torsdag 28 augusti 2014

Utläst: Furioso av Carin Bartosch Edström

En deckare i musikmiljö måste ju vara någonting för mig, eller hur? Så har jag resonerat och förra året lånade jag Carin Bartosch Edströms Furioso som e-bok men av läsningen blev intet. I somras gjorde jag ett nytt försök och då läste jag - om än med stora tvivel på att jag verkligen skulle fortsätta, trots att avsnitten inleds med citat ur Mozarts Don Giovanni, en av mina absoluta favoritoperor.

Furiosokvartetten ska spela in det sista stycket på sin kommande skiva men primarion, förstaviolinisten, skadar sin hand och kan inte spela. Inspelningen kan inte vänta utan i stället engageras en världsstjärna bland violinister, den karismatiske Raoul Liebeskind, till musikerskaran som annars uteslutande består av kvinnor. På en liten isolerad ö i skärgården uppstår ljuv och passionerad musik på flera plan men relationerna bland de närvarande är mer än lovligt intrasslade i varandra och till sist mister någon livet.

Jag vet inte riktigt vad det var jag hoppades på när jag började läsa men antagligen mer musik (det som är renodlat musik och musiker är dock bra, inte för inte är författaren kompositör och f.d. orkesterchef) och mindre dyrkan av mannen, som visserligen spelar som en gud men tycks bete sig som ett kräk. Den enda som inte är eller blir fullständigt trollbunden av honom är den homosexuella kvinnan, som betraktar honom som en av sina närmaste vänner och ändå blir sviken. Jag har så svårt att se vad det är de faller för och som läsare har jag svårt att behålla intresset sida upp och sida ned av hur de från början otillfredsställande relationerna skruvas varv på varv mot det ohållbara och väntar faktiskt bara på att någon ska dö, så att deckardelen tar sin början.

Tack och lov tar det sig efter ett bra tag och blir riktigt spännande, även om mina misstankar vad gäller vem som är skyldig infrias lite väl enkelt. Men då har det omsorgsfulla trasslandet i relationshärvorna också lett till att det finns mer att hämta på slutet.

Kommissarien som skickas att utreda mordet är en välbevarad kulturtant som gillar klassisk musik och opera, vilket naturligtvis ger henne pluspoäng hos mig, liksom att hon är stark och smart. Tyvärr måste hon förses med en svaghet som snarare gör henne till en schablon mer än en människa, och det är kanske det som förblir min stora invändning mot den här boken - alla dessa hopplösa kvinnor som skulle kunna vara så mycket mer om de inte satt fast i sin kärlek eller "kärlek".

Don Giovanni-citaten ska nog leda tankarna till förföraren som får sitt straff men jag försöker hela tiden läsa in för mycket - vem är egentligen Donna Anna och Zerlina (att Raoul är Don Giovanni är ju självklart och jag känner mig ganska säker på Donna Elvira) - och kvinnan som blir utan operamässig motsvarighet, vem är hon, Leporello? Eller kanske läser jag bara fel; hur nära måste man följa sitt original? Men egentligen finns det ett parafraserat Congrevecitat (nej, det är inte Shakespeare) som täcker in det mesta: Hell hath no fury like a woman scorned.

måndag 25 augusti 2014

Tematrio - Långbetitlad


Nyligen efterlyste Lyran nya Tematrioteman och ett av förslagen var böcker med långa titlar. Själv har jag sällan något emot en viss omständlighet men när det kommer till titlar tycker jag oftast att det känns krystat med mer än några få ord. Dessutom tycker jag att de kan vara svåra att memorera om de inte är någon sorts aforismer och så blir man ju nipprig när man ska både tala och skriva om dem, varför de i alla fall lätt blir förkortade.

I somras läste jag Jag skulle så gärna vilja förföra dig - men jag orkar inte av Margareta Strömstedt. Det är en skapligt catchy variant som jag nog tycker lovar lite mer än den håller vad gäller innehållet i denna lilla samling berättelser ur Margareta Strömstedts eget liv, även om försök till förförelse är något som återkommer flera gånger.

