte jag i alla fall Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm. Den har jag hört mycket bra om och den verkar ju innehålla ett helt förlopp, från gammal, trött, sjuk till begravning och griftetal. Den stod i en hylla på Myrorna och krävde ingen eftertanke alls.

Dessutom köpte jag (ännu) ett exemplar av Lille prinsen av Antoine de saint-Exupéry. Jag älskar den och samlar på mig för att kunna ge bort men har ändå svårt att skiljas från dem. Nu har jag nog tre svenska "vanliga" utgåvor, en svensk specialutgåva i stort format med extramaterial, en engelsk pocket och en på franska, som jag inte ens förstår. Slutligen blev det ett signerat exemplar av Linnea i målarens trädgård av Christina Björk och Lena Andersson.

torsdag 13 september 2012

Att läsa eller inte läsa...

Jag har läst alla Camilla Läckbergs deckare och även om det finns saker jag retar mig på med dem tycker jag inte att de är dåliga. Nu har jag lånat den senaste på biblioteket men varje gång jag plockar upp den tänker jag att jag inte har tid, det finns för många andra böcker jag hellre vill läsa. Det är kanske bäst att lyssna på den tanken. Jag kanske ska sluta läsa Läckberg.

onsdag 12 september 2012

Utläst: Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken av Jonas Gardell

Jag är ganska världsfrånvänd, ointresserad av samhällsutveckling och politik, dagsaktuella händelser har en tendens att gå mig förbi, liksom skolans historieundervisning var något jag snabbt glömde stora delar av. Egentligen är det genom skönlitteratur större delen av min eventuella bildning på dessa områden kommer och nu skäms jag inte lika mycket för det längre. Skönlitteraur kan göra så mycket mer än debattartiklar och informationsskrifter. Skönlitteratur kan placera en mitt i någon annans liv och tillvaro, försätta en i situationer man aldrig skulle hamna i annars. Skönlitteratur kan också tvinga en att minnas, både sådant man råkat och sådant man velat glömma. Och tvinga andra att minnas, att aldrig glömma. För det som hände då, på 1980-talet, är något vi bör komma ihåg. Det är längesedan för en del men inte särskilt avlägset för andra, och det hände här. I princip här, för mig som är född, uppväxt och bosatt i Stockholm med omnejd.

1982 är det centrala året i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken, även om det nog egentligen är en nästan lika stor del av handlingen som utspelar sig tidigare - och senare. Det är då de träffas, de unga, de vackra, de starka och sköra Benjamin och Rasmus. Men egentligen är det bara en vecka kvar av året vid deras egentliga möte, det är hösten som har varit vägen dit. Rasmus har lämnat Koppom där han växt upp för Stockholm och möjligheten att leva ut sin homosexualitet. Benjamin är ett samvetsgrant Jehovas vittne som ruskas om av ett möte i tjänsten. Kring dem finns framför allt Paul, den snällaste av de snälla av Stockholms bögar, den som tar alla under sina vingars skugga. Och de andra, de som redan eller snart kommer att vandra i dödsskuggans dal. Och det kommer att vara omöjligt för dem att inte frukta något ont.

Det är en via dolorosa redan från början. Skildringen börjar i dödens absoluta närhet och det kommer att sluta med döden för en av dem, två, flera. Det är året då de första rapporterna om HIV och AIDS kommer, rapporter som först knappt tas på allvar men snart blir till fruktansvärda rubriker - och ett ytterligare stigmatiserande av de homosexuella: äntligen har de fått ett litet, litet utrymme i samhället, de är varken brottslingar som ska straffas eller sjuka som ska behandlas och botas och så kommer detta - en veritabel dödsdom genom sjukdom.

