tisdag 25 juni 2013

Tematrio - Presenter


Den här veckan vill Lyran att vi berättar om tre bra bokpresenter vi fått eller givit bort. "Det borde väl vara enkelt", tänker jag, men strandar nästan direkt därför att det väl inte är någon vits att berätta om böcker man fått när man önskat sig dem? Det ska ju vara de där oväntat perfekta bokgåvorna och plötsligt är det väldigt, väldigt svårt i stället.

Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter hade jag nog egentligen önskat mig när jag fick den, när jag tänker efter. Jag tror att min kusin fick den i julklapp och jag blev väldigt avundsjuk så nästa jul låg den där i ett paket till mig. Jag älskar omslaget, det lummigaste lummiga, och jag tycker mycket om själva boken, även om min stora Astrid Lindgren-favorit ju är Mio, min Mio.

Winnie ille Pu är en latinsk översättning av A. A. Milnes Nalle Puh. Jag fick den av min dåvarande pojkvän och den är underbart knäpp och rolig; särskilt när man inte läst latin och gissar sig fram, såväl vad gäller uttal som faktisk ordalydelse.

Flower Fairies of the Autumn av Cicely Mary Barker fick jag i födelsedagspresent av min svärfar. Han vet att jag tycker om barn- och bilderböcker och illustrationerna är inget annat än ljuvliga. Den har varit hans fasters och är märkt med namn och årtalet 1930.

Utläst: Marionetternas döttrar av Maria Ernestam

Hittills har jag läst allt som publicerats av Maria Ernestam och jag är ganska övertygad om att jag kommer att fortsätta göra det. Även om de senare romanerna för mig inte alls lever upp till de två förstas nivå har hon landat i något ganska stabilt - det är relationer, hemligheter och någon liten twist på det hela, även om det inte är så underbart utflippat som i Caipirinha med döden eller så både övertygande skildrat och med sådana bråddjup som i Busters öron.

Marionetternas döttrar är den senaste och min läsning har dröjt ett bra tag - tills jag nu kunde låna den som e-bok på biblioteket. Jag har läst på telefonen och det har gått mycket lättare att vänja sig än vad jag trodde skulle vara möjligt. Faktiskt så lätt att jag direkt efteråt lånade ytterligare en bok på samma sätt.

Mariana är leksaksaffärsinnehavarinna och högläserska, dockmakerska och karusellskötare; den som driver familjeföretaget vidare i den lilla staden där hon växt upp. Just nu ensam, eftersom hennes man fått en möjlighet att ägna sig åt sin forskning utomlands och den tonåriga dottern följt med honom. Ändå inte ensam, eftersom hon har sin mor och sina systrar - och mannen hon träffade vid ett tillfälle och nu mailväxlar med. Och tur är väl det, när det börjar hända märkliga och ganska hotfulla saker i bygden, där det annars varit lugnt i några decennier efter den skakande dag då Mariana fann sin far mördad, sittande på en av karusellens hästar, ett brott som aldrig klarats upp. Allt tycks ta sin början när en amerikansk journalist flyttar dit för att skriva en bok. Han talar med alla och får dem att öppna sig och plötsligt börjar ytor rämna både här och där.

Den här boken har fått ganska blandade omdömen och recensioner och jag får nog sälla mig till den negativa skaran, även om jag egentligen inte vill det. Det går snabbt och lätt att läsa och jag vill hela tiden fortsätta och se hur det ska gå, samtidigt som det mesta lämnar mig oberörd, just när så inte borde vara fallet. Det är för många plattityder och karikatyrer, för många alltför uppenbara symboler som används. Dessutom är de flesta av personerna svåra att sympatisera med - antingen är de alltför elaka/själviska/småaktiga eller för goda/begåvade/speciella. De mörka stråken virvlar runt men får aldrig något riktigt fäste utan faller snarare ner som stoft på en tjock, dämpande matta av "feel-good", trots att det bitvis är hemska saker som skildras.

lördag 22 juni 2013

Sommarläsning


Så här vid midsommar börjar jag i alla fall ana att semestern närmar sig, och därmed bör väl sommarläsningen planeras. Jag har under några veckor lagt böcker i en trave, läst någon av dem, tagit bort någon, lagt dit ett par till, läst dem o.s.v. och just nu ser högen ut så här. Det är egentligen bara en av dem som jag specifikt tänkt att "den ska jag läsa i sommar" men annars är det ju de böcker jag tänkt läsa snart och det är ju faktiskt sommar nu. Det är fem omläsningar och en bok som jag nog bara kommer att läsa några kapitel ur.