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött av Alex Schulman är en sådan där titel som måste förkortas till och med i tanken.

Romanen om Merkel Hansen och Donna Winter och den stora flykten av Tormod Haugen hade jag med i en Tematrio i maj men den passar så bra här, tycker jag.

onsdag 20 augusti 2014

Tematrio - Snyftböcker

Jag värjer mig mot Lyrans val av titel för veckans Tematrio - Snyftböcker, liksom jag tycker illa om termen "snyftare" vad gäller såväl böcker som filmer. För mig innebär det en sorts exploatering av såväl de fiktiva personerna som läsarna/tittarna. Det är inte så att jag har något emot att gråta när jag läser - snarare tvärtom, som barn och tonåring var det ett av de kriterier som för mig gjorde en bok bra - men jag vill inte bli alltför uppenbart manipulerad. Här är i alla fall tre böcker som fått och får mig att gråta.

Jellicoe Road av Melina Marchetta är en mycket skickligt berättad historia om sorgliga livsöden i dået och nuet där såväl det eländigt sorgliga som det försonande sorgliga går rakt in i mig. Om att överleva smärtsamma förluster och att våga känna tillit, trots att det innebär att göra sig sårbar.

Ester Roxbergs Antiloper läste jag i somras, läste och grät. Två gymnasieflickor blir vänner på det där berusande, uppslukande sättet, men så börjar mörkret gripa tag i den ena av dem och det finns en gräns för vad man orkar med, orkar se.

Inte som andra döttrar av Deborah Spungen är det länge sedan jag läste men som jag grät första gången jag gjorde det! Nancy Spungen är inte som andra, vare sig döttrar eller söner, men vad det är som är fel lyckas ingen ta reda på - inte förrän det är för sent. Ett liv i utanförskap och ångest, en flykt med hjälp av droger och en kort tids känsla av att ha funnit sin plats i världen, som flickvän till Sid Vicious, sångaren i punkbandet Sex Pistols, slutar med att hon hittas mördad som tjugoåring.

söndag 17 augusti 2014

Nästan en vana


Förra året gick jag snabbt längs en del av bokbordet men hittade ändå en Farligt att förtära av Maria Lang. I år gick jag ännu snabbare längs samma del, faktiskt i hopp om att få syn på Anna-Karin Palm och kunna köpa Jaktlycka och ännu ett exemplar av Snöängel, och efter att ha tittat i fem minuter på olika tryck med barnen protesterande att jag alltid stannar (ja, en gång om året - ALLTID!) blev det bara ett stopp till - när jag fick syn på Det är ugglor i mossen, också av Maria Lang. Det är ingen höjdare, så vitt jag minns, men samlaren i mig tyckte att tjugo kronor var helt OK. Om det fortsätter på det här sättet hinner jag kanske få ihop en komplett samling innan jag dör.

lördag 9 augusti 2014

Tove Jansson 100 år - Hur gick det sen?

Trots att jag som tonåring och vuxen läst i stort sett allt Tove Jansson skrivit och gått på utställningar med hennes måleri (och studerat litteraturvetenskap och försökt skriva C-uppsats med en Tove Janssonexpert som handledare), var inte hennes böcker en särskilt stor del av min barndom. Den bok jag minns därifrån är egentligen bara bilderboken Hur gick det sen?, boken med utsnitt där man hela tiden får en antydan om vad som komma skall - och om vad som skett tidigare.


Mumintrollet har varit och handlat mjölk och är på väg hem. På vers får vi följa den slingrande långa vägen och möta faror och fasor tillsammans med honom, Mymlan och lilla My.Varje avsnitt avslutas med omkvädet "vad tror du att det hände sen?" men det är sällan några självklarheter, bortsett från att det hela slutar ganska lyckligt.

