lördag 29 mars 2014

Lite om Maria Langs operainslag

Jag har inte deltagit i någon av Fiktiviteter-Helenas tidigare temahelger men när Maria Lang annonserades kunde jag inte låta bli att anmäla mig, trots att jag inte hade en aning om vad jag skulle skriva om. Ganska snart kom jag på att Maria Lang ju uppehåller sig en hel del i operans värld, och då det är en värld som är mig ännu kärare än litteraturens, ja då var ämnet ganska givet. Jag valde ur minnet ut två som utspelar sig huvudsakligen i operamiljö och en, vars titel är ett operacitat. Egentligen borde det finnas fler deckare i operamiljö - dels finns alla idéer om konstnärssjälar som ganska labila och passionerade, dels finns det gott om hierarkier att manövrera runt i - och därmed intriger. Dessutom är ond bråd död något ständigt återkommande i operans värld.

Se döden på dig väntar är en av de tidiga med Puck i centrum. Hon är inte någon operahabitué men en vän har blivit intendent på Drottningholmsteatern och vips befinner sig Puck mitt i en uppsättning av Mozarts Così fan tutte, en ganska hopplös historia om två män som sätter sina fästmör, som också är systrar, på prov genom att klä ut sig och försöka förföra dem. Sensmoralen är ungefär "sådana (=trolösa) är alla kvinnor" men den kan tolkas i lite olika riktningar Svårt är det dock att få det hela att gå ihop på något vettigt sätt. Nåväl, här blir komedin en tragedi då en av de inblandade mördas och återfinns på ett ytterst makabert sätt.

När man i så hög grad väver in ett annat verk vill jag gärna att det invävda spiller över mer på det andra, att det blir speglingar eller paralleller men här känns det som om de är ganska få, bortsett från att den intrigerande Despina gestaltas av en ganska intrigerande sångerska och den glada och naiva Dorabellas roll innehas av en tillika ganska glad och naiv debutant. Den väsentliga likheten är väl det dubbelspel i kärlek som bedrivs i kulissen men då det är dubbelt hemligt skiljer det sig en hel del från operans upplägg. Och den som egentligen är närmast att hoppa över några skaklar är faktiskt Puck själv (har hon inte väldigt lätt att bli lite väl förtjust i andra än sin älskade Eje?). Men operasångarna är tacksamma även som aktörer i ett morddrama och miljön spännande och suggestiv - och ganska skrämmande med sina mörka vrår och rejäla fallhöjder.

I Ofärd i huset bor är det en helt annan sorts ofärd som försiggår på Östermalm än i det Hundingska hushållet i Wagners Valkyrian. Camilla Martin befinner sig dock i båda två - det här är hennes entré i Maria Langs fasta persongalleri och på klassiskt manér är hon en av de huvudmisstänkta (det är knappast någon spoiler för de Langfrälsta att hon är oskyldig). Av operans handling tycker jag mig egentligen inte finna något i deckaren - den är en källa till titel och citat, tillika en föreställning för Camilla Martin att medverka i men mer än så är det inte. Och kanske är det just att den är mycket mindre operacentrerad som gör att jag är minst nöjd med den vid den här omläsningen - nu är det opera jag är ute efter.

Intrigernas hus är helt enkelt byggnaden där Kungliga Operan huserar tillsammans med Operakällaren och dess systerrestauranger och intrigerna löper kors och tvärs däremellan. Utöver de inte alltigenom sympatiska konstnärerna figurerar en genomosympatisk ekonomidirektör (ack, båda mina presumtiva professioner dras här i smutsen) och - naturligtvis - Camilla, numera firad stjärna hemma på gästspel, en smalare och snyggare Birgit Nilsson, ungefär. Här har kapitlen tilldelats citat ur tre operor som titlar (Puccinis Tosca och Turandot samt Wagners Siegfried) men återigen är de mer källor till citat - och ond bråd död - än till någon reell intertextualitet. Å andra sidan får man följa med in i såväl loger som kostymförråd och eftersom det är en miljö som oupphörligen fascinerar mig tackar jag och tar emot.