Det gör ont att läsa, ont att veta hur det kommer att sluta för så många. Och också ont dessförinnan, att känna utanförskapet, tvivlen, kampen. Och ont, ont, ont att den skimrande kärleken, lyckan, den ljusnande framtiden så snart kommer att förvändas i sin motsats. Nej, det är inte så att det är första gången jag läser något sådant men här känns det väldigt mycket. Och det som alla såg som så "fult" får ta plats. Det är sjaskigt för att det har tvingats bli sjaskigt, om man bara får finnas i mörker så måste man verka i mörker. Och det gör att det kommer nära, tränger sig på, inte går att värja sig mot ens om man skulle vilja. Jag tycker så mycket om dem och önskar att de fått leva i en bättre tid, en vidsyntare - och en där bromsmedicinerna redan uppfunnits.

Någon gång skaver det sig in något som inte känns autentiskt - petunior på fönsterbrädan inomhus, är inte det en rabattblomma? Och när det som ska vara "nu" ändå beskrivs som ett "då"? Men det är pytteinvändningar, sådant som man ska vara en petimäter för att tycka sig se.

Och efter knappt trehundra sidor har det hela bara hunnit börja och nu vidtar väntan på del två och tre, vilkas utgivning tidigarelagts - tack och lov.

Tre Maria Lang till

Idag var jag inne en sväng i min "lokala" Röda korset-butik och i lådan med enkronasböcker låg tre Maria Lang: Se döden på dig väntar, Att vara kvinna och Staden sover. De två senare var originalupplagor men tyvärr saknade samtliga skyddsomslag. Men för en krona styck går det mesta an. Dessutom blev det två femkronorspocketar: Hjalmar Söderbergs Förvillelser och Gerd Brantenbergs Egalias döttrar.

måndag 10 september 2012

Tematrio - Titelblommor

Det tema Lyran har valt den här veckan är titlar som innehåller blomnamn och för en gångs skull behövde jag inte fundera ens en halv minut innan jag kommit på en trio med extra tema! Det blir tre titlar på deckare av Maria Lang. Hennes titlar är ofta korta citat ur dikter, dramer, operor men då jag bara har en av dessa böcker att tillgå vet jag inte om någon mer än Kung Liljekonvalje av dungen (underbar dikt av Fröding som också tonsatts) anspelar på något sådant.

Rosor, kyssar och döden är en tidig en, från 1953. En av Maria Langs bästa. Här är allt som det ska vara, Puck och Einar och Christer  - och den senares blivande fästmö, inte Camilla Martin. Men det blir inte riktigt den glada förlovningsfest som planerats - så klart. Och i den här boken är väl Puck och Christer ganska nära något mer än den vanliga vänskapen, något som många Langnördar drömmer om (vem skriver en Lang-sequel?).

Kung Liljekonvalje av dungen är en av de första (den första?) utan Puck och Einar, men fortfarande ganska tidig, 1957. Ännu en gång är det bröllopsplaner som går i stöpet. Den här är också bra, även om jag saknar Puck.

Gullregn i oktober är en sen, från 1981. Ärligt talat minns jag inte så mycket av den och de sena brukar inte vara så mycket att hänga i julgranen utan mer något för hard core fans/nördar/samlare etc.

söndag 9 september 2012

Rysningar

Jag slog upp Clara Lidströms UnderbaraClara - Vintagepimp och hemmafix på måfå och hamnade i en beskrivning av hur man gör fina anteckningsböcker med omslag av gamla flickböcker. Jag har sett det förut, antingen i bloggen eller i någon av de tidskrifter hon givit ut, men det ger mig ändå rysningar. Tanken att slakta en bok för att man vill åt omslaget... Iiiiiiiihhhhh! Jag har väldigt svårt för allt medvetet förstörande och slängande av böcker, även om jag inte är helt konsekvent: jag har funderat på att göra tavlor till barnen av gamla böcker med mycket kladd samt delvis rivna sidor.

Slaktmaterial?

lördag 8 september 2012

Utläst: To Kill a Mockingbird av Harper Lee

Efter att ha läst Melina Marchettas Jellicoe Road seglade To Kill a Mockingbird av Harper Lee upp på en av förstaplatserna i min inre böcker-att-läsa-om-lista och sista veckan i augusti gjorde jag det. Jag läste den för tio-femton år sedan men det mest bestående minnet var att jag inte tyckte att den levde upp till sitt rykte eller om det var mina förväntningar. Alltså hade jag sänkt dem men ville ändå läsa.

