fredag 27 juni 2014

Pärlhalsband och pussel

Jag läser böcker som lägger sig på rad som stora pärlor i ett pärlhalsband men om jag kisar lite går de in i varandra, dubbelexponeras, faller isär och blir till ett pussel. Ett pussel av spegelskärvor att se mitt 1990-tal genom. Martina Lowdens Allt med orden, språket, böckerna som får mig att minnas min första pojkvän. Vi var en annan sorts bokstavsbarn men ändå så lika. Och Sandra Beijers Det handlar om dig om en helt annan sorts första kärlek, samtidigt så lik vad gäller besattheten. Därefter Linda Skugges 40 - constant reader, ett vadande i ensamhet och utanförskap, då som nu. Och just nu Ester Roxbergs Antiloper där mörkret kilar in sig, sänker sig. Det är så svårt att skriva om dem, så svårt att separera deras dikt från mitt liv och kanske också deras liv. Allt går i varandra, dubbelexponeras, trippelexponeras, faller isär igen och igen.

Annars brukar maj vara min tyngsta månad men nu är det slutet av juni som fylls av akut nostalgi och längtan tillbaka till något som egentligen var ganska hemskt men ändå i backspegeln ter sig som en början.

tisdag 24 juni 2014

Utläst: Barnbruden av Anna Laestadius Larsson

Jag har en gammal hang-up på 1700-talet, troligen inledd sisådär 1988 när jag såg Farligt begär, en av filmatiseringarna av Choderlos de Laclos Les liaisons dangereuses. Det är naturligtvis den extrema överklassens 1700-tal jag vurmar för, klänningarna och korsetterna, menuetterna och moucherna, musiken, bildningen etc. etc. Samtidigt vet jag ju hur det såg ut under perukerna, hur de sällan tvättade kropparna stank under parfymen men "[d]är låg ett skimmer över Gustafs dagar, fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill", som Esaias Tegnér skrev 1836, och det släpper inte taget om mig. Så naturligtvis vill jag läsa Anna Laestadius Larssons roman om livet vid Gustav III:s hov, Barnbruden.

Barnbruden själv är den femtonåriga tyska Sofia Albertina som lämnar familj och hemland för att bli maka åt Karl, en av Gustav III:s yngre bröder, och förhoppningsvis föda en son som kan säkra tronföljden, eftersom det kungliga äktenskapet tycks förbli barnlöst. Själv ett barn ska hon bli landets anmoder men fullt så enkelt är det inte. Maken är måttligt intresserad av henne och hovlivet är ett veritabelt minfält av intriger. Ensam och mörkrädd får hon sig tilldelat en sorts nattligt sällskap i form av en liten flicka som hjälper henne med toalettbestyr, och då inte som någon eufemism. Johanna, pottungen, som hon kallas, är den lägsta av de lägsta, barnet som utför de smutsigaste bestyren och som aldrig klagar, eftersom hon är stum efter ett tidigare övergrepp. 

Pottungen ger Anna Laestadius Larsson möjlighet att ge den flärdfulla tillvaron en kontrast i det tunga och smutsiga arbetet som utförs längst ned i slottet, utom syn- och hörhåll för de mest privilegierade och vid några tillfällen frossar hon nästan överdrivet i osmakliga men fullt realistiska detaljer (och ja, även inte så realistiska).

Det är knepigt att göra skönlitteratur av verkliga personer, att lägga ord i munnar, skapa tankar och känslor på ett sätt som gör det hela trovärdigt både i den historiska kontexten och för läsaren. Bitvis blir 1700-talets Stockholm levande, bitvis förblir det en kuliss, den sedvanliga bilden av den tiden, och på samma sätt är det med en del av personerna. De ter sig en aning som karikatyrer då de tas ned på jorden, samtidigt som deras handlande motiveras av dåtida konvention som i nutid kan framstå som ytterst märklig. 

Det finns också ett feministiskt spår i form av diskussioner mellan Sofia Albertina och änkedrottningen Lovisa Ulrika som har en hel del modern litteratur i sitt bibliotek men det känns ändå inte helt trovärdigt. Bättre fungerar det när det i praktiken tydliggörs hur lite dessa rika och förnäma kvinnor har rätt att bestämma över sig själva och hur begränsningar och förbud ändå kan kringgås.

Barnbruden är den första delen av en planerad trilogi och även om jag nog kommer att fortsätta läsa dem känner jag vissa farhågor efter den första delens avslutande kapitel.

måndag 23 juni 2014

Tematrio - Sommarläsningsplaner

Den här veckan är Tematrion en spretig historia - det är tre titlar ur den planerade sommarläsningen Lyran efterfrågar. Mina planer är fortfarande väldigt vaga och helst skulle jag ju hitta ett tema i temat men det gör jag inte heller.

Till skillnad från många andra läser jag mindre när jag är ledig än till vardags och dessutom infinner sig lästiden oftast sent om kvällarna så jag behöver böcker med ett eget driv, böcker som nästan läser sig själva. Ibland packar jag alldeles för ambitiöst för mina veckor i obygden men i år får de krävande titlarna stanna hemma.

Jag läste en bra recension av Amor Towles Artighetsreglerna nyligen och då den stod i kontorets bokbytarhylla var den ett lätt val. Faktiskt är det så att jag låtit bli att läsa den och medvetet sparat den till semestern. 1930-tal, elegans, vemod... Om det bara kunde bli varma sommarkvällar också.

Min kamp 5 av Karl Ove Knausgård kan vara lite i överkant  för det där urvalet - det är ju lättläst men samtidigt känner jag hela tiden ett litet, litet motstånd. Men jag fick den i julklapp och det är dags att läsa den (och den sista delen med).

Någon deckare är det självklart att jag läser - kanske Lisa Ungers Black Out, som jag köpte för ett bra tag sedan men ännu inte har läst.

Men innan själva sommarläsningsfasen inleds kommer jag att läsa Det handlar om dig av Sandra Beijer, 40 - Constant reader av Linda Skugge och någon av Ester Roxbergs böcker. Och så borde jag läsa Minnets spelplats av Gunilla Palmstierna-Weiss.

tisdag 17 juni 2014

Tematrio - Re(ad)cycling

Den här veckan handlar Lyrans Tematrio om böcker där författaren på ett eller annat sätt återanvänt en annan författares material. Det här är en guldgruva, nej, något som är mycket lättare att finna än guld så för att få med några fler exempel låter jag trion utgöras av verken som i detta fall är originalen.

Homeros Odysséen, som skildrar Odysseus tioåriga hemresa efter det Trojanska kriget, har återanvänts av bl.a. James Joyce i Ulysses, där de tio åren i den grekiska övärlden i stället blivit ett dygn i Dublin. I Strändernas svall följer Eyvind Johnson förlagans förlopp men använder fler perspektiv och lägger till psykologiska aspekter. The Penelopiad av Margaret Atwood har den väntande hustrun Penelope i centrum men perspektivet är ändå mer nutida, eftersom den berättas från dödsriket.

Drottningens juvelsmycke av C. J. L. Almqvist är en av mina älsklingsböcker och även om det känns som om det är ganska få som läst den känner alla till Tintomara. Och Tintomara är den som får berätta sin historia i Eva-Marie Liffners Lacrimosa - eller, Tintomara, här är det Ros/Rose/Ross, som ska vara en sorts verklig förlaga som för pennan. Här lånas det fritt ur såväl Almqvists liv som verk och resultatet är ganska ojämnt. På ett helt annat sätt förhåller sig Anna-Karin Palm till grundmaterialet i sin Snöängel - det är såpass subtilt att det tar ett bra tag innan jag förstår vad det är jag läser. Parallellerna är många men även dem förutan är det en helt fantastisk roman.

Jane Eyre av Charlotte Brontë är också en av mina älsklingsböcker, omläst flera gånger och dissekerad när jag läste litteraturvetenskap. Jean Rhys berättar i Wide Sargasso Sea om Rochesters första hustru, om hur hon egentligen blev den där galna kvinnan på vinden. I Jasper Ffordes The Eyre Affair utsätts boken för ett allvarligt brott: Jane Eyre kidnappas och upplösningen innebär att bokens handling förändras. Jasper Ffordes böcker om Thursday Next skulle kunna fylla ett par egna Tematrior - här finns en specialstyrka inom polisen inriktad på litterära brott och att skiljelinjen mellan litteratur och verklighet är en fiktion blir alltmer uppenbart. Det är hisnande, smart och roligt, särskilt om man gillar ordlekar och är hyfsat väl bevandrad i framför allt klassisk brittisk litteratur. Lost in a Good Book och The Well of Lost Plots är de bästa.

söndag 15 juni 2014

Sommarläsningstips

Medan andra gör långa listor över sin sommarläsning drar jag mig lite för det, eftersom jag snarare läser mindre än mer när jag är ledig, särskilt sedan vi fick tillgång till Internet på den lilla ö mitt ute i ingenstans där jag tillbringar större delen av min semester. Jag brukar ändå fundera på vad jag ska ta med mig när jag är borta några veckor och då följer det med att planera sommarläsning i stort, även om jag sällan håller mig helt till planeringen.

Medan jag funderar kommer jag mest på böcker jag önskade att jag hade olästa, eftersom de passar så bra om man nu lyckas få sammanhängande lästid på sin semester. Så här kommer några tips från mig. Samtliga är länkade till mina recensioner av dem.

The Night Circus av Erin Morgenstern

Jellicoe Road av Melina Marchetta

Agaat av Marlene van Niekerk

The Goldfinch av Donna Tartt

The Distant Hours och The House at Riverton av Kate Morton

Ingenting kan hindra natten av Delphine De Vigan

Generation Loss och Available Dark av Elizabeth Hand

Snöängel av Anna-Karin Palm

fredag 13 juni 2014

Utläst: Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg

Jag har inte läst någon av Ester Roxbergs romaner utan rivstartade med hennes självbiografiska skildring Min pappa Ann-Christine. Och vilken rivstart! Nu måste jag verkligen läsa de tidigare Antiloper och Fågelhuset.

Ester föds i Afrika och har en lycklig barndom med föräldrarna och systrarna. Hon växer upp, skriver, blir författare, bygger sig ett liv på en stadig grund men plötsligt skakas allt i sina grundvalar: hennes pappa prästen har hela sitt liv känt sig fången och fel i sitt kön, har alltid velat vara kvinna. Ester tvingas brottas med att allt hon minns får en annan färg och hur hon, som är den som står närmast sin pappa, får förtroenden hon inte vill ha. Hon älskar honom och hatar kvinnan som tagit honom i besittning. Hon vill vara fördomsfull och trångsynt och slippa gå i bräschen för något, samtidigt som hon inte kan göra något annat.

Det är modigt av både Ester och Åke/Ann-Christine att berätta den här historien och att låta så många tankar och känslor komma fram. Ester väjer sällan för det svåra, för att gå emot det politiskt korrekta - och hon har all rätt att göra det, hon befinner sig ju mitt i det. Medan hennes far blir allt mer kvinnlig klipper hon själv av sig håret och tonar ned allt feminint. När hon blir gravid blir det kommande barnets kön överdrivet viktigt. Allt skälver och balansen är svår att finna när det man trodde var sanning bara visar sig vara en av flera sanningar, eller kanske rentav en lögn.

Men det får finnas jobbiga historier med lyckliga slut, med kärleken som binder och förenar, med minnen som på andra sidan ändå är så vackra som de var från början. Eller slut, egentligen är det en början på något annat och det kommer säkert inte att vara lätt men det är ändå hopp och tillförsikt jag känner som läsare.

Utläst: Ät mig av Agnès Desarthe

Ibland gnäller jag på franska böcker, på hur de gärna låtsas vara lite djupare än vad de är, samtidigt som de vill framstå som en sorts bagateller. Det mest allvarliga ska snuddas vid men aldrig beröras djupare, ord som låter ana bildning ter sig alltmer som lånta fjädrar. Och ändå fortsätter jag läsa en hel del av Sekwas utgivning.

Ät mig av Agnès Desarthe är förfärande nära förfärande ofta men lyckas ändå väja in på rätt spår. En Amelie från Montmartre i fyrtioårsåldern kan verka avskräckande men lyckas faktiskt vara charmig. Myriam startar en liten restaurang i ett lite åsidosatt kvarter i Paris. Hon har lämnat något bakom sig och allt hon äger och har får plats i de privata delarna av lokalen, där hon också bor. Hon funderar ut menyer, duschar i vasken, serverar några få kunder och gömmer räkningarna som hon inte kan betala i en låda. Det är på vippen att bli ohållbart men genom något slags försyn förs rätt personer i hennes väg och det hela reder ut sig, dock inte ögonblickligen utan lite pö om pö.

Jag tycker om henne och hennes funderingar kring maten, livet och kärleken, något mindre om hennes öde, det som först ledde henne iväg från sitt gamla liv men inte så illa som jag kunde ha tyckt - för det som ett tag kan anas som en katastrof av helt andra dimensioner är visserligen en personlig katastrof men inte en universell och det är det som gör att jag tycker bättre om den här boken än om många andra av samma typ. Jag skulle gärna vilja sitta i ett hörn på restaurangen, dricka en kopp te och äta en kaka eller någon av desserterna som nämns. Känna stämningen och avlyssna samtalen.

Men det är och förblir en bagatell för mig, något jag läser, trivs med, njuter av och som sedan bleknar ganska fort i mitt minne.

torsdag 12 juni 2014

Tematrio - Sverige

Den här veckan är det svenskt som gäller i Lyrans Tematrio: berätta om tre svenska författare lyder uppmaningen och den borde vara nog så enkel att hörsamma men när möjligheterna är stora kan valet också vara svårt. Jag ska försöka välja namn som inte förekommit i Tematriosammanhang från min sida men jag kommer säkert att misslyckas.

Christine Falkenland har en särskild förmåga att borra sig in i sina gestalters själar och att med små medel skapa något stort. Jag har läst alla hennes romaner utom den senaste, Spjärna mot udden, som fått lite sämre kritik men för att citera andemeningen hos recensenterna: "även en Christine Falkenland med stora brister är bättre än de mesta som ges ut i det här landet".

Inger Edelfeldt har skrivit en av mina absoluta favoriter från tiden precis på gränsen till tonåring: Juliane och jag. Fortfarande tjugofem år senare är det någonstans där mitt stilideal ligger - långa kjolar, svart sammet, snirkliga silversmycken. Sedan har jag läst i princip allt hon skrivit och det mesta är mycket bra, även om det för mig inte når upp till Julianenivån. Och så tycker jag nog att hon var bäst förr (läs: på 1980-talet).

Anna Carlquist skrev två diktsamlingar på 1990-talet och försvann sedan från författarlivet, såvitt jag vet. Osminkat fanstyg och Tribut till älskarinnan är drastiska och explicita, dråpliga och hjärtskärande och åtminstone den första såpass omskriven och omtalad att den gavs ut i pocket efter en tid.

tisdag 10 juni 2014

En bekännelse

Våren 2008, när jag startade den här bloggen, velade jag kring att köpa Martina Lowdens Allt men gjorde slag i saken och köpte den. Jag började läsa och älskade den och jag gick till och med fram till författarinnan och hasplade ur mig någon sorts beröm när jag fick syn på henne på Medborgarplatsens bibliotek men sedan tog det stopp. Och det var verkligen inte boken det var fel på, utan mig.

Sedan dess har jag bidat min tid, den bidat sin tid, inväntat det rätta tillfället. Jag har tagit ut den ur hyllan ibland, bläddrat, känt efter men väntat. Och väntat lite till. Jag har också haft ned den så att den gått sönder, boken jag ändå velat vara så rädd om och bibehålla i nyskick.

Hela tiden har jag haft lite dåligt samvete - allt det där pratet utan att sedan faktiskt läsa den, men nu tror jag att tillfället är det rätta. Nu tillbringar jag mina pendeltågsresor med Martina, hennes vänner och hennes ord och ja, jag älskar det och hoppas att jag ska kunna stanna kvar i det. För jag vill verkligen läsa Allt (och egentligen nästan allt annat också).

torsdag 5 juni 2014

Utläst: Äktenskapsbrott av Åsa Ericsdotter

Det är länge sedan jag läste något av Åsa Ericsdotter, trots att jag älskat hennes hisnande uppbrutna språk och hennes sätt att visa upp kärleken också i alla dess mindre smickrande dimensioner, men när jag letar e-böcker efter att ha missbedömt hur mycket jag har kvar av boken jag tagit med mig snubblar jag över hennes Äktenskapsbrott, lånar den och slukar den.

Den som berättar är den tredje kvinnan - hon som var den andra men som sedan flera år är väninna och förtrogen. Duet är mannen, vännen, han som inte kan nöja sig med sin fru och det de har tillsammans, utan visar sig ha en älskarinna sedan två år, eller älskarinna, hon vill något mer, han också men de vill också behålla det de redan har. Allt snårigare blir det och alltmer störd av sakernas tillstånd blir bokens jag.

Jag kan ha missat en av Åsa Ericsdotters böcker men av dem jag läst är det här den som drar allt till sin spets på nästan lite fel sätt. De andra har varit extrema men då mer i att inte väja för några av personernas reaktioner i ändå ganska vanliga och realistiska historier. Här är själva händelseförloppet extremt på ett helt annat sätt. Samtidigt är språket betydligt mer konventionellt än annars - syntaxen är inte uppbruten, meningarna följer vanliga språkregler och orden ligger placerade på vanligt sätt på sidorna. Det gör mig lite förvirrad och inte helt glad, eftersom det som gjort Åsa Ericsdotter till något enastående varit just hennes sätt att använda språket och med egentligen väldigt enkla medel berätta något som kunde vara slitet så att det känns helt nytt och brännande, främmande och välbekant på samma gång.

Här har jag lite svårt att känna något särskilt för personerna; de är både undanglidande och måttligt sympatiska och det nya i historien kompenserar inte riktigt det jag saknar. Det är inte dåligt men det är inte heller alls lika bra som de första. Det får nog bli omläsning av Oskyld snart.

måndag 2 juni 2014

Bokslut maj 2014

I maj läste jag. Och läste. Och läste lite till. Med dagens mått var det för mig en lysande läsmånad räknat i antalet utlästa böcker - tio stycken. Men då var det mycket svenskt och mycket lättläst. Bloggmånaden var väl medioker, som vanligt, men till sist lyckades jag ändå publicera min intervju med Marika King. Månadens sista dag var jag också gästrecensent på dagensbok.com och skrev om Gunilla Brodrejs Shopstop - rapport från ett celibat.

Av de tio utlästa var
två på engelska
enochenhalv skrivna av män
tre översatta till svenska, varav två från engelska
sju lånade på biblioteket
en e-bok
en fackbok