Tematrio: bokreatips

Hmmmm, jag skrev ju nyss att bokrea inte riktigt är min grej men tipsa om böcker ska väl kunna gå... Och den här gången håller jag tiden lite bättre...

Inlåsta av Emma Donoghue var en av de bästa böckerna jag läste förra året, samtidigt en av de mest obehagliga. De inlåsta är Jack och hans mamma. På tio kvadratmeter har Jack levt sina fem år, de är hela hans värld, och där finns många regler - som att han måste gå och lägga sig i garderoben på kvällarna. Då kommer mannen som handlar mat och kläder åt dem och gör något med Jacks mamma. Allt är skildrat ur Jacks perspektiv, med ett språk som delvis är nytt, och även om han lider brist på det mesta finns det något han får: kärlek. Vackert och hemskt.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery är en charmig historia om en beläst och belevad portvakt som måste undertrycka sitt sanna jag för att passa in i bilden av Portvakten och en blaserad och livstrött brådmogen tolvårig invånare i det vaktade huset. Jag har en invändning men annars tycker jag att det är en mycket sympatisk bok. Här skrev jag om den.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein är en fantastisk bok om psykisk ohälsa. Här är den i ljudboksformat men om man gillar att lyssna på böcker tycker jag absolut att man ska köpa den. Något litet jag skrev om den. Och här om "uppföljaren".

Lånebokshögarna växer

Nu är mitt läsande rejält i otakt med mitt lånande. Jag harvar på i min köpta Middlesex (nej, den är inte dålig, den är bara tjock och finstilt och lästid är en bristvara) medan högarna med bibliotekslån växer. Och växer. Jag vet inte var jag ska börja, eller om jag ska börja parallelläsa någon av dem. Nu får det nog vara lånestopp i stället för köpstopp.

Här i har-lust-att-läsa-ordning:

Erebos av Ursula Poznanski
Baby Jane av Sofi Oksanen
Välkommen hem av Johanna Lindbäck
Jorden de ärvde av Björn af Kleen
Ja till Liv! av Liv Strömqvist
Blue Nights av Joan Didion
Elsas hemlighet av Sofi Fahrman

Tematrio: oväntat ogillat

Bättre sent än aldrig, får man väl tänka. Den här veckans Tematrio hos Lyran handlar om böcker och författare man tyckt sämre om än man förväntat sig eller trots att man borde gillat dem inte gjort det. Jag är ganska kritisk och ogillar detaljer allt som oftast så jag har lite svårt att hålla mig till bara tre. Det får dock bli enskilda böcker - har inte gjort så många försök att jag ogillat ett helt författarskap.

Special Topics in Calamity Physics (Fördjupade studier i katastroffysik) av Marisha Pessl. Minns ni den? För fem år sedan var den en stor succé bland såväl kritiker som bokbloggare. Ett underbart omslag, mängder av bildning och litterära referenser och drag av DHH (första gången jag använder förkortningen, är jag en riktig bokbloggare nu?) lät underbart men icke. Det blev mest överlastat och tröttsamt. Så här skrev jag om den när det begav sig.

One Day av David Nicholls. Ännu en sådan där älskling för väldigt många som aldrig slog an rätt strängar hos mig. Jag hittade inte det rätta engagemanget för huvudpersonerna men avskydde ändå slutet. Som är det enda som verkligen fastnat hos mig. Nu börjar jag undra om jag verkligen gav den en ärlig chans, trots att jag verkligen trodde att jag skulle tycka om den efter en kärleksbomb skriven av Helena Dahlgren.

Kleopatras kam av Maria Ernestam. Jag hade läst hennes två första, den väldigt skruvade men för mig nästan perfekta Caipirinha med döden och den lite skruvade men väldigt, väldigt bra Busters öron och väntade med spänning på trean. Företaget med den udda affäridén lät lovande och nog var det skruvat - men på fel sätt, som om hon kom tillbaka till något mer konventionellt genom att vrida allt ett extra varv. Hennes senare böcker är väl mognare men jag saknar det där lite extra galna. Så här skrev jag om Kleopatras kam.

Mitt nionde, tror jag

Idag har jag skaffat ett nytt lånekort, jag tror att det är mitt nionde. Huddinge, eftersom jag bor så nära kommungränsen. Ett lånekort att använda och inte ett av dem som mest ligger i en låda och påminner om min historia som biblioteksfanatiker. Finns det ett ord för dem som samlar på lånekort? Kanske. Men det är ju en ganska liten samling och samtliga välanvända - i alla fall en kort period.

Nåväl, premiärlånen blev Blue Nights av Joan Didion, trots att jag inte var så förtjust i The Year of Magical Thinking, och Baby Jane av Sofi Oksanen, en bok som jag undrar varför det tagit mig sålång tid att komma till skott med att låna. Nu är det bara lästiden som fattas.

Utläst: Bag of Bones av Stephen King

Jag har ju skrivit lite om Stephen King på sistone men det är trots allt halva mitt liv sedan jag läste något av honom så det var med lite blandade förväntningar jag tog itu med Bag of Bones. Den har fått ett högt betyg av Helena, som ju inte bara är min boktipsare assoluta utan även Kingexpert, vilket bådade gott.

