tisdag 28 februari 2017

Tematrio - Bara brittiskt


Den här veckan efterlyser Lyran brittiska författare och/eller romaner till sin Tematrio och det ska väl inte vara så svårt. Eller snarare, det svåra är väl att välja så den här gången gör jag det lätt för mig .

Sarah Waters skapar med hjälp av små små detaljer en så autentisk och levande tillvaro i sina böcker att jag verkligen lämnar verkligheten för något annat. Så är det oavsett om hon skriver om sent 1800-tal, 1920-tal eller 1940-tal. Samtidigt är det för det mesta en ganska jobbig och obehaglig tillvaro men ändå längtar jag dit när jag pausar läsningen.

J. K. Rowling lyckas i sina böcker om Harry Potter förena ett antal välanvända ingredienser, gammal skåpmat om man så vill, på ett sätt som får dem att kännas både nya och annorlunda. Jag trivs väldigt bra i den värld hon byggt upp och utöver spänningen och det roliga (språkglädjen!) berörs jag av sorgen och tomrummet som allt i Harry Potters liv egentligen kretsar kring.

Jag har aldrig förstått mig på Jane Austen utan tillhör sedan tolvårsåldern Team Brontë (som om man skulle behöva ställa dem mot varandra, egentligen, det är ju faktiskt ganska barnsligt), särskilt Charlotte Brontë. Jane Eyre har jag haft med hur många gånger som helst i tematriosammanhang så nu slår jag i stället ett slag för Villette, om en ung kvinna i ekonomiskt trångmål som får en tjänst som lärare på en internatskola i Villette. Där finns skolans rektor och ägare Madame Beck, som är skrämmande nitisk i sin kontroll över såväl elever som anställda, och ett par ganska besvärliga lärare och eventuellt spökar det också. Det är mycket som irriterar mig men samtidigt är det väldigt bra. Och om man eventuellt fått lust att vrida nacken av Madame Beck kan man sedan läsa Birgitta Berglunds artikel "In Defence of Madame Beck" och få en lång rad nya insikter. (Spoiler alert: själv får jag dock lust att virda nacken av Charlotte Brontë p.g.a. slutet.)

Förenklat och plottrigt

Idag skriver jag om Ekonomi så att du förstår av Marcus Weeks på dagensbok.com.

Eftersom så många betraktar ekonomi som svårt och närmast skrämmande är jag positivt inställd till böcker som förklarar ämnet på ett enklare, lätt avväpnande sätt. Ekonomi så att du förstår riktar sig främst till ungdomar men även vuxna som vill veta mer och den har sina goda sidor - som en skaplig ordlista och ett förhållningssätt där negativa aspekter inom olika ekonomiska system också får sin beskärda del av utrymmet.

Tyvärr är den samtidigt ganska plottrig både innehållsmässigt och visuellt och med tanke på hur mycket som ska förklaras blir det bara ett skrapande på ytan - samtidigt som ett par uppslag vigs åt en kavalkad av kända ekonomer. Företagsekonomi, aktier, inflation, samhällsekonomi, bankväsende, räntor, lönesättning, prissättning, globalisering, allt snurrar förbi och samtidigt som det är lättläst är det ganska lättglömt.

Det går fort på alla sätt, liksom det känns som om själva produktionen gått fort. En internationellt gångbar produkt, ett skal att fylla med innehåll, där det nästan enda räkneexemplet är gravt felräknat och där avsnittet om marknadsmisslyckanden fått rubriken "När marknaden gör sitt jobb".

Här finns recensionen.

torsdag 23 februari 2017

Utläst: Interrupted Aria av Beverle Graves Myers

Jag vet inte riktigt hur jag fick upp ögonen för Beverle Graves Myers böcker med mordhistorier som utspelar sig i den venetianska operavärlden. Länge tittade jag på dem, innan jag slutligen önskade mig och fick den första i julklapp. Operainslag i böcker är ju som kattmynta för mig och jag var en aning orolig för att jag även denna gång skulle ha låtit den lockelsen leda mig till något jag egentligen inte skulle uppskatta att läsa men så var inte fallet. Nej, det är inte stor litteratur på något sätt men det är helt OK underhållning.

Kastraten Tito Amato återvänder till sin hemstad Venedig efter ett antal år på en skola där han drillats tillsammans med andra unga män till en sångteknisk nivå som knappast sett sin like vare sig förr eller senare. Han har fått anställning på ett av stadens operahus och med sig har han sin bästa vän Felice Ravello, vars röst inte höll hela vägen. Hemkomsten blir dock inte alls som han tänkt sig - hans lillasyster får märkliga och skärmmande anfall, hans far beter sig konstigt och på operahuset dallrar atmosfären av konflikter. Under premiären avlider en av sångarna och Felice arresteras men Tito kan inte tro att han är skyldig. Så inleds jakten på den verkliga mördaren, för det måste väl ändå vara någon annan?

Till en början håller jag på att bli nipprig av att de italienska termerna kursiveras konstant - när jag kommit till det tionde - tjugonde - castrato vill jag skrika "ja, vi har hört det nu!" men så småningom vänjer jag mig. Jag njuter av hur integrerade sång- och operainslagen är; de är verkligen en förutsättning på många sätt och även om det inte går särskilt djupt är det tillräckligt för att jag ska få promenera runt i en operabubbla. Konflikterna är säkert liknande inom talteater men jag känner mig ändå hemma med slitningarna här, med den bitchiga sopranen som försöker konkurrera ut primadonnan.

Å andra sidan känns det inte särskilt mycket 1700-tal. Jo, miljöerna och kläderna är det, för att inte tala om kastraterna, men annars känns väldigt mycket lite för nutida. Det blir mer kostymdrama än helgjutet på det planet.

Intrigen är måttligt avancerad men kanske just därför ganska... behaglig. Det är mer Christie och Lang än nutida thriller och det mest bestialiska som skildras är väl egentligen hanteringen av de unga pojkarna med änglaröster. Samtidigt löser sig vissa saker lite för enkelt, vilket gör att den del av dynamiken går förlorad. Spänningsmomentet fallerar något och upplösningen är en aning otillfredsställande men öppnar också upp för den fortsätting som kommer - det finns sex böcker om Tito Amato och jag har en känsla av att jag kommer att läsa flera av dem.

måndag 20 februari 2017

Utläst: Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Jag läste Egenmäktigt förfarande en aning efter alla andra och blev måttligt förtjust. Jag kunde inte förstå mig på Ester Nilsson och blev mest trött på hennes oförmåga att handla någotsånär vettigt (som om förälskade människor någonsin varit särskilt kapabla att göra det). Jag blev också förvirrad av sakligheten och distansen som var själva textens yttre signum i kontrast mot innehållet. Alltså har jag aldrig känt mig särskilt trakterad av fortsättningen Utan personligt ansvar, förrän nu, när en person med gott omdöme som inte heller höjt Egenmäktigt förfarande till skyarna hävdade att den var betydligt bättre. Och så stod den där på biblioteket när jag skulle titta efter en annan bok.

Det har gått några år efter historien med Hugo Rask men Ester Nilsson har nog egentligen inte lärt sig något. När hon träffar skådespelaren Olof Sten trillar hon dit igen, trots att han är gift och inte tänker lämna sin fru, trots att hon inte vill vara älskarinna igen, trots att han behandlar henne förfärligt, trots allt möjligt.

Det låter kanske som en hopplös upprepning men den här gången kan jag följa med i Esters vändningar. Den allvetande berättaren fångar upp mina invändningar, meddelar att Ester skulle ha kunnat tänka si eller så, se det eller det - men icke. Den förälskade Ester analyserar varje ord Olof säger och inte säger, hur han säger dem och skriver dem - och nästan hur han inte säger dem. Hon tolkar alla tecken till sin egen fördel, eller till relationens fördel - den relation Olof hävdar att de inte har. Han vacklar och tvekar, säger nej men tycks mena ja, ja, ja, bara hon inte kräver mer än vad han för tillfället är beredd att ge, vilket aldrig är särskilt mycket.

Och Ester väntar och längtar, finner sig, och finner sig inte. Drömmer framtid och liv, också när det är helt barockt att göra det. Hon googlar skilsmässostatistik och vägrar lyssna på väninnorna som varnar. Hon ser att hon följer sina gamla mönster men människor är olika, någon gång måste det ju sluta annorlunda. Väl?

Så den distans jag inte fick ihop i den förra boken fungerar utmärkt här. Kanske för att jag förväntar mig den, kanske för att jag serveras både Esters egen analys och en yttre analys av Ester. De dubbla nivåerna som gör det hela till en sorts fallbeskrivning. Och ja, Ester är fortfarande enormt enerverande men det bekymrar mig inte alls lika mycket.

lördag 18 februari 2017

Utläst: Victorian Secrets - What a Corset Taught Me about the Past, the Present, and Myself av Sarah A. Chrisman

Sarah Chrisman älskar viktorianska kläder men skulle aldrig kunna tänka sig att bära en korsett - tills hon på sin tjugonioårsdag får en av sin man. Motvilligt tar hon på sig den och han hjälper henne att snöra åt den - och plötsligt, som genom ett trollslag, materialiserar sig en kropp hon kan trivas i för henne i spegeln. Borta är valkarna och ojämnheterna, borta är de lösa, vaga konturerna. Korsetten blir snabbt oumbärlig för henne och hon inleder sin resa från ful ankunge till mycket midjesmal svan.

Jämte sin egen historia, med stort fokus på ytterligheterna hon möter i form av ifrågasättande och förakt (en del personer är verkligen mer än lovligt ohyfsade) varierat med intresse och fascination, berättar hon mer allmänt om korsettanvändning genom historien men där är hennes slutsatser inte alltid de mest rimliga - även om operasångerskor också bar korsett innebär inte det att de kunde använda särskilt mycket av sin lungkapacitet; de lät absolut inte som dagens operasångerskor.

Det är en ganska märklig bok där författaren går från närmast total naivitet och okunnighet till att bli en korsetternas främsta förespråkare. Eventuellt är det så att hon överdriver också sina bristande kunskaper för att den dramaturgiska effekten ska bli större - inledningsvis har hon samma behov som läsaren av en sorts "Corsets for Dummies" - men snabbt når hon en nivå där hon närmast raljerande beskriver dem som inte nått hennes insikter (då inte de ovan nämnda som kanske förtjänar det).

Det dröjer inte länge innan hon bär sin korsett dygnet runt och vartefter hennes midjemått minskar ändrar hon såväl sitt sätt att klä sig som sitt sätt att röra sig. Vid bokens slut har hon en midja på knappt 55 centimeter, vilket är ganska extremt, men att hon också minskat en hel del i vikt nämner hon inte (det syns dock tydligt på bilderna).

Någon enstaka gång låter hon ana att det faktiskt är obehagligt att vara så hårt snörd men allt hon vinner på det överskuggar det negativa. Dessutom verkar hon vara väldigt smärttålig och kanske även finna en sorts njutning i ett visst mått av självplågeri.

Sarah Chrisman ser korsetten som en sorts svar på mycket av det som fattats henne och det tycks inte falla henne in att mycket av det hon uppnår (bortsett från 55-centimetersmidjan) inte alls kräver sådana drastiska åtärder. Samtidigt tycker jag om att läsa hennes något pratiga skildring och även om jag tittat på korsetter förr har jag då aldrig tillbringat så mycket tid på korsettbutikers hemsidor som medan och efter att jag läst den här boken.

fredag 10 februari 2017

Att höra till

Idag skriver jag om Emma Clines succédebut Flickornadagensbok.com.

Fjortonåriga Evie befinner sig i det där väntrummet mellan barndom och vuxenliv och längtar hem och bort. Längtar efter samhörighet och att bli sedd, vill något annat än tomheten och tristessen. Vad som helst skulle kunna svepa henne med sig och den som gör det är Suzanne, en av flickorna som lever i en "familj" kring sektledaren Russell.

Plötsligt får Evies liv en mening och riktning, även om den ter sig ytterst oklar, och hon får en på alla sätt oförglömlig sommar, på gott och ont. Hotet finns där redan från första sidan, det kommer att sluta illa, riktigt illa. Tack och lov är det inget frosseri i detta, utan det väsentliga är det mer allmängiltiga händelseförloppet fram till katastrofen.

Här finns recensionen.

torsdag 2 februari 2017

Månadsbokslut januari 2017

Hjälp - hur blev det februari? Jag är fortfarande inte klar med årsbokslutet och nu är det dags att stänga januari. Årets första månad var en bokslutsdimma med sjuka barn där jag stängde ned Facebook och bet ihop. Länge harvade jag på med Gérard Genettes Narrative Discourse, som visserligen är intressant men inte helt kompatibel med en enorm trötthet, men jag läste också om korsetter (jag är väldigt svag för korsetter i teorin, något mindre i praktiken) och så manuskriptet till en bok som kommer till hösten. Bloggandet var, som så ofta, satt på undantag.

Jag läste ut fyra böcker och av dem var

en skriven av en man
två på engelska
en översatt till svenska (från tyska - det grämer mig att jag inte kan läsa tysk littertur oöversatt längre)
en fackbok
två lånade på bibliotek
en ungdomsbok/YA

onsdag 1 februari 2017

Tematrio - Barn- och ungdomsböcker

Den här veckan frågar Lyran efter barn- och ungdomsböcker till sin Tematrio och det ska väl inte vara så svårt.

En av barnens julklappsböcker var Åsa Linds Sandvargen och den var så uppskattad att vi snabbt lånade de övriga delarna i trilogin. Zackarina bor med sina föräldrar i ett litet hus vid havet - en barnboksidyll - men det är ganska mycket de inte är helt överens om. Då är det tur att det finns en sandvarg på stranden, en sandvarg som kan svara på frågor och följa alla fladdriga tankegångar - och på sitt speciella sätt hjälpa Zackarina och föräldrarna att förstå varandra lite bättre. Underfundigt och väldigt fint, passande för barn i åldern 6-9 år.

En annan favorit sedan tidigare är Viktiga kartor för upptäckare och dagdrömmare av Sarah Sheppard. På ett antal uppslag med varsitt tema samlas en mängd fakta om såväl djur och ädelstenar som sjörövare och vulkaner. Allt knyts till världskartor och det finns mycket att upptäcka på varje sida. Lärorikt och underhållande för såväl barn som vuxna men målgruppen är nog ändå 5-8-åringar.

Tala är guld av Cammie McGovern är en amerikansk YA som inte väjer för komplikationer, utan snarare vadar i dem. Sista året i high school, en flicka med cerebral pares, en pojke med allvarlig OCD, en vänskap och kanske mer än så. Ibland blir det lite för mycket men annars tycker jag att den här typen av böcker ofta blir alltför tillrättalagda - "problemen" bottnar inte utan kunde vara utbytbara men här är de ständigt närvarande, samtidigt är personerna så mycket mer än sina diagnoser.