The Tenant of Wildfell Hall av Anne Brontë har jag läst en gång och det är bra längesedan nu så jag tror att det är dags för en omläsning.

Min syster Sophie av Guy Burt var jag väldigt förtjust i för nästan tjugo år sedan och jag vill läsa om och se om den håller.

...Och bli ett vackert lik av Maria Hede är fortsättningen på Evelyn Spöke och efter en del diskussioner om ätstörningsskildringar vill jag läsa om främst Evelyn Spöke men också fortsättningen, som jag bara läst en gång tidigare.

Wolf Hall av Hilary Mantel är den tänkta sommarboken, en bok som såväl prisats som tilldelats priser (i min värld är detta inte synonymer) och som jag har höga förväntningar på.

Mortal Love av Elizabeth Hand har jag köpt för att jag varit så fascinerad av och förtjust i författarens böcker  om Cass Neary (Generation Loss och Available Dark) och det kan hända att jag blir besviken, efetrsom det här är något helt annat. Å andra sidan vet jag ju att det är något helt annat.

Drabbad av renhet av Margit Abenius behöver jag läsa om för att friska upp mitt Karin Boye-biografi-minne.

Slutligen boken jag sannolikt inte kommer att läsa mer än enstaka kapitel ur: The Brontës in Context av en mängd Brontëexperter med Marianne Thormählen som redaktör. Jag tror nämligen inte att jag klarar av flera hundra sidor litteraturvetenskaplig text på engelska längre, tyvärr.

torsdag 20 juni 2013

Jag verkar ha blivit en e-bokläsare!

Utläst: Available Dark av Elizabeth Hand

Jag hade skyhöga förväntningar på Elizabeth Hands Generation Loss och den levde mer än väl upp till dem så lite nervös var jag inför att läsa fortsättningen Available Dark. Det räckte dock med några sidor för att jag skulle vara helt fast igen i den på något sätt väldigt märkliga värld Elizabeth Hand lyckas skapa.

Jag har ju klagat över att det utstuderade våldet känns mer och mer meningslöst för mig och sedan läser jag Elizabeth Hand som lyckas göra sådant som är riktigt hemskt närmast... vackert. Det är något med passionen hos dem hon skildrar, besattheten med någon sorts positiva konnotationer, och så naturligtvis beskrivningen av det rent visuella. En dödens estetik som både skrämmer och förför.

Kort efter hemkomsten från Generation Loss-händelserna i Maine får Cass Neary, f.d. fotografins enfant terrible, numera föredetting av stora mått, med en alkohol- och drogkonsumtion som skulle knäcka de flesta, ett erbjudande hon inte kan motstå. Hon ska åka till Helsingfors för att titta på några bilder för en samlares räkning. Mycket speciella bilder - annars skulle inte just hennes omdöme efterfrågas. Något känns fel och hon skyndar sig till Island, i jakt på en gammal pojkvän, och så brakar helvetet löst.

Nu har jag ju bara läst två böcker av Elizabeth Hand men slående för dem är i alla fall hur intensiva de är - i handling, tidsförlopp och språk. Det finns en koncentration som gör att de håller sig på 250 sidor när de flesta författare skulle behöva nästan det dubbla, utan att för den sakens skull lyckas säga något mer av värde. Det är också den där skildringen av det minst sagt obehagliga som när det överförts till fotografi blivit något lockande, det är en alldeles egen värld där som jag värjer mig emot men likafullt dras in i. Jag förstår inte hur hon gör det, hur hon lyckas förmedla sina gestalters fascination så att den blir min, hur det jag knappt skulle klara av att se omvandlas till något jag skulle betrakta som ett konstverk. Kanske är det just det steget, när det vidriga övergått till konst och tillmätts ett annat värde, samtidigt som det blivit lite mindre verkligt?

Nu har jag faktiskt köpt en helt annan bok av Elizabeth Hand men jag hoppas verkligen på fler om Cass Neary.

onsdag 19 juni 2013

De fulaste bokomslagen

Marcus gjorde en grundlig genomgång av vad som gick snett när någon släpptes lös i Photoshop och skapade omslaget till Viveca Stens I stundens hetta. Med anledning av lite prat i kommentarsfältet gav jag mig ned i mitt bibliotek och letade efter fula bokomslag och hittade några som jag tycker är gräsliga. Det här är dock just fula bokomslag, även om det säkert går att hitta något fel av den typ Marcus fann, åtminstone på ett av dem.

Vem väntar på värdshuset, Maria Lang, Vår Bok/Norstedts 1975
Den här utgåvan av Maria Langs Vem väntar på värdshuset får vara med för att jag tycker att illustrationen är så fruktansvärt ful och för att jag tycker att titeln är väldigt märkligt satt med varje ord på egen rad, extremt kort radavstånd och så ett vilset "på" på högerflanken.

Boken av glas, Peter Glas, Bakhåll 1992
Boken av glas av Peter Glas är en väldigt märklig roman, där läsaren får välja olika alternativ för hur historien ska utveckla sig enligt modellen "om du tycker att X ska göra så, gå till sidan 10, om X i stället ska göra så, gå till sidan 72". Omslagets collage kanske återspeglar denna konstruktion men jag tycker ändå illa om det med färg- och mönsterblocken samt extrarastret över författarporträttet.

Skuggor på spegeln, Frances Fyfield, Wahlström & Widstrand 1992
Och slutligen Skuggor på spegeln av Frances Fyfield. "Less is more" skulle kanske vara något för den här formgivaren? Överlappande bilder och den grafiskt förenklade trasiga-spegel-effekten, extratypsnitt och färg för ännu ett lite vilset "på" och dessutom ännu ett typsnitt och färg för lite extra information, där ett språkfel smugit sig in som bonus.

tisdag 18 juni 2013

Som det kunde ha blivit...

För några månader sedan berättade jag om när jag uppfann en författare och som av en händelse har nu Ola Salo och Viktor Björnberg skrivit en rockopera om hur det kan gå när man gör en sådan sak.

KULT – handlingen i korthet
Elin och Märta går tredje ring på gymnasiet i den lilla svenska domkyrkostaden Segerstad. Elin, som är dotter till Domprosten, är en poetiskt begåvad tjej som känner sig udda och understimulerad.
När de av Lärarinnan får i uppgift att skriva om en 1800-talspoet uppfinner Elin och Märta en skald som de ger namnet Sander, och lyckas lura alla att han har funnits och levt just i deras stad. Som ”bevis” använder de en dikt på en gammal lapp de funnit i biblioteket.

Maktens män på orten ser stora möjligheter att använda sig av det återupptäckta diktargeniet i profileringen av orten. Rektorn har dessutom dolda motiv till att understödja lögnen eftersom han känner till hemligheten bakom dikten de hittat och vet att den sanna historien bakom den skulle äventyra hans ställning.

Insatserna höjs och när det börjar kännas farligt drar sig Märta ur men Elin får ny drivkraft att hålla lögnen vid liv när den lokala rockartisten Hannes börjar intressera sig för Sander – och Elin. Dramat går mot en oundviklig katastrof där inte bara Elins lögn, utan även andra djupare och mörkare lögner som orten ruvar på ska komma att uppdagas.

Rockoperan är ett beställningsverk för Sveriges Radio med urpremiär i allhelgonahelgen. På programmets hemsida kan man läsa mer och det kommer även att publiceras material under resans gång.

Småsaker

Är det futtigt av mig att bli irriterad på att en nyexaminerad läkare i Sandmannen är 23 år gammal, har arbetat på flera sjukhus och har barn i treårsåldern? Jag har svårt att tro att han hunnit ta sin examen så tidigt, bara.