Mike Noonan är författare, precis nedanför den högsta bestsellertoppen, men när hans fru plötsligt avlider drabbas han av en skrivkramp av astronomiska mått; snarare panikångest vid minsta ansats att skriva. Egentligen kan han leva skapligt på sina sparade pengar och nya royalties men vem och vad är han utan såväl sin familj som sitt yrke? Så börjar han drömma mardrömmar om sommarhuset i närheten av den lilla ickestaden TR och bestämmer sig, mot allt förnuft, för att återvända dit efter fyra års frånvaro. Han möts av en förändrad stad - och ett förändrat hus. Sara Laughs heter det men det är inte skratt han hör om nätterna. Så träffar han den hälften så gamla Mattie och hennes dotter Kyra och dras in i den vårdnadstvist hennes stormrike svärfar driver - han vill ha sin avlidne sons dotter, till varje pris. Skrivkrampen lättar; ja plötsligt är nästan det enda som går riktigt lätt att skriva, när resten av tillvaron blir på sitt sätt allt krångligare och tyngre.

Mer än så vill jag nästan inte skriva, jag vill inte förstöra för någon annan genom att avslöja för mycket. Samtidigt känns det som om man skulle kunna avslöja en hel del, för det är inte så mycket vad som händer som faktiskt hur det skildras. Det är en tjock bok, på gränsen till tegelsten (var nu gränsen egentligen går), men samtidigt känns det inte som om det är så mycket som är överflödigt. Jag tycker att dramaturgin är väldigt bra, det smygande, krypande, och jag, som är lättskrämd och mörkrädd, tycker att det är väldigt skönt att ha en jagberättare som uppenbarligen har klarat sig till andra sidan det hela, för visst är det i ett efteråtperspektiv han skriver. Ångesten inför skrivandet, ensamheten, drömmarna som gick i kras och så spåren efter något annat; vad är det han har missat medan han skrev, skrev, skrev? Skrivandet som rus och verklighetsflykt, skrivandet som närmast transcendens - och den totala oförmågan att nå dit.

Den ickemänskliga huvudpersonen Sara Laughs, det hemsökta huset där det en gång fanns så mycket lycka, nej, inte bara en gång, fler gånger, men däremellan... Kampen mellan det onda och det goda återigen, i den här världen och kanske i en annan. Men det är stämningen mellan de stora spökerierna som är bäst, vardagen med hotfulla kanter, gränsupplösningen.

Det är nog dags att läsa/läsa om lite fler Stephen King.

Tävlar om dubbletter

En tävling helt i min smak har Bokmärkt/Hundöra: det lottas ut olästa dubbletter ur den egna bokhyllan. Något liknande borde jag kanske anordna, dock med lästa exemplar, eftersom det är sådana jag samlar på mig.

Nåväl. Här tävlar jag för att jag vill vinna Daniel Åbergs Vi har redan sagt hej då och Peppe Öhmans Livet och barnet.

Utläst: Du hasar av trygghet av Elin Grelsson

Jag har läst Elin Grelssons blogg lite mer sällan än regelbundet och lite oftare än sporadiskt de senaste åren så när hon gav ut en roman var det självklart att jag skulle läsa den. De recensioner jag läst har både lockat och avskräckt mig men det som avskräckt mig mest är omslaget, som är ett av de fulaste jag sett. Jag kan läsa en bok nästan för omslagets skull, och de med oansenliga eller icke tilltalande omslag behöver något annat för att fånga mig. Här var det tur att jag hade min "läsarrelation" sedan tidigare, för såväl omslaget som titeln Du hasar av trygghet skriker "nej - pretto".

Sara är knappt trettio, vantrivs på sitt arbete som vikarie på en administrativ avdelning, vantrivs i sitt förhållande med en man som inte riktigt ser henne, vantrivs i sin kropp som, trots att alla ser henne som smal ändå har lite fett på fel ställen, vantrivs egentligen med allt men saknar förmågan att förändra sin tillvaro. Hon sover inte och har nästan ständig huvudvärk.

Egentligen känns hon väldigt, väldigt vanlig; jag känner så många som hon, verkliga och litterära. De som önskade sig någon annanstans men hamnade i en ständig vantrivsel, i ett det näst bästa. Skillnaden är att Sara inte tycks ha några drömmar, något som hon hellre vill till. Att hon vill bort är mer än tydligt men vart? När jag tänker mer på det är det väldigt intressant att den delen saknas. Samtidigt känns det som om det finns något överlägset hos författaren och därmed läsaren, vi ser ned på Sara för att hon inte gjort något bättre av sitt liv, för att hon så länge nöjt sig med detta. Och då är det också som om hennes vantrivsel är något vi kräver, vi som implicit gör något bättre av våra liv, för att ha ett liv som Saras (bortsett från sömnproblem och huvudvärk då, symtomen på att något är fel) och vara nöjd med det, det är väl en omöjlighet?

Så finns det avsnitt från Saras barndom och där finns väl en del av förklaringen till Saras oföretagsamhet och hennes kroppsliga självbild. De grälande föräldrarna som ser till sig själva först, modern som då hon inte är lamslagen av depression konstaterar att Sara gått upp i vikt, vännerna som inte är några riktiga vänner, ensamheten, utanförskapet. De här avsnitten är för mig det bästa i boken. Allt är så levande och jag vill ta den lilla Sara i famnen - och ge hennes mamma en stor fet smäll.

Jag tycker egentligen inte särskilt mycket om den här romanen men den får mig att fundera en hel del och det tycker jag väldigt mycket om.

Andra som läst: Fiktiviteter-Helena, Johanna Lindbäck, Bokomaten