torsdag 3 augusti 2017

Fädernas synder...

Idag skriver jag om Anna Schulzes roman Kidnappningendagensbok.com.

Kidnappningen är en skildring av hur Annas far som elvaåring kidnappades av sin mor och tillbringade flera år kringflackande i Europa. Det var kulmen på en förlorad vårdnadstvist men också något som skedde i en familj som befann sig i närmast fritt fall. Från en ekonomisk och social topposition till något helt annat.

Till en början håller jag på att bli nipprig av allt prat - Anna Schulze berättar om allt material hon har och hur hon sorterar upp det, hon talar om sina våndor, hon börjar och börjar inte. Ska det inte bli lite mer... skönlitterärt, undrar jag, det är ju ändå en roman? Det fortsätter i väldigt hög grad att vara en redogörelse, ganska odramatiserad, men med tanke på hur dramatiskt händelseförloppet ändå är och vilka känslor det rör sig om är det gripande, rörande och väldigt spännande ändå.

Och så gör det ont. Så mycket fysisk och psykisk misshandel, så mycket som går fel, som om ödesgudinnorna svurit sig samman mot familjen Schulze.

Här finns recensionen.

Och för ett par veckor sedan skrev jag om Maryse Condés Célanire här.

onsdag 2 augusti 2017

Utläst: Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen

Berättelse om ett äktenskap handlar egentligen om det slutliga sönderfallet. I ett efteråt försöker mannen bena ut vad som hände då kvinnan blev förälskad i en annan och det eviga tog slut.

Han lånar hennes röst, försöker se det hela ur hennes perspektiv men det är hela tiden uppenbart att det är han som för ordet, sina egna tankar och reaktioner han tillskriver henne. Ändå är det försåtligt och förledande.

Det är han som är hemma mest, som lagar middagar och väntar medan hon jobbar. Han vill inte vara som andra män, vill vara jämställd, jämlik, vill allt. Funderar över makt och relationer, tycks vämjas över maktpositionerna i sängkammaren men uppehåller sig ändå där. Vad har de haft, förutom lusten? Den översvämmar allt annat. Eller hans fantasier om den, kring den.

Hon springer (alla vi fyrtioåriga kvinnor som springer, en kroppens besvärjelse), har tvingat sig till det men blivit beroende av att känna sin kropps kraft och överlägsenhet. En dag då hon håller en föreläsning möter hon en man som också springer - och åker skidor, klättrar, rider... En träningspartner, någon att dela intressen med, att umgås mer och mer med. Hela tiden berättar hon för maken, som älskar att höra om hur andra män intresserar sig för henne.

Det är så märkligt. Allt är så märkligt. Det dubbla fantiserandet och vändorna fram och tillbaka i tiden "detta har ännu inte hänt" som skulle kunna bli ödesmättade men mer känns överlastade. Barnen som knappt finns där, mer än i korta ögonblick, som störande moment en morgon i sängen, som ett gnagande av dåligt samvete när allt har rasat samman. Och kvinnan som bara är en projicering.

tisdag 1 augusti 2017

Månadsbokslut juli 2017

Det här året är för bedrövligt bloggmässigt sett och jag vet inte varför jag framhärdar i de här små månadsboksluten - jo, för att kunna låtsas att jag fortfarande bloggar om böcker. Jag vet inte vart tiden tar vägen men försvinner fort, det gör den, och lusten och energin att blogga finns bara inte (faktum är, att det finns inte lust och energi till särskilt mycket överhuvudtaget i mitt liv). Läsandet går det bättre med, även om det här året väl inte kommer att se direkt lysande ut vad gäller antalet utlästa böcker. I juli läste jag i alla fall ut sex böcker och av dem var

en skriven av en - nej två män
två på engelska
en översatt till svenska från annat språk än engelska
en fackbiografi
en memoar/biografi
en biografisk roman
en barn/ungdomsbok
en omläsning
två lånade på biblioteket
en e-bok
tre recensionsexemplar från förlag

onsdag 5 juli 2017

Ensam i konsten, ensam med konsten

Idag skriver jag om Olivia Laings essä Den ensamma staden - Om konst, ensamhet och överlevnad på dagensbok.com.

Olivia Laing flyttar till New York för kärlekens skull men förhållandet tar slut och plötsligt finner hon sig ensam bland alla människor i den stora staden. Vilsen och i behov av tröst söker hon sig till konsten och till konstnärerna som levt och verkat i New York.

Hon speglar sig i Edward Hopper, Andy Warhol, David Wojnorovicz och Henry Draper och deras verk och biografier blandas med reflektioner kring ensamhet, psykologi, sexualitet och samhällsplanering.

Det finns så många sätt att vara ensam, så många plan att vara ensam på. Men en sak är säker - man är aldrig ensam om att vara ensam.