Jag ska inte gnälla; här har jag en författare som citerar mina älskade operor och låter sina böcker utspela sig i operahus, med en operasångerska som birollsinnehavare i en stor del av dem. Det mesta är inom mina referensramar men mest kuriöst för de flesta (och ja, en del av översättningarna är verkligen mer än lovligt daterade).

För övrigt rekommenderar jag alla operanoviser att satsa på Bizets Carmen - en bra och ganska spännande story (kärlek och död, det är ju opera) och så musik som alla känner igen en del av.

torsdag 27 mars 2014

Schema för Langlördagen

Morgondagens schema ser ut så här:

09:45 Fiktiviteter 
10:00 Bokdetektiven 
10:30 Marias bokliv 
11:00 Fiktiviteter 
11:30 Dark places 
12:00 Sagas bibliotek 
12:30 Fiktiviteter 
13:00 Tröst för ett knytt 
13:15 Cinnamon books 
13:30 Skuggornas bibliotek 
14:00 Fantastisk fiktion 
14:15 Fiktiviteter 
14:30 Dark places 
15:00 Annas bokbord 
15:30 Lottens bokblogg 
16:00 Det här har jag läst 
16:15 Fiktiviteter 

Förbättra statistiken

Vad gör man om man vill förbättra sin statistik över lästa böcker en månad? Svar: man läser Maria Lang. T.o.m. jag, som i princip bara läser på pendeltåget, hinner läsa en av hennes deckare på en dag. Ändå tycker jag att det är fascinerande att jag läste tre-fyra stycken på en dag när jag var tolv-tretton år gammal. Men nu har jag läst de tre jag tänkt mig i den här omgången.

Och mer om dem kan man alltså läsa på lördag.

tisdag 25 mars 2014

Årets ALMA-pristagare

Årets ALMA-pristagare är Barbro Lindgren - äntligen en författare jag verkligen känner till. Min bekantskap med hennes författarskap inleddes nog med böckerna om den vilda bebin och i min läsebok i första klass kunde vi läsa om Pompe. Sedan läste jag om Loranga, Masarin och Dartanjang och om Sparvel - Barbro Lindgren var ju vår hemmaförfattare, uppväxt i mitt område.

Men hennes bästa kan vara Andrejs längtan, boken jag måste stålsätta mig för vid varje högläsning. Och även Stora syster, Lilla bror tvingar mig till djupa andetag. Så ja, jag tycker att hon är en värdig pristagare.

måndag 24 mars 2014

Tematrio - Inledningar

Den här veckans Tematrio tycker jag var riktigt rolig: Lyran vill ha exempel på minnesvärda inledningar - det finns ju en hel del som blivit klassiska. Jag har som ganska ofta lite svårt att välja så det får bli 3 + 3; tre egna och tre av de klassiska.

"Tider av dueller och dubbel-jalousier, vilka tider likväl av intressanta äventyr, vilka tider av storm kring lockarna? De äro förbi, åtminstone de förra. Sunda vettet - herr Hugo - har övervunnit det bruket att skjuta sin vän en kula genom ansiktet för ett hastigt ord, en missförstådd gärning." Så inleds Drottningens juvelsmycke av C.J.L. Almquist. Ett av mig mycket älskat allkonstverk där Tintomara gäckar de flesta inblandade.

Snöns rike av Yasunari Kawabata är en sorglig kärlekshistoria som utspelar sig i ett japanskt snölandskap. "Ur den långa tunneln rullade tåget ut i snöns rike. Marken låg vit under natthimlen. Tåget stannade vid en liten anhalt."

"Det var alltså på den tiden hela den föregående världen och hela jorden var ny men,
i förhållande till människan,
ändå mycket gammal.
Stjärnorna var endast sju till antalet och månen var som vanligt en enda,
solen likaså."
Där och då utspelar sig Djävulen och Gud av Mare Kandre, min favorit bland hennes böcker. En rolig och sorglig saga med biblisk bakgrund.

