måndag 10 juni 2013

Utläst: Tistelblomman av Amanda Hellberg

Vad gäller Tistelblomman av Amanda Hellberg har jag till att börja med två råd att ge. För det första bör man läsa böckerna om Maja Grå i ordning (det gjorde inte jag, jag började med Döden på en blek häst och fortsatte med Styggelsen), även om det egentligen inte är så många spoilers angående tidigare händelser. För det andra bör man hoppa över baksidestexten för den förstör mer än den tillför - den avslöjar nästan för mycket samtidigt som den får en att tro att man ska få läsa om något som knappt finns med i boken alls.

Nu har jag gjort det svårt för mig - jag ska helst inte avslöja för mycket om någonting men var går gränsen mellan knappt tillräckligt och alldeles för mycket?

Maja Grå och hennes pojkvän flyttar ut till ett ensligt beläget hus ute på landet i Skottland. Huset har stått tomt länge och befolkningen på orten skyr det och flyr det. Ganska snart står det klart för Maja Grå, som ju har gåvan att se lite mer än vi vanliga människor, att något eller någon finns i huset och försöker säga henne något. Något från det förflutna håller på att komma upp till ytan, samtidigt som nuet trasslar på ett sätt som Maja på sätt och vis är van vid, på sätt och vis hoppats skulle vara förbi.

Det har ju visat sig att jag inte är så lättskrämd när det gäller böcker så inte heller när jag läser den här boken blir jag särskilt rädd, även om spänningen och obehaget finns där. Vad är det alla är så rädda för? Vad betyder det där ljuset? Just vad gäller den delen finns också en sak som jag tycker är riktigt, riktigt bra, en liten vändning i sätt att se på saker och ting.

Jag tycker också väldigt mycket om den pojke som tycks dela Majas förmågor; faktum är, att med tanke på hur mycket jag tyckte om Jag väntar under mossan är jag nog nästan mer förtjust i hur Amanda Hellberg skildrar barn än vuxna. För just en del av det vuxna livet, förhållandet med pojkvännen Jack, känns verkligen sådär. Jag tycker inte om hans sätt att se på Maja och inte hennes sätt att se på honom; att han är skeptisk till att hon ska söka arbete för att försörja sig, att hon inte törs berätta om sina förmågor.

Det är väl ganska uppenbart att jag inte tycker att Tistelblomman är Amanda Hellbergs bästa bok hittills men jag ser verkligen fram emot nästa bok om Maja Grå, den fjärde i ordningen: Snögloben. Vinterbröllop på herrgård nära Oxford känns faktiskt mycket mer lockande.

Inga kommentarer: