måndag 28 september 2015

Tematrio - Män som skriver om kvinnor

Den här veckan efterfrågar Lyran texter av män som skriver om kvinnor. Det kändes inte helt enkelt att hitta i mina extremt kvinnodominerade hyllor (jag brukar gå ned och titta på mina böcker när det är Tematriodags, för att bli påmind om böcker jag glömt) men till sist blev det dessa tre:

Marjorie Morningstar av Herman Wouk läste jag om någonstans när jag var i tjugoårsåldern och föll handlöst för titeln och beskrivningen: en ung kvinna som drömmer om att bli skådespelerska och männen i hennes liv (ungefär). Tyvärr var slutet en besvikelse, vill jag minnas.

Before I Go to Sleep av S. J. Watson är en thriller om en kvinna som varje morgon vaknar upp till en främmande tillvaro, eftersom hennes minnen raderas ut medan hon sover. Varje dag ringer en läkare och berättar för henne att att hon kan läsa i sin dagbok och genom denna dagbok får vi följa hennes mardrömslika tillvaro av upprepning där det kanske inte finns någon att lita på.

Alltid den där Anette av Peter Pohl var en bok jag älskade på mellanstadiet. Älskade och våndades av, för Anette är flickan som alltid får skulden, oavsett vem det är som gjort något. Anette förlorar sin tvillingsyster och sitt fotfäste mycket tidigt och flickor kan vara mycket grymma mot varandra. Fortsättningen Kan ingen hjälpa Anette? är ännu mörkare men visar också på en väg ut ur det hela.

söndag 27 september 2015

#dagensbokomslag dag 20-25

Kvinnoansikten är ett vanligt förekommande motiv på bokomslag och här är några ganska varierade sådana.


Lace av Shirley Conran. AWE/Gebers 1988. Omslagsbild av Michael Less, formgivning av Mona Rönningen. Jackie Collins har avlidit men jag har ingen relation till hennes böcker utan exemplifierar genren med en annan bok, som får feministisk upprättelse i Samantha Ellis litterära självbiografi Mina hjältinnor. Det här omslaget är så mycket mitt 80-tal.



Tyckt av Marianne Höök. Forum 1967. Omslag av Annlena Thyberg.



Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa. Norstedts 2010. Omslag av Sara R. Acedo, omslagsfoto från Popperfoto/Getty Images. Flera av Vargas Llosas romaner gavs ut med den här typen av matt kolorerade fotografier på omslagen av Sara R. Acedo. Detta är det snyggaste.



Lady, Behave! av Peter Cheyney. Collins 1950. Ytterligare en bok jag köpte enbart för omslaget.



Snöns rike av Yasunari Kawabata. Delfinbok/Aldus/Bonniers 1967. Omslag av Per Åhlin. Det är kanske inte riktigt en sådan bild man förknippar med Per Åhlin.



The Razor's Edge av W. Somerset Maugham. Pocket Books 1947. Här är det visserligen med ett mansansikte också men det får gå. Ser betydligt mer ut som en Harlequin än vad det egentligen är. Egentligen borde hans Mrs Craddock, som jag hade med dag 5 vara med också, eftersom det omslaget också föreställer ett kvinnoansikte men så långt hade jag inte tänkt då. 

lördag 26 september 2015

Extremt korta noveller

Nu under Bokmässan lanserar Mix förlag ett specialkoncept: gratis SMS-noveller, där man får en kort novell skickad till sin telefon i form av tio-femton SMS. Novellerna utspelar sig på ett eller annat sätt under just Bokmässan och imorgon är sista dagen att beställa dem.

Jag har testat Anders Fagers Bonniers hemlighet och Jenny Lundins Det sista minglet.

I Bonniers hemlighet berättar någon exalterat om sin upptäckt vad gäller en författare, och SMS-formen gör det lätt att tolka det hela som att berättandet sker i SMS-form och att man själv är mottagaren också i fiktionens värld.