Och så de tre klassiska:

"There was no possibility of taking a walk that day." - Jane Eyre av Charlotte Brontë

"Last night I dreamt I went to Manderley again." - Rebecca av Daphne du Maurier

"Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs. Ibland fick jag knappt tid att släcka ljuset förrän mina ögon föll ihop; det skedde så hastigt att jag inte hann tänka: "nu somnar jag."" - Swanns värld, första delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.

söndag 23 mars 2014

Det blev lite bokrea i alla fall


Utöver böcker och opera är gamla kläder ett av mina största intressen. Jag är med i diverse sådana grupper på Facebook och där har det visats upp inköp från årets bokrea så när jag oplanerat gick förbi Akademibokhandeln och de hade sänkt reapriserna med 50% var jag ju tvungen att se om någon av de titlar jag settnämnda fanns kvar. Det gjorde två av dem, Vintagebröllop av av Marnie Fogg och Vintage Shoes av Caroline Cox, och nu ligger de här och lockar till läsning (och dessvärre inköp av fler gamla klädesplagg och skor som jag inte har plats för).

Men vad gör jag egentligen?

Ja, inte ägnar jag mig åt någon synlig vård av blogg i alla fall, med ett par futtiga inlägg i veckan och då företrädesvis en recension och en Tematrio. Men just nu snabbläser jag i alla fall några Maria Lang ned gemensamt tema inför lördagens Maria Lang-dag hos Fiktiviteter; klockan 12.00 kan ni läsa mitt bidrag här.

Därtill har jag med någon sorts dödsförakt intervjuat en aktuell svensk författare och försöker få lite ordning på det inspelade materialet. Planen är att jag ska vara klar i mitten av veckan men jag törs inte lova något.

onsdag 19 mars 2014

Utläst: Projekt längtan av Marika King

Sedan jag läste Marika Kings debutroman Supernova har jag smått otåligt väntat på att hon skulle skriva klart fortsättningen, eftersom baksidestexten talade om en serie. Men det tycks ha kommit en del emellan - som Tanzanialiv, småbarnsföräldradito och förlagsbyte. Nu finns den i alla fall, fortsättningen Projekt längtan.

Lisa är tillbaka efter sin korta sjukskrivning för utbrändhet men vissa delar av jobbet på konsultfirman känns inte alls intressanta längre. Lisa vill något annat men vet inte vad, listar vad hon vill ha ut av sitt arbete och konstaterar att det som har allt hon önskar är - det jobb hon redan har men ändå är det något som skaver. Till sist, när ingenting känns roligt längre inser hon att hon vill göra något meningsfullt, göra skillnad för människor och lyckas till sist finna en volontärtjänst i Ghana. Men det är inte heller någon dans på rosor, särskilt när hon börjar förstå att ett flaggskeppsprojekt inte alls har den finansiella täckning som det borde ha. Men då är det tur att hon får hjälp av australiern Ben, som hon känner sedan tidigare. Tur och otur, för han har precis lämnat ett långt förhållande och delar inte Lisas allt varmare känslor - eller?

Jag förstod av förlagsbeskrivningen att Projekt längtan inte skulle vara riktigt som jag hoppats, d.v.s. en Supernova till, men då hann jag ju ställa om mina förväntningar till läsningen. Det börjar dock som tidigare, med projekt och prestation och jag känner mig lite hemsk men jag gillar det, jag gillar de bitarna, trots alla tydliga signaler på att det inte är bra för Lisa. Det finns en dramaturgi och spänning i själva arbetet och min gamla fascination/avundsjuka vad gäller de som lyckats där (min bakgrund som misslyckad Handelsstudent kan man läsa om i min recension av Supernova). Dessutom är det inte så vanligt med ingående arbetslivsskildring av vare sig ekonomer i allmänhet eller personer på den här lönenivån. Spänningen i arbetet följer som tur är, för mig i alla fall, med även till Afrika, där det är nya möten, nya diskussioner, nya beräkningar som tar vid.

