Jag vet egentligen väldigt lite om Greta Garbo, har bara sett en eller högst ett par av hennes filmer i sin helhet, och min bild av henne är just den där gäckande tillbakadragna men samtidigt har det inte gjort mig särskilt fascinerad. Och ändå ville jag verkligen läsa Ellen Mattsons roman Vinterträdet, som ju handlar om Greta Garbo. "En roman på faktagrund" kallas den i efterordet men jag kan inte avgöra var gränsen mellan fakta och dikt går, och jag vet faktiskt inte om det spelar någon egentlig roll heller.
Det är sent 1920-tal. Atlantångaren Kungsholm stävar från Göteborg mot Amerika och ombord finns Greta Garbo - och Vendela Berg. Den senare lyckas fånga den förras intresse och snart installeras hon som "social secretary" åt den gudomliga. Det är en märklig relation, två kvinnor som vill ha något av varandra, men detta något är ganska diffust, från bådas sida. De har vaga likheter, snarare en längtan bort från något än till något annat och utnyttjandet är ganska ömsesidigt. Greta Garbo är trött på sin position, på livet som firad och förföljd stjärna. Hon längtar någon annanstans, till en idé om det Sverige hon övergivit, kanske, efter att få göra andra roller än de publiken vill se henne i. Hon drömmer sig in i drottning Kristina, den likaså gåtfulla, den som abdikerat och fått sin frihet. Vendela söker skönhet, rymd och fara och hoppas på att finna detta i Greta Garbos närhet. Hon sköter om och administrerar men vill ha mer. Och drömmer sig också in i historien om drottning Kristina. Kring dem filmstjärnor och andra verkliga personer i Garbos närhet.
Det är skickligt berättat, intressanta porträtt av komplexa personer - och det gåtfulla får förbli gåtfullt, det höljda i dunkel avslöjas inte. Det är vackert men det tar sig inte in i mig utan stannar på ytan. Jag vet att jag kommer att ha glömt det mesta av den här boken om ett par månader och det gör mig en smula sorgsen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar