onsdag 24 augusti 2016

Biblioteksrunda



Idag har jag besökt tre bibliotek. Tre! TRE!!! När hände det senast? I så många år var biblioteksrundorna ständigt återkommande men nu är de knappt ens ett minne blott, eller var, för idag hände det.

Jag var hos tandläkaren och eftersom besöket berodde på att jag bitit sönder en tand tog jag till rejält med tid innan jag måste hämta barnen. Det visade sig att det var en fyllning jag bitit sönder och plötsligt hade jag tid över, tid som tog mig till Stadsbiblioteket, där jag lånade Johanna Nilssons Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med (där fick Alex Schulman konkurrens om boktitelslängd) och Tala är guld av Cammie McGovern (jag lånade den egentligen mest för att Marcus gjort inlagan). 

Den bok jag egentligen tänkt låna, Gérard Genettes Narrative Discourse (Proust, Proust, Proust) fanns inte inne men när jag letade runt lite i katalogen såg jag att Linda kalmtegs Jag såg livet tvingas i mig (anorexiskildringar är min ena boklast jämte operainslag) skulle finnas på Läsesalongen (den heter inte så längre men jag är en bakåtsträvare) tog jag tunnelbanan dit.

När jag sedan skulle köpa lite mat på hemvägen råkade jag smita in på ett av mina närmaste bibliotek, egentligen för att se om de hade Vi läser så att jag kunde läsa intervjun med Therese Bohman fick jag syn på Hjälp ditt barn med matte av Carol Vorderman, en bok jag bläddrat i förr. Once upon a time kunde jag räkna integraler i sömnen och omvandla allt till ekvationer på nolltid men det var så längesen, så längesen.

Det bitterljuva i att påminnas om kunskap man förlorat samtidigt som jag fått njuta av att gå på bibliotek efter bibliotek...

söndag 21 augusti 2016

Extraordinär intelligens

Imorgon börjar min son ettan men han kommer att läsa femmornas mattekurs. Är han ett sådant där särbegåvat barn eller bara en fena på att räkna? Finns det något jag kan hjälpa honom med? Det undrar den överbeskyddande curlingmamman och läser Linda Kreger Silvermans Särskilt begåvade barn samt skriver om den på dagensbok.com.

Boken är en genomgång av hur man ser och har sett på särskild begåvning, hurdana de barn är som begåvats med den (ja, jag skriver så med avsikt) och vilka behov de har är samt hir man mäter och har mätt den. Det som här avses är den sortens begåvning som kan benämnas generell intelligens och ett av bokens syften är att göra upp med en mängd fördomar som drabbar de särskilt begåvade samt att stötta föräldrar i deras strävan att ge sina barn en skolgång som tar tillvara deras resurser.

För det stora fokuset är på hur man i skolan kan hjälpa eller stjälpa dessa elever som länge hamnat i skymundan - i Sverige var det först 2010 vi fick en skollag som stipulerar rätten till stöd och stimulans för dem som med lätthet klarar de uppsatta målen. 

Boken riktar sig till psykologer, lärare och föräldrar men hade kanske vunnit på att vara en aning snävare - nu är den bitvis väldigt specialiserad, bitvis väldigt generaliserande och ibland leder det stora engagemanget till en del luddigheter och motsägelser. Ett plus är de svenska fackgranskarna, vilkas kommentarer förklarar skillnader mellan amerikanska och svenska förhållanden samt påpekar att Linda Kreger Silverman utgår från sin egen forskning och att det urval hon träffat inte är helt representativt för gruppen särksilt begåvade barn.

Här finns recensionen.

fredag 19 augusti 2016

Utläst: Den återfunna tiden (På spaning efter den tid som flytt 7) av Marcel Proust

I den sista delen av På spaning efter den tid som flytt händer egentligen i princip ingenting i så måtto att det känns som om den utspelar sig under en extremt kort tidsrymd, mer eller mindre under en enda dag, och större delen av det som för övrigt skildras är inte händelseförlopp utan reflektioner kring tidens gång och skrivandets villkor. Samtidigt händer egentligen allt, eftersom det är här berättaren slutligen når dithän att han kan inleda nedtecknandet av sitt liv och sina minnen.

Plötsligt rör sig också tiden än mer i otakt, sprången är större men också otydligare. När inträffade egentligen det som beskrivs och hur fast är punkten i nuet? Men det är ju i stort sett samma nu som det hela tiden varit, allt är ju återblickar och kronologin inte exakt, även om den tett sig sådan.

En bjudning hos furstinnan de Guermantes ter sig som en maskerad - till dess att berättaren fullt ut inser att det bara handlar om åldrande. Och som detta beskrivs! Det är utseenden och röster, det är gester och samtalsämnen, det är karaktärsdrag och förväntningar och han förstår hur han ter sig för andra, han, som är evigt ung, är det inte längre. I andras ögon är han medelålders eller rentav gammal och plötsligt infinner sig en rädsla för döden, eftersom han ju ännu inte hunnit skriva ned något av allt det han gått och funderat på. Det verk han förberett under hela sitt liv måste ju skrivas!

Men än så länge skriver han inte, än så länge förbereder han sig, till dess att han slutligen är framme och kan påbörja det mastodontverk jag just avslutar läsningen av, och på vägen ges också en mycket summarisk beskrivning av åren som gått. Här talas det om första världskriget, vilket ger ett fäste i den verkliga tiden, något som det annars är synnerligen ont om (egentligen är det nog bara Dreyfusaffären som fyller den funktionen annars).

Cirklarna sluts när han återser den första bokens och barndomens Combray och inser att hans minne spelat honom ett spratt vad gäller geografin - de båda promenadhållen som var så vitt åtskilda visar sig mötas. På ett liknande sätt blir det med relationerna, då hans ciceron i detta fall är Gilberte, samma Gilberte som han förälskade sig i under en av de där promenaderna.

Romanbygget liknas vid en katedral, en maträtt - och en klänning. Det hade jag missat när jag läste om Sara Danius sidenkatedral. Sammanfogandet av delar som var och en för sig kanske inte ser så mycket ut för världen men som tillsammans blir något exceptionellt.

Och nu efteråt är det tomt. Jag famlar lite efter något annat att träda in i på samma sätt, jag leker med tanken att läsa facklitteratur om Proust för att sedan återvända till På spaning igen, läsa långsammare, nogrrannare. Samtidigt finns det ju så mycket annat jag vill läsa att det inte lär bli av i första taget.

torsdag 18 augusti 2016

måndag 15 augusti 2016

Utläst: När klockan slår fem av Denise Rudberg

Som motvikt mot Proust och Ferrante behöver jag något lättläst och lättsamt och för detta ändamål har jag laddat ned Denise Rudbergs När klockan slår fem och Mats Strandbergs Färjan i mobiltelefonen. Jag börjar med den förstnämnda, femte delen i serien Elegant Crime garanterar något välbekant som jag egentligen är en aning trött på men samtidigt kan vila i.

Ja, väldigt välbekant. Den lilla skaran i den särskilda utredningsgruppen - Marianne Jidhoff, Torsten Ehn och Augustin Madrid - har som vanligt trassliga kärleksliv, som vanligt konflikter med överordnade och ansvariga utanför deras egen krets. Och som vanligt finner jag det ändå mer intressant att uppehålla mig där än i själva deckarintrigen, även om den ter sig något mer habil än vanligt.

En våldtäkt på Östermalm visar sig ha mycket gemensamt med en våg av våldtäkter som lamslog unga kvinnor i Lund sommaren 1994 - fotbolls-VM och värmebölja, öppna fönster och synnerligen obehagliga uppvaknanden. Marianne och de andra börjar nysta i det förflutna och samtidigt slår gärningsmannen till igen - nu med dödlig utgång.

Det blir en aning för mycket av återblickar till 1994, kanske än mer så när ett av de tidgare brottsoffren börjar få påhälsningar från det förflutna, samtidigt som Augustin Madrid håller på att inleda en relation med henne.

Det är kanske också en aning lättköpt med kritiken mot den tidigare utredningen där kvinnorna inte togs på allvar utan råkade ut för kränkande utfrågningar som inte ledde någonstans, på det sätt som länge och ofta kritiserats vid utredning av våldtäkter, men det är samtidigt positivt hur de här får en sorts upprättelse, om än tjugo år efteråt.

Det är något mindre av det kittlande överklassiga - visst, en aning av en jakthelg på ett slott, men den ter sig ändå såpass perifer att den knappt räknas. Jag är väl fånig men jag vill nog trots allt ha mer av "elegant" och mindre av "crime".

fredag 12 augusti 2016

Utläst: Rymmerskan (På spaning efter den tid som flytt 6) av Marcel Proust

Så. Slutet närmar sig. Och slutet på den dominerande kärlekshistorien är nått. Femte delen, Den fångna, avslutades med det mest cliffhangermässiga Proust åstadkommit, och Rymmerskan börjar precis där, i upptäckten att Albertine faktiskt givit sig av.

Ja, hon har givit sig av, flytt ur sitt fängelse och i hennes frånvaro kastas berättaren mellan sitt skriande behov av henne och insikten att han ju egentligen inte älskar henne längre, att han är fast i minnet av kärleken, kanske drömmen om kärleken. Och gradvis släpper han taget och låter henne falla tillbaka till samma status som tidigare kärlekar.

Men det är gradvis och långsamt, som allt går långsamt hos Proust, och återfallen är många och intensiva. Inte ens det mest definitiva av slut kan ses som definitivt av berättaren och än en gång återvänder han till tidigare situationer och granskar dem på nytt för att finna bevis på trolöshet.

Äntligen företar han också den resa till Venedig som han drömt om så länge men även denna plats fylls av minnen. Därtill knyts personer och händelser som inte haft något samband i det förflutna samman genom nya relationer, det som spretat vävs in i berättarens närhet igen.

Den sjätte delen är med sina trehundra sidor den kortaste och något av en språngbräda mot den avslutande delen. Här sker ändå faktiska, tydliga saker - Albertine försvinner ur berättarens liv och en lång resa äger rum - men som alltid är det tankarna och resonerandet som dominerar. Funderingarna kring det som varit, svartsjukan som blivit retrospektiv (första gången jag stötte på det uttrycket var i Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap och jag älskade det), de intrikata relationerna i den högsta societeten, då och nu, fram och tillbaka.

Själv börjar jag närma mig en förtida saknad, jag föreställer mig hur det kommer att kännas att faktiskt ha läst hela På spaning efter den tid som flytt. Det är nära nu och det kommer nog att bli både en lättnad och en tomhet.

torsdag 4 augusti 2016

Farväl

Vi säger farväl nu, utdraget, långsamt. Så många sista gången, flera om dagen nu.

Sista mjölkhämtningen. Sista filbunkarna. Sista fisketuren. Sista gäddan. Sista abborrmetet. Sista bastun. Sista filbunkarna. Sista svampplockningen. Sista badet på badklipporna. Sista badet på badudden. Sista, sista, sista.

Som jag har våndats här, som jag har klättrat på väggarna, räknat dagarna, räknat timmarna. Som jag har längtat härifrån och längtat hem. Som jag har tröttnat redan första dagen, sett de resterande som oöverstigliga.

Och ändå. Men ändå. Jag kommer att sakna det. Också. Sakna de där klipporna och kantarellställena, den riktiga bastun. Filbunkarna. Friden. (Den yttre, inte den inre, för den finner jag sällan.) Smultronen och att skumma grädden av mjölken för att göra varm choklad. Att leva på varras med Olympia och lökblast. Solnedgångarna över vattnet.

Så dubbelt det där. Jag romantiserar det sjaviga på Instagram, romantiserar det andra också. Det är falskt men ändå äkta för det är ju så också.

(Jag längtar efter att tvätta händerna under rinnande varmvatten, längtar efter att duscha, längtar efter min eltandborste.)

Min mörkrädsla frodas här - så mörkt som här blir det ingen annanstans där jag befinner mig - och de djupa vattnen skrämmer mig också. Hur djupt? Oändligt? Och vad finns där nere? Jag är alltid rädd när jag badar ensam, alltid.

Och ändå är det här det enda stället där jag badar naken, där jag befinner mig så långt ifrån insyn att jag kan tänka mig att göra det. Och jag kan springa sju kilometer längs öns största väg på kvällen utan att se en människa och ingen rädsla finns, inte ett spår. En trygghet i den situationen jag inte trodde att jag kunde känna.

Så många böcker jag läst här. Så många böcker jag tagit med mig, omsorgsfullt planerade travar för att täcka in behov och situationer. De tjocka och de tunna, de seriösa och de lättviktiga. Böckerna har alltid varit den viktigaste delen av min packning. Jag ser dem framför mig, kan känna hur det kändes att läsa dem.

Vi säger farväl, för evigt nu, och det är så märkligt. För mig är det några veckor under tolv somrar, för min man handlar det om fyrtio år. Vi ska lämna stenarna där barn han lekt, klipporna, gäddvattnen, allt som är sommar för honom, sommar på riktigt.

Nästa år måste vi återuppfinna begreppen sommar och semester, för honom och för barnen. Vad ska vi göra? Vart ska vi resa? Hur ska vi fylla tomrummet? Kan vi adla detta tvång att försaka (ja, jag vet att jag vänder lite på Stagnelius) och finna något bra i friheten?

Sonen ropar tyst mot stora huset "snälla, kan ni inte fortsätta hyra ut till oss?" och det gör ont i mig.

Jag delar inte den sorgen. Än. Men lättnaden är solkad.

Nu finns inga timmar kvar att räkna ned. Det är nästan slut på sista.

(Och jag gör mig beredd att torka sonens tårar, om det behövs, och att svälja ned mina egna, för jag är synnerligen lättpåverkad.)

Så, farväl Björkudden på Heisala, farväl du sommarparadis som alltid skavt i mig.