Det är i mitten av 1930-talet i en småstad i amerikanska södern. Syskonen Scout, bokens jag, och Jem lever med sin far efter moderns alltför tidiga död. De har en mystisk granne som aldrig går utanför huset och tillsammans med en vän som är där om somrarna försöker de spionera på honom. Så börjar det som händer bland de vuxna sippra ned till barnen: fadern är advokat och ska försvara en svart man som anklagas för våldtäkt och det blir en riktigt otrevlig tid.

Den här gången tyckte jag mycket bättre om Scout och - den ibland enerverande - Jem. Hur de förstår mer än de vuxna tror men ibland är alldeles fel ute, hur ärliga de faktiskt är. De är både "vuxna" och "barnsliga" som barn är och de har en, vad det verkar, fantastisk far, som inte underskattar dem utan behandlar dem som jämlikar betydligt oftare än vad jag tror var och är vanligt.

Det är svårt att skriva om den här boken, den är omstörtande på ett lågmält sätt. Det är barnen som får se och lära sig saker om världen och sin lilla stad som de inte visste förut, men det är också de vuxna som i viss mån tvingas ta ställning. Det är alldeles i början av slutet för den totala rasdiskrimineringen som rådde och våldet är så nära, så nära - ja, det når ända fram till barnen. Det är det omstörtande men samtidigt finns skildringen av det som ligger närmare barnen; hur de smyger på grannen, blir orättvist behandlade, samtalar med förstående grannar att det blir lågmält. Fokus blir mer på hur barnen och småningom ett helt samhälle tvingas lära sig något om samvete och empati. Och att det kommer att göra världen en liten aning bättre.

fredag 7 september 2012

Äntligen!


Ja, idag kom äntligen mitt paket, som visade sig vara två, fram. Det var en beställning som i mycket hög grad var ett resultat av mitt bloggläsande:

Clara Lidströms UnderbaraClara - Vintagepimp och hemmafix heter ju delvis som hennes blogg som jag läst i många år.

ABC å allt om D av Nina Ulmanen hade jag nog inte beställt om det inte varit för Marcusbiblioteket. Hans recension gjorde mig också än angelägnare om Karolina Ramqvists Alltings början.

Störst del har dock Dark Places-Helena; utan hennes lyriska recensioner (fast de har ju följts av andra bokbloggares) hade jag nog inte hittat Susan Hills The Woman in Black, Elizabeth Hands Generation Loss och Caitlin Morans How To Be a Woman.

Dagar utan hunger av Delphine de Vigan, slutligen, har jag visserligen läst om i ett par bloggar, men den hade jag skaffat ändå.

Alltings början kommer att bli den första jag läser och The Woman in Black får nog vänta till lite mer senhöst men annars är ordningen oklar. Dessutom har jag ju två böcker jag läser just nu och några bibliotekslån. Ja, ja, det blir nog bra.

torsdag 6 september 2012

Fruktansvärt irriterande tävling

Får man skriva så? Tja, jag gör det. Jag tycker att Marcusbibliotekets tävling är fruktansvärt irriterande. Här går jag och väntar på mina beställda böcker, som jag fick mail om att de skulle postas för en vecka sedan, redan då var de rejält försenade, och idag har jag fått ett sms om att paketet nu ankommit Posten. Och jag låter bli att låna en viss bok just därför att snart, snart har jag min egen. Och så har han en tävling där man kan vinna ett signerat exemplar av Karolina Ramqvists Alltings början. Bara så där. Jag ger min chans till någon annan.

onsdag 5 september 2012

Och lyckade, hoppas jag

Själv lånade jag Vinterträdet av Ellen Mattson och Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken av Jonas Gardell. Alltings början av Karolina Ramqvist lät jag stå kvar på hyllan, trots att det kliade i fingrarna; det är andra gången jag ser den stå där på ett bibliotek medan jag väntar på min försenade bokleverans där den ingår.