Jag gillar personen Lisa, gillar att hon är tuff och framgångsrik och tar för sig på de flesta plan utan att be om ursäkt (men vänta, protesterar kanske någon, hon är ju vilsen och utbränd och... ja, det är hon också, men det där "också" är hela skillnaden) men jag tycker bäst om att läsa om hennes professionella roll och utmaningar, eller funderingar kring den. Kan man separera en personlighet på det sättet, finns det en tydlig skiljelinje? Ja och nej, det finns ett gränsland men också ganska tydliga delar och riktningar, än mer så i litteraturen än i livet, och jag tycker att jobbet är intressantare att läsa om än kärleken. Funderingarna i Ghana blir också lite mer allmängiltiga, vad är meningsfullt att ägna sin tid åt och hur gör man världen till en lite bättre plats att leva i?

I höstas läste jag Innan floden tar oss av Helena Thorfinn och den handlar också om utmaningarna med bistånd och välgörenhet i U-länder - hur man försöker använda mallar och modeller som ser bra ut på pappret men som inte fungerar lika bra i praktiken, hur man navigerar professionellt och personligt i det som är fel och orättvist men omöjligt för en enda individ att ställa tillrätta. På det sättet är även Projekt längtan frustrerande läsning - och viktig, eftersom den ger ett annat perspektiv på något som för de flesta av oss ändå är ganska avlägset och abstrakt och kanske obegripligt - det känns som om marknaden för välgörenhet har en boom och ändå tycks ingenting bli bättre, eller gör det kanske det, fast väldigt långsamt.

Nåväl, nu nämns ingenting om fortsättning, även om Marika King i någon intervju talat om lösa idéer, men jag hoppas nog ändå på det. Det känns som om Lisa behövs. Eller också är det Marika King som behövs - hur var det nu, underhållning med djup eller chicklit med svärta.

tisdag 18 mars 2014

Tematrio - Snyggingar

Den här veckan är det snygga böcker Lyran vill ha exempel på och jag är tillräckligt ytlig - eller intresserad av bokomslag - för att undra hur sjutton jag ska kunna välja? Efter många om och men blev det tre omslag där det bara finns text - titel, författare och förlag, men de är allt annat än tråkiga. Helst hade jag haft tre stycken i vitt, rött och svart men jag hittade ingen som platsade.

Egentligen säger de kanske inte så mycket om innehållet men jag tycker att de är vackra och då får det bli de. Det vore ju roligt om jag visste vad de olika typsnitten heter men det gör jag inte så bilden får i princip tala för sig själv.

Edit. Marcusbiblioteket, som gillar olika slags gåtor, har på eget initiativ letat och funnit två av typsnitten eller mycket nära släktingar.


Dikter av Hjalmar Gullberg - formgiven av Karl-Erik Forsberg, troligt typsnitt: Goldenbook Bold
Härdarna av Karin Boye - formgivare ej angiven, typsnitt: ännu ett mysterium
Deliria av Mare Kandre - formgiven av Marie Sterte, troligt titeltypsnitt: Gotico Black

Men det finns ju massor av vackra bokomslag och vill man se några fler av mina favoriter kan man titta härhär, här och här.

måndag 17 mars 2014

Utläst: Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård

Får man skriva så om föräldraskapet, sitt eget, utan att bli rullad i tjära och fjädrar? Skulle en kvinna kunna göra det utan att bli förklarad galen? Och ändå sitter läsarna i tusental, hundratusental, och är glada över att Karl Ove Knausgård tidvis stängt in sig och avskärmat sig för att kunna, tillbringat veckor borta från sin familj för att han måste - skriva. Allt för konsten men vem betalar priset?

Ja, jag är bara avundsjuk men Knausgård tar fram mina sämre sidor. Jag tycker inte att hans böcker är fantastiska men det fascinerar mig oerhört hur intressanta han tillfälligt lyckas göra de mest prosaiska företeelser, hur jag hela tiden vill läsa vidare, trots att jag saknar något jag verkligen vill ha när jag läser: någon att engagera mig i, kanske identifiera mig med, och det kräver att jag finner någon av personerna sympatisk och det gör jag egentligen inte i hans böcker, i alla fall inte hittills. Jag tycker mest att de är jobbiga och självupptagna - eller för suddiga för att jag ska kunna relatera till dem.

I Min kamp 2 är det förhållandet och familjebildningen som står i fokus, med början en dag på ett hemskt nöjesland i nuet och sedan återblickarna. Hela tiden tänker jag på Proust, fast utan det poetiska. Det är återblickarna och detaljrikedomen i utvikningarna som gör det, tror jag. Men poesin saknas och så tycker jag att Prousts teckning av personerna utöver huvudpersonen är fylligare, trots att de kan vara nog så undanglidande; hos Knausgård känns det som om alla är perifera utom Knausgård själv, kanhända just för att de är verkliga och även om han skriver precis vad han tycker och tänker om dem är han ändå inte förmögen att gå in i dem, annat än hypotetiskt.

Jag har läst en artikel om en kvinna som tydligen är förebild för en mamma på ett barnkalas och som tog illa vid sig av en nedsättande beskrivning men med tanke på vad de närstående utsätts för känns det som en något överdriven reaktion; hon är ju inte precis identifierbar för särskilt många.

Men trots mitt gnäll fortsatte jag nästan genast med del 3 och även del 4 och 5 fick jag i julklapp så nog kommer jag att läsa ett par tre tusen sidor Knausgård, jag också.

torsdag 13 mars 2014

Humor

Men är det inte lite roligt att någon hittat till min blogg genom den här sökningen:

Orsaken är så klart det här inlägget om Bokus logotyp.

onsdag 12 mars 2014

Utläst: Vi ses vid Place de la Sorbonne av Justine Lévy

Ibland får jag för mig att vara lite mer Sagas bibliotekmässig i verkliga livet och det är då jag försöker gå på förlagsmingel eller liknande. Tyvärr känner jag mig för det mesta malplacerad och återvänder snart till min mer skugglika tillvaro av läsande och bloggande, som för det mesta är fullt tillräcklig, men kvar finns ett litet skav. Nåväl, före jul tillbringade jag en stund på Sekwas lilla glöggtillställning och kom därifrån med fem böcker. En av dem var Justine Lévys Vi ses på Place de la Sorbonne.

Artonåriga Louise väntar på sin mamma, som så många gånger förr. De har stämt träff på ett café och medan timmarna går minns Louise deras år tillsammans, alla besvikelser, alla tidigare gånger hon fått vänta. Alla gånger hon blivit åsidosatt, bortglömd, nästan utnyttjad. En otillräcklig mamma, en dotter som om och om igen försöker vara den dotter hon kanske borde vara men som måste konstatera att det går inte, det går faktiskt inte. Å andra sidan har livet hos fadern inte heller varit alldeles enkelt, med hans kringflackande liv som berömd dirigent och tillfälliga älskarinnor som någon sorts barnvakter. Men där har det ändå funnits ett lugn och en trygghet, en annan sorts förutsägbarhet.

Justine Lévy var bara 21 år gammal när hennes debutroman gavs ut och den blev en succé, med rätta, eftersom den känns så säkert och precis berättad, trots att det skulle kunna bli något helt annat. På samma gång som modern Alice ständigt gäckar Louise, är det något undanglidande hos Louise själv. Hon fläker ut sitt innersta men avslöjar ändå inte så mycket. Hon gläntar på dörrarna till mardrömmarna men stänger dem snabbt igen.

Något jag slås av är hur oändligt mycket mer glamourös en dysfunktionell mor-dotterrelation är när den är fransk och litterär - när Alice sitter i fängelse beklagar hon sig: "Jag har glömt hur champagne smakar." Jag är övertygad om att det kommer att dröja innan jag läser motsvarande i en svensk roman på samma tema.

tisdag 11 mars 2014

Tematrio - Naturen

Den här veckan har Lyran valt havet som gemensam nämnare för sin Tematrio men hon ger oss andra lite friare tyglar att välja böcker där även andra typer av natur spelar en stor roll och förslagen är hav, skog, öppna landskap, slätter, öken, djungel o.s.v.

Det här tyckte jag var riktigt svårt - hur stor roll ska naturen spela och är det den specifika naturtypen eller känslan av hur naturen tränger sig på, otämjbar? Det får kanske bli en kombination.

Titeln Innan floden tar oss av Helena Thorfinn syftar på hur den odlingsbara marken i en del av Bangladesh översvämmas då och då och de bönder som finns där förlorar allt - samtidigt som åren emellan kan ge stora vinster. Att hjälpa dessa bönder är en del av verksamheten för en välgörenhetsorganisation i romanen, som visar en allt annat än enkel bild av bistånd och resursfördelning i U-länder.

Jag har alltid älskat omslaget till Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter - den intensiva lummiga grönskan, gräset som ser ut att vara så mjukt att gå på - och nog spelar naturen en stor roll där, naturen som natur i sin egen rätt och som hemvist för såväl människor som djur och övernaturliga varelser.

Flod av Carolina Fredriksson utspelar sig huvudsakligen på en stenig strand vid ett brofäste. En dystopi om två barn och en ung kvinna efter en dramatisk händelse. På armlängds avstånd från en hotfull civilisation försöker de beveka naturen - och den sjunkande temperaturen.

lördag 8 mars 2014

Utläst: en Novellixkvartett av Karolina Ramqvist, Elsa Billgren, Martina Montelius och Gunbritt Sundström

I höstas gav Novellix ut en karamellfärgad kvartett, som jag genast bestämde att jag ville ha: Karolina Ramqvist skriver så bra, Martina Montelius pjäser gillade jag, Elsa Billgrens blogg följer jag och de mer litterära inläggen innehåller oftast väldigt fint fångade känslor och stämningar och Gun-Britt Sundström - ja, hon följde med på köpet. Det är fyra sinsemellan ganska olika noveller, med den gemensamma nämnaren att de handlar om människor som är ganska ensamma och vilse i världen men på olika sätt och med olika strategier för att hantera det.

Karolina Ramqvists Farväl mitt kvinnofängelse är en kort resa ned i en avgrund - under en sorts terapisession för de intagna på ett kvinnofängelse får man följa en av dem, en livstidsdömd kvinna som just förlorat det som givit hennes liv mening. Omedelbart blir jag fångad och fast, omedelbart vet jag att det här kommer att vara den bästa av de fyra novellerna. Utanförskapet, föraktet, ensamheten, hoppet och hopplösheten och så den mycket enkla men på sätt och vis vackra slutscenen, som får mig att gråta, trots att jag sitter på pendeltåget.

Elsa Billgrens Man kan vinka till varandra från balkongerna vann inte på att läsas direkt efteråt. Den är för pladdrig och grund för det, för stilistiskt svag och för dåligt korrekturläst. De betraktelser som fungerat mer än väl i bloggen räcker inte till här. Det är visserligen inte samma men det känns som om grunden är snarlik. En trettonårig Elsa på solsemester med sin konstnärsfamilj och en något äldre väninna, som är hård på utsidan och ganska trasig på insidan. Det är restaurangbesök och sevärdheter, funderingar i ensamheten och dramatisk höjdpunkt som inte riktigt håller.

Martina Montelius Ulf gråter är en lätt absurd historia om en gränslös kvinna, grandios och oerhört sorglig. Men precis som när jag läste Främlingsleguanen är det något som lägger sig emellan mig och personerna, kvinnan, sonen och objekten för hennes kärlek. Det lakoniska berättandet om vad som skulle kunna betecknas som livsavgörande händelser, de tvära kasten, kylan. Återigen tror jag att jag behöver en skådespelares gestaltning för att beröras och inte bara fascineras, och inte ens den fascinationen når så djupt att novellen lämnar några bestående spår.

Ännu en mor och en son står i centrum i Gun-Britt Sundströms Början. Här saknas det absurda och det är egentligen bara sorgligt. Ett barn som inte riktigt är som andra barn, inte så mycket att man kan diagnosticera det men tillräckligt för att hamna utanför gemenskapen, och en mor som tafatt och med undertryckt förtvivlan försöker ställa saker tillrätta men egentligen bara kan se på och oroa sig. Och just det där tafatta och den där oron är väldigt bra skildrat, inte för mycket men tillräckligt för att det hela tiden ska vibrera av en önskan om att det ska gå bättre än vad man tillåts ana, att det inte ska sluta i den väntade katastrofen.

Jag tycker väldigt mycket om omslagen, som tryckt graffiti på betong och trä, det pastellfärgade höljet kring texternas sorg och smärta.

Just nu känner jag mig väldigt vilsen vad gäller hur jag ska hantera titlarna - noveller ju ofta delar av verk och ska inte ha kursiverade titlar men här är de ju utgivna en och en, som små och tunna volymer. Det får bli kursivering.

tisdag 4 mars 2014

Tematrio - Bokrea


Jag har ännu inte besökt någon bokhandel under årets bokrea men när Lyran har bokreatema räddas jag av orden "tidigare års rea". Egentligen skulle jag vilja berätta om vad jag köpt när antikvariat haft halva priset på allt eller enhetspris på tio kronor per bok men jag tror att jag måste hålla mig till den bokrea som alla menar när de talar om "bokrean". Jag engagerade mig mycket ett tag, tyckte att den blev sämre och sämre och sedan tappade jag intresset och hamnade där jag är nu, där jag hör hemma - bland bibliotekslånarna och second handköparna. Det är inte jag som håller bokbranschen uppe, kan man med fog säga, och ibland ger det mig dåligt samvete - varför lägger jag inte mer av mina pengar på det som verkligen betyder något? Men det var inte det jag skulle skriva om, utan tidigare års reafynd.

Det är symptomatiskt och patetiskt att det är till mitten av 1990-talet jag måste bege mig för att verkligen finna dem.

Bokhandeln i Fältöversten brukade (brukar kanske fortfarande) hoppa över reakatalogerna och sänka priset på samtliga böcker med 40 eller 50%. Där stod jag en mycket tidig och kall morgon och köade för att kunna fånga in så många band som möjligt av Nordisk kvinnolitteraturhistoria, ett verk jag absolut inte hade råd att köpa till ordinarie pris, och som jag tyvärr använt alldeles för lite genom åren. Men det finns där i hyllan.

Monica Ahlgrens genombrottskok- och inspirationsbok Rosendals Trädgårdscafé, som med sitt stora format, matta papper och pretentiösa betraktelser vid sidan av recepten på kakor och mat, var något helt nytt.

Det var två, det. Det tredje är nyare, för bara kanske sex år sedan slog jag en snabb lov första readagen på NK:s bokhandel - de hoppade också över traditionell katalog och sänkte priset på allt. Då köpte jag fem delar av Prousts På spaning efter den tid som flytt i pocket.

Nej, jag är inte någon vanlig bokreakund. Eller också har jag bara förträngt de fynd jag faktiskt gjort.

måndag 3 mars 2014

Bokslut februari 2014

Året fortsatte med vabruari och det var vab som i vård av barn, inte vård av blogg. Därtill en massa annat stök och resultatet blev vad som känns som en förlorad månad. Jag läste inte så mycket och jag bloggade ännu mindre - några Tematrio, några recensioner, that's it. Jag hoppas att mars innebär mer energi och engagemang men så här i ottan en måndagmorgon när jag dödstrött stirrar in i datorskärmen efter att ha halvsovit i stället för att läsa på pendeltåget - ja, då tvivlar jag rejält.

Jag läste dessutom lite knepigt för statistiken - en Novellixfyra får räknas som en utläst bok i stället för fyra och praktiskt nog var det bara kvinnliga författare, och så har jag läst en barnbok som får räknas med (det jag läser med och för barnen räknar jag inte men den här läste jag tyst för mig själv och den hade mer än 100 sidor). Nåväl. Fem utlästa böcker blev det med det här sättet att räkna och av dem var

samtliga skrivna på svenska
två skrivna av en man (två, då borde det vara män men det är ju en och samma man som skrivit båda)
ingen e-bok (för första månaden på vad som känns som mycket länge)
ingen lånad på biblioteket (men jag lånade och läste 30 böcker med barnen)
en barnbok
en ännu inte utgiven

Jag köpte inte en enda bok men i januari vann jag en Novellix hos Marcusbiblioteket och den landade i min brevlåda i februari (det blev Johnny Panic och drömbibeln av Sylvia Plath) och så fick jag Per Schlingmanns Stå aldrig still! så bokbeståndet utökades ändå.