Och futtigt att irritera sig på att i samma scen som återges i både Eldvittnet och Sandmannen är det olika läkemedel som används.

Futtigt, ja. Nu läser jag vidare.

måndag 17 juni 2013

Tematrio - Island


Den här veckan kändes det svårt, tycker jag – med anledning av Islands nationaldag vill Lyran ha tre isländska böcker/texter. Två kom jag på snabbt men sedan kändes det som om det dröjde innan poletten trillade ned och jag kom på en tredje.

Sista ordet av Steinunn Sigurdardóttir består av omfattande dödsrunor, något som tydligen är/var vanligt i isländska tidningar. Jag minns den som väldigt rolig och väldigt annorlunda. 

Jag heter Ísbjörg, jag är ett lejon av Vigdís Grímsdóttir utspelar sig i en cell under 21 timmar. Där sitter Isbjörg, en ung kvinna, och berättar om sitt liv för sin advokat, ett kapitel per timme. Kallt och hårt och kargt. 

Glasbruket var den första av Arnaldur Indriðason deckare som översattes till svenska. Han har fått många priser och utmärkelser men jag upplevde inte denna roman som något speciellt i sin genre. Min man, som är ganska kräsen, har dock läst fyra romaner av författaren och tycker att de särskiljer sig. 

Bonus: Elizabeth Hands roman Available Dark utspelar sig till större delen på Island och är riktigt, riktigt bra.

Göra det lätt för sig

Jag påbörjade läsningen av F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby förra veckan, eller kanske omläsningen, eftersom jag är osäker på om jag läst den tidigare. Och snarare försökte påbörja än påbörjade, eftersom jag inte lyckades ta mig mer än ett par sidor in. Och när jag undvikit att läsa i fyra dagar bestämde jag mig för att det är lika bra att jag läser något annat, för jag vill ju egentligen läsa.

Det blev till att dyka ned i deckarträsket igen och med bortåt hundra lästa sidor på vägen till jobbet kan jag ju inte säga annat än att Lars Keplers Eldvittnet är spännande. Väldigt spännande.

lördag 15 juni 2013

Utläst: Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953 av Elizabeth Winder

Tidigt i våras läste jag att det skulle komma en bok om Sylvia Plaths månad på tidskriften Mademoiselle 1953 och tänkte att den skulle jag vilja läsa. Det har visserligen gått ganska många år sedan jag var besatt av Sylvia Plath och det finns numera många böcker om henne som jag inte har läst men den här kändes ändå väldigt lockande. Kanske för att jag lyckades missförstå vad det var för bok det var frågan om.

På något sätt hade jag fått för mig att Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953 av Elizabeth Winder skulle vara ganska lik Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn d.v.s. en skönlitterär bok baserad på fakta om en autentisk person. Så är inte fallet, vilket för mig var en besvikelse.

Elizabeth Winder har använt sig av Sylvia Plaths dagböcker men har också intervjuat de andra kvinnorna som var gästredaktörer på Mademoiselle sommaren 1953. Därtill har hon läst in sig på Mademoiselle och andra tidskrifter för att visa på bilden av kvinnan som förmedlades och reproducerades under 1950-talet. En del förhistoria tas med, liksom något av Sylvia Plaths senare liv. Det hon säger sig vilja visa är att Sylvia Plath inte bara var den personifierade ångesten, att hon var "ytlig" på ett sätt hon inte "tillåtits" vara av sina biografer. Tyvärr tycker jag inte att hon lyckas så bra med att förändra den gängse bilden med sina upprepningar om hur tärd Syvlia Plath blev under tiden på Mademoiselle och citat om att ett handstilsprov sänt till en grafolog visat att hon var på gränsen till ett nervsammanbrott. Och hela tiden finns ju vetskapen om hur det kommer att sluta, det där som inte går att komma ifrån. Men frågan är ju om det alltid måste vara ett antingen eller, kan det inte få vara både och? Både glittrig yta och gränslöst mörker?