Det är en bok som är ett konstverk och en teater, en omsorgsfull konstruktion på alla plan, som också krävde modelltillverkning och omsorgsfulla instruktioner till förlag och tryckeri vid tillkomsten. Det är texten och bilderna i sig men sedan utsnitten och även hur själva texten utformats. Genom utsnitten inbjuds man på ett annat sätt att både läsa framåt - och bakåt. Vad var det egentligen som skedde där, som här ser ut att vara - ja, vad?


Som barn upplevde jag det som en skrämmande bok och även som vuxen tycker jag att det är det hotfulla som dominerar, även i avsnitten då det egentligen är bra, kanske just på grund av den dramatiska färgsättningen - mycket svart samt ett par tre färger per sida med en stark övervikt åt kombinationen lila och orange. Utsnitten gör dock att det förekommer fler färger, även på de uppslag som "i sig själva" enbart är tryckta i svart och ytterligare en färg.


 Det blir också en skarp kontrast mellan delar av texten som genom rimmen känns ganska "snäll" och "ofarlig", eller som åtminstone mjukar upp skeendet och all svärta i bilderna.


Något jag aldrig riktigt såg som barn är hur illustrativ själva skriften är. Texten är handskriven men i en mängd olika stilar; grunden är en variant av Tove Janssons egen skrivstil men sedan är det versaler i olika storlek, fetstil och kursiver och extrasnirklar när mamman nämns - och när hon talar blir alla prickar till hjärtan. Dessutom tar texten skutt, klättrar och kryper eller blir taggig när någon är sur. Faktum är, att det är just det jag nu tycker är allra roligast, vad man faktiskt kan göra grafiskt och visuellt av text.


Eftersom det här är ett firarinlägg avslutar jag med en liten kuriositet. En av min farmors väninnor var keramiker och hette Vera Haij och något spännande med henne var att hon studerat tillsammans med Tove Jansson, vilket av farmor och andra nämndes med vördnad men aldrig berättades mer om. Så blev jag vuxen och läste mer om Tove Jansson och häpp, där nämndes hennes första bok, Sara och Pelle och Neckens bläckfiskar, som hon skrev och ritade som fjortonåring, som fem år senare gavs ut under författarnamnet - Vera Haij, antagligen eftersom hon inte riktigt ville stå för den längre.


Detta inlägg är en del av Bokbabbels Tove Jansson-bloggmarathon med vilket vi firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år. De övriga som deltar är: MonsterSteffa, Pantalaimone, Sockerslott, Feministbiblioteket, Oksan hyllyltä, Lilla bokhyllan, Fantastiska berättelser, Och dagarna går, En kattslavs dagbok, Breakfast Book Club, Yttreligare några ord, Havsdjupens sal, Caffeine, Bokhora, Söstra mi, Kirsin kirjanurkka, Västmanländskans bokblogg, Boktok73, Bokhyllan i pepparkakshuset, Boktjuven, Hyllytontun höpinöitä, Boktoka, Les! Lue!, Prickiga Paula, Lyrans noblesser, Yökyöpeli hapankorppu lukee, Madness, Fiktiviteter och Bokbabbel.

fredag 8 augusti 2014

Någon färgsorterade bokbytarhyllan

Jag kom tillbaka till kontoret och möttes av en färgsorterad bokbytarhylla.

måndag 4 augusti 2014

Bokslut juli 2014

I juli tog jag semester. Semester från arbetet, semester från bloggen, semester från läsandet. Nej, det sista är tack och lov en lögn men det andra gav och ger mig dåligt samvete på det där lätt förlamande sättet. Varje dag utan ett blogginlägg gör det en liten aning svårare att skriva ett och nu börjar det kännas oöverstigligt. Dessutom är det så länge sedan jag läste en del av böckerna jag vill skriva om att jag snart måste repetitionsläsa dem. Nåväl, själva läsandet var OK med vad som kändes som ovanligt många deckare, även om det bara var tre stycken. Sju utlästa böcker blev det och av dessa var

två på engelska
två skrivna av män
två översatta till svenska
tre deckare
tre med mycket självbiografiskt innehåll
två lånade på biblioteket
två e-böcker