I Det sista minglet pågår ett mingel och vi får följa tankarna hos den bittra hustrun till en uppburen författare.

I båda fallen blir det mer gimmick än litteratur, eftersom det extremt korta formatet begränsar såväl form som innehåll och det blir ganska förutsägbart. Samtidigt gillar jag idén. Lite onödigt är det dock att i båda fallen är det vad som hänt som presenteras i blogginlägget där man får all information om hur man beställer novellerna.

tisdag 22 september 2015

#dagensbokomslag dag 17-19

Efter de typografiska blev det tre mer disparata bokomslag:


Schloss Gripsholm av Kurt Tucholsky. Rowohlt 1954, Omslag av Karl Gröning jr och Gisela Pferdmenges. Jag älskar titeln skriven med blomstergirlander men det är kanske lite för sött egentligen.


The Old Man and the Sea av Ernest Hemingway. Jonathan Cape 1952. Tyvärr finns ingen illustratör eller formgivare till detta fantastiska omslag angiven - det är en stor favorit hos mig sedan många år. Färgtrycket var något helt annat på 1950-talet. matt papper och en färgmättnad som får dagens att framstå som blaskig.


Pengar av Émile Zola. Fröléen & Comp. 1912. Art nouveau i svensk tappning av okänd formgivare.

fredag 18 september 2015

Att (äntligen) bli berörd

Scenografi av Herbert Murauer, ljusdesign av Torben Lendorph. Foto: Markus Gårder
Till sist kommer jag dit, till sist får också jag se den bejublade uppsättningen av Puccinis Madama Butterfly på Operan. Vi bokade biljetter till matinéföreställningen där titelrollen sjungs av Asmik Grigorian så snart de släpptes och äntligen är dagen inne.

Madama Butterfly – historien om den femtonåriga flickan som ingår äktenskap med en amerikansk löjtnant – hon för livet, han för några månader, den tid han är stationerad i Japan. Faktum är, att han på denna bröllopsdag skålar för den dag då han kommer att gifta sig på riktigt med en amerikansk kvinna… Trots att löjtnanten varnas flera gånger för att Butterfly tar det hela på ett annat allvar än han fullföljer han det hela. Efter första aktens bröllopsfest och pausen har det gått några år, tre år sedan löjtnanten återvände till sitt hemland. Men Butterfly väntar troget på sin man, döv för andra äktenskapsförslag, döv för alla ord om att hon skulle vara övergiven, åtminstone på ytan.

Till en början blir jag en aning besviken – trots att Asmik Grigorian ser liten och finlemmad ut lämnar hon en del att önska vad gäller såväl stereotyp geishalik värdighet som barnslighet, annat än glimtvis. Men det finns ett ögonblick, kanske oavsiktligt, när en gest, en blick från Jesper Taubes Pinkerton antyder att han plötsligt ser igenom charaden, ser att det han håller på att genomföra är så fel. Butterfly har ur en väska plockat upp ett antal föremål hon har med sig och dessa ting visar hon upp med en barnslig entusiasm. Det är när hon kommer till dockorna som symboliserar förfädernas själar det händer – eller, jag tror att det händer; han ser att hon är ett barn, han ser att hon tar det här på allvar, men han är fast i sin besatthet och åtrå till den ”docka” han kallar sin alldeles för unga hustru. Hennes hanterande av sina dockor, hans av sin…

Men sedan… Madama Butterfly har aldrig varit någon favoritopera för mig, trots att jag alltid fascinerats av Japan och det japanska och jag har aldrig blivit riktigt berörd av den men nu är det som om alla spärrar släpper och alla fördämningar brister. Kanhända beror det på att jag inte sett den sedan jag fick barn, kanhända är det faktiskt just den här uppsättningen, Kirsten Harms regi – och huvudrollsinnehavarinnan. För hon hinner knapp börja sjunga ”Un bel di vedremo” innan mina tårar rinner. Det här är inte första gången hon sjunger den, inte första gången hon ser ut i fjärran på det sättet – och absolut inte första gången hon sliter tag i sitt barn på det sättet. Det är just det, hur barnet får ta emot kärleken, sorgen och vreden som berör. Den här Butterfly har passerat gränsen mot galenskapen och hur barnet används i detta – det är outsägligt sorgligt.

Butterfly och barnet, barnet Butterfly, som inte borde ha ett barn. Den vuxna fernissan är så tunn, så skör, närheten till vansinnesscener à la Lucia total. Hon samlar sig korta stunder men det är bara halvhjärtat, det finns så lite kvar nu, hoppet är så uttunnat. Kanhända blir det en aning för mycket viftande, för mycket gester när mindre skulle räcka. Kanhända blir det en aning vasst på höjden. Men det spelar ingen roll. Jag är där, jag är hon och jag gråter – över henne och hennes son, men inte över Pinkerton, som till sist inser vad han ställt till med. Ångern kommer för sent, kommer alltid för sent.

Hela operan utspelas i Butterflys hus, huset Pinkerton hyr med samma uppsägningstid som äktenskapskontraktet. Här är det inte några pappersskärmar utan något mer plåtliknande som utgör yttervägg men byggets skörhet blir ändå tydlig genom förfallet som skett - golven tycks ha rämnat, vattnet som var dekorativt tycks ha trängt in på fler ställen. Det som förblir är den ena scenväggens enorma körsbärsträd, målat på vad som från min plats ser ut som bambustolpar. Där silar ljuset in, det barmhärtiga och det obarmhärtiga, första aktens varma mot sista aktens kalla. 

I mångt och mycket står och faller Madama Butterfly för mig med den som sjunger titelrollen. Hon är ständigt i centrum och även om Pinkerton sjunger mer i första akten lyckas han aldrig riktigt fånga mitt intresse – kanske beror det på att jag tycker att hans handlande är så osympatiskt. Alltså ska ingen skugga falla över Jesper Taube eller för den delen Karl-Magnus Fredriksson, som i rollen som Sharpless är den som ändå försöker tala Pinkerton tillrätta, varna och förmana, eller Daniel Ralphsson, vars plastik passar den lismande äktenskapsmäklaren Goro som hand i handske. 

Ingen skugga men ändå helt i skuggan av det Asmik Grigorians Butterfly gör för mig, med mig. Och det är så jag vill att det ska vara - de eventuella intellektuella invändningarna faller platt och jag blir berörd så in i h-e.

torsdag 17 september 2015

#dagensbokomslag dag 8-16

En av mina älsklingskategorier vad gäller bokomslag är de där typografin är (nästan) allt. Valet av typsnitt och textens placering är en konst. Tyvärr finns det en risk att det blir enbart snyggt och inte speglar bokens innehåll så bra.


Härdarna av Karin Boye. Albert Bonniers Förlag 1927. På den tiden verkade formgivarna i det tysta, icke namngivna som de var, men utförde ändå stordåd i det lilla.


Den vita staden av Karolina Ramqvist. Norstedts 2015. Omslag av Lotta Kühlhorn. Årets hittills snyggaste omslag är grafiskt och sparsmakat med en kongenial gestaltning av den yta som krackelerar även i texten - lysande. (Och ja, ytan börjar krackelera redan i första boken, här är förfallet totalt.)



Veranda för en tenor av Klas Östergren. Filmkonst 1996. Omslag av Anders Avehall. Det är svårt att fotografera guldtryck på halvmatt grått papper men i verkligheten är det väldigt snyggt. 


Filmkonst var en publikation som jag tror gavs ut som tidskrift av Göteborgs Filmfestival. Utgåvorna var dock sinsemellan helt olika, både till innehåll och utformning.



 Deliria av Mare Kandre. Albert Bonniers Förlag 1992. Omslag av Marie Sterte.



Dikter av Hjalmar Gullberg. Norstedts 2002. Omslag av Karl-Erik Forsberg. Mer vitt, svart och rött. Jag är dock inte helt förtjust i avstavning på det här sättet; det ska ju vara ett bindestreck i Gullberg. (Att jag accepterar det mer i Veranda för en tenor ovan är för att där har titeln nästan helt övergått till att vara en bild.)



Rondo av Gösta Oswald. Albert Bonniers Förlag 1951. Omslag av Arne Jones. Den här har jag i ärlighetens namn inte läst, utan bara köpt för att den var så snygg.



 Kräklek av Åsa Ericsdotter. Wahlström & Widstrand 2002. Omslag av Joanna Rubin Dranger.


Sagospel av Bengt Anderberg. Albert Bonniers Förlag 1960. Omslag av Kerstin Anckers. Den här köpte jag efter att ha sett en bild av den i en bok om "svensk skönskrift", har jag för mig.



The Stepford Wives av Ira Levin. Pan Books 1973. Omslagsillustration av Malcolm Smith. Den där kvinnan gör en enorm skillnad - och tar oss bort från det typografiska till andra sorters omslag...

måndag 14 september 2015

Korsetter i kvadrat

I en av min svärmors bokhyllor står en liten bok som heter Korsetten. Då och då när jag är där bläddrar jag i den - för teckningarna av korsetter och för formgivningen. Jag har spanat efter den under en del av mina bokletarraider men till sist föll jag till föga och beställde den på Bokbörsen. Den första säljaren kunde inte leverera den, fick jag meddelande om, men nästa skickade snabbt.

Så, vad är det då jag lockas av? Jo, detta:


Framsidan saknar såväl titel som författare, på bokens rygg återfinns titeln. Det är egentligen en jubileumsbok för två korsett/underklädstillverkare.


"Grafisk utstyrsel" - ett uttryck man nästan måste älska.


Korsetter och små textstycken.


Och fler korsetter.


Och ett par till.


Tillfällen när man bar dem.


Hjälpen man behövde för att sätta på sig dem.


Fler modeller och den större texten. Grafisk utstyrsel, var det ju.

lördag 12 september 2015

Utläst: Lollo av Linna Johansson

Den första titeln som slog emot mig (och alla andra) i Modernistas höstkatalog: Lollo av Linna Johansson. Som så många andra kände jag direkt att jag ville läsa den men ju längre tiden led, desto mer osäker blev jag, särskilt när entusiasmen resulterade i hashtaggen #lollotåget och det började sjuda. Andras entusiasm och lysande marknadsföring. "Tänk om jag inte gillar den" tänkte jag och började känna en svag oro för jag ville ju också vara så där lyrisk (det är ju det man alltid drömmer om, böckerna som slår an ens inre strängar helt och fullt) men anade att något skulle skava. Och ja, något skavde.

Lollo och Lidija, i glappet mellan gymnasieår och vuxenhet, en tillvaro där allt flyter. Tillfälliga jobb som det inte blir något mer av, i Lollos fall en kort sejour på universitetet, litteraturvetenskap. I stället långa tomma dagar som tillbringas nere vid Vinterviken. Långa dagar, lätt suddiga och softade av alkoholen, som också för dem närmare varandra in i en särskild vänskap. Men, som berättaren, Lollo, redan från början gör klart för läsaren: något kommer att hända, något omvälvande som resulterar i skriverier och förfasanden.

Det som händer är Mimmi, en likaledes ung och vilsen kvinna, som bloggar om fester och märkliga händelser och plötsligt är Lollo och Lidija en del av detta. Att festerna inte är fullt så storslagna i verkligheten bekommer dem inte, inte heller att finansieringen är webcamsex och mer än så - inne i dimman av droger och bekräftelse smittar Mimmis gränslöshet av sig och har man ständigt ont om pengar, så...

Det tar ett bra tag innan jag kommer in i berättelsen, men vartefter blir jag ändå fast och försätts i samma loja, letargiska sinnesstämning som Lollo. Jag blir så pass avtrubbad att när det berättas om ganska hemska saker kan även jag vifta bort dem med ett "jaha", eftersom jag anammat distansen och den lätta overklighetskänslan, trots det ytterst realistiska anslaget.

Berättargreppet där allt redan hänt och vi befinner oss i en tid långt efteråt fungerar sådär - det är för många antydningar om vad som komma skall i förhållande till vad detta något är. En sorts falsk inre marknadsföring, på samma sätt som baksidans text ger helt andra associationer: "En karismatisk ledare välkomnar dem in i sin krets, där festerna avlöser varandra och pengar inte är något problem." För mig framstår inte Mimmi som så särskilt karismatisk och festerna, ja, de är ju ganska sjaskiga tillställningar. Det är mindre, närmare, solkigare och egentligen räcker det så. På samma sätt som att det som händer räcker men blir förminskat genom antydningarna om något större.

Mitt stora problem är dock Linna Johanssons språk och det är det som gör startsträckan så lång för mig. Jag har i grunden svårt för stavningen "mej", "dej" och "sej", särskilt när den för övrigt blandas med språk på en annan nivå än talspråkets. Tyvärr är det ofta så att de mer avancerade formuleringarna känns fel och styltiga eller bara påklistrade. Liknelserna är på pekoralnivå, idiomatiska uttryck används felaktigt och vissa val av ord får jag ingen rätsida på. Det skär och det skaver.

"Men hon kan ju inte skriva!" tänker jag först. Sedan: "hon har i alla fall inte något språk". Jag hinner undra vad redaktören gjort eller om rädslan för att peta i denna text, som Linna Johansson arbetat med i åtta år, varit för stor. Men också fråga mig om det kan vara så att det är en kongenial gestaltning av en person som inte kan skriva, inte har ett språk, utan bara en historia att berätta. För den tolkningen talar att det blir bättre ju längre boken lider (eller möjligen är det så att jag vänjer mig), som om hon lär sig på vägen men jag har ändå lite svårt att för att tro att det är så. Dialogen skiljer sig däremot från resten, den känns trovärdig på ett helt annat sätt.

Det är inte mycket väsen för ingenting, men det är mycket väsen för något som faktiskt hade blivit bättre med lite mindre.

Recensionsexemplar från Modernista.

fredag 11 september 2015

Utläst: Snäckorna av Karin Boye


Utöver de vanliga fyrorna gav Novellix i år ut en extra sommarnovell, Snäckorna av Karin Boye. Jag fick med den som bonus när jag fick hem sommarens nyskrivna kvartett och eftersom den är så annorlunda får den en egen liten recension.

Tord är tio år gammal och för sex år sedan förlorade han sin mor. Nu har fadern gift om sig och Tord tänker minsann inte befatta sig med inkräkterskan Sigrid.

Förutsättningarna är enkla och på sätt och vis självklara. All sympati ligger hos Tord, även om man kan se ansatserna hos både fadern och Sigrid - och det visar sig, att Sigrid nog är ganska medveten om hur Tord ser på henne och väntar.

Det är en sentimental novell men sentimental måste inte vara pejorativt, utan kan också vara beskrivande. Karin Boye spelar på läsarens känslor men hon gör det så finstämt och väl och när den korta texten nått sitt slut är det inte utan att jag tänker att jag önskar att nutida seriösa författare vågade befatta sig med de lyckliga sluten lite oftare. Det måste inte vara alltigenom rosenskimrande, men det är inte alls oävet att lämna en bok där blicken lyfts mot en ljusnande framtid.

Recensionsexemplar från Novellix.

onsdag 9 september 2015

Jag skulle ju inte...


Idag satt jag på ett bibliotek och jobbade, vilket jag gör någon gång ibland när resvägen till kontoret blir för lång i förhållande till den tid jag hinner tillbringa där och jag av någon anledning inte kan vara hemma. 

Jag var så duktig så, gick förbi nyhetshyllan med Go Set a Watchman och en hel del annat men när jag skulle gå därifrån fick jag syn på Nina Åkestams Meningen med hela skiten och kunde inte låta bli - jag gillar att läsa texter av Nina, som ägnar sig åt reklamforskning på Handelshögskolan i Stockholm, och den kändes ganska lätt.

Senare åkte jag iväg för att repetera till en konsert och förra gången jag var där hade biblioteket skyltat med böcker om och av Kerstin Thorvall. Skyltningen var kvar och nu kunde jag inte låta bli att låna Beata Arnborgs biografi om henne.


Däremellan var jag inne en sväng i en av mina närmaste välgörenhetsbutiker och kunde inte låta bli dessa flickböcker från 1920-talet. Det var enbart omslagen som fick mig att köpa dem och de är i så pass dåligt skick att det är nära att man kan slakta dem och göra anteckningsböcker eller tavlor av dem. Men bara nära.

#dagensbokomslag dag 5-7

Bokomslagsutmaningen fortsatte med dessa tre innan jag gick in på en särskild kategori, nämligen de grafiska där det endast är text på omslaget.


Mrs Craddock av W. Somerset Maugham. Prisma/Biblioteksförlaget 1961. Omslag av Gunilla Cederholm. Jag gillar den skissartade bilden över den färgade bakgrunden. Minus dock för (väldigt tidig) blurb.


The Complete Poetical Works of Robert Burns. Geo. M. Hill Company. Varken formgivare eller årtal finns angivet men den är gammal och vacker.


Den lyckliga kärleken av Kerstin Thorwall. Bonniers 1977. Omslag efter Pierre-Joseph Redouté. Skira rosor och snirkligt typsnitt är väl inte precis det man förknippar med 1970-talet men jag älskar det.

måndag 7 september 2015

Tematrio - Så'nt som är kallt

Ja, det är nog bara att falla till föga och inse att nu är det höst. På riktigt. Det kommer att komma varma dagar men de varma kvällarna, som var alldeles för få i år, är nu ett minne blott och snart är det dags för frosten att täcka gräset. Men lite innan det inträffar passar Lyran på att välja så'nt som är kallt för veckans Tematrio. Tre titlar som innehåller något som är kallt är inte så svårt att få ihop - jag kan nog få till det dubbla som innehåller ordet snö - men flera av dem har jag redan använt i Tematriosammanhanget. Något nytt borde jag väl ändå kunna åstadkomma? Eller kanske inte. För en av dem är inte helt självklar ändå i just det här temat.

Snö av Orhan Pamuk handlar om poeten Ka som återvänder till Turkiet efter många års exil. Han ska skriva om en självmordsepidemi bland unga kvinnor i staden Kars och när han kommer dit börjar snön falla - men slutar inte. Snön lägger sig överallt och förändrar staden, världen, seendet, samtidigt som den stänger vägarna till och från staden. En symbolisk, politisk och poetisk idéroman.

Caipirinha med döden av Maria Ernestam är. en hisnande historia om kvinnan som får besök av döden och plötsligt får möjligheter hon bara kunnat drömma om. Den är rolig, sorglig, surrealistisk och gränslös och jag älskar den - men det kanske har att göra med att jag är ganska... speciell.

Djuphavspirater* av Eric Linklater handlar om hur två barn får hjälpa till med att rädda oss från ett märkligt öde - pirater hotar att byta ut knoparna som binder ihop longituder med latituder och om dessa kablar inte längre håller ihop Jorden - vad månne hända då? Roligt, fyndigt och mycket engelskt.

*Om någon skulle undra - djuphav är synnerligen kalla. Och jag kanske ska tillägga att det är en barnbok.

lördag 5 september 2015

Plötslig insikt

Eftersom större delen av mitt bibliotekslånarliv varit centrerat kring Stockholms stadsbibliotek, där det kostar tio kronor att reservera en bok, har jag utgått från att så är fallet vid alla kommunala bibliotek. Men i min kommun, där jag bott i över sju år kostar det ingenting. Inser jag nu. Hur många böcker jag kunnat få snabbare om inte onödig snålhet bedragit eventuell vishet vill jag inte ens tänka på.

Min första reservation? Marie Kondos Konsten att städa (jag har en hang-up på böcker om att rensa i röran på olika sätt men jag lyckas aldrig omsätta ett enda råd i praktiken, varför jag helst lånar dem så att de slipper ge mig dåligt samvete där de står i mina överfulla bokhyllor).

fredag 4 september 2015

#dagensbokomslag dag 1-4

Jag drog ju igång en liten utmaning på Instagram under hashtaggen #dagensbokomslag och eftersom jag fick lite draghjälp av Marcus på Bokhora har ytterligare några stycken nappat.

Här är mina första fyra:


Tornet av Uwe Tellkamp. Albert Bonniers Förlag 2011. Omslagsbild av Ernst Haeckel, formgivning av Eva Lindeberg.

En tegelsten om livet i Dresden under 1980-talet. Jag tänker mig att omslaget anspelar på den känsa av att befinna sig under vatten som romanen ger, en sorts isolering där allt annat än nuet och platsen där man befinner sig är lite vagt och dämpat, samt de bilder som sitter i ett trapphus. Här har jag skrivit mer om Tornet.


Madame de Breyves melankoliska sommar av Marcel Proust. Novellix 2014. Omslagsillustration av Lina Bodén, grafisk form av Lisa Benk.

Novellix satsar på att göra sina små böcker visuellt tilltalande och förra årets franska kvartett tillhör mina favoriter. Jag måste dock erkänna att jag ännu inte läst den...


Tre berättelser av Gustave Flaubert. Tidens förlag 1951. Omslag av Bo Lindberg.

Den här boken köpte jag enbart för omslagets skull, en blåtonad gobeläng som för tankarna till Frankrike men längre bak i tiden än Flauberts.


Virveldans av Maria Wine. Albert Bonniers Förlag 1953. Omslag av Randi Fischer.

Jag är väldigt svag för 1950-talets bokomslag, särskilt Randi Fischers, så det kommer fler av dem. Jag tycker också väldigt mycket om Maria Wines böckerm - dubbla anledningar för den här att vara med, således.

tisdag 1 september 2015

Månadsbokslut augusti 2015

Augusti inleddes med en rejäl svacka på läsfronten. Den läsvänliga semestern byttes ut mot en läsovänlig, samtidigt som jag påbörjade omläsningen av en bok jag egentligen inte alls var på humör för. På samma sätt gick det med bloggandet och recenserandet - mot julis åtta recensioner blev det futtiga två i augusti. Ja, ja, det går upp och det går ner men det vore roligt om juli vore mer regel än undantag. I slutänden läste jag ut fem böcker (jag räknar fem Novellixar som en bok) och av dem var:

två skrivna av främst män (en antologi och så Novellixarna)
samtliga på svenska (OK, en på finlandssvenska)
en fackbok
en deckare
en omläsning
två e-böcker
två lånade på biblioteket
tre recensionsexemplar

Dagens bokomslag - en månad på Instagram

När jag letade i hyllorna efter böcker till en Tematrio stötte jag på ett av mina favoritbokomslag och sedan började jag leta efter ett annat som påminde om det och sedan fortsatte det. Till sist stod jag där med ett par stora travar böcker med vackra, spännande, tidstypiska omslag och funderade på vad jag skulle göra med dem och svaret var - Instagram. I september kommer jag att visa upp ett bokomslag om dagen på Instagram. Sök på #dagensbokomslag - eller lägg upp egna med samma hashtag.

Flera av dem har jag redan visat i olika inlägg här men en hel del är "nya".

(Och jag har många fler än till en månad. Jag börjar med skönlitteratur för vuxna, sedan får vi se.)