Här finns recensionen.

tisdag 4 juli 2017

Månadsbokslut juni 2017

Det är halvårsbokslut i den så kallade verkligheten. Jag fyller mina dagar med siffror i Excelark, siffror i ekonomisystem, siffror i rapporteringssystem. Egentligen gör jag det mellan boksluten också men det blir som tydligast då.

Juni var en märklig månad. Den var lång men är redan svår att minnas - så glömde jag också mängder av saker redan medan den pågick. Jag har en känsla av att jag läste fler böcker än jag antecknat men kan inte för mitt liv komma på vilka. Helt säker är jag dock på att jag i princip inte bloggade alls.

Jag lyckades i alla fall ta mig iväg på en utställning med kostymer från filmatiseringar av Jane Austens romaner, vilket får sägas vara en bedrift (mitt i majbokslutet, dessutom!).

Och så tyckte Modernista att det var lämpligt att citera ur min ganska negativa recension av Anna Roos debutroman Spel. Det de citerat är onekligen positivt men det känns ganska komiskt, med tanke på att min recension avskräckt åtminstone en läsare.

Enligt mina anteckningar läste jag ut futtiga fyra ganska tunna böcker och av dem var

en skriven av en man
en översatt till svenska från engelska
en översatt till svenska från ett annat språk
två fackböcker
en barn/ungdomsbok
en lånad på biblioteket
en omläsning
ett recensionexemplar från förlag

söndag 18 juni 2017

Lite för lite

Idag skriver jag om Sista skriketdagensbok.com.

En mailväxling med undertiteln "en bok om mode, död och erotik" måste ju vara perfekt för mig, som alltid älskat brevromaner och prublicerade brev och som samlade på brevvänner som barn - och som dessutom är intresserad av såväl mode som död.

Så tänkte jag när jag av en slump fick syn på Sista skriket av Emma Verovica Johansson och Philip Warkander men tyvärr stämde det inte riktigt. Det är lite för tunt för att verkligen fylla en bok och lite för ytligt för att väcka något bestående hos mig. Samtidigt finns det intressanta inslag som främst handlar om kroppens åldrande och vad det kan innebära att känna sig påklädd eller inte.

Den befinner sig extremt mycket i nuet, vilket är både en aning irriterande (avskedsfraserna!) och tilltalande (det sista skriket hinner tystna och ersättas av ett nytt på nolltid).

Här finns recensionen.

fredag 2 juni 2017

Jane Austens värld

Taket i trappan som leder upp till gästrummen där utställningen finns.
Igår smet jag från kontoret, trots att det var bokslut, och åkte på vernissage av Jane Austens värld i stället. Det är kostymer från filmatiseringar av Jane Austens böcker som ställs ut på Skokloster och en av mina litteraturvetarvänner, tillika expert på Jane Austen, har blivit intervjuad för utställningen samt skulle inviga den. Tack vare henne fick jag gå på en lugn pressvisning innan de andra släpptes in efter afternoon tea, tal och sång.

Mingelbild från Skoklosters Instagram, bara för att jag är med på den, iförd grön kappa och med syrener på huvudet...
Jag är mer förtjust i äkta historiska plagg, och stod därför länge och betraktade det betjäntlivré som faktiskt hade åldern inne, även om det egentligen var ganska närkligt, men tyckte om hur plaggen presenterades i olika miljöer efter olika teman med möbler och tavlor ur samlingarna (att möblera var som att leka med ett dockskåp i jätteformat, intygade den synnerligen entusiastiska utställningsproducenten som höll i visningen). Till skillnad från den andra våningen var det ljust och luftigt och blandningen av möbler, tavlor och föremål från 1600-tal till tidigt 1800-tal framstod som både trovärdig och ganska hemtrevlig.

Tema visiter och fostran med plagg från Emma, Förnuft och känsla och Stolthet och fördom.
Eftersom Jane Austen aldrig har varit någon stor favorit - jag har visserligen läst tre av hennes romanser men bara sett en, ja, en, filmatisering, Förnuft och känsla från 1995 - var jag väl kanske inte den ideala besökaren men nog fick jag lust att ge Austen ytterligare åtminstone en chans. Väl hemma på kvällen skickade jag ett meddelande till en kollega "Har du en Mansfield Park på engelska som du kan tänka dig att låna ut?" och visst hade hon det och nog tog hon med sig den till mig idag. (Jag gör verkligen allt för att skjuta upp Ulysses.)

Jag gillar alltså vackra tak. Under detta kan man beskåda tre brudpar och en bröllopsfrukost.

Om man trodde att det här med aforismer på väggarna var något som kom på 2000-talet har man fel. På Skoklosters slott finns det hur många som helst på en mängd språk.