Små faktarutor om än det ena än det andra, från männen Sylvia Plath var attraherad av och vad olika företeelser "betydde" för henne till frisyrerna som var populärast och olika läppstiftsnyanser, är säkert till för att efterlikna en tidskrift och för mig ger det inte något positivt intryck, utan ser snarare ut som ett sätt att få in sådant som inte riktigt passat in i texten någon annanstans. Dessa rutor, tillsammans med korta avsnitt/kapitel som lämnar väldigt många halva - och hela - sidor tomma får det också att kännas som om materialet faktiskt inte räcker till för en hel bok, desperata försök att skyla över hur magert det faktiskt är.

Det är en bok som försöker vara lite för mycket men inte blir så mycket alls i mina ögon, som väjer undan så fort det bränner till. Den har berömts för språket och visst finns det ett bubbel av champagne och frasande av sidentaft, liksom en del sensuella beskrivningar av måltider, men det räcker inte riktigt till, eftersom det så ofta går tillbaka till ett redovisande av dagar och stunder, av "hon sa" och "jag trodde". Det stannar vid det ytliga, som visserligen var det som skulle återerövras men kanske inte på det här sättet.

Men då och då, när Elizabeth Winder tar sig lite större friheter i gestaltningen finns där ändå något. När hon låter sig gå in i Sylvia Plath utan källhänvisningar och när språket får blomma ut i något annat. Om hon ändå hade ägnat sig åt att skriva en litterär fantasi, som Jessica Kolterjahn!

onsdag 12 juni 2013

Utläst: The Best of Everything av Rona Jaffe

Jag minns inte riktigt hur gammal jag var när jag läste den där gula månpocketen första gången men ett par tre omläsningar har det blivit. Klassfesten av Rona Jaffe hör till somrarna på landet och de där av mina föräldrar osanktionerade böckerna jag läste på sätt och vis för tidigt, på sätt och vis vid samma tid som alla som är som jag läste dem.

Och nu har jag läst Rona Jaffes debutroman, The Best of Everything. Den gavs ut 1958 och blev omedelbart något stort bland unga kvinnor - tydligen blev författaren nedringd av maskinskriverskorna som skrev rent den för tryckning och som bara måste få veta hur det skulle gå. För det var ju dem den handlade om - unga kvinnor som arbetar som maskinskriverskor och sekreterare på ett förlag, någon som vill göra karriär, betydligt fler som mest av allt vill gifta sig och bilda familj. Tyvärr är det inte så lätt för någon av dem.

1950-talet som vi kan racka ned på för dess kvinnosyn och dubbelmoral men vars klänningar är underbara. 1950-talet på gränsen mellan ett väldigt avlägset Då och något som närmar sig ett nu. I alla fall för de unga kvinnorna som anar en tid där man kan få både familj och någon sorts karriär, att man inte måste välja det ena - och välja bort det andra.

Under några år får vi följa fem unga kvinnor på samma förlagskontor, Caroline, som studerat och har ambitioner i förlagsvärlden, April, som går från lantlolla till sofistikerad flickvän, Gregg, som drömmer om att bli skådespelare men fastnar i ett inte precis lyckligt förhållande med en dramatiker, Barbara, frånskild mamma som är trött på datingspelet och slutligen Mary Agnes, som är besatt av sitt förestående bröllop.

Bitvis är det ganska plågsamt att följa dem, för visst skymtar lyckan om hörnet och någon får den också i slutet, men det finns också mycket olycka och förnedring på vägen och ganska många tårar. Det är chefer som tafsar och ansvarslösa pojkvänner, det är revir som man gör bäst i att inte trampa in på och det är tusen konventioner att leva upp till - eller åtminstone att förhålla sig till. Många av de val som görs skulle nog vara annorlunda om det hela utspelade sig idag men mycket av det som skildras är ändå väldigt välbekant och inte alls sådant vi lämnat bakom oss.

Kort efter att jag läst den här boken läser jag Elizabeth Winders bok om Sylvia Plaths sommar som gästredaktör på Mademoiselle. Samma tid, ungefär samma tillvaro - och oj, vad romanen vinner också för förståelsen av biografin!

måndag 10 juni 2013

Tematrio - hembygdsläsning

Nu, när Göteborg läser haft någon sorts final i sin bokcirkel, önskar sig Lyran ett "Värmland läser" och vill att vi letar rätt på tre titlar eller författare från vår egen hembygd. Eftersom jag kommer från Stockholm där det ju finns ett Stockholm läser och även för övrigt gott om såväl författare som böcker som utspelar sig har jag bestämt mig för att vara ganska snäv i mitt hembygdsbegrepp – det får bli ett cirkelformat område med en radie på maximalt ett par kilometer från det hus i Södra Ängby där jag växte upp.

En av mina klasskamrater bodde i huset där Barbro Lindgren växte upp så hon är det naturliga första valet, särskilt de självbiografiska böckerna om Sparvel/Barbro. De fick visserligen vara med i en Tematrio ganska nyligen men jag kan inte hoppa över dem, eftersom de passar så bra här.

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist utspelar sig i Blackeberg och själv gick jag på simskola i den simhall som spelar en viss roll i romanen. Det var också i Blackeberg det fanns postkontor, biograf och senare bibliotek på gångavstånd.

P.C. Jersild växte upp i Norra Ängby men av honom väljer jag en bok som på sätt och vis är väldigt hembygdslös - En levande själ utspelar sig i en hjärna som ligger i någon form av näringslösning på ett sjukhus. Denna bok fascinerade mig väldigt under en period men nu är det länge sedan jag läste den. 

Bonus: i en Maria Wern-filmatisering som sändes i TV förra våren, Drömmar ur snö, är ett stort antal interiörer från skolan jag kunde se från mitt sovrumsfönster.

Utläst: Tistelblomman av Amanda Hellberg

Vad gäller Tistelblomman av Amanda Hellberg har jag till att börja med två råd att ge. För det första bör man läsa böckerna om Maja Grå i ordning (det gjorde inte jag, jag började med Döden på en blek häst och fortsatte med Styggelsen), även om det egentligen inte är så många spoilers angående tidigare händelser. För det andra bör man hoppa över baksidestexten för den förstör mer än den tillför - den avslöjar nästan för mycket samtidigt som den får en att tro att man ska få läsa om något som knappt finns med i boken alls.

Nu har jag gjort det svårt för mig - jag ska helst inte avslöja för mycket om någonting men var går gränsen mellan knappt tillräckligt och alldeles för mycket?

Maja Grå och hennes pojkvän flyttar ut till ett ensligt beläget hus ute på landet i Skottland. Huset har stått tomt länge och befolkningen på orten skyr det och flyr det. Ganska snart står det klart för Maja Grå, som ju har gåvan att se lite mer än vi vanliga människor, att något eller någon finns i huset och försöker säga henne något. Något från det förflutna håller på att komma upp till ytan, samtidigt som nuet trasslar på ett sätt som Maja på sätt och vis är van vid, på sätt och vis hoppats skulle vara förbi.

Det har ju visat sig att jag inte är så lättskrämd när det gäller böcker så inte heller när jag läser den här boken blir jag särskilt rädd, även om spänningen och obehaget finns där. Vad är det alla är så rädda för? Vad betyder det där ljuset? Just vad gäller den delen finns också en sak som jag tycker är riktigt, riktigt bra, en liten vändning i sätt att se på saker och ting.

Jag tycker också väldigt mycket om den pojke som tycks dela Majas förmågor; faktum är, att med tanke på hur mycket jag tyckte om Jag väntar under mossan är jag nog nästan mer förtjust i hur Amanda Hellberg skildrar barn än vuxna. För just en del av det vuxna livet, förhållandet med pojkvännen Jack, känns verkligen sådär. Jag tycker inte om hans sätt att se på Maja och inte hennes sätt att se på honom; att han är skeptisk till att hon ska söka arbete för att försörja sig, att hon inte törs berätta om sina förmågor.