Nu blir det paus i Marlene Niekerks Agaat som jag tar mig fram ytterst långsamt i men jag tror att jag kommer att sakna den ganska snabbt.

Misslyckade lån

Idag fick Maxi syn på en Mulle Meck-bok på biblioteket: Mulle Meck bygger en båt av George Johansson och Jens Ahlbom och även om jag inte läst någon annan bok i serien har jag hört talas om dem så pass mycket att jag tänkte att det kunde vara något.

Nu har jag läst den två gånger för barnen och sedan smugglat undan den. Jag vägrar. Bara vägrar. Någon som bygger en segelbåt på vad som tycks vara en eftermiddag och med fogsvans, hammare och spik - nej, tack! Och dessutom, efter detta avancerade konstruktionsarbete ha svårt att komma på att det behövs ett segel... Plötsligt blir jag lycklig över de utförliga beskrivningarna i Lars Klintings böcker om Castor och Frippe. Är alla böcker om Mulle Meck på samma sätt eller är det här ett olycksfall i arbetet.

Och när jag ändå är på gnällhumör: Ingrid vill äta av Katerina Janouch och Mervi Lindman, vad är det för vits med den? Det känns som om den hade kunnat göras betydligt bättre och roligare utan någon som helst ansträngning och språket... Morr! Två högläsningar och sedan - väck.

(Men om Maxi verkligen frågar efter dem tar jag fram dem, det här är för att han inte ska få syn på dem.)

måndag 3 september 2012

Tematrio - Titelmän

Med tanke på att det var kvinnonamn i titlar som var förra veckans tema i Lyrans Tematrio var det ganska väntat att det skulle bli mansnamn den här veckan. Det var inte riktigt lika lätt att hitta titlar men nog hade jag en hel del att välja bort också.

Barabbas av Pär Lagerkvist handlar om rövaren Barabbas som plötsligt friges - och den som korsfästs i stället för honom är Kristus. En roman om tro och tvivel, om ondska och godhet för för länge sedan och långt bort men samtidigt väldigt här och nu. En roman som det är dags för mig att läsa om.

Janne, min vän av Peter Pohl var Pohls debut- och genombrottsroman och ses av många fortfarande som hans bästa. Det är 1954 i Stockholm och Krilles cykelgäng får en ny medlem, Janne, som kan göra vad som helst på en cykel men i övrigt är märkligt undanglidande. Han går inte i skolan, verkar knappt ha något hem, tyr sig lite till Krilles mamma men undgår alla töntstämplar. Första gången jag läste den hade jag lite svårt för språket men snart älskade jag även det; det är ju Krilles och Jannes språk.

Busters öron av Maria Ernestam är en förfärlig och fantastisk historia om en mor som förstör sin dotters barndom och ungdom och om lager på lager av hemligheter, som hotar att avslöjas många år senare. Jag tycker väldigt mycket om Maria Ernestams böcker, särskilt de två första; den här och Caipirinha med döden. Busters öron är egentligen bättre men jag är väldigt förtjust i vissa delar av Caipirinhan så de delar förstaplatsen hos mig. Det är en synnerligen skickligt komponerad intrig och dessutom ett språk som känns väldigt speciellt.

Janne, min vän och Busters öron gjorde sig inte alls på bild, Barabbas, däremot.  

lördag 1 september 2012

Bokslut augusti 2012

I augusti har jag egentligen bara haft en arbetsvecka men den har varit väldigt späckad med en tvådagarskonferens i början och en rejäl deadline som final och dessförinnan var det väl lite si och så med läsandet också, så även augusti får ses som en ganska dålig läsmånad vad gäller kvantiteten. Jag läste i alla fall ut fem böcker och av dessa var:

tre skrivna av kvinnor
tre på engelska
en från att-läsa-listan
två deckare
ingen lånad på biblioteket

Bäst tyckte jag om To Kill a Mockingbird av Harper Lee och sämst tyckte jag Glasbruket av Arnaldur Indriðason.