Det är väl ganska uppenbart att jag inte tycker att Tistelblomman är Amanda Hellbergs bästa bok hittills men jag ser verkligen fram emot nästa bok om Maja Grå, den fjärde i ordningen: Snögloben. Vinterbröllop på herrgård nära Oxford känns faktiskt mycket mer lockande.

lördag 8 juni 2013

Avdelningen undanflykter

På sistone har jag läst några böcker som hänger ihop eller snarare har olika beröringspunkter med varandra och när jag ska skriva om dem är det svårt att separera dem från varandra i det tankekluster som bildats. Rona Jaffes The Best of Everything tecknar en fyllig skönlitterär bild av det yrkesliv gästredaktörerna i Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953 nosar på och det decennium författaren Elizabeth Winder försöker fånga tidsandan av. Samtidigt flätas Pain, Parties, Work... för mig ihop med Den bästa dagen är en dag av törst, eftersom båda skildrar en ganska kort tid i två för tidigt döda poetissors liv men samtidigt är de nästan så olika de kan bli. Och därtill Karin Boyes För lite som ju också hör dit genom författaren men samtidigt är något helt annat igen.

På något sätt lyckades jag skriva om Jessica Kolterjahns bok men nu sitter jag fast i en sörja av texter som går i varandra men som bara jag förstår logiken i. Ja, ja, det ordnar sig väl. Eller kanske inte.

fredag 7 juni 2013

E-boksläsning - tredje gången gillt

Eftersom jag ju faktiskt läste en del av Denise Rudbergs Två gånger är en vana som e-bok på telefonen och det egentligen bara var bläddrandet som var störande, har jag påbörjat ett nytt försök och den här gången ska jag läsa en hel roman. Det fick bli något jag räknar med ska "läsa sig självt" för mig så att jag slipper den sortens motstånd och valet föll på Maria Ernestams Marionetternas döttrar. Jag började igår och än så länge fungerar det utmärkt, även om det ju är ett väldigt bläddrande - men med två meningar per "sida" kan det ju inte vara på något annat sätt.

måndag 3 juni 2013

Lördagsfilmen

Allrakäraste Syster av Astrid Lindgren och Hans Arnold är en av mina älsklingsbilderböcker, som jag dessutom fått såväl fyra- som tvååringen att gilla. När jag fick se att en filmatisering av berättelsen (som ursprungligen ingick i samlingen Nils Karlsson Pyssling) började jag fundera på om det kunde vara något för i alla fall fyraåringen. När jag föreslog det var första reaktionen ”JA!” Och den andra ”är den läskig?” Jag svarade sanningsenligt att jag inte visste men att vi kunde spola förbi det i så fall; de ska ju igenom skogen där de elaka bor.

Så vi tittade, och pausade, och spolade förbi det läskiga och nästa kväll gjorde vi samma sak igen. Jag blir irriterad på småsaker, som att de konstgjorda rosorna är så tydliga eller att de pratar om pannkakor men äter plättar, men annars tycker jag att det fungerar bra. Jag har ju en idé om att jag inte gillar filmatiseringar men den stämmer inte riktigt när det kommer till kritan, även om jag nog hade föredragit en animerad film med utgångspunkt i hans Arnolds bilder.

Fyraåringen tycker dock inte om när jag på vissa av hans frågor svarar att det är Barbro som har fantiserat ihop Ylva-Li för att hon behövde henne. Jag tycker att det är jättesvårt att svara på hur det ”är” när det kommer till fiktion – nej, X finns inte i verkligheten men är tusen gånger verkligare för mig än en mängd verkliga personer jag aldrig träffat.

lördag 1 juni 2013

Bokslut maj 2013

Äntligen en riktigt bra läsmånad, både vad gäller antalet lästa böcker (med mina mått mätt måste naturligtvis tilläggas) och läsupplevelserna som sådana. Och en riktigt skaplig bloggmånad dessutom, även om traven orecenserade böcker trots detta har växt, om än bara med en enda titel.
Åtta böcker läste jag ut och av dem var

Tre på engelska
Två biografier
Fyra lånade på biblioteket
En skriven av en man
En deckare
En omläsning
Två skrivna för mer än ett halvt sekel sedan

De tre jag tyckte bäst om var Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn, Skuggland av Jonas Brun och Available Dark av Elizabeth Hand. Egentligen var faktiskt det mesta bra men Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953 av Elizabeth Winder var en liten besvikelse, även om den inte var direkt dålig: